15 mars 2017

Maten och omsorgen



Min uppväxtfamilj bestod av fyra pojkar, en pappa och så hon som lagade maten, Siri Johansson, hemmafru och mamma. Varje dag året runt, morgon middag kväll, lagade hon maten, dukade upp den, plockade bort resterna och diskade undan. Under min uppväxt så blev mat och mor på något sätt sammanblandade och jag visste knappt var maten slutade och hon började.

När jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov komma över mig och jag var då tvungen att springa hem en stund. Jag behövde tanka lite närhet och kanske få bekräftelse att hon fanns kvar. Men jag brydde mig inte om henne när jag kom in utan gick istället direkt till kylskåpet och tog fram falukorven som låg där inlindad i papper, inköpt på Konsum. Jag skar mig en rejäl skiva och åt upp den rå, som den var. Den salta smaken och själva korvskinnet, som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev ett slags substitut för den mammakram som jag blivit för stor för.

Sedan dess, i vuxen ålder, har jag alltid haft en korvbit i kylskåpet. För säkerhets skull, om behovet av närhet skulle bli allt för stort.

I boken "ensamheten värst" beskriver Siri sin känsla av ensamhet på ålderns höst, när hon blivit änka och bor ensam kvar huset. De enda tillfällena som hon känner sig riktigt hel igen är när någon av barnen kommer hem på besök. Då säger hon att "nu är det som vanligt igen". Och glädjen som hon känner uttrycker hon naturligtvis genom att duka fram mängder av mat.

En av hennes specialiteter var den hemlagade kalvsyltan på Gene tunnbröd, toppad med inlagda rödbetor. Jag och mina söner hade riktiga kalvsylteorgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid tillräckligt, det tog aldrig slut. Och när vi vaknade nästa morgon var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

En smörgås med kalvsylta hjälper mot det mesta, ensamhetskänslor, oro och vankelmod.

När jag var barn och mådde dåligt så fanns bara två orsaker enligt Siri. Antingen var jag hungrig eller trött. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas genom att jag fick äta mig riktigt mätt eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande när jag möter på en svårighet i livet, reagerar genom att bli hungrig eller trött.

När Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, så är maten även där i centrum. Maj trivs bäst i köket och hon har svårt att uttrycka sina känslor på annat sätt än genom att laga och bjuda på god mat.

Till skillnad mot Siri saknar Maj varma känslor för sin man, och deras äktenskap är rätt kärlekslöst. Men på nåt sätt uttrycker Maj ändå en slags omsorg om honom. "Även om det inte är så mycket kel och omfamningar så lägger hon på minnet vad han längtar efter och tycker om. I matväg. --- Välkokt kött med dillsås, kroppkakor, pölsa, stekt strömming förstås, tunnpannkakor efter soppan, gärna ärter och fläsk, pannbiff med lök".

Det är väl inte så konstigt att både Siri och Maj har ständiga problem med sin matsmältning. All denna halsbränna, sura uppstötningar och förstoppningar, som kureras med vichyvatten, Samarin och pulver. Kanske var det den rikliga mjölmaten och den stora mängden socker i bullar och kakor.
Eller så var det bara det kroppsliga uttrycket för frustration och oförlösta känslor.

*******

13 mars 2017

En blank diskbänk




Diskbänksrealism heter det väl, ett ord som gärna associeras med en tråkig vardag. Termen kopplas till det vardagsnära och oromantiska arbete som utförs vid en diskbänk, i litteraturen och filmens värld ofta en skildring av en mer realistisk vardag hos gemene man.

För mig är diskbänkar viktiga kulturbärare, centrala för varje familjs kulturella särart.

Man kan urskilja klassmässiga skillnader. Arbetsklassens döttrar och söner vill gärna ha en skinande blank diskbänk där allt är bortplockat. Helst ska diskstället ställas undan i ett skåp så att man kan lägga en virkad duk på den spegelblanka plåten. Kopparlock kan läggas på plattorna när spisen inte används.

En ren diskbänk är ett viktigt tecken på ett hedervärt och sunt liv.

För medelklassen gäller inte samma värderingar. Här kan man ha disk stående kvar i diskstället, och en liten hög kulturella tidningar lämnade kvar på bänken. Kanske också några olje- och vinägerflaskor, alltid stående på bänken vid spisen. Diskbänken är sällan ren och det är inte heller så noga. Lite kvarvarande disk kan gärna ge en känsla av lite hög status, ett tecken på att här levs ett intellektuellt liv där djupa samtal prioriteras framför allt annat.

För min mamma Siri Johansson var alltid diskbänken prioriterad. Först så stod hon där och lagade all mat, sedan stod hon där medan vi andra åt, och sedan tog hon hand om disken efteråt. Och när hon var klar blänkte den rostfria plåten så att man kunde spegla sig i den.

I hennes dagbok "ensamheten värst" är det tydligt hur städning av huset är mycket viktigt. Trots att hon bor ensam så fortsätter hon att städa regelbundet. De tunga mattorna från övervåningen släpas nerför trapporna för att piskas utomhus även om ingen bott däruppe på ett långt tag. Ett färdigstädat hus fyller henne med högsta graden av tillfredsställelse.

I Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, har Maj samma starka förhållande till städning och rena diskbänkar som Siri har. Och det är inte konstigt, båda är hemmafruar, födda 1918 och med ursprung i arbetarklassen. När Maj flyttar in hos sin man, fabrikören Tomas, förvånas hon av att det är så dammigt och smutsigt i hans lägenhet. Hon har svårt att förstå att "finfolket" kan ha så ostädat, det stämmer inte ur hennes perspektiv.

För både Siri och Maj är ett rent hem en stolthet. De städar och fejar, tvättar, manglar och stryker, med en enorm frenesi i sina böcker. Maj kan till och med beklaga när arbetet är klart. "Åh, diskbänken är alldeles blank, diskstället bortplockat. Inget att sätta händerna i ".

Jag tror att all denna iver härstammar från när Lubbe Nordström for runt i Sverige och beskrev fattigdomen kopplat till smuts, loppor och lort. Att utrota fattigdom och den skamliga smutsen blev en viktig del i folkhemsbygget. Upprustning och renoveringen av bostäder med eget badrum, skulle ge svenska folket god hygien och hälsa.

Sedan dess är ett ostädat hem för evigt sammankopplat med fattigdom, i varje fall för de som inte har så gott ställt. De rika behöver ju varken städa själv eller ha det så noga.

6 mars 2017

Ta inte folks oro på allvar


Porsö centrum

Sverige är ett av de bästa länderna att leva i. Det finns ju ett stort antal undersökningar som visar att vi är på topp i det mesta; låg korruption, hög innovation, hög jämställdhet, bra affärsklimat, tredje bästa landet i världen för gamla, jämlikhet, bästa ryktet i världen, bra föräldraledighet, fri sjukvård etc. Trots det har ett antal sverigeovänner lyckats sprida en bild av att Sverige är nära en kollaps. Hur de lyckats med det är en gåta. Men om vi bortser från det, så har denna felaktiga bild gjort att svenska folket tydligen har blivit "oroliga". Detta har i sin tur gjort att politiker från de flesta etablerade partier börjat uttala sig att "vi måste ta folks oro på allvar".

Först missleds folk med propaganda att det är kris, sedan blir folk oroliga av den felaktiga informationen och sedan ska vi ta deras oro på allvar? Nej, det ska vi inte. Vi ska säga åt folk att vi inte alls tar deras oro på allvar. För oron är inte byggd på verkligheten, utan på en missuppfattning. Här kan vi kan lära oss av psykiatrin; inbillade föreställningar behandlas bäst med en lagom dos verklighet.

Jag bor på Porsön. I minst 20-25 års tid har jag gått en kvällspromenad runt området, kväll efter kväll, i mörker, kyla och snö. Och jag har upplevt området tryggt och lugnt. Massor med studenter som varje dag fyller området, affären, gång- och cykelbanor.

Men visst händer det saker här precis som på andra områden. Skadegörelse i form av klotter och uppeldade soprum och bilar har varit återkommande problem. Under 2016 började Porsön beskrivas som ett utsatt problemområde, och sedan dess har "oron" dragit igång. Folk har blivit oroliga att promenera på området, och kommunen tog fram en "oroskarta" där folk fick kryssa in sin oro. Den blev full av kryss. Någon var till och med orolig mitt ute på Porsöfjärden, det handlade visst om risk för oberäkneliga strömmar.

Efter det här har negativa nyheter dragits till Porsön som flugor till en sockerbit. Porsöns centrum är i behov av renovering och upprustning, det är ett rätt slitet 70-tals område. Många har då gjort en koppling till att om ett område är slitet så kan det vara en grogrund för sociala problem, det vill säga att grupper med lägre socioekonomisk position hamnar där och sen bildas subkulturer med hög kriminalitet. Och så kan det naturligtvis vara i vissa förorter. Men även om Porsö centrum är i stort behov av renovering så är det absolut ingen samlingsplats för ungdomar, missbrukare eller kriminella. Det är studenter och Porsöbor som går på Ica och handlar, och studenterna bryr sig inte särskilt mycket om färgen har flagnat.

Om det nu är så hemskt som alla säger, att 2016 varit ett år då Porsön haft en väldigt stor ökning av brott, så borde det vara tydligt i statistiken. Så jag gick in och tittade på brottstatistiken de senaste fyra åren. Och visst, det var en marginell ökning mellan 2015 och 2016, främst på grund av skadegörelse, men sedan 2013 har antalet anmälda brott m i n s k at med 12 procent!

Av detta drar jag följande slutsatser.
Folks oro över tillståndet i Sverige är betydligt överdriven, och borde mötas med fakta.
Folks oro över situationen på Porsön är betydligt överdriven, och borde bemötas med statistik.
För den skull säger jag inte att det inte finns problem, bara så ni vet det.

*******