lördag, maj 28, 2016

Fantastisk konst i Kalix



Starka konstupplevelser är inget som man kan räkna med bara genom att gå på en utställning. Det krävs att jag som betraktare når fram till konstverket, att det ger genklang i min subjektiva värld, men också något mer, något med ord obeskrivbart, en tändande gnista som närmast påminner om förälskelsen. Något uppstår och man förstår inte riktigt vad som hände.

Igår kväll var jag inbjuden till vernissage i Åsa Morins nya galleri i Kalix, Galleri Lejon. Det ligger centralt i stan och hon har visat tre utställningar hittills. Jag måste erkänna att jag inte hade så stora förväntningar. Som Lulebo har man ju ofta ett kolonialistisk förhållande till de mindre orterna i Norrbotten, kan det verkligen vara något intressant som visas i Kalix? Samma inställningen har tyvärr Norrbottens två stora tidningar och de bevakar sällan kulturhändelser som händer utanför Luleå. Men Åsa var mycket glad just denna kväll eftersom Bergsten från NSD besökt galleriet för att skriva om utställningen.



Utställare var Tomas Nanne Sandberg från Sollentuna. Han visade sig vara en mycket välrenommerad målare, utbildad på Konstfack och med ett flertal utställningar bakom sig. Hans senaste utställning har just avslutats på Edsviks konsthall. När jag pratade med honom upptäckte jag flera beröringspunkter, inte bara Edsvik där jag själv ska ställa ut i sommar, utan han hade också varit med i Liljevalchs vårsalong flera gånger. Och när han beskrev hur han tänkte kring sitt måleri så överensstämde det i så hög grad med hur jag själv tänker, att det kändes nästan som om vi kom från samma universum.

Tomas är passionerade målare. Att måla är det absolut viktigaste för honom, ett behov som verkar så stark att det har honom helt i sitt grepp. I en bok som han givit ut, Minnen av morgondagen, skriver han i inledning: I am addicted to painting. I do not care about the result. Han målar sin absoluta närhet, miljöer som han ser när han promenerar omkring i Stockholm och Sollentuna: hus, tunnelbanestationer, viadukter, ofta ödsliga men ibland med människor som står och väntar. Han besöker platserna många gånger, tecknar och tecknar, tills han känner att platsen helt har internaliserats, sedan målar han ur minnet i ateljén. Det ger bilderna en stark känsla av närvaro.



Och tavlorna var verkligen fantastiska. Jag blev stående framför dem länge, och det där som ibland kan uppstå uppstod.

Jag ger en eloge till Åsa Morin som driver galleriet och jag önskar henne lycka till i fortsättningen. Och uppmanar alla självgoda lulebor: åk till Kalix!

********

onsdag, maj 11, 2016

Juridiska psykopater

Armand Peugeot hade ärvt ett litet stålgjuteri men bestämde sig 1896 för att börja tillverka bilar. För det ändamålet skapade han ett företag, som fick hans namn men samtidigt var helt fristående från honom. Så fungerar alla aktiebolag, de har ingen "kropp" men behandlas ändå som "juridiska personer". Om en bil som han sålt gick sönder kunde de stämma företaget, men inte Armand Peugeot. Om företaget lånade miljoner och sedan gick i konkurs så var Armand inte skyldig en krona. Om detta kan man läsa om i boken Sapiens av Yuval Noah Harari.

En juridisk person, styrs av en vald styrelse och en vd, alla kan bytas ut men företaget finns ändå kvar. Det är en väldigt smart konstruktion, men det finns ett problem.

Juridiska personer har inget samvete, ingen empatisk förmåga, känner ingen ånger, skuld eller ansvar. Juridiska personer är därför definitionsmässigt psykopater. De har egentligen bara en primitiv drift, och det är att dra egna fördelar gentemot andra företag. Därför kan en juridisk person vara helnöjd med sitt resultat även om tusentals människor drabbats av hungersnöd, torka, översvämning, oljekatastrofer, sjukdomar, miljöförstöring, dödsfall. Ett företag känner ingenting för det.

Alla fysiska personer som arbetar inom en juridisk person riskerar därför att inordna sig i företagets psykopati, även om de själva inte är personlighetsstörda. Ansvarig personal inom Nordea kan utan att blinka medverka till skatteflykt genom att skapa brevlådeföretag i Panama, utan att bry sig om var pengarna kommer ifrån eftersom ingen enskild person i Nordea behöver ta på sig ansvaret. Och Nordea som företag kan inte känna någon skam.

Det enda som kan reglera dessa psykopatverksamheter är därför staten, genom att sätta upp hållbara regler och juridiska gränser som måste följas.

Det konstiga är att politiker, särskilt borgerliga partier, hellre vill att staten ska reglera och höja straffen för fysiska personer, det vill säga vanliga kriminella. Men då det gäller att skapa hårdare regelverk för att begränsa vinstdrivande företags framfart, då upprörs politiker och ställer sig upp och försvarar företagens rättigheter.

Jag har väldigt svårt att förstå att personlighetsstörda juridiska personer utan förmåga att känna skuld och skam, ska få härja fritt i denna värld.