lördag, januari 21, 2017

Fotoutställning Shutter.UpNorth

Idag var det vernissage i Landstingshuset för fotoutställningen Shutter.Up North. Bakom namnet står fotograferna Anders Alm och Gert Frost, ett norrbottniskt fotoprojekt med syftet att visa en annan sida av Norrbotten än den gängse, där vackra norrsken och fantastiska fjällvyer dominerar. Projektet har levt sitt liv tidigare på nätet, där bilderna visats på en hemsida och på Facebook.




Det första som slår mig när jag ser utställningen är den enorma skillnaden att se fotografier IRL, i stort format med passepartouter och glas och ram. Bilderna har på nätet inte fått sin fulla kraft och det är först nu som jag riktigt ser bilderna och tar dem till mig. Jag börjar mer och mer att inse att vi människor lever trots allt i en analog värld och att det finns goda skäl för det ökade intresset för musik på vinyler, papperskalendrar och anteckningsböcker. Det virtuella forumen skapar en allt för hög takt av konsumtion, där vi ständigt går vidare till nästa bild, till nästa låt, nästa tv-serie. Vi behöver ibland stanna upp och se en utställning med ett begränsat antal bilder på ett begränsat utrymme, och hängda på exakta avstånd till varandra med genomtänkta val av kombinationer.

Utställningen heter därför passande för Urval. Ett urval bland hundratals bilder, som fotograferna redan valt åt oss, så vi slipper ta oss igenom de oändliga bildströmmarna på nätet.

Det är två konstnärliga personligheter som ställer ut. Gert fotograferar enbart i färg och Anders enbart i svartvitt. På så sätt är det lätt att skilja bilderna åt, vem som tagit vad. Men det är inte bara det som skiljer, de båda har helt skilda utgångspunkter för sitt fotograferande.



Gert Frost följer i traditionen av landskapsfoto där utgångspunkten oftast följer horisontalperspektivet. I hans bilder är färgerna mycket betydelsebärande, och jag tycker mycket om den dämpade färgskalan som rätt ofta skapar en stark norrbottniskt stämning i bilderna. Många foton har en stark kolorit och bilden av nedbrunna tågmagasinen i Karlsvik skulle lika väl kunna var en oljemålning. Gert undersöker gärna miljöer av förfall, ruiner, och byggnader som stått oanvända i många år där naturen börjat återta förlorade territorium. Jag ser det det som en kommentar till aktuell debatt om förhållandet mellan stad och land, där landsbygden drar det kortaste strået.



Anders Alm använder fotot på ett helt annat sätt. Han utnyttjar spännande vinklar, speglingar, oskärpa och skapar bilder där betraktandet av fotot är huvudsaken, inte själva motivet. Därigenom utmanar han vårt konventionella seende av verkligheten. Hans bilder väcker därför en rad associationer hos mig, som ger materialet ytterligare dimensioner. Till exempel fastnar jag vid ett foto av ett gammalt pars ansikten, där skärpan ligger på hennes ansikte, medan mannens är en aning oskarp. Jag tänker mig att denna subtilitet kanske också säger något om relationen mellan paret. Alm väljer att ständigt experimentera med förgrund, motiv och bakgrund, och jag försätts direkt i en givande dialog med bilderna.



Sammantaget en mycket spännande, kreativ och utvecklande utställning som jag verkligen kan rekommendera. Att i dagens situation då mängder av foton sprids på sociala medier varje dag, är det upplyftande att mötas av fotografi med hög konstnärlig kvalitet som gör att man stannar upp, tar sig tid att betrakta och som förhoppningsvis leder till att man förändras en aning.

********

onsdag, januari 11, 2017

Ja-sjukan

För några dagar sedan skrev jag en status på Facebook, där jag gav ett nyårslöfte att jag skulle säga nej oftare det här året. Och så specificerade jag genom att säga nej till att träna på gym, nej till badhus och nej till till knytkalas. Det här blev mycket uppmärksammat i min vänkrets, och jag blev ifrågasatt från flera håll, varför jag plötsligt blivit så negativ. Många trodde till och med att jag sagt nej till allt i livet.  Och min chef på jobbet kom in och undrade om det var någon mening att i fortsättningen fördela några uppgifter till mig överhuvudtaget, eller om jag bara skulle säga nej.

Av reaktionerna förstod jag att jag gjort något oerhört, att plötsligt säga nej, något som verkar vara helt otänkbart i vår nuvarande kultur. Det är ja som gäller i alla sammanhang; man måste vara positiv, bejaka livet, säga ja till alla möjligheter, säga ja till att prova något nytt, säga ja till nya utmaningar, säga ja till konsumtion, ja till förändring och ja till att arbeta mer.

Samtidigt talar vi om att vi måste ha balans i livet, och klara livspusslet. Men hur ska vi klara det utan tillgång till nej? Utbrändhet är ett väldigt passande ord för sjukdomen som drabbar ja-sägare, eftersom det ofta orsakas av för mycket positivism, ett brinnande intresse och en önskan om att bli upplyst.

Min son Anders brukar säga att först kommer nej, sedan ja. Med det menar han att genom att säga nej till vissa saker bildas ett tomt utrymme i livet, som man kan fylla med det som man verkligen vill göra. Men det handlar inte bara om att säga nej till det som man inte gillar eller inte vill göra. Det svåra är att säga nej till det som man kanske ändå tycker om, vilket är nödvändigt för att få tillräckligt utrymme för det jag verkligen prioriterar, det viktigaste i livet.

Många människor har drömmar i livet som de skulle vilja förverkliga. Men man förstår inte att förverkligandet av en sådan dröm handlar om att börja säga nej. Att säga nej till det som invaderat ens liv utan att man märkt det. Som fyllt varje minut under dygnet så att man inte ens hinner gå och lägga sig i tid för att få 8 timmars sömn, och som gör att man varje morgon vaknar outvilad och håglös. Och därför skjuter på genomförandet ytterligare en dag.

Arbetslivet idag är ja-sägarnas eldorado. Folk jobbar inte bara på dagen utan även på kvällarna, och det mejlas sent och det är inte så viktigt med arbetstiden. Lars Nelander, som varit anställd i Uppsala kommun i 36 år, har nyligen kommit ut med rapporten "När kommunen blev en marknad" där han skildrar  de nyliberala idéerna, som idag ofta går under namnet New Public Management, och dess intåg i offentlig sektor från 80-talet fram till idag.

Lars Nelander beskriver bland annat en ny stadsdirektör som avvecklar den interna, kollegiala debatten medan de anställda drillas i positivt tänkande. Direktören lanserar en ny devis för sitt kontor - "Gör gott och var glad" - och medarbetarna sitter i ändlösa möten och konferenser för att utveckla "en kultur där ledord som utmana, agera, ta plats, sätta dagordningen, stå på tå i frontlinjen och spana och uppmuntra till tidig aktivitet ska prägla vårt handlande".

Lars Nelander visar tydligt i sin rapport vilka konsekvenser det blir för en organisation som mejslar bort ordet nej. Det blir en dumhetens marknad.

Avslutningsvis, ett klipp från Mammas nya kille, om Lars Stenberg och Nej, Nej, Nej-partiet.




onsdag, januari 04, 2017

Nocebo-effekten

Alla vet att placebo verkligen fungerar. Trots att man bara fått ett sockerpiller så blir man frisk, bara man t r o r att man fått en verksam medicin. Det som är mindre känt är att man också kan dra på sig biverkningar, det vill säga förvärrade symtom, negativa effekter som den verksamma medicinen har, trots att att man inte fått den. Den effekten kallas nocebo-effekten. Det är latin och betyder "jag ska skada".

Nocebo innebär att jag omedvetet kopplar ihop en företeelse som något negativt för mig och min hälsa, som leder till att jag faktiskt upplever kroppsliga symtom. Ett exempel är elallergi som inte går att bevisa i laboratorium, de drabbade kan inte känna om de sitter i ett magnetfält eller inte, men rent faktiskt så mår de dåligt om de får syn på en mobiltelefon.

Man kan säga att sverigedemokraterna och andra högerextremister lyckats skapa en kollektiv nocebo-effekt i Sverige. Genom att koppla samman invandring till olika negativa företeelser i samhället, till exempel brister i välfärden, brott och våldtäkter har man lyckats få människor att tro att det finns ett samband. Det är absurda föreställningar som många idag går omkring och tror på, och som dagligen sprids främst på nätet.

Den partiledare som har högst förtroende idag är väl Jimmie Åkesson, vilket är ett tydligt symtom på att de lyckats sprida sina rasistiska vanföreställningar. I Aftonbladets väljarundersökning från december framkommer att 40 % tycker att SD har bästa politiken då det gäller flyktingar och invandring.

Och även socialdemokraterna har fått en släng av nocebo. De tror att tiggare på våra gator skulle vara ett större problem för oss vanliga medborgare, än fattigdomen är för de som tigger. Löfvén är därför inne  på att behandla dessa symtom på mänsklig utsatthet med tillstånd och förbud. Så fel kan det gå när biverkningarna slår till.

Hur ska man hitta ett fungerande botemedel för när en så stor del av befolkningen lider av vanföreställningar? När så många ser inbillade samband mellan flyktingar och olika samhällsproblem?

Ja, det går nog inte att ordinera vare sig placebo eller nocebo. Jag föreslår rejäl kognitiv terapi i statlig och kommunal regi. Att myndigheterna slutar att agera som reklambyråer där de bara håller fram sina egna förtjänster, och istället återgår till sin demokratiska uppgift att informera befolkningen på ett korrekt och objektivt sätt.

*******