måndag, mars 13, 2017

En blank diskbänk




Diskbänksrealism heter det väl, ett ord som gärna associeras med en tråkig vardag. Termen kopplas till det vardagsnära och oromantiska arbete som utförs vid en diskbänk, i litteraturen och filmens värld ofta en skildring av en mer realistisk vardag hos gemene man.

För mig är diskbänkar viktiga kulturbärare, centrala för varje familjs kulturella särart.

Man kan urskilja klassmässiga skillnader. Arbetsklassens döttrar och söner vill gärna ha en skinande blank diskbänk där allt är bortplockat. Helst ska diskstället ställas undan i ett skåp så att man kan lägga en virkad duk på den spegelblanka plåten. Kopparlock kan läggas på plattorna när spisen inte används.

En ren diskbänk är ett viktigt tecken på ett hedervärt och sunt liv.

För medelklassen gäller inte samma värderingar. Här kan man ha disk stående kvar i diskstället, och en liten hög kulturella tidningar lämnade kvar på bänken. Kanske också några olje- och vinägerflaskor, alltid stående på bänken vid spisen. Diskbänken är sällan ren och det är inte heller så noga. Lite kvarvarande disk kan gärna ge en känsla av lite hög status, ett tecken på att här levs ett intellektuellt liv där djupa samtal prioriteras framför allt annat.

För min mamma Siri Johansson var alltid diskbänken prioriterad. Först så stod hon där och lagade all mat, sedan stod hon där medan vi andra åt, och sedan tog hon hand om disken efteråt. Och när hon var klar blänkte den rostfria plåten så att man kunde spegla sig i den.

I hennes dagbok "ensamheten värst" är det tydligt hur städning av huset är mycket viktigt. Trots att hon bor ensam så fortsätter hon att städa regelbundet. De tunga mattorna från övervåningen släpas nerför trapporna för att piskas utomhus även om ingen bott däruppe på ett långt tag. Ett färdigstädat hus fyller henne med högsta graden av tillfredsställelse.

I Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, har Maj samma starka förhållande till städning och rena diskbänkar som Siri har. Och det är inte konstigt, båda är hemmafruar, födda 1918 och med ursprung i arbetarklassen. När Maj flyttar in hos sin man, fabrikören Tomas, förvånas hon av att det är så dammigt och smutsigt i hans lägenhet. Hon har svårt att förstå att "finfolket" kan ha så ostädat, det stämmer inte ur hennes perspektiv.

För både Siri och Maj är ett rent hem en stolthet. De städar och fejar, tvättar, manglar och stryker, med en enorm frenesi i sina böcker. Maj kan till och med beklaga när arbetet är klart. "Åh, diskbänken är alldeles blank, diskstället bortplockat. Inget att sätta händerna i ".

Jag tror att all denna iver härstammar från när Lubbe Nordström for runt i Sverige och beskrev fattigdomen kopplat till smuts, loppor och lort. Att utrota fattigdom och den skamliga smutsen blev en viktig del i folkhemsbygget. Upprustning och renoveringen av bostäder med eget badrum, skulle ge svenska folket god hygien och hälsa.

Sedan dess är ett ostädat hem för evigt sammankopplat med fattigdom, i varje fall för de som inte har så gott ställt. De rika behöver ju varken städa själv eller ha det så noga.

Inga kommentarer :