fredag, februari 10, 2017

Livet består av en lång rad vardagshändelser

Jag har flera gånger fått frågan, hur kan Siri Johanssons dagbok ensamheten värst, som är så enkelt och summariskt skriven, med sparsmakade beskrivningar av ett synbart händelsefattigt liv, ge en sådan fyllig beskrivning av henne som en hel människa? Hur är det möjligt att det i en sådan text kan finnas ett sådant innehåll, att det väcker så mycket starka känslor och associationer hos läsarna, om det som vi har gemensamt, livet, åldrandet och den ensamma döden.

Jag brukar svara att Siri beskriver vardagshändelserna, det som vi alla går igenom varje dag; att vakna och tänka på hur vi sovit i natt, titta på termometern och se vilket väder det är idag, så vi vet hur vi ska klä oss, kaffet och läsningen av morgontidningen, besöken av nära och kära, längtan efter att någon ska ringa och fråga hur man har det. Alla dessa vardagshändelser blir på lång sikt det som vårt liv huvudsakligen består av.

Eftersom varje dag är sig lik och att nya dagar kommer till oss varje morgon, invaggar det oss i tron att vårt liv är evigt. Så länge vi är friska tänker vi sällan på att någon gång kommer den sista dagen. Men i Siris dagbok ser man att varje dag i och för sig är lik den föregående men på några års sikt så är det tydligt att dagarna sakta med säkert förskjuts åt ett visst håll. Åldrandet pågår så sakta att vi knappt märker det.



Annika Norlin (Säkert) har nyligen kommit ut med en otroligt fin skiva, Däggdjur, som också handlar mycket om det lilla livet, och jag tycker mig se ett visst släktskap mellan hennes texter och Siris dagbok. I låten "Det ska hända dig med" sjunger Annika om åldrandet, det som vi alla går igenom, men som vi sällan märker i det korta perspektivet. Så här fint beskriver hon det.

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända, det ska hända, dig med.
Inte framför dina ögon utan, utan att du knappt ser det,
kommer det att hända, det ska hända, dig med.

Det verkar som intresset för det enkla vardagslivet just nu är väldigt stor inom kulturen. Kanske som en reaktion på en värld som bli allt mer oförståelig. I det amerikanska samhället Paterson verkade vardagspoeten William Carlos Williams, (1883-1963) han arbetade som läkare men var också författare, han skrev kvällstid och på lediga dagar. Hans författarskap består av noveller, dikter, pjäser, romaner, essäer och en självbiografi.



En gång för 25 år sedan besökte regissören Jim Jarmusch samhället Paterson och har nu gjort en film, eller kanske man kan kalla det en hyllning till staden. Filmen handlar om en vanlig arbetare, busschauffören Paterson, som lever ett inrutat och enkelt liv. Han vaknar samma tid varje morgon, kramar sin sovande flickvän och promenerar till bussgaraget.

Men Paterson har en passion, han skriver poesi. Varje morgon sitter han i bussen och skriver i sin anteckningsbok. Det han skriver om är just bara det som "händer" i hans liv, alla dessa rutiner som han upprepar varje dag. Filmen är indelad i och följer dagbokens magiska sjutal: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag.

Paterson är inspirerad av stadens kände poet, Williams, och vi får följa hans konstnärliga process. Han tar in intryck, dialoger, bilder och föremål som han bearbetar och skriver ner i sin bok. Men han saknar en drivkraft att gå vidare utanför sitt eget snäva perspektiv. Flickvännen tror på honom och anser att han kommer att bli en känd poet, men själv visar han inget av vad han skrivit för någon.

Han håller det krampaktigt bevarat i sin hemliga anteckningsbok. Denna rädsla för att visa upp det han gjort, kanske för att undvika risken att få kritik. Bättre då att hålla drömmen levande inombords och aldrig visa det för någon.

Men slumpen griper in. Flickvännens bulldog, som inte gillar sin husse, river en dag sönder hela hans anteckningsbok i småbitar. Hela hans verk är förstört, en enorm katastrof. Men i sin sorg möter han en japan som besöker staden på grund sitt intresse av poeten Williams. Av honom får han en ny skrivbok med bara vita sidor. En ny början för Paterson, hans konstnärliga låsning kan ätnligen lösas upp. Ibland måste man riva allt för att komma vidare.

Så här skriver poeten Williams om en händelse i vardagen som kunde hänt mig eller dig. Men hade vi lagt märke till det dramatiska i situationen?

Ett skrynkligt stycke
brunt papper
ungefär av en

människas storlek
och omfång
rullade långsamt

med vinden runt
och runt på
gatan då en bil

körde över det
och pressade det
platt mot

marken. Olikt
en människa reste
det sig igen och

rullade med vinden
runt runt och blev
som det var förut.

*********

onsdag, februari 01, 2017

Olika bilder av åldrandet

När vi bestämde oss för att ge ut min mamma Siris dagboksanteckningar, det som kom att bli boken "ensamheten värst", frågade vi oss om vem som kommer att orka läsa den. Ungefär 450 sidor åldrande, med mycket oro och ängslan, beskrivet på ett sparsmakat och repetitivt sätt. Vi tänkte att några i släkten skulle intressera sig för den, och kanske några Husum-bor på sin höjd. Men så blev det inte, den blev en osannolik succé och den har uppmärksammats både i tv, radio och media.

Jag tror att boken fyllde något slags tomrum, främst kring frågan om ålderdomen och hur vi ser på den.

Idag är det så att äldreomsorgen i massmedia framställs på ett väldigt negativt sätt. Det är nästan dagligen artiklar om att äldre vanvårdats, fått dålig mat eller på andra sätt inte blivit bra behandlade. Många får därför uppfattningen att äldreomsorgen är en katastrof och känner rädsla  inför att bli gamla och behöva hjälp.

Å andra sidan finns det en uttalad ungdomskultur i samhället som gör att att ingen verkar vilja bli gammal överhuvudtaget. Vi matas med forskningsresultat om att bara vi tränar och går på gym, så kan vi nog slippa åldrandet och fortsätta att leva nästan i all evighet.

Men ingen av de två ytterligheterna är med sanningen överensstämmande. Även om det händer allvarliga fel och finns brister, har vi nog bland den bästa åldringsvården i världen. Den bild vi får i tidningarna är alltför ensidig, eftersom de rapporterar bara när det gått snett. Enligt Global agewatch index är Sverige det tredje bästa landet i världen att åldras i. Det talar sitt tydliga språk.

Men det stämmer inte heller att vi kan undvika åldrandet, hur mycket vi än går på gym. Ålderdomen är verkligen en svår och nedåtgående process där våra förmågor ständigt försämras, vilket gör oss allt mer isolerade, ensamma, och till slut beroende av hjälp från andra. Och den processen är olika för var och en, mer eller mindre svår men ingen undkommer den.

Jag tror att det är därför Siris text, genom att hon befinner sig mitt i sitt eget åldrande, ger läsaren en mer realistisk bild över hur det kan vara att bli gammal. Boken ger inte en förskönande bild av åldrandet, där man förnekar svårigheter och problem, utan hon visar verkligen på sin utsatthet och ensamhet. Men hon visar också en stor tacksamhet inför de som hjälper henne; grannar, vänner, anhöriga och den fantastiska personalen på servicehuset.

Jag tänker att lidande och död förekommer i allas våra liv, det går inte att undvika. Det är som det är. Förr eller senare blir vi alla gamla.

Men vi får göra det bästa av det. Och precis som Siri, vara oändligt tacksam för alla hjälpande händer. Och rikta ett särskilt tack till Gode Jesus eller någon annan som vi tror på.

********