17 mars 2016

Förlorarnas förlorare

I Sveriges televisions återkommande tv-serie Mästarnas mästare möts några av Sveriges främsta idrottsmän och idrottskvinnor i fysiska och psykiska utmaningar. I varje avsnitt porträtteras någon av deltagarna och med hjälp av gamla filminslag visas idrottsutövarens fantastiska karriär med mästartitlar och medaljer.

Jag skulle vilja se en liknande serie om kulturutövare, där framgångsrika konstnärer, musiker och författare deltar i tävlingen. Men den serien borde istället heta Förlorarnas förlorare. Det är nämligen den person som har haft den värsta barndomen, som varit med om det svåraste övergreppen eller som misslyckats mest i sitt liv, som också är den mest lyckade inom kulturens område. Det krävs i normalfallet i varje fall ett omfattande missbruk innan någon kan kvalificera sig som framgångsrik inom kulturbranschen.

Att få ett pris kan för en kulturutövare vara rena katastrofen för karriären och förstöra ett långvarigt uppbyggt utanförskap. Det var därför indiebandet Bear Quartet avvisade en grammis-nominering 2009, det skulle ha skadat deras varumärke. Bandet lyckades under en lång karriär listigt undvika kommersiella framgångar, som de enligt många var väl värda.

Författaren Karl-Ove Knausgård är väl den kulturutövare som haft det sämst, både i barndomen och senare under livet, och därför är han också mycket framgångsrik. I en tidning berättar han att "Min kamp" uppstod därför att han misslyckades med att skriva en annan roman och han befann sig i en både existentiell och yrkesmässig kris. Läget var så allvarligt att han kände att valet stod mellan att mista sitt liv eller att skriva om det. Jag tycker att den beskrivningen är utomordentligt intressant och hoppas att Knausgård kan vara med i det första avsnittet av Förlorarnas förlorare.

Det finns författare som inte förstått det här, utan som tror att kultur är lika ytlig som sporten. Jag tänker på Björn Ranelid, som påstår sig själv vara den bäste, den snyggaste och rikaste av alla nu levande författare. Därför är han helt körd inom kulturen och han verkar helt sakna smärta. Många kritiker beskriver därför hans senaste bok som ett rent pekoral. Inget gott kan ju komma ur en lycklig man.

Lars Lerin har ju haft stora framgångar inom konstens värld på grund av att han under många år missbrukade alkohol och tabletter uppe i Lofoten, där det var mörkt och eländigt och han höll nästan på att dö. Jag vet inte hur många gånger jag hört den berättelsen i tv eller på radion i flera vinter och sommarprogram. Tyvärr har Lars Lerin nu blivit nykter och även väldigt vänlig, och han är snart omtyckt av alla i Sverige. Jag befarar att det kommer att påverka synen på hans konst. Det finns risk att kultureliten snart kommer att slå till med en negativ konstrecension, att Lerin börjat förlora sin svärta.

En annan konstnär som är självskriven i programmet är Carl Johan De Geer. Han hade ju den stora oturen att födas i överklassen, något som måste ha varit ett väldigt trauma för en blivande konstnär. Under hela sin karriär har han därför försökt beskriva överklassens negativa sidor för att dämpa bilden av en man född med guldsked i mun. Att berätta om att hans mor var psykiskt sjuk och farmor nazist har lyckats ge honom tillräcklig aura av tragik för att göra honom relativt framgångsrik. Han har lyckats göra en omvänd klassresa, vilket är imponerande prestation, att gå från rik till fattig bara för kulturens skull. Han är självskriven i Förlorarnas förlorare, och jag tror att han har chans till seger dessutom.

Själva tävlingen kommer att handla om att försätta kulturutövarna i olika situationer utanför deras trygghets- och komfortzoner. Till exempel tvinga musiker att bjuda upp och dansa klassisk styrdans på en utedansbana. Eller låta konstnärer hålla ett improviserat föredrag inför en stor samling åhörare.
Varje avsnitt avslutas med att alla sitter runt ett bord, dricker sig fulla och berättar hur mycket de skämts under dagens övningar, och hur misslyckade de känner sig.  Den som lyckas beskriva sina ruelser på mest förnedrande sätt går vidare till nästa omgång.

*******



10 mars 2016

Flytta Köpmantorget till 10:e våningen



Jag föreslog en gång att Köpmantorget skulle bli ett torg för de Onyttiga. Bara för sådana som står utanför konsumtionssamhället som behöver sitta ner för en stunds vila, utan att det kostar. Ett torg för äldre personer, A-laget, ungdomar och andra fattiga som inte har råd att betala för en sittplats på ett fik eller restaurang.

Men det fungerade inte. Kommunen lade ner miljoner på att lägga dyra stenplattor på torget, och satte sen dit soffor och bord som folk kunde sitta vid. Men nästan ingen sitter där, det är fortfarande rätt tomt. Särskilt nu på vintern verkar torget vara helt oanvänt och man kan konstatera, utan att överdriva, att hela satsningen är ett misslyckande.

Jag har funderat varför det gick som det gick. Trots flertaliga försök under årens lopp har Köpmantorget behållit sin identitet av en icke-plats. Ett ställe som ingen vill söka upp och som i folks medvetande bara ses som en genomgångsyta, där ingen ids stanna.

Och jag tror att folket även denna gång har rätt, som så många gånger förr. Det är helt enkelt inte ett trevligt ställe. Torget är inklämt bland hus som gör att man aldrig ser solen, och det finns inget intressant att titta på. Platsen är alltför stillastående för att fungera som ett torg.

Inom konsten och kulturen finns ett begrepp som heter Kill your darlings. Det betyder i korthet att man måste våga ta bort delar som är bra men som ändå inte bidrar till helheten. Det är så lätt att fastna i lösningar trots att det är uppenbart att de inte fungerar. Därför föreslår jag att kommunen släpper hela tanken på att göra Köpmantorget till en fungerande mötesplats, i varje fall på marken.

Jag föreslår istället att man bygger ett höghus på den yta som nu är torg. Höghuset ska vara 10 våningar, exakt lika högt som Stadshuset. Och det nuvarande Köpmantorget flyttas till höghusets tak på 10:e våningen. Där ska det finns en restaurang i ett stort rum med fönster åt alla håll. Utanför rummet finns utrymme för uteserveringar på sommaren åt alla fyra väderstreck. "Köpmantorget" skulle därigenom få en vacker utsikt över havet och över hustaken i stan.



Inspirationen till min tanke är taket på Stadshuset. Där finns Kommunstyrelsens sammanträdesrum, i en liten byggnad, med fönster åt alla håll och med en fantastisk utsikt över havet och staden. Utanför byggnaden finns ytor perfekta för uteservering sommartid. Se den gamla bilden från Stadshusets tak när folk sitter och dricker sitt kaffe. Tyvärr är denna plats bara tillgänglig för några politiker och tjänstemän.  "Köpmantorget" däremot skulle vara öppet för folk i allmänhet.

Jag vet inte, men nog vore det roligt om ett sådant nytt höghus inte byggdes med modern design. Att vi utlyser en arkitekttävling där det nya huset ska byggas som en "exakt kopia av Stadshuset". Naturligtvis med anpassningar till tomtens yta, men i stort sett med exakt samma utseende som stadshuset, 60 år senare. Det vore verkligen ett nytänk, att inte tänka nytt, utan att tänka gammalt. Som ett monument över Luleås hållbarhetsvision där vi återanvänder till och med gamla ritningar.

Det skulle verkligen vara bra för Luleås varumärke och särskilt för stadsvyn, med två lika höghus på var sin sida av stan. Stora och Lilla Stadshuset.

Ja ungefär så tänker jag. Nu.

7 mars 2016

En härlig framtidsvision

I en artikel i Dagens Nyheter häromveckan beskrevs den nya värld som håller på att växa fram på grund av 3D-skrivarna. De bli bättre och bättre och snart kan allt möjligt tänkbart skrivas ut. Det går att använda vilket material som helst, plast, metall eller celler, sedan är det bara att koppla in datorn där själva ritningen finns. Man baxnar när man hör vad som redan nu skrivits ut med hjälp av 3D-skrivare. Ett helt hus, en flygplansmotor, ett mänskligt öra. Och det är inte bara möjligt att skriva ut alla former av konsumtionsvaror, som kläder och skor, utan också mat och digitalt kött.

Allt detta kommer att förändra världsordningen. All tillverkning av konsumtionsvaror som idag produceras i stora mängder i Asien av mycket billig arbetskraft kommer att flyttas tillbaka hit till Europa och Sverige igen. För vi behöver ingen arbetskraft längre, bara en skrivare. Och det är inte nödvändigt med massproduktion för att det ska bära sig ekonomiskt, det går att skriva ut ett exemplar utan att det blir högre kostnader än om vi säljer mängder av samma vara.

Med 3D-skrivare behöver vi egentligen inte en mängd olika affärer för olika produkter. Det räcker med en stor 3D-skrivare i varje stad och så kan vi medborgare bara skicka ett mejl att vi skulle gärna vilja ha en ny skjorta, eller en ny bil, eller en höftled, eller ett nytt radhus, eller en rostbiff. Efter några timmar kan man åka och hämta utskriften och ta med den hem. Och vi kommer inte ens att behöva åka och hämta, vi har naturligtvis egna skrivare för mindre saker hemma. All mat till exempel, det skriver vi ut direkt i köket hemma. Det enda som vi behöver ha tillgång till är digitala växtceller som förvaras i vegetariska hårddiskar nedgrävda i blomkrukorna.

Nästan ingen behöver arbeta längre i tillverkningsindustrin eller jordbruket, förutom en fabrik i Europa som tillverkar alla skrivarna. Större delan av befolkningen blir inskriven i Arbetsförmedlingen som kan fortsätta att hålla alla sysselsatta med olika meningslösa aktiviteter och precis som nu, kommer inga jobb att förmedlas.

Inom den mänskliga sektorn i samhället pågår för närvarande ett stort utvecklingsarbete kring robotar inom äldreomsorgen. Jag tycker att det är en fantastisk utveckling och jag hoppas verkligen att man nått ända fram tills jag bedöms ha behov av bistånd i form av hemtjänst eller boende. När jag börjar bli skröplig och behöver hjälp med toalettbestyr och duschning kan jag inte tänka mig nåt bättre än att ha en robot som sköter hela förfarandet. Jag vill absolut inte överlämna mina intima kroppsdelar till människor som jag inte känner, det skulle vara för pinsamt. Hellre en robot där jag själv kan knappa in mina behov.

Och när jag blir dement så kameraövervakas jag dygnet runt och om jag försöker kliva upp på natten så får jag en elstöt från golvet så att jag lägger mig igen och om jag försöker gå ut genom dörren så låses den automatisk utan att socialstyrelsen behöver oroas för begränsningsåtgärderna.

Och det bästa av allt, jag behöver aldrig gå till kommunen och ansöka om hjälp. Jag skriver bara ut den robot jag behöver direkt med 3D-skrivaren som jag har i garderoben. Och alla som därigenom blir övertaliga i den kommunala sektorn blir omskolade till arbetsförmedlare eller coacher, med uppgift att  hålla den övriga arbetslösa befolkningen sysselsatta i diverse aktiviteter i avvaktan på pensionen.

*******

1 mars 2016

Dags för en ny folkrörelse

När industrialismen introducerades 1700-talet, kom samtidigt kaffet att bli populärt. Kaffet var nämligen förutsättningen för att folk ska kunna orka jobba en hel dag med tröttande och enahanda arbetsuppgifter. Idag delar varje arbetsplats upp arbetstiden i fyra sjok; förmiddag före halvtio-kaffet, förmiddag efter halvtio-kaffet, eftermiddagen före halvtre-kaffet och eftermiddag efter halvtre-kaffet (då inget särskilt blir gjort utan alla bara väntar på att få gå hem för att dricka kvällskaffet)

Det är av den anledningen till att jag alltid varit skeptisk till te-drickare, de orkar egentligen inte med arbetslivet.

Förra veckan såg jag en dokumentär på TV, Sockerfilmen av Damon Gameau. Han undersökte det dolda sockret som finns i princip allt vi äter. Jag blev varse att kapitalismens grundfundament består inte bara av kaffet, och det gift som koffeinet innebär, utan sockret har en betydligt större inverkan.

Livsmedelsindustrin har insett att socker är lika beroendeframkallande som heroin och därför blandar de socker i nästan all mat som finns att köpa i en affär. Det finns uträknat hur mycket socker som man kan tillsätta i en matvara för att det ska bli optimal effekt, dvs att konsumenten blir beroende utan att hen upplever att det är för sött.

Men syftet är inte bara att folk ska köpa sockrad mat och dricka, utan det viktigaste är sockrets koppling till vårt materiella ha-begär. När vi får i oss mycket socker med påföljande blodsockertopp, blir människan manisk och drabbas av adhd-liknande symtom. Vi kan helt enkelt inte sitta stilla, utan vi måste röra på oss, och därför springer vi runt på stan och shoppar saker som vi inte behöver. Ett typiskt beteende för maniker alltså, att de aldrig kan sluta i rimlig tid. Vi får ett inre tryck av att agera, göra nya saker, fika, äta, köpa etc och förvandlas därigenom till den perfekta konsumenten. Vi känner oss aldrig nöjda utan kroppen hamnar i ett stresstillstånd som vi försöker minska med materialistisk konsumtion.

Tittar man på en galleria i dag, är den byggd för sockerberoende människor. Det finns alltid fik utspridda på lämpligt avstånd, där vi kan fylla på med kaffe, så att vi orkar, och söta bakelser som kan driva upp våra köpmanier till nya höjder. Att sitta på fik och äta socker är en mycket växande bransch, och det kombineras nästan alltid med shopping.

Hela det kapitalistiska systemet drivs alltså av det socker som hemligen smygs in i allt som vi äter, även det som enligt livsmedelsverket klassificeras som nyttig mat. Det är verkligen opium för folket i bokstavlig mening.

Socker leder sedan till att vi blir sjuka, vi drabbas av fetma och allehanda sjukdomar. Men det är ju ingen negativ konsekvens ur kapitalistisk synvinkel. För då övergår människan till en ny guldbransch, nämligen läkemedelsindustrin, där dyra mediciner ska hjälpa oss bli friska efter att ha blivit sjuka av den mat som säljs på våra affärer. Och nu när sjukvården också är privatiserad, kan kapitalet även där tjäna pengar.

Det dokumentären har visat är att sockret idag är en nödvändig ingrediens i kapitalismen. Den fick mig därför på väldigt gott humör.

Här har vi alla på vänsterkanten, som vill ha ett samhälle byggt på socialismen, äntligen fått svar på hur vi kan knäcka systemet på ett väldigt enkelt och demokratiskt sätt. Partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet har helt misslyckats med att förändra samhället, vilket inte är förvånande. När man ser deras företrädare i regering och riksdag är det tydligt att de flesta är sockerberoende, oskadliggjorda genom kapitalismens droghandel.

Vi måste därför skapa en ny folkrörelse och organisera oss i antisocker-föreningar, där alla medlemmar bara behöver avlägga ett löfte: "Jag ska aldrig mer äta något som har tillsatt socker".

Det skulle vara spiken i kistan för kapitalistiska samhället som det ser ut idag. Folk skulle vakna upp ur sin sockerbubbla, släppa alla sina materialistiska manier och sätta sig ner och fundera på verkliga frågor igen. Vad vill jag med mitt liv. Vilket samhälle vill vi ha.

*********