onsdag, juli 26, 2017

Tänkte jag där jag satt på stolen

Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det var och ens moral vid köksbordet det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp och sen blev nästan alla svenskar laktosintoleranta, slutade dricka mjölk, jordbruken började läggas ner och landsbygden utarmades och urbanisering blev på modet och då passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknar i tusental, tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst onödiga plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna och de enskilda eleverna som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om  uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt på 80 kronor per resa i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.

*****
(tack Thomas Bernard)

tisdag, juli 18, 2017

Du Anar Inte Vad Som Händer Sen

En regnig dag började jag samla på klickbeten på internet. Rubriker som "Du Anar Inte Vad Som Händer Sedan” eller ”Du Kommer Inte Att Tro”..... som ska göra att man blir olidligt sugen på att få veta mer och inte kan låta bli att klicka. Men jag blir nästan alltid besviken när svaret dyker upp och samtidigt vet jag att någon, osäkert vem, har tjänat pengar på min nyfikenhet och bristande impulskontroll.

Jag bestämde mig för att samla rubrikerna men ALDRIG klicka. Bara stanna till just innan, låta fingret bli kvar i luften, förhindra impulsen att få veta som hände sen och istället låta rubriken bara tumla omkring i mitt inre. Låta fantasin ta över och skapa sina egna små historier, och jag upptäckte att varje klickbete är en bra början till en egen novell. För dikten överträffar alltid verkligheten, om man ska vända på det hela. Här kommer några exempel.

* Husse kämpar i 2 timmar med att sätta in kattluckan - men kattens oväntade reaktion får miljoner att skratta.

* Kvinnan hallucinerar, hennes mystiska ritning av klockan gör att läkaren kan rädda hennes liv.

* 29-årig kvinna besökte varuhustoalett och försvann – 3 dagar senare avslöjas otäcka sanningen.

* Kycklingen ser sin hjälte och rusar ut ur ladan - det som sker sen får tusentals hjärtan att smälta.

* Mamman älskar sitt barns unika namn, när hon läser det baklänges 2 år senare avslöjas makens hemlighet.

* Hon vaknar och känner maken är iskall och stel - går i bitar när hon inser sitt misstag. Nu har hon ett viktigt meddelande till alla där ute.

* Pappan märkte att något var fel när han såg sonens rum, hittar lapp som får alla att vika sig av skratt.

* Hundmamman Miley hade precis fått se sina tre valpar kommat till världen. Men det ingen visste var att hon höll på en hemlighet - som skulle förbluffa alla i hennes närhet.

* Mannen blir vräkt från sitt hem - då chockas reportern när han avslöjar sitt namn.

* Efter 19 dagar i koma stänger läkaren av 22-åringens respirator, då rör sig något under täcket.

* 16 tatuerade pensionärer svarade äntligen på frågan: Hur kommer du se ut när du är gammal?

* Ingen får komma in i gamla tantens lägenhet, då bryter grannen upp dörren och inser det otänkbara.

* Alla trodde att det var helt omöjligt – Här gör 18-åringen det ingen någonsin klarat av.

* Poserar på bergstopp – faller ned för stup. 

* Skulle sluta med klickbeten på Facebook - sen hände detta.

söndag, maj 21, 2017

Om relationen mellan arbetskamrater



Med anledning av att två av mina arbetskamrater slutar, Nina som bytt arbete och Mats, som går i pension, har jag skrivit en text om betydelsen av att ha arbetskamrater.

Finns det vanliga människor?
Det är många som hänvisar till dem, de vanliga människorna, som om det skulle finnas en stor majoritet av människor som är stöpta i samma form och där skillnaden mellan dem är minimal och att de därför kan klumpas ihop till en enhet.

Min erfarenhet är att när jag träffar en person ur gruppen vanliga människor, någon som jag inte tidigare mött, så är det min egen föreställning eller kanske fördom, att det är en vanlig människa. Jag utgår från att personen i fråga är konventionell med normala gränser för sitt beteende och livssituation. Jag tänker att hen lever ett liv ungefär som jag, även om intressen, sysslor och fritidsaktiviteter kan skilja mellan oss, och naturligtvis även värderingar och politiska ståndpunkter.

Men - efter en tid - när jag lär känna den vanliga människan lite mer, framträder någonting annat: det som skiljer, det som avviker från min inbillade föreställning. Vanligheten trängs undan och personliga egenskaper träder fram; det unika som skiljer honom eller henne från mängden. Vissa människor har mer unika egenskaper än andra, men ingen saknar det särskilda.

Jag har därför dragit slutsatsen att det inte finns några vanliga människor, det finns bara kortare eller längre personliga avstånd. På långt håll kan en människa te sig vanlig, men ju mer man lär känna henne upptäcker man de unika egenskaperna och förmågorna, som hos vissa kan vara häpnadsväckande och storartade i sin omfattning.

Vad är en arbetskamrat?
En arbetskamrat är precis som släkten: föräldrar, syskon, kusiner, farbröder och mostrar, någon som man inte själv valt, utan blivit påtvingad. Börjar man på en arbetsplats ingår arbetskamraterna som en förutsättning och man kan inte bli av med dem. Så länge man stannar kvar på jobbet måste man på något sätt förhålla sig till arbetskamraterna så att livet trots allt blir drägligt. Förhoppningvis är de trevliga och passar någorlunda med ens egen personlighet, vilket gör det lättare att trivas.

Att arbeta, som lönearbetare, är något som jag är tvungen att göra, om jag vill ha en inkomst, bostad och matkassar att bära hem från kvantum på torsdag kväll. Ett arbete får aldrig vara så viktig för en att man glömmer att det bara är ett lönearbete, något som man är tvungen att göra för att sedan kunna ha ett drägligt liv. Många blandar ihop arbetet med sig själv och ser det som ett självförverkligande, och då kommer man att fara illa, känna sig missförstådd eller bli utbränd. Det gäller alltid att ha ett distanserat förhållande till sitt arbete och förstå att det bara är ett jobb, det är inte du.

Därför är arbetskamrater på många sätt viktigare för mig, och har alltid varit, än själva jobbet. Visserligen är vårt förhållande påtvingat, men om vi kommit över de inledande barriärerna, det vill säga att personen gått från att vara en vanlig människa till en med unika egenskaper som jag uppskattar, så kan en arbetskamrat bli en av de viktigaste relationerna i livet.

Jag har ett nära liv, med familj, släkt och vänner. I det livet utspelar sig relationer med högt känslomässigt innehåll, både det positiva i form av kärlek, glädje, närvaro och det negativa, konflikt, kriser och smärta. De nära relationerna binder oss samman, vi vävs ihop och befinner oss ständigt i ett nystan där ingen vet var tråden börjar eller slutar. Vi är beroende av varandra.

Med en arbetskamrat, däremot, delar jag inget verkligt liv, det enda vi delar är olika slag av tvång. Tvånget att arbeta, tvånget att ha varandra som arbetskamrater och tvånget att anpassa oss till ett liv på hemmaplan med nära anhöriga. Allt detta, att vi är i en utsatt situation som vi kan förstå och dela med varann, men utan den bundenhet som karaktäriserar nära relationer, kan i lyckliga fall ge oss ett andrum mitt i vardagen. En ovärderlig och möjlig plats för något som påminner om terapeutiska samtal.

Två arbetskamrater som träffas i ett arbetsrum med kaffe i muggar för att prata en stund innan man ska ta tag i själva arbetsuppgiften, har stora likheter med psykoterapi. Det finns ingen bundenhet mellan de två eftersom de inte delar verkligt liv, bara en överenskommelse om att de ses mellan klockan 8 - 17 vardagar på en speciell plats, och var och en av dem kan när som helst bryta avtalet genom att byta jobb eller genom att välja att sitta ensam på sitt eget rum.

I samtalet kan allt avhandlas, från missförhållanden på arbetsplatsen, missnöje med chefen, andra arbetskamraters oförstånd till ilskan från bråket med hustrun i morse innan jag for till jobbet. Den samlade irritationen över de tre tvången - tvånget att arbeta, de påtvingade arbetskamraterna och tvånget att anpassa sig till nära anhöriga - är gemensamt och något som kan delas inom ramen för den arbetskamratliga och terapeutiska relationen. Dessa möten är läkande och nödvändiga.

Och när tiden tagit slut, antingen i och med att klockan blivit fem eller att någon av arbetskamraterna lämnat arbetet för gott, så är terapisessionen över. Och den kan aldrig mer återskapas, det är oåterkalleligt. Men minnet av tiden tillsammans, finns alltid kvar i våra hjärtan.

*****

fredag, maj 05, 2017

En väg in

Jag började arbeta som socialarbetare på 70-talet och har alltså varit med ett tag inom socialtjänsten, och har i huvudsak arbetat med barn och unga, inom Individ- och familjeomsorgen. Här tänker jag berätta lite om mina reflektioner om kommunal verksamhet och socialtjänst i synnerhet. 

En väg in
Det finns två olika linjer som ständigt präglar utvecklingen inom offentlig förvaltning. Den ena linjen är decentralisering, det vill säga att dela upp saker och ting i allt mindre delar, att specialisera arbetet i olika enheter och mellan olika tjänstemän. Det finns fördelar med det, varje område bli mindre och mer hanterbart, tjänstemannen blir expert på sin lilla del. Men när alltför många uppgifter är specialiserade på flera olika enheter, så försvinner helheten och överblicken och personalen får allt svårare att förstå varandra över gränserna. Det uppstår en språkförbistring mellan olika verksamheter, och varje område utvecklar ett eget fackspråk, lika svårt att förstå för utomstående som dialekterna i avlägsna byar i norra Norrlands inland.

Den andra motsatta strategin är att försöka samla allt på ett ställe. Den processen, centralisering, sätter alltid igång efter en period av uppdelning. Det underlättar när vi får komma nära varandra igen och kan samarbeta utan att ha en massa gränser att ta hänsyn till. När enheter börjar att slås samman måste vi ordna ett hus som ska rymma allt, våning läggs till våning. Men till slut blir det så många våningar i det centraliserade huset att den översta våningen inte längre har kontakt med den nedersta. Man har skapat ett Babels torn, och när huset blir för högt så uppstår språkförbistring och kommunikationen fungerar inte länge, och huset rasar samman.

De flesta offentliga organisationer pendlar mellan dessa två ytterligheter. Först delas allt upp i allt mindre enheter, och när nackdelarna - bristen på överblick - blivit uppenbara, så börjar man slå ihop organisationerna igen till allt större kolosser.

Just nu pågår en centraliseringsvåg inom offentlig sektor och ledorden denna gång är "en väg in" och "vi ska inte ha stuprör". Kommuner över hela landet har numera"en väg in" som sin främsta målbild, och alla tror att de upptäckt något nytt, eller innovativt, som det heter idag. Medborgarna ska hädanefter bara ha ett telefonnummer, en dörr att gå in i, och där mötas av en person som är bra på "bemötande" men som inte vet något alls om verksamheterna. Därför måstes medborgaren slussas vidare med sitt ärende till rätt ställe i organisationen och det ska inte vara någon skillnad om man söker byggnadslov eller hjälp för sitt barn. Alla ska behandlas lika, en väg in är huvudsaken. Tyvärr är det färre just nu som tänker på hur medborgaren ska ta sig ut ur byråkratin, när han en gång klivit in genom dörren.

Individens fel
De gamla sociallagarna från 40-talet fanns fortfarande på 70-talet när jag började inom socialvården. De var uppdelade på tre olika lagar och nämnder. Barnavårdsnämnden hade hand om de vanartiga barnen, nykterhetsnämnden hanterade alkoholisterna och den sociala nämnden gav omsorg till de fattiga och åldringarna.

Under den gamla sociallagstiftningen låg en speciell människosyn där sociala problem sågs som en rent biologisk och ärftlig defekt. Det var alltså bristande arv som gjorde att vissa blev fattiga eller började supa ohejdat och blev alkoholister. Det handlade om undermåliga gener helt enkelt, och därför var det arbetarklassen enbart som hade sociala problem. En social utredning behövde därför inte vara så omfattande på den tiden, det räckte att titta på efternamnet så visste man hur det låg till. Vissa släkter var helt enkelt drabbade av sociala problem som gick i arv. Det ansågs att samhället hade en viktig roll att rensa upp och rena folkets gener, vilket bland annat sköttes med hjälp av steriliseringslagen som fanns kvar ända fram till 1976.

De gamla sociallagarna hade en väldig tro på tillrättavisningar och var uppbyggda i form av en upptrappningsmodell. Socialvården kunde utdela varningar och om det inte räckte kunde det tillsättas en övervakare eller så blev det tvångsvård på en institution till slut. Hur barn blivit behandlade under dessa tvångslagar är en stor skam för Sverige, vilket skrivits om i den statliga Vanvårdsutredningen.

Samhällets fel
1968 kom en brytning med det gamla, traditionella och auktoritära samhället. Det var studentrevolternas tid och en kraftig vänstervåg gick över västvärlden. Unga aktivister tvingade fram en förändring och ett uppbrott från den förlegade människosynen som byggde på individens egen skuld. Istället kom nu tanken att sociala problem var samhällets fel.

Eller rättare sagt, det var det kapitalistiska samhällets fel. Att vissa blir fattiga, att familjer blir ekonomiskt utsatta och inte klarar sina barn eller att de tar till alkohol som tröst, var inte individens fel, utan individen sågs nu som ett offer för ett klassamhälle. Alla sociala problem var strukturella och orsakades av fel i samhället. Det var därför inte så konstigt att folk blev kriminella, psykiskt sjuka eller knarkare och ställde sig utanför samhället. Människor i utanförskap ansågs till och med vara friskas av oss alla, eftersom de tagit avstånd från det borgerliga samhället. De var egentligen rebeller, som förutsåg den kommande revolutionen, som snart stod för dörren.

När jag började på socialhögskolan i mitten av 70-talet så var det hög status att känna en brottsling eller att själv ha suttit inne. Jag kom från en trygg arbetarmiljö och kände ingen kriminell och hade inte ens alkoholism i min familj, så jag hade rätt låg status på skolan. Flera av mina klasskamrater inledde förhållanden med kåkfarare och de fick säkert betydligt bättre betyg än vi andra. I samma anda genomdrevs på socialhögskolan att det inte var individen som skulle bedömas utan gruppen, och vi hade därefter bara grupptentor, ingen individuell prövning. Och i solidaritetens tecken blev alla i gruppen godkända, även om någon inte alls hade läst eller kunde något. Vi såg det som en form av solidaritet med de svaga.

Socialtjänstlagen
Under den här perioden, när samhället ansågs vara orsaken till alla sociala problem, mellan 1968 - 82, pågick samtidigt utredningen som sedermera skulle bli socialtjänstlagen. Det är därför den kom att se ut som den gör idag. Den koncentrerar sig på att det är samhället som måste förändras, socialarbetare som träffar de mest utslagna är de som är bäst lämpade för att driva samhällsplanering ute i bostadsområdena, som ska följa barn och ungas utveckling i samhället och förebygga att problem överhuvudtaget uppstår. Den beskriver en strukturell syn på sociala problem, fattigdom, kriminalitet och missbruk är bara symtom på brister i samhället som måste åtgärdas. Individen ska behandlas med frivillighet, och familjen ska hållas ihop, familjeperspektiv, helhetsperspektiv, närhetsperspektiv.

Jag arbetade som socialsekreterare på 80-talet, i en mellanstor kommun, i samband med att socialtjänstlagen antogs 1982. Det var en tid innan ekonomitänkandet hade tagit över socialtjänsten. Under hela 80-talet hörde jag aldrig talas om ordet "budget", det nämndes aldrig i något sammanhang. Istället pratade vi om "behov”, vad som behövdes för att kunna förbättra insatser och stöd. Och varje år utökades våra verksamheter och folk nyanställdes och ingen pratade om vad det kostade.

I socialtjänstlagens anda, helhetsprincipen, hade jag som socialsekreterare ett distrikt, ett geografiskt område, där jag arbetade med alla former av sociala problem. Jag utredde och beviljade socialbidrag, jag hade hand om barnavården och jag försökte hjälpa alla missbrukare inom området och jag utredde vårdnadsfrågor efter skilsmässor. Allt låg på mitt bord.

I min arbetsgrupp fanns också barnomsorgen representerad, och vi jobbade tillsammans. Förutom de enskilda ärendena gick jag runt på förskolorna i området, deltog på föräldramöten, träffade föräldrar på BVC och besökte skolorna, samarbetade kring skolelever som hade det svårt. Utifrån mina kunskaper som jag fick i området deltog jag i kommunens samhällsplanering, där synpunkterna från mig, socialarbetaren, var viktiga för hur kommunen skulle planera nya bostadsområden.

Varje år fick vi mer tjänster. Fältassistenter, förebyggare ute på skolorna, alkoholrådgivare som arbetade förebyggande på arbetsplatser. Det här var en tid när man kunde träffa människor utan att behöva utreda dem först i fyra månader. 80 - talet var en underbar tid när vi arbetade efter socialtjänstlagens intentioner och vi visste fortfarande inte vad en budget var för någonting.

Ekonomerna tar över
Men socialtjänstens guldålder tog slut 1992. Då hade den stora fastighetskrisen kommit till Sverige, pengarna hade tagit slut, slösats bort av yuppies och aktiespekulation och vi fick 500 % i ränta. Och det var i samband med Göran Perssons berömda ”sanering av statsfinanserna” 1994 som ekonomerna plötsligt kom inrusande i alla kommuner. Ekonomistyrning var plötsligt viktigare än att förändra samhället till det bättre. Det var nu ordet budget kom in i socialtjänsten och tog plats i centrum, och den har aldrig lämnat den centrala positionen.

Och vi vet alla att ekonomer är excelbladens mästare. Allt går att dela upp i kolumner och rader och varje kolumn kan prissättas och summan kommer automatiskt upp längst ner i i hörnet. Genom att dela upp saker i detalj via excelblad kunde vi få ordning på ekonomin, en budget i balans. Ett sådant tänkande, detaljerad ekonomistyrning, stämde inte med en socialtjänst organiserad i distrikt med helhetsperspektiv på familj och samhälle. Det dög inte längre, för vad kostar de enskilda delarna?

Därför, under senare delen av 90-talet, fick socialtjänsten krav på sig att renodla arbetet, indela det mera och anpassa det till kolumner och rader. När man utreder då ska man utreda. Och när man ger hjälp då ska det vara en avgränsad insats, med tydlig början och slut. Ett industriellt tänkande inspirerad från det löpande bandet infördes. Socialarbetaren skulle styras av enkla regler, rutiner och riktlinjer, och därför i stort sett vara utbytbar. Socialt arbete skulle inte längre utgå från relationen mellan en socialarbetare och en familj, istället skulle socialt arbete administreras och dokumenteras.

Och så började den stora uppdelningen. Först började vi dela upp familjen. Vi tar barn för sig och vuxna som missbrukar för sig och försörjningsstöd för sig. Då blir det lättare att följa försörjningsstödets utveckling. Familjeperspektivet och helhetsprincipen i socialtjänstlagen fanns kvar med förpassades helt sonika bort från synfältet. Varje familj kunde nu få besöka två – tre olika avdelningar i socialförvaltningen för att bli utredd inom alla områden.

Men uppdelningen av familjen och organisationen räckte inte. Borde man inte också dela upp själva processen i flera steg så att det blir ännu högre kvalitet på de enskilda delarna? Därför inleddes en kartläggning av arbetsgången när en familj söker hjälp och man fann att det handlade om att ta emot, att bedöma, att utreda, att besluta, att ge uppdrag, att ge hjälp, att följa upp och att avsluta. De avskilda delarna som man identifierat sorterades upp och specialiserades inom olika avdelningar. Detta gjorde inte bara ekonomerna glada, även socialstyrelsens folk kände sig alltmer nöjda.

Först kommer barnet och föräldern till ett bedömningsteam som gör okulärbesiktning, skyddsbedömningar och bedömer om det ska utredas eller inte. Allt skrivs ned i ett eller flera dokument. Säg 8 sidor text. Sedan går dokumenten vidare till en utredare som igen kallar barnet och föräldrarna för en större genomgång, själva utredningen. Att inleda en sådan utredning är lika komplicerad som att starta en jumbojet, det krävs flera checklistor för att inte glömma bort att informera om det som måste informeras enligt socialstyrelsens alla föreskrifter.

Utredning ska vara omfattande dokumenterad, uppdelad i olika livsområden, samma sak ska helst skrivas minst fyra gånger på olika ställen innan det är klart. Utredningen kan därför bli 20-30 sidor lång, att lägga till de 8 som den första socialsekreteraren skrev. Socialstyrelsen införde en modell, kallad BBIC, som ledde till att socialarbetarens fokus flyttades från den hjälpsökande till själva modellen för dokumentation. Ett gott socialt arbete handlar idag om att modellen är rätt ifylld. När utredningen är färdig efter fyra månader görs en bedömning och efter det tas ett beslut om insats. Och ofta blir det bara ett beslut om stöd som man visste att barnet behövde redan första dagen det kom till bedömningsteamet. För det finns ju inte alltid så mycket olika stödinsatser att välja på.

Så efter 2 veckors bedömning, fyra månaders utredning så kommer barnet fram till den som ska tillhandahålla själva hjälpen. Men först måste det skrivas ett dokument, en genomförandeplan, så att alla mål kan följas upp noggrant. Det gör öppenvården. Jag vet inte hur många sidor den är på, säkert minst 4 sidor. När den är klar kan hjälpen inledas. Om familjen orkat ända hit.

Stödet som en socialsekreterare gav på 80-talet kan idag vara uppdelat på ett stort antal personer och kommunikationen mellan delarna sker främst genom skrivna dokument av omfattande natur.

Socialstyrelsens ingenjörskonst
Socialstyrelsen är uppdelningarnas mästare. Trots att de ständigt sviker socialtjänstlagens intentioner fokuserar de endast på myndighetsutövning, all form av service är i princip bannlyst. De verkar nästan som de delar upp barn i två kategorier, utredda och ännu ej utredda. Alla sociala problem löses med en utredning av det enskilda barnet, och ju fler dokument som kan läggas till utredningen desto bättre kvalitet, tycks socialstyrelsen anse. Deras tillsyn och öppna jämförelser bryr sig inte om barnen fick hjälp eller inte, utan där räknas antal dokument och rutiner. En skriven rutin är det bästa sättet för en kommun att undgå kritik. I kommunerna anställs allt fler utvecklare, strateger, kvalitetsledare för att tillfredsställa den statliga myndighetens glupande aptit på skrivna dokument.

Socialstyrelsen driver ett mångårigt projekt, Nationellt fackspråk där de har definierat sin syn på socialt arbete. Det är utifrån mitt sätt att se, ingenjörskonsten absoluta höjdpunkt, där mänskliga problem är omformulerade till en teknisk bruksanvisning, se nedanstående bild.


Socialstyrelsen beskrivning av socialt arbete

Allt börjar längst upp med en Person. Socialstyrelsen definierar person som ”en mänsklig individ”. När personen kommer in i systemet så kan hen anta formen av brukare, journal, insats och en mängd andra former av dokument.  Men det mest tragiska med denna bild är att det finns ingen utgång. Har en person en gång antagit formen av brukare så finns ingen återvändo. Hela bilden är långt ifrån socialtjänstlagens intentioner om att se på familjen som en helhet.

Samverkan som den ultimata lösningen
I mitten av 2000-talet var socialtjänsten söndertrasad i så många delar att alla hade svårt att se något som helst sammanhang. Det var nu alla började prata om behovet av samverkan. Varenda konferens, varenda artikel om sociala problem slutade i den ultimata lösningen: Ökad samverkan! Vi måste få ihop det! Plötsligt verkade man inse att alla myndigheter har sina egna excelblad med kolumner och rader om inte är kompatibla med varandra. Men det var ändå svårt att komma överens om vilken myndighet som skulle betala, så de flesta samverkansprojekt gick i stöpet när budgeten kom på tal.

70-talets återkomst
Som jag inledde den här texten, så har situationen inom socialtjänsten pendlat mellan uppdelning av verksamheterna i allt mindre delar, till att under andra tidsepoker slås ihop till större enheter. Synsätten på sociala problemen har följt med, antingen ansetts bero på individuella orsaker, särskilt genetiska, eller så har strukturella orsaker i samhället pekats ut.

Från 90-talet och framåt, kom ekonomerna in i centrum och med socialstyrelsens hjälp blev socialtjänsten individuellt inriktad och samhällsperspektivet försvann till förmån för myndighetsutövning med fokus på dokumentation och handläggning. Just nu bågnar alla kommuners socialtjänster under enorma dokumentationskrav och detaljstyrning av det sociala arbetet. Det har knäckt professionen som i stora skaror flyr från socialkontoren.

Men det är samtidigt tydligt att 70-talet är på väg tillbaka i socialtjänsten. Främst har ett folkhälsoperspektiv slagit igenom, där de sociala problemen åter igen ses som komna ur strukturella problem, eller som det heter numera, "bakomliggande socioekonomiska faktorer". Det är ojämlikhet, inkomstskillnader, barnfattigdom som skapar de sociala problemen. Därför måste socialtjänsten, skolan, kulturen, fritiden och landstingen samverka och tillsammans bidra till att förändra samhället. Socialarbetare måste igen in samhällsplaneringen, barn och unga måste följas upp på gruppnivå och helhetsperspektivet över kommunens insatser måste finnas.

Det är dags att damma av det som står i socialtjänstlagen. Vi behöver göra ”sociala investeringar” och bygga ut förebyggande och tidiga insatser. Dags att se familjen som en helhet igen, som har en egen kompetens att ta ställning till olika stödinsatser. Frågan är vad vi ska göra med socialstyrelsen. Det är säkert omöjligt att övertyga dem om att man inte behöver utreda alla människor, att man också bara kan ge dem den hjälp de efterfrågar. Att det går att se personer som hela mänskliga individer och inte bara som beståndsdelar i ett administrativt system som genererar tusentals sidor texter, som arkiveras i allt större och större arkiv.

En utväg kunde vara att dela upp socialstyrelsen i några mindre enheter. Det kanske skulle göra dem upptagna med en omorganisation så att socialtjänsten skulle få lite utrymme att utvecklas i frihet.

*****

torsdag, april 20, 2017

I glasögonbutiken



Nu har jag köpt nya glasögon igen. För mig som varit närsynt sedan jag gick i femman är det en återkommande sysselsättning var tredje eller fjärde år. Numera är synen även påverkad av min höga ålder, så jag måste ha progressiva glas.

Varje glasögonaffär har sina egna lockpriser och det är helt omöjligt att jämföra och bedöma var man kan få det bästa priset. Vissa har 25% rabatt på både båge och glas, andra har halva priset på ett andra par glasögon, vissa lockar med gratis solglasögon och det finns affärer som lovar två par extra glasögon. Jag förstår inte varför man ska köpa flera glasögon åt gången, för mig räcker det med ett par.

Jag gick in hos en optiker där det stod på dörren: Köp progressiva glasögon för 1750 kr! Jag tyckte att det lät som ett bra pris. Det var även 50% rabatt på synundersökningen om man var pensionär och kom in på förmiddagen, men tyvärr, jag är inte pensionär än så jag fick betala fullt pris. Nåja, priset på glasögonen lät ju ändå bra.

Först skulle jag välja bågar. Expediten sa att det finns olika hyllor med bågar att välja på, i fem olika kategorier: "mycket fula bågar", "fula bågar", "tråkiga bågar", "snygga bågar" och "mycket snygga bågar". Hon sa att det var bara mycket fula bågar som ingick i priset som stod på dörren. Om jag ville ha snyggare bågar så kostade det lite mer. Och efter att ha provat visade det sig att en båge ur kategorin "mycket snygga bågar" var den som passade mig bäst. Det tyckte hon också.

Sen var det dags att välja glas. Det finns olika sorter och kvaliteter, förklarade hon för mig, särskilt när det gäller progressiva glas. Hon delade in dem i fem kategorier: "mycket dåliga glas", "dåliga glas", "vanliga glas", "mycket bra glas" och "mycket, mycket bra glas". Det var stor skillnad på dem, och jag fick se ett exempel på "mycket dåliga glas", de som ingick i det rabatterade priset som stod på dörren. Det mesta var suddigt på sidorna och med ett så litet skarpt synfält i mitten att jag säkert inte ens skulle hitta hem. Så hon rekommenderade ett lite bättre glas. Det kostar ju lite mer naturligtvis, men man måste ju unna sig att se bra, eller hur?

Jag bestämde mig för att stanna på kategori fyra, mycket bra glas, man kan ju inte ha det bästa jämt. Vill du ha reflexfritt, frågade hon då, det måste man ha, annars går glasögonen knappt att använda utomhus. Och eftersom jag gärna skulle vilja gå ut ibland så accepterade jag reflexfritt. Tyvärr ingick inte reflexfritt glas i priset som stod på dörren.

När jag skulle betala uppgick kostnaden för glasögonen till 7200 kronor.

Vill du även ha en försäkring för 300 kr per månad nu när du köpt så dyra glasögon, frågade expediten avslutningsvis. Om olyckan skulle vara framme.
Nej, nej och åter nej, svarade jag. Ingen försäkring!

Man måste sätta gränser i tid, tänkte jag, så man inte blir pålurad något onödigt.

******

tisdag, april 04, 2017

När barndomen flög sin kos



Mitt föräldrahem skulle säljas sedan min mamma Siri efter en stroke inte längre kunde bo kvar. Hon bodde sedan en tid tillbaka på servicehuset i Järved. Alla min mammas saker: kläder, virkade dukar, lakan, tavlor, prydnader, dagböcker, brev osv skulle sorteras och packas ned. Vissa kartonger skulle sparas och annat skänkas till Frälsningsarmén. Jag, min bror Lennart och svägerskan Lena jobbade en hel dag med nedpackningen och sorteringen. När vi var klar för dagen så bestämde jag mig för att sova en sista natt i huset.

Lördag natt den 21 augusti 2004 så sover jag ensam, en sista natt i mitt barndomshem, i min pappas säng som står kvar i sovrummet. Han dog 1990 men sängen har ändå stått kvar sedan dess. Jag har aldrig tidigare sovit i den sängen, det känns lite märkligt, men jag låter bli att tänka på det, jag bäddar den och försöker betrakta den som vilken säng som helst.

När jag släckt lampan och lagt mig för att somna upplever jag en viss oro i kroppen, obestämbar men fullt påtaglig. Det känns ödsligt och kallt i rummet. Men plötsligt hör jag en fluga surra omkring i rummet. Det är en sådan där liten, snabb fluga som bara sätter sig några ögonblick innan den flyger upp igen. Inte som tyngre spyflugor som kan gå omkring och spankulera länge när de känner sig ohotade. Den här flugan är stressad och rastlös, tillbringar nog större delen av sin tid i luften. Då och då landar flugan på mig, gärna i ansiktet, det kittlar så där obehagligt och jag måste ständigt vifta iväg den.

Jag ligger i sängen, trött efter dagens arbete, och funderar. Hur ska jag nu göra med denna fluga, tänker jag. Enda chansen att bli fri är att tända lyset, hämta flugsmällan och slå ihjäl den. Men jag tvekar. Jag får plötsligt en känsla av att det vore fel att döda någon sista natten i det hus där jag vuxit upp, även om det nu bara gäller en liten fluga. Som om det vore att gå över gränsen, att göra något oförlåtligt. En alltför drastisk handling i ett känsligt läge.

Så jag bestämmer mig för att låta den leva. Det är nog det bästa tänker jag, eftersom jag helst inte vill dra på mig några onödiga skuldkänslor, nu när min barndom, så att säga ska avslutas.

Det blir en jobbig natt. Flugan flyger iväg ut i rummet, tillräckligt länge för att jag ska hinna somna. När jag sovit en stund, svårt att säga hur länge, så väcks jag av att flugan råkar landa på mitt ansikte igen. En kittlande promenad innan jag försöker slå bort den med handen. När jag vaknar till i mörkret, känner jag ödsligheten i det tomma och nerplockade huset men somnar snart om igen.

Om och om igen upprepas proceduren hela natten. Jag somnar, flugan i ansiktet, vaknar, viftar bort, känslan av ödslighet.

På söndag hämtar vi Siri från servicehuset och hon får komma hem en sista gång, titta igenom kartonger, pärmar, papper och säga vad som ska bevaras. Hon söker gravbrevet, d.v.s. beviset på att vi har en familjegrav. Det finns inte där det borde vara, i den blå pärmen uppe i högra köksskåpet. Hon blir mer och mer orolig, söker i andra pärmar och papper, bläddrar nervöst fram och tillbaka.

Under tiden flyger en fluga runt i rummet, som sätter sig på henne om och om igen, och hon viftar irriterat bort den flera gånger och säger ”vilken besvärlig fluga”. Efter ett ivrigt sökande, och med en väldig tacksam suck, hittar hon till slut gravbrevet. Hon kan nu ta med sig det, till det nya stället där hon bor, servicehuset i Järved.

Jag sitter och tittar på min mamma vid köksbordet när hon just hittat sitt gravbrev. När jag ser flugan cirkla runt hennes huvud kommer jag plötsligt ihåg en ramsa som hon lärde mig när jag var barn -- "Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög" -- Och jag tänker, nu försvinner de sista resterna av min barndom. 

Så jag öppnar altandörren och låter flugan flyga iväg ut ur huset.  Och mitt i alla sorg känner jag en viss tillfredställelse över att den överlevde denna sista natt.

***********

onsdag, mars 15, 2017

Maten och omsorgen



Min uppväxtfamilj bestod av fyra pojkar, en pappa och så hon som lagade maten, Siri Johansson, hemmafru och mamma. Varje dag året runt, morgon middag kväll, lagade hon maten, dukade upp den, plockade bort resterna och diskade undan. Under min uppväxt så blev mat och mor på något sätt sammanblandade och jag visste knappt var maten slutade och hon började.

När jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov komma över mig och jag var då tvungen att springa hem en stund. Jag behövde tanka lite närhet och kanske få bekräftelse att hon fanns kvar. Men jag brydde mig inte om henne när jag kom in utan gick istället direkt till kylskåpet och tog fram falukorven som låg där inlindad i papper, inköpt på Konsum. Jag skar mig en rejäl skiva och åt upp den rå, som den var. Den salta smaken och själva korvskinnet, som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev ett slags substitut för den mammakram som jag blivit för stor för.

Sedan dess, i vuxen ålder, har jag alltid haft en korvbit i kylskåpet. För säkerhets skull, om behovet av närhet skulle bli allt för stort.

I boken "ensamheten värst" beskriver Siri sin känsla av ensamhet på ålderns höst, när hon blivit änka och bor ensam kvar huset. De enda tillfällena som hon känner sig riktigt hel igen är när någon av barnen kommer hem på besök. Då säger hon att "nu är det som vanligt igen". Och glädjen som hon känner uttrycker hon naturligtvis genom att duka fram mängder av mat.

En av hennes specialiteter var den hemlagade kalvsyltan på Gene tunnbröd, toppad med inlagda rödbetor. Jag och mina söner hade riktiga kalvsylteorgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid tillräckligt, det tog aldrig slut. Och när vi vaknade nästa morgon var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

En smörgås med kalvsylta hjälper mot det mesta, ensamhetskänslor, oro och vankelmod.

När jag var barn och mådde dåligt så fanns bara två orsaker enligt Siri. Antingen var jag hungrig eller trött. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas genom att jag fick äta mig riktigt mätt eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande när jag möter på en svårighet i livet, reagerar genom att bli hungrig eller trött.

När Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, så är maten även där i centrum. Maj trivs bäst i köket och hon har svårt att uttrycka sina känslor på annat sätt än genom att laga och bjuda på god mat.

Till skillnad mot Siri saknar Maj varma känslor för sin man, och deras äktenskap är rätt kärlekslöst. Men på nåt sätt uttrycker Maj ändå en slags omsorg om honom. "Även om det inte är så mycket kel och omfamningar så lägger hon på minnet vad han längtar efter och tycker om. I matväg. --- Välkokt kött med dillsås, kroppkakor, pölsa, stekt strömming förstås, tunnpannkakor efter soppan, gärna ärter och fläsk, pannbiff med lök".

Det är väl inte så konstigt att både Siri och Maj har ständiga problem med sin matsmältning. All denna halsbränna, sura uppstötningar och förstoppningar, som kureras med vichyvatten, Samarin och pulver. Kanske var det den rikliga mjölmaten och den stora mängden socker i bullar och kakor.
Eller så var det bara det kroppsliga uttrycket för frustration och oförlösta känslor.

*******

måndag, mars 13, 2017

En blank diskbänk




Diskbänksrealism heter det väl, ett ord som gärna associeras med en tråkig vardag. Termen kopplas till det vardagsnära och oromantiska arbete som utförs vid en diskbänk, i litteraturen och filmens värld ofta en skildring av en mer realistisk vardag hos gemene man.

För mig är diskbänkar viktiga kulturbärare, centrala för varje familjs kulturella särart.

Man kan urskilja klassmässiga skillnader. Arbetsklassens döttrar och söner vill gärna ha en skinande blank diskbänk där allt är bortplockat. Helst ska diskstället ställas undan i ett skåp så att man kan lägga en virkad duk på den spegelblanka plåten. Kopparlock kan läggas på plattorna när spisen inte används.

En ren diskbänk är ett viktigt tecken på ett hedervärt och sunt liv.

För medelklassen gäller inte samma värderingar. Här kan man ha disk stående kvar i diskstället, och en liten hög kulturella tidningar lämnade kvar på bänken. Kanske också några olje- och vinägerflaskor, alltid stående på bänken vid spisen. Diskbänken är sällan ren och det är inte heller så noga. Lite kvarvarande disk kan gärna ge en känsla av lite hög status, ett tecken på att här levs ett intellektuellt liv där djupa samtal prioriteras framför allt annat.

För min mamma Siri Johansson var alltid diskbänken prioriterad. Först så stod hon där och lagade all mat, sedan stod hon där medan vi andra åt, och sedan tog hon hand om disken efteråt. Och när hon var klar blänkte den rostfria plåten så att man kunde spegla sig i den.

I hennes dagbok "ensamheten värst" är det tydligt hur städning av huset är mycket viktigt. Trots att hon bor ensam så fortsätter hon att städa regelbundet. De tunga mattorna från övervåningen släpas nerför trapporna för att piskas utomhus även om ingen bott däruppe på ett långt tag. Ett färdigstädat hus fyller henne med högsta graden av tillfredsställelse.

I Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, har Maj samma starka förhållande till städning och rena diskbänkar som Siri har. Och det är inte konstigt, båda är hemmafruar, födda 1918 och med ursprung i arbetarklassen. När Maj flyttar in hos sin man, fabrikören Tomas, förvånas hon av att det är så dammigt och smutsigt i hans lägenhet. Hon har svårt att förstå att "finfolket" kan ha så ostädat, det stämmer inte ur hennes perspektiv.

För både Siri och Maj är ett rent hem en stolthet. De städar och fejar, tvättar, manglar och stryker, med en enorm frenesi i sina böcker. Maj kan till och med beklaga när arbetet är klart. "Åh, diskbänken är alldeles blank, diskstället bortplockat. Inget att sätta händerna i ".

Jag tror att all denna iver härstammar från när Lubbe Nordström for runt i Sverige och beskrev fattigdomen kopplat till smuts, loppor och lort. Att utrota fattigdom och den skamliga smutsen blev en viktig del i folkhemsbygget. Upprustning och renoveringen av bostäder med eget badrum, skulle ge svenska folket god hygien och hälsa.

Sedan dess är ett ostädat hem för evigt sammankopplat med fattigdom, i varje fall för de som inte har så gott ställt. De rika behöver ju varken städa själv eller ha det så noga.

måndag, mars 06, 2017

Ta inte folks oro på allvar


Porsö centrum

Sverige är ett av de bästa länderna att leva i. Det finns ju ett stort antal undersökningar som visar att vi är på topp i det mesta; låg korruption, hög innovation, hög jämställdhet, bra affärsklimat, tredje bästa landet i världen för gamla, jämlikhet, bästa ryktet i världen, bra föräldraledighet, fri sjukvård etc. Trots det har ett antal sverigeovänner lyckats sprida en bild av att Sverige är nära en kollaps. Hur de lyckats med det är en gåta. Men om vi bortser från det, så har denna felaktiga bild gjort att svenska folket tydligen har blivit "oroliga". Detta har i sin tur gjort att politiker från de flesta etablerade partier börjat uttala sig att "vi måste ta folks oro på allvar".

Först missleds folk med propaganda att det är kris, sedan blir folk oroliga av den felaktiga informationen och sedan ska vi ta deras oro på allvar? Nej, det ska vi inte. Vi ska säga åt folk att vi inte alls tar deras oro på allvar. För oron är inte byggd på verkligheten, utan på en missuppfattning. Här kan vi kan lära oss av psykiatrin; inbillade föreställningar behandlas bäst med en lagom dos verklighet.

Jag bor på Porsön. I minst 20-25 års tid har jag gått en kvällspromenad runt området, kväll efter kväll, i mörker, kyla och snö. Och jag har upplevt området tryggt och lugnt. Massor med studenter som varje dag fyller området, affären, gång- och cykelbanor.

Men visst händer det saker här precis som på andra områden. Skadegörelse i form av klotter och uppeldade soprum och bilar har varit återkommande problem. Under 2016 började Porsön beskrivas som ett utsatt problemområde, och sedan dess har "oron" dragit igång. Folk har blivit oroliga att promenera på området, och kommunen tog fram en "oroskarta" där folk fick kryssa in sin oro. Den blev full av kryss. Någon var till och med orolig mitt ute på Porsöfjärden, det handlade visst om risk för oberäkneliga strömmar.

Efter det här har negativa nyheter dragits till Porsön som flugor till en sockerbit. Porsöns centrum är i behov av renovering och upprustning, det är ett rätt slitet 70-tals område. Många har då gjort en koppling till att om ett område är slitet så kan det vara en grogrund för sociala problem, det vill säga att grupper med lägre socioekonomisk position hamnar där och sen bildas subkulturer med hög kriminalitet. Och så kan det naturligtvis vara i vissa förorter. Men även om Porsö centrum är i stort behov av renovering så är det absolut ingen samlingsplats för ungdomar, missbrukare eller kriminella. Det är studenter och Porsöbor som går på Ica och handlar, och studenterna bryr sig inte särskilt mycket om färgen har flagnat.

Om det nu är så hemskt som alla säger, att 2016 varit ett år då Porsön haft en väldigt stor ökning av brott, så borde det vara tydligt i statistiken. Så jag gick in och tittade på brottstatistiken de senaste fyra åren. Och visst, det var en marginell ökning mellan 2015 och 2016, främst på grund av skadegörelse, men sedan 2013 har antalet anmälda brott m i n s k at med 12 procent!

Av detta drar jag följande slutsatser.
Folks oro över tillståndet i Sverige är betydligt överdriven, och borde mötas med fakta.
Folks oro över situationen på Porsön är betydligt överdriven, och borde bemötas med statistik.
För den skull säger jag inte att det inte finns problem, bara så ni vet det.

*******



fredag, februari 10, 2017

Livet består av en lång rad vardagshändelser

Jag har flera gånger fått frågan, hur kan Siri Johanssons dagbok ensamheten värst, som är så enkelt och summariskt skriven, med sparsmakade beskrivningar av ett synbart händelsefattigt liv, ge en sådan fyllig beskrivning av henne som en hel människa? Hur är det möjligt att det i en sådan text kan finnas ett sådant innehåll, att det väcker så mycket starka känslor och associationer hos läsarna, om det som vi har gemensamt, livet, åldrandet och den ensamma döden.

Jag brukar svara att Siri beskriver vardagshändelserna, det som vi alla går igenom varje dag; att vakna och tänka på hur vi sovit i natt, titta på termometern och se vilket väder det är idag, så vi vet hur vi ska klä oss, kaffet och läsningen av morgontidningen, besöken av nära och kära, längtan efter att någon ska ringa och fråga hur man har det. Alla dessa vardagshändelser blir på lång sikt det som vårt liv huvudsakligen består av.

Eftersom varje dag är sig lik och att nya dagar kommer till oss varje morgon, invaggar det oss i tron att vårt liv är evigt. Så länge vi är friska tänker vi sällan på att någon gång kommer den sista dagen. Men i Siris dagbok ser man att varje dag i och för sig är lik den föregående men på några års sikt så är det tydligt att dagarna sakta med säkert förskjuts åt ett visst håll. Åldrandet pågår så sakta att vi knappt märker det.



Annika Norlin (Säkert) har nyligen kommit ut med en otroligt fin skiva, Däggdjur, som också handlar mycket om det lilla livet, och jag tycker mig se ett visst släktskap mellan hennes texter och Siris dagbok. I låten "Det ska hända dig med" sjunger Annika om åldrandet, det som vi alla går igenom, men som vi sällan märker i det korta perspektivet. Så här fint beskriver hon det.

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända, det ska hända, dig med.
Inte framför dina ögon utan, utan att du knappt ser det,
kommer det att hända, det ska hända, dig med.

Det verkar som intresset för det enkla vardagslivet just nu är väldigt stor inom kulturen. Kanske som en reaktion på en värld som bli allt mer oförståelig. I det amerikanska samhället Paterson verkade vardagspoeten William Carlos Williams, (1883-1963) han arbetade som läkare men var också författare, han skrev kvällstid och på lediga dagar. Hans författarskap består av noveller, dikter, pjäser, romaner, essäer och en självbiografi.



En gång för 25 år sedan besökte regissören Jim Jarmusch samhället Paterson och har nu gjort en film, eller kanske man kan kalla det en hyllning till staden. Filmen handlar om en vanlig arbetare, busschauffören Paterson, som lever ett inrutat och enkelt liv. Han vaknar samma tid varje morgon, kramar sin sovande flickvän och promenerar till bussgaraget.

Men Paterson har en passion, han skriver poesi. Varje morgon sitter han i bussen och skriver i sin anteckningsbok. Det han skriver om är just bara det som "händer" i hans liv, alla dessa rutiner som han upprepar varje dag. Filmen är indelad i och följer dagbokens magiska sjutal: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag.

Paterson är inspirerad av stadens kände poet, Williams, och vi får följa hans konstnärliga process. Han tar in intryck, dialoger, bilder och föremål som han bearbetar och skriver ner i sin bok. Men han saknar en drivkraft att gå vidare utanför sitt eget snäva perspektiv. Flickvännen tror på honom och anser att han kommer att bli en känd poet, men själv visar han inget av vad han skrivit för någon.

Han håller det krampaktigt bevarat i sin hemliga anteckningsbok. Denna rädsla för att visa upp det han gjort, kanske för att undvika risken att få kritik. Bättre då att hålla drömmen levande inombords och aldrig visa det för någon.

Men slumpen griper in. Flickvännens bulldog, som inte gillar sin husse, river en dag sönder hela hans anteckningsbok i småbitar. Hela hans verk är förstört, en enorm katastrof. Men i sin sorg möter han en japan som besöker staden på grund sitt intresse av poeten Williams. Av honom får han en ny skrivbok med bara vita sidor. En ny början för Paterson, hans konstnärliga låsning kan ätnligen lösas upp. Ibland måste man riva allt för att komma vidare.

Så här skriver poeten Williams om en händelse i vardagen som kunde hänt mig eller dig. Men hade vi lagt märke till det dramatiska i situationen?

Ett skrynkligt stycke
brunt papper
ungefär av en

människas storlek
och omfång
rullade långsamt

med vinden runt
och runt på
gatan då en bil

körde över det
och pressade det
platt mot

marken. Olikt
en människa reste
det sig igen och

rullade med vinden
runt runt och blev
som det var förut.

*********

onsdag, februari 01, 2017

Olika bilder av åldrandet

När vi bestämde oss för att ge ut min mamma Siris dagboksanteckningar, det som kom att bli boken "ensamheten värst", frågade vi oss om vem som kommer att orka läsa den. Ungefär 450 sidor åldrande, med mycket oro och ängslan, beskrivet på ett sparsmakat och repetitivt sätt. Vi tänkte att några i släkten skulle intressera sig för den, och kanske några Husum-bor på sin höjd. Men så blev det inte, den blev en osannolik succé och den har uppmärksammats både i tv, radio och media.

Jag tror att boken fyllde något slags tomrum, främst kring frågan om ålderdomen och hur vi ser på den.

Idag är det så att äldreomsorgen i massmedia framställs på ett väldigt negativt sätt. Det är nästan dagligen artiklar om att äldre vanvårdats, fått dålig mat eller på andra sätt inte blivit bra behandlade. Många får därför uppfattningen att äldreomsorgen är en katastrof och känner rädsla  inför att bli gamla och behöva hjälp.

Å andra sidan finns det en uttalad ungdomskultur i samhället som gör att att ingen verkar vilja bli gammal överhuvudtaget. Vi matas med forskningsresultat om att bara vi tränar och går på gym, så kan vi nog slippa åldrandet och fortsätta att leva nästan i all evighet.

Men ingen av de två ytterligheterna är med sanningen överensstämmande. Även om det händer allvarliga fel och finns brister, har vi nog bland den bästa åldringsvården i världen. Den bild vi får i tidningarna är alltför ensidig, eftersom de rapporterar bara när det gått snett. Enligt Global agewatch index är Sverige det tredje bästa landet i världen att åldras i. Det talar sitt tydliga språk.

Men det stämmer inte heller att vi kan undvika åldrandet, hur mycket vi än går på gym. Ålderdomen är verkligen en svår och nedåtgående process där våra förmågor ständigt försämras, vilket gör oss allt mer isolerade, ensamma, och till slut beroende av hjälp från andra. Och den processen är olika för var och en, mer eller mindre svår men ingen undkommer den.

Jag tror att det är därför Siris text, genom att hon befinner sig mitt i sitt eget åldrande, ger läsaren en mer realistisk bild över hur det kan vara att bli gammal. Boken ger inte en förskönande bild av åldrandet, där man förnekar svårigheter och problem, utan hon visar verkligen på sin utsatthet och ensamhet. Men hon visar också en stor tacksamhet inför de som hjälper henne; grannar, vänner, anhöriga och den fantastiska personalen på servicehuset.

Jag tänker att lidande och död förekommer i allas våra liv, det går inte att undvika. Det är som det är. Förr eller senare blir vi alla gamla.

Men vi får göra det bästa av det. Och precis som Siri, vara oändligt tacksam för alla hjälpande händer. Och rikta ett särskilt tack till Gode Jesus eller någon annan som vi tror på.

********

lördag, januari 21, 2017

Fotoutställning Shutter.UpNorth

Idag var det vernissage i Landstingshuset för fotoutställningen Shutter.Up North. Bakom namnet står fotograferna Anders Alm och Gert Frost, ett norrbottniskt fotoprojekt med syftet att visa en annan sida av Norrbotten än den gängse, där vackra norrsken och fantastiska fjällvyer dominerar. Projektet har levt sitt liv tidigare på nätet, där bilderna visats på en hemsida och på Facebook.




Det första som slår mig när jag ser utställningen är den enorma skillnaden att se fotografier IRL, i stort format med passepartouter och glas och ram. Bilderna har på nätet inte fått sin fulla kraft och det är först nu som jag riktigt ser bilderna och tar dem till mig. Jag börjar mer och mer att inse att vi människor lever trots allt i en analog värld och att det finns goda skäl för det ökade intresset för musik på vinyler, papperskalendrar och anteckningsböcker. Det virtuella forumen skapar en allt för hög takt av konsumtion, där vi ständigt går vidare till nästa bild, till nästa låt, nästa tv-serie. Vi behöver ibland stanna upp och se en utställning med ett begränsat antal bilder på ett begränsat utrymme, och hängda på exakta avstånd till varandra med genomtänkta val av kombinationer.

Utställningen heter därför passande för Urval. Ett urval bland hundratals bilder, som fotograferna redan valt åt oss, så vi slipper ta oss igenom de oändliga bildströmmarna på nätet.

Det är två konstnärliga personligheter som ställer ut. Gert fotograferar enbart i färg och Anders enbart i svartvitt. På så sätt är det lätt att skilja bilderna åt, vem som tagit vad. Men det är inte bara det som skiljer, de båda har helt skilda utgångspunkter för sitt fotograferande.



Gert Frost följer i traditionen av landskapsfoto där utgångspunkten oftast följer horisontalperspektivet. I hans bilder är färgerna mycket betydelsebärande, och jag tycker mycket om den dämpade färgskalan som rätt ofta skapar en stark norrbottniskt stämning i bilderna. Många foton har en stark kolorit och bilden av nedbrunna tågmagasinen i Karlsvik skulle lika väl kunna var en oljemålning. Gert undersöker gärna miljöer av förfall, ruiner, och byggnader som stått oanvända i många år där naturen börjat återta förlorade territorium. Jag ser det det som en kommentar till aktuell debatt om förhållandet mellan stad och land, där landsbygden drar det kortaste strået.



Anders Alm använder fotot på ett helt annat sätt. Han utnyttjar spännande vinklar, speglingar, oskärpa och skapar bilder där betraktandet av fotot är huvudsaken, inte själva motivet. Därigenom utmanar han vårt konventionella seende av verkligheten. Hans bilder väcker därför en rad associationer hos mig, som ger materialet ytterligare dimensioner. Till exempel fastnar jag vid ett foto av ett gammalt pars ansikten, där skärpan ligger på hennes ansikte, medan mannens är en aning oskarp. Jag tänker mig att denna subtilitet kanske också säger något om relationen mellan paret. Alm väljer att ständigt experimentera med förgrund, motiv och bakgrund, och jag försätts direkt i en givande dialog med bilderna.



Sammantaget en mycket spännande, kreativ och utvecklande utställning som jag verkligen kan rekommendera. Att i dagens situation då mängder av foton sprids på sociala medier varje dag, är det upplyftande att mötas av fotografi med hög konstnärlig kvalitet som gör att man stannar upp, tar sig tid att betrakta och som förhoppningsvis leder till att man förändras en aning.

********

onsdag, januari 11, 2017

Ja-sjukan

För några dagar sedan skrev jag en status på Facebook, där jag gav ett nyårslöfte att jag skulle säga nej oftare det här året. Och så specificerade jag genom att säga nej till att träna på gym, nej till badhus och nej till till knytkalas. Det här blev mycket uppmärksammat i min vänkrets, och jag blev ifrågasatt från flera håll, varför jag plötsligt blivit så negativ. Många trodde till och med att jag sagt nej till allt i livet.  Och min chef på jobbet kom in och undrade om det var någon mening att i fortsättningen fördela några uppgifter till mig överhuvudtaget, eller om jag bara skulle säga nej.

Av reaktionerna förstod jag att jag gjort något oerhört, att plötsligt säga nej, något som verkar vara helt otänkbart i vår nuvarande kultur. Det är ja som gäller i alla sammanhang; man måste vara positiv, bejaka livet, säga ja till alla möjligheter, säga ja till att prova något nytt, säga ja till nya utmaningar, säga ja till konsumtion, ja till förändring och ja till att arbeta mer.

Samtidigt talar vi om att vi måste ha balans i livet, och klara livspusslet. Men hur ska vi klara det utan tillgång till nej? Utbrändhet är ett väldigt passande ord för sjukdomen som drabbar ja-sägare, eftersom det ofta orsakas av för mycket positivism, ett brinnande intresse och en önskan om att bli upplyst.

Min son Anders brukar säga att först kommer nej, sedan ja. Med det menar han att genom att säga nej till vissa saker bildas ett tomt utrymme i livet, som man kan fylla med det som man verkligen vill göra. Men det handlar inte bara om att säga nej till det som man inte gillar eller inte vill göra. Det svåra är att säga nej till det som man kanske ändå tycker om, vilket är nödvändigt för att få tillräckligt utrymme för det jag verkligen prioriterar, det viktigaste i livet.

Många människor har drömmar i livet som de skulle vilja förverkliga. Men man förstår inte att förverkligandet av en sådan dröm handlar om att börja säga nej. Att säga nej till det som invaderat ens liv utan att man märkt det. Som fyllt varje minut under dygnet så att man inte ens hinner gå och lägga sig i tid för att få 8 timmars sömn, och som gör att man varje morgon vaknar outvilad och håglös. Och därför skjuter på genomförandet ytterligare en dag.

Arbetslivet idag är ja-sägarnas eldorado. Folk jobbar inte bara på dagen utan även på kvällarna, och det mejlas sent och det är inte så viktigt med arbetstiden. Lars Nelander, som varit anställd i Uppsala kommun i 36 år, har nyligen kommit ut med rapporten "När kommunen blev en marknad" där han skildrar  de nyliberala idéerna, som idag ofta går under namnet New Public Management, och dess intåg i offentlig sektor från 80-talet fram till idag.

Lars Nelander beskriver bland annat en ny stadsdirektör som avvecklar den interna, kollegiala debatten medan de anställda drillas i positivt tänkande. Direktören lanserar en ny devis för sitt kontor - "Gör gott och var glad" - och medarbetarna sitter i ändlösa möten och konferenser för att utveckla "en kultur där ledord som utmana, agera, ta plats, sätta dagordningen, stå på tå i frontlinjen och spana och uppmuntra till tidig aktivitet ska prägla vårt handlande".

Lars Nelander visar tydligt i sin rapport vilka konsekvenser det blir för en organisation som mejslar bort ordet nej. Det blir en dumhetens marknad.

Avslutningsvis, ett klipp från Mammas nya kille, om Lars Stenberg och Nej, Nej, Nej-partiet.




onsdag, januari 04, 2017

Nocebo-effekten

Alla vet att placebo verkligen fungerar. Trots att man bara fått ett sockerpiller så blir man frisk, bara man t r o r att man fått en verksam medicin. Det som är mindre känt är att man också kan dra på sig biverkningar, det vill säga förvärrade symtom, negativa effekter som den verksamma medicinen har, trots att att man inte fått den. Den effekten kallas nocebo-effekten. Det är latin och betyder "jag ska skada".

Nocebo innebär att jag omedvetet kopplar ihop en företeelse som något negativt för mig och min hälsa, som leder till att jag faktiskt upplever kroppsliga symtom. Ett exempel är elallergi som inte går att bevisa i laboratorium, de drabbade kan inte känna om de sitter i ett magnetfält eller inte, men rent faktiskt så mår de dåligt om de får syn på en mobiltelefon.

Man kan säga att sverigedemokraterna och andra högerextremister lyckats skapa en kollektiv nocebo-effekt i Sverige. Genom att koppla samman invandring till olika negativa företeelser i samhället, till exempel brister i välfärden, brott och våldtäkter har man lyckats få människor att tro att det finns ett samband. Det är absurda föreställningar som många idag går omkring och tror på, och som dagligen sprids främst på nätet.

Den partiledare som har högst förtroende idag är väl Jimmie Åkesson, vilket är ett tydligt symtom på att de lyckats sprida sina rasistiska vanföreställningar. I Aftonbladets väljarundersökning från december framkommer att 40 % tycker att SD har bästa politiken då det gäller flyktingar och invandring.

Och även socialdemokraterna har fått en släng av nocebo. De tror att tiggare på våra gator skulle vara ett större problem för oss vanliga medborgare, än fattigdomen är för de som tigger. Löfvén är därför inne  på att behandla dessa symtom på mänsklig utsatthet med tillstånd och förbud. Så fel kan det gå när biverkningarna slår till.

Hur ska man hitta ett fungerande botemedel för när en så stor del av befolkningen lider av vanföreställningar? När så många ser inbillade samband mellan flyktingar och olika samhällsproblem?

Ja, det går nog inte att ordinera vare sig placebo eller nocebo. Jag föreslår rejäl kognitiv terapi i statlig och kommunal regi. Att myndigheterna slutar att agera som reklambyråer där de bara håller fram sina egna förtjänster, och istället återgår till sin demokratiska uppgift att informera befolkningen på ett korrekt och objektivt sätt.

*******