15 mars 2017

Maten och omsorgen



Min uppväxtfamilj bestod av fyra pojkar, en pappa och så hon som lagade maten, Siri Johansson, hemmafru och mamma. Varje dag året runt, morgon middag kväll, lagade hon maten, dukade upp den, plockade bort resterna och diskade undan. Under min uppväxt så blev mat och mor på något sätt sammanblandade och jag visste knappt var maten slutade och hon började.

När jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov komma över mig och jag var då tvungen att springa hem en stund. Jag behövde tanka lite närhet och kanske få bekräftelse att hon fanns kvar. Men jag brydde mig inte om henne när jag kom in utan gick istället direkt till kylskåpet och tog fram falukorven som låg där inlindad i papper, inköpt på Konsum. Jag skar mig en rejäl skiva och åt upp den rå, som den var. Den salta smaken och själva korvskinnet, som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev ett slags substitut för den mammakram som jag blivit för stor för.

Sedan dess, i vuxen ålder, har jag alltid haft en korvbit i kylskåpet. För säkerhets skull, om behovet av närhet skulle bli allt för stort.

I boken "ensamheten värst" beskriver Siri sin känsla av ensamhet på ålderns höst, när hon blivit änka och bor ensam kvar huset. De enda tillfällena som hon känner sig riktigt hel igen är när någon av barnen kommer hem på besök. Då säger hon att "nu är det som vanligt igen". Och glädjen som hon känner uttrycker hon naturligtvis genom att duka fram mängder av mat.

En av hennes specialiteter var den hemlagade kalvsyltan på Gene tunnbröd, toppad med inlagda rödbetor. Jag och mina söner hade riktiga kalvsylteorgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid tillräckligt, det tog aldrig slut. Och när vi vaknade nästa morgon var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

En smörgås med kalvsylta hjälper mot det mesta, ensamhetskänslor, oro och vankelmod.

När jag var barn och mådde dåligt så fanns bara två orsaker enligt Siri. Antingen var jag hungrig eller trött. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas genom att jag fick äta mig riktigt mätt eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande när jag möter på en svårighet i livet, reagerar genom att bli hungrig eller trött.

När Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, så är maten även där i centrum. Maj trivs bäst i köket och hon har svårt att uttrycka sina känslor på annat sätt än genom att laga och bjuda på god mat.

Till skillnad mot Siri saknar Maj varma känslor för sin man, och deras äktenskap är rätt kärlekslöst. Men på nåt sätt uttrycker Maj ändå en slags omsorg om honom. "Även om det inte är så mycket kel och omfamningar så lägger hon på minnet vad han längtar efter och tycker om. I matväg. --- Välkokt kött med dillsås, kroppkakor, pölsa, stekt strömming förstås, tunnpannkakor efter soppan, gärna ärter och fläsk, pannbiff med lök".

Det är väl inte så konstigt att både Siri och Maj har ständiga problem med sin matsmältning. All denna halsbränna, sura uppstötningar och förstoppningar, som kureras med vichyvatten, Samarin och pulver. Kanske var det den rikliga mjölmaten och den stora mängden socker i bullar och kakor.
Eller så var det bara det kroppsliga uttrycket för frustration och oförlösta känslor.

*******

1 kommentar:

Elisabet. sa...

Underbart skrivet!