29 januari 2016

Fjällskrytarna

Det värsta med att vandra i fjällen är att man ofta tvingas möta på fjällskrytarna. Dessa personer, oftast män, går i fjällen bara för att skryta om de bedrifter som de utfört i naturen. När vi gick i somras valde vi att tälta på långt avstånd från stugorna, för där, i varje fjällstuga i svenska fjällvärlden från norr till söder, sitter en fjällskrytare och terroriserar alla andra som bara vill ha lite lugn och ro.

En fjällskrytare har alltid gått dagsetapper på 4-5 mil, han kommer alltid från Sareks värsta och mest otillgängliga områden, och där hade jokkarna svämmat över så att han tvingats vada naken med vattnet upp till halsen bärande på ryggsäcken på raka armar under överfarten. Och ryggsäcken väger minst 30 kilo trots att hans utrustning är den modernaste och lättviktigaste som finns, för han ville ändå ta med sig några öl för att dricka på kvällen när han sitter på fjälltoppen som han bestigit trots att brutit knäet under dag två.

Det är en väldigt märkligt situation. Här finns människor som väljer att gå ut i naturen och leva under rätt primitiva förhållanden för att få komma i från civilisationens press och stress, och så tvingas de på kvällarna sitta i stugor och lyssna på självhävdande machopersoner som passar bättre på puben, där de kan sitta och skryta om hur mycket de supit i sina dar.

Alla gånger jag varit i fjällen har jag träffat på fjällskrytarna, de är tämligen talrika. Man kan absolut inte sova i stugor, man måste tälta och undvika att stanna på gemensamma rastställen.

Men värre är skrytarna som finns på alla nybörjarkurser. Det är personer som har en dålig självkänsla som de försöker dölja genom att alltid umgås med sådan som är sämre än dem själva. Därför kan en sådan skrytare till exempel gå en treårig gitarrkurs på en folkhögskola och sedan resten av livet gå korta nybörjarkurser i gitarrspel, där han kan sitta och glänsa genom att vara ljusår längre fram än amatörerna som för första gången tagit i en gitarr. Bara för att få känna sig duktig utan att behöva riskera något.

Jag gick en gång en akvarellkurs och det var verkligen en nybörjarkurs för amatörer. Man fick börja med att hålla i en pensel, doppa den i vatten, och sedan sätta en färg i den och stryka på ett papper. På den nivån var kursen. En av deltagarna hade naturligtvis gått ett 20-tal nybörjarkurser och sommarkurs på Gotland och i Toscana. Redan första timmen började han ställa allt mer avancerade frågor om papperskvalitéer, färgpigment och specialtekniker. Det var odrägligt.

Själv undviker jag kurser och utbildningar överhuvudtaget, för de finns alltid där någonstans, besserwissarna, som har läst igenom kursmaterialet flera gånger och googlat kursens innehåll och som redan kan allt, redan innan kursen har börjat.

Och det är inte svårt för mig att slippa kurser numera. I min ålder ids inte arbetsgivaren ödsla några utbildningspengar på mig, de anser inte att det finns behov av några sådana investeringar. På den punkten är vi helt överens. Det är bara skönt att slippa de notoriska kurs-skrytarna.

*******

25 januari 2016

Lika spännande som på bio

I helgen såg jag filmen om Ove. Jag tycker att det var en bra och rolig film, men också väldigt sorglig. Trots det faktum att även jag heter Ove i andranamn, trodde jag inte att jag skulle hamna i en sån riktig Ove-situation som jag gjorde idag. Men så blev det. Så här gick det till.

Jag åkte buss till stan i morse, precis som vanligt, med buss nr 6 som går från Porsösundet till centrum. Jag satt långt bak som vanligt. En granne satte sig bredvid mig så vi satt och småpratade litegrann. När bussen stannade på hållplatsen före Mjölkuddsrondellen, kliver så chauffören ut från sitt bås, ställer sig i mittgången och ropar med hög röst: "Det är någon som trycker på stop-knappen vid varje hållplats, och när jag stannar så är det ingen som kliver av! SLUTA MED DET!

Sen satte han sig igen och körde iväg. Jag och min granne tyckte att det var lite obehagligt, och vi sa till varann att det är väldigt osannolikt att någon i bussen, fylld med vuxna Porsöbor, skulle medvetet leka med stop-knappen. Så vi tänkte att det nog var troligare att det handlar om ett tekniskt fel.

Vid nästa hållplats var vi uppmärksamma på vad som skulle hända. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade vid hållplatsen och öppnade dörrarna, men ingen klev av. Bussen fortsatte.

Vid sista hållplatsen vid badhuset, innan vi var framme i centrum, hände samma sak. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade och öppnade dörrarna. Ingen klev av. Då sticker chauffören fram huvudet och ropar till oss alla resenärer: "Nu åker jag inte härifrån förrän någon kliver av!"

Och då gick säkringen för mig! Alla mina Ove-gener aktiverades och jag skrek med hög röst, nästan i falsett: "HÖRRÖDU! Det kan också vara ett tekniskt fel på någon knapp! Så nu är det bara att du STÄNGER DÖRRARNA OCH KÖR IVÄG MED BUSSEN!"

Det var helt tyst i bussen i ett par sekunder, alla de andra passagerarna satt och stirrade rakt fram utan att se på mig. Sen pös det till när dörrarna stängdes, och så rullade bussen iväg in mot slutstationen.

Efteråt kändes det väldigt bra. Som om jag just varit med i en annan film, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. Exakt samma hände i den filmen, en chaufför vägrar fortsätta köra bussen förrän den skyldige träder fram. Den skyldige den gången var den person som dragit sönder en gardin på bussens toalett.

Det är så med vardagen. Den är ofta lika spännande som på bio.

********



22 januari 2016

Digitala plakat

När jag var ung kunde jag gå i demonstrationståg och bära plakat som jag helt säkert stod bakom. USA ut ur Vietnam! Daghem till alla! Bostad åt alla! Rädda skogen på Ålidhem! Och så vidare. Världen var på nåt sätt svart-vit, eller så uppfattade jag den i varje fall.

Det känns numera allt svårare att veta hur jag ska ställa mig i olika frågor. Det räcker inte bara att hålla på arbetarklassen och vänstern. För det finns både en vanlig vänster som utgår från klassperspektivet, och en annan del som anser att identiteten är viktigast. Det svartvita har numera blivit regnbågsfärgat, och falangerna är ofta i luven på varandra. Och socialdemokrater återfinner man i det mest konstiga sammanhang, som chefer för banker eller som ägare till privata företag som gör vinster i välfärden.

Det är hopplöst att följa debatterna i media, allt är så komplicerad, och särskilt för mig som på samma gång är vit, heterosexuell, socialist och norrlänning. Vad anser jag egentligen i olika frågor, och har jag verkligen rätt perspektiv utifrån min egen privilegierade position?

Det här gör att politikerna idag inte kan ha bestämda uppfattningar, det beror liksom på. Visioner på lång sikt är inte riktigt möjliga, snarare är det gårdagens twitterstorm som bestämmer vad man tycker idag. Det gäller att ändra sig snabbt om opinionen drar åt ett annat håll.

En sak är då säker. Det börjar bli allt svårare att gå i ett demonstrationståg. Det går helt enkelt inte att enas om vilka plakat som ska gälla för hela tåget. Den uppfattning som de främsta i tåget har, hinner ändra sig till de sista har kommit fram.

Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att socialdemokraterna till 1 maj 2016 ska ha digitala plakat, så att man hela tiden kan ändra budskapen, under tiden man vandrar fram på gatorna. När tåget passera hyreshus kan man ha SÄNK HYRORNA! och när det går förbi bostadsrätterna så bläddrar man fram BEHÅLL RÄNTEAVDRAGET! och när det går förbi paradvåningarna i centrum VI BEHÅLLER RUT!

Det kommer att bli det perfekta demonstrationståget utan kompromisser, där alla får allt som de önskar. Åt var och en efter de senaste opinionssiffrorna!

Så här kanske tåget kan bläddra fram sina digitala plakat:

INGA VINSTER I VÄLFÄRDEN......GÄRNA VINSTER men MED MÅTTA.....
VI STÖDJER PRIVATA INITIATIV i VÅRDEN!

SOLIDARITET MED MÄNNISKOR SOM FLYR FRÅN KRIG .....STOPPA SYSTEMKOLLAPSEN......STÄNG GRÄNSERNA!

STÖD KULTUREN......SPORT ÄR OCKSÅ KULTUR.....FLER EVENT GER MER TILLVÄXT!

RÄDDA KLIMATET......ÖKAD TILLVÄXT ...... FLER FLYG TILL THAILAND!

*******

17 januari 2016

Call you on the phone

Mattias Alkberg delade en Spotifylista med Beatles-musik på Facebook. Det var en lista där många av de redan uttjatade låtarna saknades, vilket gjorde att jag upptäckte en del nya och mer sällsynt spelade. Listan fick mig att sugas tillbaka till mitt 60-tal och många minnen fladdrade förbi i min hjärna. Inte för att Beatles var "min" musik, men när man växte upp på 60 talet fanns den ju där, så att säga med fostervattnet.

I många av Beatles låtar, särskilt i de tidigaste, avhandlas det klassiska motivet ungdomskärlek. Textrader tätt förknippade med längtan efter eller förlust av kärlek, förälskelse och svartsjuka. Det som slog mig när jag lyssnade på texterna är telefonens stora betydelse för kärleken på 60-talet. På den tiden var det varje familjs fasta telefon som ombesörjde kontakten med omgivningen. Skulle du som suktande tonåring ringa en annan lika suktande flicka eller pojke var du tvungen att gå genom familjetelefonen, slussen, som bevakades av föräldrar och syskon. Du visste aldrig vem som skulle svara, och hur du stammande skulle förklara ditt ärende.

Jag har alltid tyckt illa om att prata i telefon. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm när jag inte kan se den jag pratar framför mig. Som om jag har behov av att läsa av den andres ansikte när vi samtalar. Nu när jag lyssnar på Beatles får jag kanske en viss förklaring på varför min tur i kärlek under ungdomstiden var begränsad, jag vågade ju aldrig ringa till någon tjej och föreslå en date. Särskilt inte om man först måste prata med en förälder.

I låten No Reply sjunger John(Paul), " I tried to telephone, They said you were not home, Thats a lie".
Han hade redan sett att hon var hemma, föräldern ljög i telefon.

I en annan låt sjunger han:

"All I gotta do,
is call you on the phone,
And you`ll come running home,
Yeah, that´s alla I gotto do"

Dagens ungdomar har det betydligt lättare. Om de ringer någon så är det hon som svarar, inte hennes farsa. Och törs man inte ringa, kan man istället bara sms:a eller ställa en fråga på Facebook. Allt har blivit så enkelt för ungdomar idag att deras alkoholkonsumtion har mer än halverats sedan min tid. Vi som på 60-talet inte vågade ringa var istället hänvisade till att bjuda upp på skoldanser, och frågan var bara vad som var värst. Jag och många med mig löste det hela med att alltid supa oss fulla på danserna, modet fanns där i de 8 mellanölen. Dagens ungdomar kan sitta hemma nyktra och ta kontakt på sociala medier med vem som helst.

Så det är därför vi befinner oss i den absurda situationen att vi inte längre behöver oroa oss för ungdomarnas drickande, utan istället måste oroa oss för det tilltagande pensionärsmissbruket. Det är ju folk ur Beatlesgenerationen, som inte vågade ringa eller bjuda upp, som alltid var full på danser och som nu är 60 plus, som håller uppe alkoholförsäljningen i det här landet.

För första gången i historien är det omkastat, den äldre  generationen behöver inte längre förfasa sig över vart ungdomen är på väg. Istället måste de unga ta tag i vuxenvärlden, och försöka se till att de äldre får vettiga värderingar och minskar på sitt drickande av öl, vin och sprit, där de sitter varje helg på restaurangerna mitt i centrum.

Kan inte kommunen försöka skapa drogfria mötesplatser i centrum för vuxna och pensionärer, där man måste blåsa innan man går in?

***********
Mattias fina lista: https://open.spotify.com/user/chops/playlist/6IzxC2vDq5ov0ZfaK8wSDK