28 december 2016

En vandring mot solen

Nu har det vänt, i varje fall i Luleå. Mellandagarna har hittills varit fantastiska, med 10 grader kallt, snö och solens strålar drygt en timme mitt på dagen.

Lars och jag har vandrat på Porsön, och igår gick vi över fjärden till Björkskatan, och det var underbart vackert.

Det kändes som om hoppet återvände. En vandring mot solen.

24 december 2016

God Julpromenaden 2016

God Jul och Gott Nytt år önskar Promenader och utflykter.

Med tanke på att två helt galna personer, Putin och Trump, nästa år sitter på var sin kärnvapenknapp, så vill jag redan nu tacka alla för den tid som varit. Det var trevligt så länge det varade.



Porsöfjärden julafton 2016

14 december 2016

Att läsa och skriva

Min mamma Siri läste aldrig romaner eller andra böcker i vuxen ålder. Detta trots att hon under skoltiden älskade att göra hemläxan och läsa skolböckerna. När jag frågade henne varför hon inte läste, svarade hon att "om jag börjar läsa en bok, då blir jag helt uppslukad och kan inte sluta förrän jag läst ut hela boken". Hon var helt enkelt rädd för att "förlora sig själv" i böckernas värld, då var det bättre att helt låta bli.

Jag tycker att det var synd. Eftersom hon ofta kände sig ensam skulle en god bok, en roman, kunnat få henne att uppleva sig mer delaktig med världen runt omkring. Det är ju det som händer när man läser, man möter andra människor och får ta del av deras tankar, samtal och inre liv. Att läsa är ett närmande till verkligheten, inte en flykt.

Det är därför lite av ödets ironi att det Siri själv skrev i sin dagbok nu finns utgivet i en bok som många andra läser, och där de får ta del av hennes tillvaro och inre liv. Jag får brev från äldre läsare som känner sig tröstade av hennes ord. Kanske känner de sig mindre ensamma när de får dela ensamheten med Siri.

I och för sig hade nog dagboksskrivandet samma funktion för Siri, ett sätt att dela tillvaron med någon annan, även om den andre bestod av henne själv. Och Jesus naturligtvis, som alltid läste det hon skrev.

1 december 2016

Se möjligheterna

I Tjernobyl har den nya sarkofagen kommit på plats, som ska skydda den läckande reaktorn i 100 år. Den har kostat 14,6 miljarder kronor att bygga. Man hoppas kärnkraftverket hade betalt sin hemförsäkring, så att det täcker beloppet. Sarkofagen är tydligen unik i sitt slag och har byggts av en fransk firma, och denna stora investering har säker satt igång tillväxten i området. Det är ju ändå det som är viktigast, att hålla igång tillväxten.

Finland planerar att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki. Det ligger i Österbotten 15 mil från Luleå och man tänker även lagra kärnavfall där. Flera kustkommuner i Norr- och Västerbotten har protesterat, även Umeå. Men i Luleå säger vi inte någonting om det. Vi tycker att kärnkraft behövs för tillväxten skull. Och skulle det, mot all förmodan, gå riktigt illa kan vi alltid bidra med stål från SSAB för att bygga en sarkofag där, tekniken finns ju redan och vi måste ju lita till de tekniska lösningarna.

I Arktis pågår det just nu en klimatkris, det är 20 grader varmare än normalt, isen smälter och forskare är chockade över vad som händer. Vi i Luleå tycker att man inte ska hetsa upp sig så mycket över det. Istället borde vi se till möjligheterna. En sådan enorm och överraskande värmebölja kan få stor betydelse för turistnäringen och förlänga sommarsäsongen betydligt här i Luleå. Vi tänker särskilt på skärgården och den tillväxt det skulle innebära för alla små entreprenörer. I och för sig kan det krävas vissa omställningar, vinterturismen får man kanske lägga ner. Jukkasjärvi ligger ju där i framkant, deras ishotell är ju redan nu anpassat efter vinterns försvinnande, med hjälp av en väldig kylanläggning.

Men det finns saker som vi verkligen blir upprörda över här i Luleå. En utredning har föreslagit en skatt på varje flygresa med 80 kr! Det är ju lika mycket som en kopp kaffe och en mazarin kostar på caféet i Kulturens hus. Det är ju en katastrof för hela Norrland, det kommer att förstöra alla möjligheter för oss att klara oss, och tillväxten... vad händer med den? Vi kommer verkligen att kämpa emot denna skatt med alla medel.

Man måste ju förstå att Luleå ligger 100 mil från Stockholm, men bara 15 mil från Pyhäjärvi. Vi måste kunna flyga härifrån om det smäller där. I varje fall under tiden som de bygger sarkofagen.

******

27 november 2016

Storpotäten och regioner



I barnprogrammet från 70-talet, "Vilse i pannkakan" finns Storpotäten, en symbol för kapitalismens innersta väsen, som vill lägga beslag på alla potatisar och lägga dem i sin egen ficka. Det är flera generationer av oss svenskar som varit präglade av Storpotäten,  den otäcka storkapitalisten.

Det var därför väldigt förvånande när regeringen inledde projektet med att ändra regionindelningen i landet och det fick namnet STORregioner. Jag förstod redan då att projektet var helt dödsdömt. Så fort svenska folket fick höra talas om Storregioner så associerade de direkt till Storpotäten. För min inre syn såg jag hur kommunalråd och landstingsråd som tillsammans skulle lägga filtar över hela Norrlands potatisland och roffa åt sig överskottet och sen skulle de sitta och glufsa i sig det i Storstaden långt borta. Och kanske dricka en Stor stark till på skattebetalarnas bekostnad.

Jag ger härmed ett tips till landets politiker, använd aldrig ordet STOR i något som helst sammanhang. Tänk på att aldrig säga Stordrift, Storskaligt, Storkommun, Storstad eller Storstockholm. Möjligtvis Stormaktstiden kan nämnas ibland.

Däremot går det bra att använda ordet små. Småskaligt, småorter, småfolket. Små restauranger som ligger vid små gator. Små jordbruk. Småstäder med små affärer. Små avverkningar, inte stora kalhyggen.

Fast det är bara halva sanningen. Det är i princip bara staten, kommunen och landstingen som inte bör använda ordet stor, för då tänker vi direkt på Storpotäten. Men då det gäller den verkliga kapitalismen, storknösarna och storbolagen, då är det tvärtom. Folket älskar Stormarknader över allt annat. Ju större affärslador med ordet STOR på skylten desto bättre. Ibland tvingas en del Stormarknader att lägga till ord som MEGA eller MAXI för att försöka bräcka alla.

Affärsområdet i Luleå heter följaktligen Storheden. Alla som handlar där tänker egoistiskt på hur billigt det är där i förhållande till småaffärerna i stan. De tänker inte på Storpotäten som stoppar deras pengar i fickan.  Istället beundrar de privata bolag som hela tiden lyckas bli större och större. De kan till och med resa långt för att uppsöka Gekås i Ullared. Men så fort man hör talas om Storregioner då ser man Staffan Westerberg framför sig.

Märkligt att nyliberalismen kunnat vända det här landet i 180 grader sedan 70-talet. Kapitalister som Ingvar Kamprad hyllas och ses som välgörare för befolkningen, men politiker som försöker att klara finansieringen av välfärden betraktas som förtäckta storpotäter.

22 november 2016

Fram för det negativa tänkandet

Psykologen och filosofen Ida Hallgren har börjat ge kurser i negativt tänkande.

Hon menar att positivt tänkande, som blev populärt på 1990-talet i USA var något som vi svenskar snabbt tog till oss med en flod av bästsäljande självhjälpsböcker, nyandliga guruer, coacher och olika tv-program. Budskapet är att individen har ansvar för sitt välmående och bör sträva efter att ständigt utvecklas för att bli rik, frisk och lycklig.

Ideologin har format vårt samhälle, och skapat en väldigt individualistisk kultur där personer hela tiden skuldbeläggs. Är man exempelvis inte tillräckligt positivt inställd på jobbet betraktas man som en bakåtsträvare med risk att få lägre poäng vid nästa medarbetarsamtal och med lägre lön som följd.

Det positiva tänkandet spred sig först till privata näringslivet. Sedan har det tyvärr trängt in i hela offentliga sektorn, kommuner, landsting och statliga myndigheter. Ja hela det s.k etablissemanget är idag skolade i att framställa allt i positiv dager, även det som är negativt. Till sin hjälp har offentliga myndigheter och politiska partier anställt kommunikatörer vars främsta syfte är att framställa sina organisationer positivt, oberoende av hur verksamheterna egentligen fungerar.

Om det är något problem som ändå uppmärksammats (i media) så gäller det att beskriva det som om att det redan är känt, och att det finns en förändringsprocess på gång som gett positivt resultat, eller i varje fall kommer att ge ett mycket, mycket positivt resultat.

Ibland när man lyssnar på företrädare för offentliga verksamheter kan man tro att man hamnat på sportsidorna i Kuriren. Allt handlar om tävling och inget verkar roligare än att slå ut alla andra kommuner på socialstyrelsens rankningslista, öppna jämförelser. Huvudsaken är att vi tänker positivt, beter oss som om vi är lyckade, framhåller våra lyckade resultat och lägger de negativa rapporterna till handlingarna.

Det var naturligtvis det positiva tänkandet som var orsaken till globala finanskrisen 2008, som startade i USA. Det fanns helt enkelt inte täckning för alla positiva framtidsprognoser, och "bakåtsträvare" och pessimister lyssnade ingen på.

Jag tror att det också kan var en delförklaring till Trumps och Sverigedemokraternas framgångar. När etablissemanget framställer allt i överdrivet positiv anda, trots att folk upplever någonting annat, blir det ett stort glapp i samhället.  Folk ser igenom allt självförhärligande som pågår, och tappar förtroendet.

Den enda gruppen som fortfarande strävar efter det pessimistiska, som gärna framför svidande kritik, och ältar svårigheter, är kulturarbetarna. De döljer aldrig en motgång och söker sig helst till bakgator, ödslighet och negativism. Men ur de mörka skuggorna skapar de, eller vaskar fram, den mest fantastiska musiken, litteraturen och konsten.

Jag tror verkligen att vi måste mejsla ut det positiva tänkandet ut ur vår kultur. Och ta lärdom av kulturarbetarna och acceptera livet som det är: mest lidande, men med små korta stunder av lindring.

15 november 2016

Att befinna sig i fjärde rummet

Jag har gått två ledarskapsutbildningar i mitt yrkesverksamma liv. Dessa utbildningar säger mycket om hur vi ser på arbetslivet, relationen mellan arbetsledare, medarbetare och arbetsplats.

Ledarskapskonsulterna som håller sådana utbildningar bygger sina teorier på luft. Det är ofta ett eget hopkok av psykologisk trams som de stulit här och där och paketerat i en snygg form, och syftet är att få en grupp exalterade och tro att tillvaron är enkel.

I alla dessa utbildningar har siffran fyra en viktig roll. Hela världen kan sammanfattas med hjälp av fyra begrepp, alla människor kan sorteras in i fyra boxar, alla människor fördelar sig på fyra personligheter, alla ledare kan delas in i fyra typer, all förändring sker i fyra rum.

Du kan till exempel vara en röd, gul, grön eller blå person. Man kan skilja på de fyra olika typerna bara genom att skaka hand med dem. En röd person skakar hand bestämt och rätt så hårt, en gul person pumpar handen hjärtligt, en grön ger ett vänligt handslag medan en blå person skakar hand korrekt och lite avståndstagande. Och sen, efter handskakningen, vet du allt om den personen. Vad den gillar, ogillar, uppfattas och hur mötet med personen kommer att bli. 

Jag är blå.  Gillar regler, logik, fakta och saklighet. Ogillar känslomässiga konflikter, irrationella personer och pressade situationer. Kan uppfattas som defensiv och petig.

Idag är ingen intresserad av en fungerande organisation i arbetslivet. Alla fokuserar bara på att organisationen ska förändras. Därför börjar varje år med ett antal mål som ska uppfyllas och sedan börjar förändringen som pågår hela året. Men redan nästa år sätts nya mål upp som ska genomföras även om förra årets mål inte uppnåtts, och därför finns det idag inga fungerande organisationer eftersom ingenting fungerar under en pågående förändring.

På utbildningarna får ledarna veta att förändring sker i fyra rum. Det första rummet heter "nöjdhet och harmoni", sen kommer "förnyelse och inspiration", "censur och förnekelse", och det fjärde rummet heter "konflikt och förvirring".  En förändringsprocess börjar alltså i första rummet, då man är nöjd, och sedan går det vidare tills man är förvirrad i det fjärde rummet. Och eftersom ingen organisation hinner göra färdigt en förändring stannar alla i fjärde rummet år efter år. 

Jag har aldrig förstått varför vi inte stannade i första rummet bara, då vi var nöjda och kände harmoni.

Det finns många andra teorier om människor som florerar på dessa utbildningar, de flesta är indelade i fyra kategorier. Vi kan vara som hundar eller lejon. Eller så ska vi prata som giraffer, och inte bete oss som krokodiler. 

Själv anser jag att det finns 144 000 olika typer av personligheter. Och varje personlighet kan variera på fyra olika sätt under en dag; morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Det är inte säkert att man har samma personlighet när väckarklockan ringer som när man slutar på jobbet för dagen. 

Siffran 144 000 har jag fått från Jehovas vittnen, en annan evidensbaserad konsultfirma. Enligt dem är det så många platser som det finns i himlen, efter att jorden gått under. Och det finns bara e t t  rum där... nöjdhet och harmoni.

*******

6 november 2016

Katter på Kreta



Vi var till Kreta en vecka nu i höst. Överallt, på gator och restauranger, fanns det små, smidiga och mycket välskötta streetcats. Katter som ingen äger, men som lever nära människorna. Absolut inga vildkatter eller något som liknar de skabbiga herrelösa hundarna som springer omkring i turisorterna, nej, katter fina i pälsen och med ett väldigt lugnt uppträdande.

När vi satt på nån restaurang, belägen ute på gatan i the old town, dök ofta en katt upp bredvid bordet, nästan omärkligt, utan att röra våra ben eller överraska oss. Man tittar ner och så sitter den där. Med stor ögon riktade direkt mot mig, en starkt vädjande blick. De var oemotståndliga, och jag kunde inte låta bli att ge dem mat från min tallrik, räkor eller delar av ett grillspett.

Katterna lever på turister precis som den övriga lokala befolkningen. De har lärt sig att enda chansen för dem att få springa omkring mellan borden på matställena, är att de absolut inte utmanar turisten på något sätt. Att en katt plötsligt skulle stryka sig mot någons ben eller tigga genom att jama på ett krävande sätt, det skulle lätt irritera en turist. Efter några sådana incidenter skulle katterna bli portförbjudna. Därför var att alla katter väl medvetna om att de smidigt måste föra sig mellan turisternas ben utan att störa någon. Den vädjande blicken var deras enda sätt att tigga  sig en bit mat.

Under vintertid, när turistsäsongen är över, har de svårt att klara sig. De blir då beroende av någon snäll person i lokalbefolkningen som matar dem och håller dem levande till nästa säsong.

För mig aktualiserar turism alltid över och underordning, privilegier och ekonomisk ojämlikhet. I katternas blick såg jag mig själv, som en typisk turist, någon som man måste anpassa sig till för att kunna överleva.

Bernurs recension av "ensamheten värst"

Björn Kohlström skriver bokrecensioner och krönikor i Jönköpings-Posten. Han skriver också om böcker i bloggen bernur. Så här fint skriver han om "ensamheten värst":





****************

Publicerad 30 oktober av bernur

31 oktober 2016

"Årets vackraste bok" - krönika av Elin Ruuth

Elin Ruuth skrev en underbar recension i Västerbottens Kuriren om boken "ensamheten värst". Och eftersom alla inte har VK så har jag skrivit ner den här så att ni kan läsa den.

       Själens nystan och händernas broderi
Dagbok. Med risk för att bli ett slagträ - eller en lyra - i debatten om partisk media, så måste jag avslöja att jag ibland läser böcker med förutbestämd välvilja. Det är inte litterära stjärnskott, debuterande bekanta eller personliga gunstlingar som seglar strax under radarn för min strikt objektiva granskning. Men om någon skulle få för sig att ge ut, låt oss säga, ett urval av sin bortgångna mors dagboksanteckningar. Hennes sista 18 år, nedplitade i kärnfulla noteringar om väder och sysslor, besök och ensamhet. Om krämpor och böner, kantade av omsorgsfullt broderade hyllremsor. Då finns det riska att mina sentimentala nerver skriker BRAVO! innan jag ens slagit upp pärmarna.
  Förlaget Teg Publishing har, genom konstnären Sven Teglund, skapat just den boken. Årets vackraste. Den heter Ensamheten värst. 
Siri Johansson föddes 1918, gick sex år i folkskola och levde som hemmafru i bruksorten Husum. När hennes make gick bort, eller "slutade" som Siri skulle ha uttryckt det, började hon skriva dagbok och med det fortsatte hon fram till sin egen död, på servicehuset i Järved 2010. Hon fick en stroke medan hon satt och skrev, en sista mening rann ut i ett tunt streck nedför sidan.  Det är ingen lätt sak att bry sig om sina äldre. Eller, bryr sig gör man nog. Men hur ofta? Hur mycket och till vilket pris? Resursfördelningen är ett bekymmer på kommunal som de flesta individuella nivåer. Jobbet, barnen, hemmet, självet. Och så lilla mamma. Eller farfar. Och gammelfarbrors änka. Hon har ju ingen annan. Men det var då fan att hon ska ringa varje dag. Mitt i middagen.  
Ensamheten hos äldre är som köttindustrin, som flyktingbåtar och cancer. De flesta av oss mäktar inte med att tänka på den. Inte förrän den kryper alldeles intill. Och kanske inte ens då. Storheten med ensamheten värst är att den, från sitt snävt subjektiva perspektiv, ändå åkallat allt detta. Mer eller mindre distanserade frågor av rationell art, i mitt eget fall: Borde jag ringa till mormor? Hur kan äldreomsorgen förbättras? Vad betyder den årliga virkade julklappsduken, alla stickade barnsockar, egentligen? Vad döljer sig i mellanrummet mellan maskorna? 
  Siris anteckningar talar vidare till språksinnet, till poesiläsaren i mig:
"Gösta kom hit 9.30 i morse, jag stod på knä och bad / så jag hörde honom inte, han hade inget trevligt / att tala om." "Virkat duk färdig, rivit upp spets så jag ska få garn /har slut på garnet." Dramatiken och intriger stormar i det lilla när en okänd kvinna invadera Siris plats i matsalen: "Jag varit ner ätit potatis 2 biffar sås, smörgås mjölk. / / kvinna tagit min plats igen hjälp mej Jesus hjälp mej / Jesus / hjälp henne rätt Jesus" 
Men mest akut adresserar Ensamheten värst mina känslor. Något onämnbart, dolt och skavande djupast inombords. Så överrumplas jag liksom av tårarna som droppar ner på Sven Teglunds omsorgsfulla akvareller av hans mammas virkningar och broderier. Siris sorg vid systerns bortgång. När huset säljs. Otrivseln på hemmet. Rädslan, långsamheten. Ensamheten.
  Men också triumfen i att orka skotta sin balkong. Att skura ett köksgolv och ordna honungsvatten till ett snuvigt barnbarn som ligger i kökssoffan. Den sällsamma lyckan i ett höjt bostadsbidrag. I småkakor och julförberedelser. Dallas på tv. Och de förunderliga dagar då apparaten funkar som den ska, då öronbruset slutar för en stund och man hör precis vad människor försöker säga till en.

          *****
Publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 oktober 2016

4 oktober 2016

Boksläpp på lördag 8 oktober!



Idag kom boken från tryckeriet. Det var en stor och spännande stund, när frukten av ett års arbete låg i ett paket från DHL. Som tur var så uppfyllde den alla mina förväntningar, nu när jag äntligen kunde hålla den fysiskt i min hand. Så fin den blev tänkte jag, och skickade en tacksamhetens tanke till Teg Publishing, mina söner Anders och Jonas förlag, och till Erik Olofsson i Umeå för den suveräna designen av hela boken. Och till Norrbottens Landsting som gett stöd till utgivningen.

Boken heter ensamheten värst och är en utgivning av min mor Siri Johanssons dagböcker som hon skrev de sista 20 åren av sitt liv. I boken finns även några av mina målningar av hennes virkade dukar.

Min mor var född 1918, bodde i brukssamhället Husum och tillhörde hemmafrugenerationen som fanns från 40-talet och framåt, då det svenska folkhemmet växte fram. Hennes miljö var hemmet, att ta hand om hushåll, mat, disk, städning och se till att fyra barn växte upp. Det var det en trygg värld där även grannarna var hemmafruar, ofta också släkt med varandra, och de umgicks dagligen och hjälptes åt med olika sysslor.

När jag var barn trivdes jag i denna kvinnovärld, och älskade att sitta på golvet med ett ritblock och lyssna på när de träffades, drack kaffe och bjöd varandra på bullar och kakor. Och alla handarbetade ständigt. Det virkades dukar, broderades bonader och stickades sockar, ingen fick nånsin sitta sysslolös med overksamma händer.

När vi möter Siri i dagböckerna är året 1992, hon är hon ensam i huset, barnen har för länge sedan flyttat hemifrån och hennes livskamrat, min pappa, har gått bort. Hon har börjat skriva dagbok när hon blivit änka, kanske som ett sätt att fylla tomrummet efter min pappa, för att hålla igång en slags dialog.

Vi får följande hennes åldrande de sista åren av hennes liv,  från 1992 fram till 2010 då hon avlider efter att ha fått en stroke, 91 år gammal.

Jag vill att boken ska hedra hennes minne, men också synliggöra en undanskymd grupp i vår historia, hemmafruarna som byggde det här samhället. Jag vill även uppmärksamma det kvinnliga hantverket, virkningen som varit föraktat och betraktats som förspilld kvinnokraft, men som haft en viktig funktion inom arbetarklassens kultur.

Välkommen till Bokfest på lördag den 8 oktober kl 13.00, Kulturens hus Luleå. Då släpper vi boken och jag blir intervjuad av Marianne Söderberg.

p.s Tack Lennart Teglund för allt stöd och uppmuntran i det här projektet d.s

*********


13 september 2016

Ett självständigt Norrland blir för stort

Jag tycker att ett självständigt Norrland skulle bli för stort.
Det skulle ju bli lika stort som en storregion. Och det är vi ju emot.

Jag tycker till exempel att Västernorrland kunde stanna kvar i Sverige. För vad bidrar de med egentligen, mer än nedlagda sågverk och massafabriker? Även Skellefteå är ju mest en belastning. Ja hela Västerbotten med Umeå i spetsen kunde svenskarna få behålla.

Jag förespråkar att bara Norrbotten söker utträde ur Sverige och blir självständigt. Om vi undantar östra norrbotten, de har ju vägrat att bygga ut sina älvar, och platsar inte här.

Bara kommuner med malm, skog och vattenkraft får vara med, tycker jag. Och Luleå naturligtvis, för vi har ju Facebook, det som vi ska leva på i framtiden.

I och för sig, vad har Sunderbyn bidragit med? Bor där inte bara rika människor som belastar miljön med överdriven konsumtion. Och Råneå, behöver vi ett sådant speciellt område? Nej, kanske det är vissa delar av Luleå som vi behöver skära bort.

När jag tänker efter så är det ett självständigt Porsön som jag strävar efter. Här har vi ju Luleå Energi och dess huvudkontor, som ger mig värme och varmvatten. Och så har vi ju Facebook, framtiden.

Alla ni övriga, försvinn ur min åsyn. Vi på Porsön vill inte längre ha med er att göra.
Vi klarar oss själva. Vi har eget universitet och ICA. Och fjärrvärme.

******

7 september 2016

Mors virkade dukar på Konsthallen Luleå

I lördags var det vernissage på samlingsutställning Norrland i Konsthallen i Luleå. Jag deltar med 7 akvareller ur serien Mors virkade dukar.

Utställning har som samlande tema "norrländsk politisk konst".   Min mammas berättelse, som var hemmafru från arbetarklassen under folkhemmets framväxt, är i högsta grad en politisk och viktig kvinnohistoria. De virkade dukarna har haft låg status och det kvinnliga hantverket har nedvärderats och kallats förspilld kvinnokraft. Jag vill visa att synen på de virkade dukarna speglar den ojämställdhet som finns i samhället, osynliggörandet av kvinnor och särskilt då hemmafruarna, som levde helt ekonomiskt beroende av en man.

Den 8 oktober på Bokfest 2016, Kulturens hus, släpps boken "ensamheten värst" av Teg Publishing. Det består av Siri Johanssons dagbok, som hon skrev under sina sista 20 år av sitt liv, samt mina akvareller av hennes dukar. Boken handlar om åldrandet och slutet på en människas liv.

På vernissagen berättade jag om bakgrunden till mina målningar och hur jag tänkte när började med det här projektet. Min fru Karin filmade vilket ni kan se här. Utställningen hänger till 9 november.




*********

27 augusti 2016

Jag är självupptagen

Jag är självupptagen, som de flesta människor är. Jag är upptagen av hur jag ser ut, hur jag uppfattas av andra, om jag gör ett bra jobb eller om någon är missnöjd med mig. Jag funderar alltid på hur jag bör vara för att få vara med i gruppen.

Och genom att försöka sätta mig in i andras situation, tänkande, åsikter och problem, får jag veta hur jag ska bete mig på ett acceptabelt sätt. Inlevelsen i andra ger svar på de frågor som mitt självupptagna jag ständigt ställer sig. Självupptagenhet är därför förutsättningen för förmågan att känna empati.

Att vara självupptagen är en positiv tillgång, medan att vara upptagen av andra är det stora problemet. Den som hatar är upptagen av någon annan, ett hatobjekt som förmörkar hela dennes sinne. Och en rasist är inte självupptagen, nej, han är upptagen av den andre: invandraren, flyktingen eller romen.

De som är upptagna av andra bär på de negativa mänskliga egenskaperna. De som vill ha det bättre än andra, är själviska och de som vill vara förmer än andra, är självgoda. Den som vill ge igen mot någon annan, är hämndlysten.

För den onde är alltid den andre i fokus, en måltavla för hat och vrede.
För den gode är självet i fokus, som drivkraft för inlevelse och empati.

Eller enklare uttryckt, man måste vara vän med sig själv innan man kan ge någon annan något gott. Givmildhet utgår från att vi kan föreställa oss att det kunde vara vi som behöver hjälp.

Även en person som offrar sitt eget liv för att hjälpa andra, kan ha drivkrafter som är rent själviska. Vi märker det på omsorgens natur, som ofta inte ges med respekt för den andres egen vilja.

Varför blir vissa så upptagna av andra?  Jag tror på det enkla svaret, att de flyr sig själva. De orkar inte se sig själva i spegeln, och fråga sig, vem är jag och hur borde jag vara. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.

********

12 augusti 2016

Monstersängar och sömn

I miljoner år så har människan sovit direkt på marken eller golvet. Underlaget har sett ut ungefär som så här:



När homo sapiens blev bofasta jordbrukare för 10 000 år sedan så kom tagelmadrassen, som var lite mjukare än bara en matta eller ett renskinn. Under 1900-talet låg de flesta på skumgummimadrasser i en säng med ribb-botten.

Men varifrån kom idén på att vi ska ligga på metallfjädrar? I början var det ett lager, sedan blev det två lager och sen skulle varje fjäder sys in i särskilda påsar, och ovanpå allt en bäddmadrass. Sängarna idag har ju blivit helt groteska, det är tre - fyra lager fjädrar och bäddmadrasser, och sängen kan vara upp till en meter tjock. Så här ser en normal säng ut som du idag kan köpa för ca 40 000 kr:



Reklamen för dessa sängar är uppbyggd på ett väldigt smart sätt. Ju dyrare säng du köper, desto fler lager fjädrar får du och desto bättre kommer du att sova. Ofta delas de upp i tre kategorier: bra, bättre, bäst. Satsa på dig själv genom att köpa dyraste och därigenom bästa sängen! Men det är absurda påståenden som helt saknar grund. Jag har då inte sett någon forskning som kan bevisa ett uns av vad som påstås om dessa kolossala sängar.

Sanningen är istället att sedan resårsängarna kom in på marknaden, så sover folk allt sämre och allt fler får ont i ryggen. Jag tror att orsaken till de flesta ryggproblem idag är dessa fjädermonster till sängar som gör att kroppen aldrig får vila på ett riktigt sätt.

När du är trött i leder och muskler och du lägger dig på ett riktigt hårt underlag så kan kroppen äntligen slappna av. Kroppen känner stödet. Men om du istället ligger på fyra-fem lager fjädrar som hela tiden rör sig måste ryggen, musklerna och senorna hålla sig aktiva och parera alla rörelser. Vilket försämrar sömnen och till slut ger dig ryggskott.

Jag har flera år försökt få tag i en snygg säng med ribb-botten, som jag kan lägga en vanlig madrass på. Men det är hopplöst, det säljs bara sådana riktiga sängar för barn numera, eller som våningssängar. Så därför, i min resårsäng Sultan från Ikea, har jag ovanpå sängen lagt en plywoodskiva för att få ett hårt underlag. Ovanpå skivan har jag en madrass. Och min kropp får en skön vila. Nästa steg kanske blir att sova på en matta på golvet.

*****

21 juni 2016

Alkoholdrickandet går längre och längre upp i åldrarna



I Godmorgon världen i P1 ställdes nyligen frågan, varför är ungdomar av idag så skötsamma? Och det kan man verkligen fråga sig. Alkoholforskare är förbluffade över skolungdomarnas minskade drickande och minskade droganvändning sedan 70-talet. Det är de lägsta nivåerna som någonsin uppmätts.

Bara sedan år 2000 har antalet niondeklassare som någon gång provat alkohol halverats! Trenden gäller både i städerna och på landsbygden, oberoende av kulturell bakgrund och är ett globalt fenomen.

En av förklaringarna kan vara att det är hårdare konkurrens både att få jobb och bostad. Alla måste plugga i gymnasiet och universitet för att ta sig fram och få ett bra liv. Därför är ungdomar idag helt främmande för att flyta omkring helt meningslöst som Jack gjorde på 70-talet. Det är inte punk som gäller längre utan dansmusik vars rytm passar bättre till löpbandet. En annan förklaring är naturligtvis de sociala medierna, där ungdomar kan ta kontakt och visa upp sig utan att behöva berusa sig för att bjuda upp till dans.

Många äldre fortsätter trots allt att klaga på ungdomarna och hävdar att de blivit curlade av sina föräldrar och därför blivit bortskämda och lata. Det är helt fel. Ungdomar av idag är skötsamma, tycker det är dumt att dricka, är hälsomedvetna, otroligt ambitiösa och ansvarstagande. Dessutom mycket trevligare och socialt utåtriktade än alla tidigare generationer.

Det vi måste oroa oss för idag är vuxenvärldens leverne. Hur ska vi kunna påverka de äldres attityder till alkohol och droger? Alkoholdrickandet går nämligen högre och högre upp i åldrarna. Riskkonsumtion av alkohol ökar dramatiskt bland Sveriges pensionärer. Störst är ökningen hos 75-åriga kvinnor, där andelen riskdrickare femtonfaldigast på 30 år. Situationen är alarmerande, särskilt då kommunernas äldreomsorger inte är anpassade efter att ta hand om ett ökat antal missbrukare.

Jag tror att ungdomarna måste ta tag i vuxenvärlden och göra särskilda insatser. Man kan tänka sig att starta organisationen "Ungdomar räddar vuxenvärlden", där ungdomar engagerar sig i arbetet mot alkohol och droger hos äldre. Organisationen kunde ha röda jackor på sig och gå runt och vandra på barer, restauranger och äldreboenden. Försöka prata med de äldre och fråga om de behöver någon hjälp på nåt sätt. Kanske hjälpa en pensionär hem som fått i sig för mycket.

Det handlar mycket om att förändra de äldres attityder, att ungdomarna sprider tanken på att man inte behöver dricka för att ha roligt. "Ungdomar räddar vuxenvärlden" kunde ha föreläsningar hos PRO i syfte att förändra deras värderingar och levnadssätt.

Det är också viktigt att ungdomarna med röda jackor samlas utanför systembolaget i samband med riskhelger som påsk, midsommar och jul- och nyårshelgen. Där kan de dela ut broschyrer med information om att äldres hjärnor är särskilt känsliga för alkohol och skapar ökade minnesproblem och större risk för fallolyckor.

**********

28 maj 2016

Fantastisk konst i Kalix



Starka konstupplevelser är inget som man kan räkna med bara genom att gå på en utställning. Det krävs att jag som betraktare når fram till konstverket, att det ger genklang i min subjektiva värld, men också något mer, något med ord obeskrivbart, en tändande gnista som närmast påminner om förälskelsen. Något uppstår och man förstår inte riktigt vad som hände.

Igår kväll var jag inbjuden till vernissage i Åsa Morins nya galleri i Kalix, Galleri Lejon. Det ligger centralt i stan och hon har visat tre utställningar hittills. Jag måste erkänna att jag inte hade så stora förväntningar. Som Lulebo har man ju ofta ett kolonialistisk förhållande till de mindre orterna i Norrbotten, kan det verkligen vara något intressant som visas i Kalix? Samma inställningen har tyvärr Norrbottens två stora tidningar och de bevakar sällan kulturhändelser som händer utanför Luleå. Men Åsa var mycket glad just denna kväll eftersom Bergsten från NSD besökt galleriet för att skriva om utställningen.



Utställare var Tomas Nanne Sandberg från Sollentuna. Han visade sig vara en mycket välrenommerad målare, utbildad på Konstfack och med ett flertal utställningar bakom sig. Hans senaste utställning har just avslutats på Edsviks konsthall. När jag pratade med honom upptäckte jag flera beröringspunkter, inte bara Edsvik där jag själv ska ställa ut i sommar, utan han hade också varit med i Liljevalchs vårsalong flera gånger. Och när han beskrev hur han tänkte kring sitt måleri så överensstämde det i så hög grad med hur jag själv tänker, att det kändes nästan som om vi kom från samma universum.

Tomas är passionerade målare. Att måla är det absolut viktigaste för honom, ett behov som verkar så stark att det har honom helt i sitt grepp. I en bok som han givit ut, Minnen av morgondagen, skriver han i inledning: I am addicted to painting. I do not care about the result. Han målar sin absoluta närhet, miljöer som han ser när han promenerar omkring i Stockholm och Sollentuna: hus, tunnelbanestationer, viadukter, ofta ödsliga men ibland med människor som står och väntar. Han besöker platserna många gånger, tecknar och tecknar, tills han känner att platsen helt har internaliserats, sedan målar han ur minnet i ateljén. Det ger bilderna en stark känsla av närvaro.



Och tavlorna var verkligen fantastiska. Jag blev stående framför dem länge, och det där som ibland kan uppstå uppstod.

Jag ger en eloge till Åsa Morin som driver galleriet och jag önskar henne lycka till i fortsättningen. Och uppmanar alla självgoda lulebor: åk till Kalix!

********

11 maj 2016

Juridiska psykopater

Armand Peugeot hade ärvt ett litet stålgjuteri men bestämde sig 1896 för att börja tillverka bilar. För det ändamålet skapade han ett företag, som fick hans namn men samtidigt var helt fristående från honom. Så fungerar alla aktiebolag, de har ingen "kropp" men behandlas ändå som "juridiska personer". Om en bil som han sålt gick sönder kunde de stämma företaget, men inte Armand Peugeot. Om företaget lånade miljoner och sedan gick i konkurs så var Armand inte skyldig en krona. Om detta kan man läsa om i boken Sapiens av Yuval Noah Harari.

En juridisk person, styrs av en vald styrelse och en vd, alla kan bytas ut men företaget finns ändå kvar. Det är en väldigt smart konstruktion, men det finns ett problem.

Juridiska personer har inget samvete, ingen empatisk förmåga, känner ingen ånger, skuld eller ansvar. Juridiska personer är därför definitionsmässigt psykopater. De har egentligen bara en primitiv drift, och det är att dra egna fördelar gentemot andra företag. Därför kan en juridisk person vara helnöjd med sitt resultat även om tusentals människor drabbats av hungersnöd, torka, översvämning, oljekatastrofer, sjukdomar, miljöförstöring, dödsfall. Ett företag känner ingenting för det.

Alla fysiska personer som arbetar inom en juridisk person riskerar därför att inordna sig i företagets psykopati, även om de själva inte är personlighetsstörda. Ansvarig personal inom Nordea kan utan att blinka medverka till skatteflykt genom att skapa brevlådeföretag i Panama, utan att bry sig om var pengarna kommer ifrån eftersom ingen enskild person i Nordea behöver ta på sig ansvaret. Och Nordea som företag kan inte känna någon skam.

Det enda som kan reglera dessa psykopatverksamheter är därför staten, genom att sätta upp hållbara regler och juridiska gränser som måste följas.

Det konstiga är att politiker, särskilt borgerliga partier, hellre vill att staten ska reglera och höja straffen för fysiska personer, det vill säga vanliga kriminella. Men då det gäller att skapa hårdare regelverk för att begränsa vinstdrivande företags framfart, då upprörs politiker och ställer sig upp och försvarar företagens rättigheter.

Jag har väldigt svårt att förstå att personlighetsstörda juridiska personer utan förmåga att känna skuld och skam, ska få härja fritt i denna värld.

29 april 2016

Om att höra och att slippa höra

Min arbetskamrat har fått hörapparat, på grund av att hans hörsel är nedsatt av åldersskäl. Och eftersom han är i min ålder så hoppas jag också att få en sån hörapparat, för den är rent fantastisk.

För det första är den så diskret så den nästan inte syns, det är bara en tunn metalltråd som går in örat och vet man inte om det så är den svår att upptäcka. Sen har den Bluetooth så den är uppkopplad till en app i mobilen, där han kan styra den hur han vill.

Han kan lägga upp profiler på olika personer. Till exempel när han träffar mig så trycker han på Sven i mobilen , så är min röst förinställd, med bas och diskant justerat så att han hör min smått sluddrande ångermanländska helt perfekt.

Och eftersom vi arbetar på en kvinnoarbetsplats har han diskanten konstant nerjusterad och han får därför betydligt mindre stresspåslag när han är på jobbet, än vad jag får. Förra veckan när vi var på Afterwork tryckte han på "Bishop" i appen, och då ställde den ner bakgrundssorlet på puben, och han kunde höra samtalet vid bordet utan problem.

Men det bästa med apparaten är möjligheterna när man inte vill höra. Eftersom den är kopplad till mobilen kan han också lyssna på Spotify i hörapparaten, utan att nån i omgivningen märker något. Tänk vilka möjligheter! När man sitter på en konferens och lyssnar på en lång tråkig föreläsning om saker som man inte är intresserad av så kan man bara trycka på knappen, och plötsligt kommer Bob Dylan in och sjunger times they are a changin. Och när man nickar med huvudet i takt med musiken tror folk att man bara håller med föreläsaren.

Och när man kommer hem till middagen och frun i vanlig ordning försöker bearbeta dagens oförätter som hon blivit utsatt för på jobbet kan man bara rent diskret sätta på Spotify och lyssna på när Neil Young sjunger helpless, helpless, helpless. Och nicka förstående i takt med musiken.

Tänk att ha ständigt ha ett soundtrack till det pågående livet! Som hjälper en att höra när man vill höra och som gör att man kan slippa höra när man inte vill höra. Gnälliga personer som man tröttnat på och när man träffar dem så sätter man bara på Mute, vilken befrielse.

Men enligt min erfarenhet finns det naturligtvis många människor som kan uppnå dessa fördelar helt utan hörapparat. De behöver inte några tekniska hjälpmedel alls för att inte lyssna på vad som sägs. Det är svårt att beräkna hur många det är men jag kan tänka mig att det är en betydande andel av svenska folket.

18 april 2016

Tänk på att mobilen fungerar som en vanlig fast anknytning

Jag har arbetat i kommunen ett antal år, kanske det var 10 år sedan jag fick mobil anknytning. Det innebär att man kan ha både mobiltelefon och fast telefon kopplade till kommunens växel. Själv har jag bara mobiltelefon, den fasta har jag slutat med.

Om man har mobil anknytning så kan man antingen vara inloggad eller utloggad. Och då händer det lite olika saker. Vad som händer är jag fortfarande osäker på.

Ibland när jag har tid över, någon gång då och då de senaste tio åren brukar jag roa mig med att gå in på kommunens intranät och läsa på rutinerna för mobil anknytning, se nedan.

Eftersom jag inte förstår rutinerna till fullo hur mobiltelefonen fungerar vågar jag inte ringa till någon, men jag svarar om det ringer. För det står i vår värdegrund, att man ska svara när någon hör av sig. Om man sitter upptagen ska man hänvisa telefonen, och hur man hänvisar står i rutinerna. Det beror tydligen lite på om du är inloggad eller utloggad, vilket du kan kolla genom att trycka 8123. Jag vet inte om trycka är samma som att ringa. Om du ringer privat så tryck in kod 8124 men då ska du inte slå en 0:a före innan du slår numret. Som du annars gör. Ja ungefär så där går det på.

Så jag använder mejl istället när jag vill kontakta någon. Där är jag alltid inloggad, jag vågar inte logga ut. Kanske är det så att mejlen fungerar som vanlig post, precis som mobiltelefoner fungerar som en fast anknytning. Ja, vad vet man i denna högteknologiska tid, när alla instruktioner skrivs av tekniker och vi andra vanliga dödliga avsätter en tredjedel av vår arbetstid för att komma in  och ur olika verksamhetssystem, som redan för 10 år sedan var omoderna.

Manual för mobil anknytning



Så här fungerar det när du är inloggad i tjänsten
( 8121 för att logga in i tjänsten)



Så här fungerar det när du är urloggad i tjänsten
( 8122 för att logga ur tjänsten)



10 april 2016

Underifrånperspektivet

Det går bättre och bättre för Bernie Sanders i USA:s primärval. Det tycker jag är mäktigt med tanke på att han är socialist och betydligt rödare än många av de svenska socialdemokraterna.

Trots att han själv sitter i toppen i samhället, som vit elit och medelklass, har han den sällsynta förmågan att lägga ett underifrånperpektiv på alla politiska frågor. Och det gör att den amerikanska underklassen, och särskilt många unga som sliter i underbetalda serviceyrken, strömmar till hans möten för att lyssna till hans radikala budskap.

I helgen har jag tänkt mycket på Bernie Sanders.
Här är min hyllning till honom: Underifrånperspektivet.
Det finns alltid en möjlighet att se ur en annan synvinkel än sin egen.


Torkade växter




Björken




Fönstret





Elstolpen 1




Elstolpen 2




Bilen

***********

5 april 2016

Passèkortet



När jag kom till jobbet i morse och tog upp passerkortet för att dra det i stämpelklockan, så stannade jag upp. Jag såg på kortet och la märke till att fotot på mitt ansikte snart var helt utsuddat, nednött efter åratals dragande i stämpelklockor. Och jag fick en plötslig ingivelse, jag såg hela mitt liv upplyst som av en blixt.

Jag föddes fri men redan efter sju år tvingades jag till skolan. Sen gick jag i skolan i 16 år och när jag var färdig fick jag ett arbete med ett passserkort som jag skulle dra in när jag kom på morgon och dra ut när jag gick på kvällen. Och det har jag nu gjort i snart 40 år, tillbringat större delen av mitt liv innanför en stämpelklocka.

När jag tittade på passerkortet och den snart utsuddade bilden på mig själv tänkte jag att den personen är passé. Snart får han lämna in kortet till personalavdelningen som skoningslöst kommer att makulera det. Och efter 14 dagar kommer ingen längre att komma ihåg den mannen som gick här så länge och som stämplade in varje dag på morgonen och ut på kvällen. Han som gått så många år i skolor för att sedan under större delen av sitt liv sitta instängd på ett kontorsrum, numera alltid inloggad i ett verksamhetssystem.

Sedan drog jag kortet i apparaten, tryckte på in-knappen, gick uppför de fyra trapporna, in på mitt rum och började dagens arbete.

*******

17 mars 2016

Förlorarnas förlorare

I Sveriges televisions återkommande tv-serie Mästarnas mästare möts några av Sveriges främsta idrottsmän och idrottskvinnor i fysiska och psykiska utmaningar. I varje avsnitt porträtteras någon av deltagarna och med hjälp av gamla filminslag visas idrottsutövarens fantastiska karriär med mästartitlar och medaljer.

Jag skulle vilja se en liknande serie om kulturutövare, där framgångsrika konstnärer, musiker och författare deltar i tävlingen. Men den serien borde istället heta Förlorarnas förlorare. Det är nämligen den person som har haft den värsta barndomen, som varit med om det svåraste övergreppen eller som misslyckats mest i sitt liv, som också är den mest lyckade inom kulturens område. Det krävs i normalfallet i varje fall ett omfattande missbruk innan någon kan kvalificera sig som framgångsrik inom kulturbranschen.

Att få ett pris kan för en kulturutövare vara rena katastrofen för karriären och förstöra ett långvarigt uppbyggt utanförskap. Det var därför indiebandet Bear Quartet avvisade en grammis-nominering 2009, det skulle ha skadat deras varumärke. Bandet lyckades under en lång karriär listigt undvika kommersiella framgångar, som de enligt många var väl värda.

Författaren Karl-Ove Knausgård är väl den kulturutövare som haft det sämst, både i barndomen och senare under livet, och därför är han också mycket framgångsrik. I en tidning berättar han att "Min kamp" uppstod därför att han misslyckades med att skriva en annan roman och han befann sig i en både existentiell och yrkesmässig kris. Läget var så allvarligt att han kände att valet stod mellan att mista sitt liv eller att skriva om det. Jag tycker att den beskrivningen är utomordentligt intressant och hoppas att Knausgård kan vara med i det första avsnittet av Förlorarnas förlorare.

Det finns författare som inte förstått det här, utan som tror att kultur är lika ytlig som sporten. Jag tänker på Björn Ranelid, som påstår sig själv vara den bäste, den snyggaste och rikaste av alla nu levande författare. Därför är han helt körd inom kulturen och han verkar helt sakna smärta. Många kritiker beskriver därför hans senaste bok som ett rent pekoral. Inget gott kan ju komma ur en lycklig man.

Lars Lerin har ju haft stora framgångar inom konstens värld på grund av att han under många år missbrukade alkohol och tabletter uppe i Lofoten, där det var mörkt och eländigt och han höll nästan på att dö. Jag vet inte hur många gånger jag hört den berättelsen i tv eller på radion i flera vinter och sommarprogram. Tyvärr har Lars Lerin nu blivit nykter och även väldigt vänlig, och han är snart omtyckt av alla i Sverige. Jag befarar att det kommer att påverka synen på hans konst. Det finns risk att kultureliten snart kommer att slå till med en negativ konstrecension, att Lerin börjat förlora sin svärta.

En annan konstnär som är självskriven i programmet är Carl Johan De Geer. Han hade ju den stora oturen att födas i överklassen, något som måste ha varit ett väldigt trauma för en blivande konstnär. Under hela sin karriär har han därför försökt beskriva överklassens negativa sidor för att dämpa bilden av en man född med guldsked i mun. Att berätta om att hans mor var psykiskt sjuk och farmor nazist har lyckats ge honom tillräcklig aura av tragik för att göra honom relativt framgångsrik. Han har lyckats göra en omvänd klassresa, vilket är imponerande prestation, att gå från rik till fattig bara för kulturens skull. Han är självskriven i Förlorarnas förlorare, och jag tror att han har chans till seger dessutom.

Själva tävlingen kommer att handla om att försätta kulturutövarna i olika situationer utanför deras trygghets- och komfortzoner. Till exempel tvinga musiker att bjuda upp och dansa klassisk styrdans på en utedansbana. Eller låta konstnärer hålla ett improviserat föredrag inför en stor samling åhörare.
Varje avsnitt avslutas med att alla sitter runt ett bord, dricker sig fulla och berättar hur mycket de skämts under dagens övningar, och hur misslyckade de känner sig.  Den som lyckas beskriva sina ruelser på mest förnedrande sätt går vidare till nästa omgång.

*******



10 mars 2016

Flytta Köpmantorget till 10:e våningen



Jag föreslog en gång att Köpmantorget skulle bli ett torg för de Onyttiga. Bara för sådana som står utanför konsumtionssamhället som behöver sitta ner för en stunds vila, utan att det kostar. Ett torg för äldre personer, A-laget, ungdomar och andra fattiga som inte har råd att betala för en sittplats på ett fik eller restaurang.

Men det fungerade inte. Kommunen lade ner miljoner på att lägga dyra stenplattor på torget, och satte sen dit soffor och bord som folk kunde sitta vid. Men nästan ingen sitter där, det är fortfarande rätt tomt. Särskilt nu på vintern verkar torget vara helt oanvänt och man kan konstatera, utan att överdriva, att hela satsningen är ett misslyckande.

Jag har funderat varför det gick som det gick. Trots flertaliga försök under årens lopp har Köpmantorget behållit sin identitet av en icke-plats. Ett ställe som ingen vill söka upp och som i folks medvetande bara ses som en genomgångsyta, där ingen ids stanna.

Och jag tror att folket även denna gång har rätt, som så många gånger förr. Det är helt enkelt inte ett trevligt ställe. Torget är inklämt bland hus som gör att man aldrig ser solen, och det finns inget intressant att titta på. Platsen är alltför stillastående för att fungera som ett torg.

Inom konsten och kulturen finns ett begrepp som heter Kill your darlings. Det betyder i korthet att man måste våga ta bort delar som är bra men som ändå inte bidrar till helheten. Det är så lätt att fastna i lösningar trots att det är uppenbart att de inte fungerar. Därför föreslår jag att kommunen släpper hela tanken på att göra Köpmantorget till en fungerande mötesplats, i varje fall på marken.

Jag föreslår istället att man bygger ett höghus på den yta som nu är torg. Höghuset ska vara 10 våningar, exakt lika högt som Stadshuset. Och det nuvarande Köpmantorget flyttas till höghusets tak på 10:e våningen. Där ska det finns en restaurang i ett stort rum med fönster åt alla håll. Utanför rummet finns utrymme för uteserveringar på sommaren åt alla fyra väderstreck. "Köpmantorget" skulle därigenom få en vacker utsikt över havet och över hustaken i stan.



Inspirationen till min tanke är taket på Stadshuset. Där finns Kommunstyrelsens sammanträdesrum, i en liten byggnad, med fönster åt alla håll och med en fantastisk utsikt över havet och staden. Utanför byggnaden finns ytor perfekta för uteservering sommartid. Se den gamla bilden från Stadshusets tak när folk sitter och dricker sitt kaffe. Tyvärr är denna plats bara tillgänglig för några politiker och tjänstemän.  "Köpmantorget" däremot skulle vara öppet för folk i allmänhet.

Jag vet inte, men nog vore det roligt om ett sådant nytt höghus inte byggdes med modern design. Att vi utlyser en arkitekttävling där det nya huset ska byggas som en "exakt kopia av Stadshuset". Naturligtvis med anpassningar till tomtens yta, men i stort sett med exakt samma utseende som stadshuset, 60 år senare. Det vore verkligen ett nytänk, att inte tänka nytt, utan att tänka gammalt. Som ett monument över Luleås hållbarhetsvision där vi återanvänder till och med gamla ritningar.

Det skulle verkligen vara bra för Luleås varumärke och särskilt för stadsvyn, med två lika höghus på var sin sida av stan. Stora och Lilla Stadshuset.

Ja ungefär så tänker jag. Nu.

7 mars 2016

En härlig framtidsvision

I en artikel i Dagens Nyheter häromveckan beskrevs den nya värld som håller på att växa fram på grund av 3D-skrivarna. De bli bättre och bättre och snart kan allt möjligt tänkbart skrivas ut. Det går att använda vilket material som helst, plast, metall eller celler, sedan är det bara att koppla in datorn där själva ritningen finns. Man baxnar när man hör vad som redan nu skrivits ut med hjälp av 3D-skrivare. Ett helt hus, en flygplansmotor, ett mänskligt öra. Och det är inte bara möjligt att skriva ut alla former av konsumtionsvaror, som kläder och skor, utan också mat och digitalt kött.

Allt detta kommer att förändra världsordningen. All tillverkning av konsumtionsvaror som idag produceras i stora mängder i Asien av mycket billig arbetskraft kommer att flyttas tillbaka hit till Europa och Sverige igen. För vi behöver ingen arbetskraft längre, bara en skrivare. Och det är inte nödvändigt med massproduktion för att det ska bära sig ekonomiskt, det går att skriva ut ett exemplar utan att det blir högre kostnader än om vi säljer mängder av samma vara.

Med 3D-skrivare behöver vi egentligen inte en mängd olika affärer för olika produkter. Det räcker med en stor 3D-skrivare i varje stad och så kan vi medborgare bara skicka ett mejl att vi skulle gärna vilja ha en ny skjorta, eller en ny bil, eller en höftled, eller ett nytt radhus, eller en rostbiff. Efter några timmar kan man åka och hämta utskriften och ta med den hem. Och vi kommer inte ens att behöva åka och hämta, vi har naturligtvis egna skrivare för mindre saker hemma. All mat till exempel, det skriver vi ut direkt i köket hemma. Det enda som vi behöver ha tillgång till är digitala växtceller som förvaras i vegetariska hårddiskar nedgrävda i blomkrukorna.

Nästan ingen behöver arbeta längre i tillverkningsindustrin eller jordbruket, förutom en fabrik i Europa som tillverkar alla skrivarna. Större delan av befolkningen blir inskriven i Arbetsförmedlingen som kan fortsätta att hålla alla sysselsatta med olika meningslösa aktiviteter och precis som nu, kommer inga jobb att förmedlas.

Inom den mänskliga sektorn i samhället pågår för närvarande ett stort utvecklingsarbete kring robotar inom äldreomsorgen. Jag tycker att det är en fantastisk utveckling och jag hoppas verkligen att man nått ända fram tills jag bedöms ha behov av bistånd i form av hemtjänst eller boende. När jag börjar bli skröplig och behöver hjälp med toalettbestyr och duschning kan jag inte tänka mig nåt bättre än att ha en robot som sköter hela förfarandet. Jag vill absolut inte överlämna mina intima kroppsdelar till människor som jag inte känner, det skulle vara för pinsamt. Hellre en robot där jag själv kan knappa in mina behov.

Och när jag blir dement så kameraövervakas jag dygnet runt och om jag försöker kliva upp på natten så får jag en elstöt från golvet så att jag lägger mig igen och om jag försöker gå ut genom dörren så låses den automatisk utan att socialstyrelsen behöver oroas för begränsningsåtgärderna.

Och det bästa av allt, jag behöver aldrig gå till kommunen och ansöka om hjälp. Jag skriver bara ut den robot jag behöver direkt med 3D-skrivaren som jag har i garderoben. Och alla som därigenom blir övertaliga i den kommunala sektorn blir omskolade till arbetsförmedlare eller coacher, med uppgift att  hålla den övriga arbetslösa befolkningen sysselsatta i diverse aktiviteter i avvaktan på pensionen.

*******

1 mars 2016

Dags för en ny folkrörelse

När industrialismen introducerades 1700-talet, kom samtidigt kaffet att bli populärt. Kaffet var nämligen förutsättningen för att folk ska kunna orka jobba en hel dag med tröttande och enahanda arbetsuppgifter. Idag delar varje arbetsplats upp arbetstiden i fyra sjok; förmiddag före halvtio-kaffet, förmiddag efter halvtio-kaffet, eftermiddagen före halvtre-kaffet och eftermiddag efter halvtre-kaffet (då inget särskilt blir gjort utan alla bara väntar på att få gå hem för att dricka kvällskaffet)

Det är av den anledningen till att jag alltid varit skeptisk till te-drickare, de orkar egentligen inte med arbetslivet.

Förra veckan såg jag en dokumentär på TV, Sockerfilmen av Damon Gameau. Han undersökte det dolda sockret som finns i princip allt vi äter. Jag blev varse att kapitalismens grundfundament består inte bara av kaffet, och det gift som koffeinet innebär, utan sockret har en betydligt större inverkan.

Livsmedelsindustrin har insett att socker är lika beroendeframkallande som heroin och därför blandar de socker i nästan all mat som finns att köpa i en affär. Det finns uträknat hur mycket socker som man kan tillsätta i en matvara för att det ska bli optimal effekt, dvs att konsumenten blir beroende utan att hen upplever att det är för sött.

Men syftet är inte bara att folk ska köpa sockrad mat och dricka, utan det viktigaste är sockrets koppling till vårt materiella ha-begär. När vi får i oss mycket socker med påföljande blodsockertopp, blir människan manisk och drabbas av adhd-liknande symtom. Vi kan helt enkelt inte sitta stilla, utan vi måste röra på oss, och därför springer vi runt på stan och shoppar saker som vi inte behöver. Ett typiskt beteende för maniker alltså, att de aldrig kan sluta i rimlig tid. Vi får ett inre tryck av att agera, göra nya saker, fika, äta, köpa etc och förvandlas därigenom till den perfekta konsumenten. Vi känner oss aldrig nöjda utan kroppen hamnar i ett stresstillstånd som vi försöker minska med materialistisk konsumtion.

Tittar man på en galleria i dag, är den byggd för sockerberoende människor. Det finns alltid fik utspridda på lämpligt avstånd, där vi kan fylla på med kaffe, så att vi orkar, och söta bakelser som kan driva upp våra köpmanier till nya höjder. Att sitta på fik och äta socker är en mycket växande bransch, och det kombineras nästan alltid med shopping.

Hela det kapitalistiska systemet drivs alltså av det socker som hemligen smygs in i allt som vi äter, även det som enligt livsmedelsverket klassificeras som nyttig mat. Det är verkligen opium för folket i bokstavlig mening.

Socker leder sedan till att vi blir sjuka, vi drabbas av fetma och allehanda sjukdomar. Men det är ju ingen negativ konsekvens ur kapitalistisk synvinkel. För då övergår människan till en ny guldbransch, nämligen läkemedelsindustrin, där dyra mediciner ska hjälpa oss bli friska efter att ha blivit sjuka av den mat som säljs på våra affärer. Och nu när sjukvården också är privatiserad, kan kapitalet även där tjäna pengar.

Det dokumentären har visat är att sockret idag är en nödvändig ingrediens i kapitalismen. Den fick mig därför på väldigt gott humör.

Här har vi alla på vänsterkanten, som vill ha ett samhälle byggt på socialismen, äntligen fått svar på hur vi kan knäcka systemet på ett väldigt enkelt och demokratiskt sätt. Partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet har helt misslyckats med att förändra samhället, vilket inte är förvånande. När man ser deras företrädare i regering och riksdag är det tydligt att de flesta är sockerberoende, oskadliggjorda genom kapitalismens droghandel.

Vi måste därför skapa en ny folkrörelse och organisera oss i antisocker-föreningar, där alla medlemmar bara behöver avlägga ett löfte: "Jag ska aldrig mer äta något som har tillsatt socker".

Det skulle vara spiken i kistan för kapitalistiska samhället som det ser ut idag. Folk skulle vakna upp ur sin sockerbubbla, släppa alla sina materialistiska manier och sätta sig ner och fundera på verkliga frågor igen. Vad vill jag med mitt liv. Vilket samhälle vill vi ha.

*********

19 februari 2016

Vernissage på Liljevalchs

Förra helgen, den 12:e februari var det vernissage på Liljevalchs vårsalong, där jag finns representerad med två akvareller. Det kändes väldigt stort att komma med på vårsalongen, det är många som söker men få som kommer med. Dessutom var de två tavlorna från ett helt nytt projekt, min mors dukar och dagböcker, som jag jobbat med en längre tid. Det finns alltså ytterligare ett tjugotal akvareller som jag nu söker en lämplig utställningslokal för. Det finns ett par förslag som vi just nu undersöker. Jag skriver vi, eftersom mina söner som driver förlaget Teg publishing hjälper till med det.

Förhandsvisningen på torsdag kväll och vernissagen på fredag var naturligtvis väldigt rolig. Alla mina bröder, svägerskor, brorsbarn, Karins bror, kusiner, Jonas, Lars och Sandra och mina kompisarna Björn och Johan var med. Och särskilt kul att vännerna Åsa Petersen och Eva Nordmark också kom dit.

Det var tusentals människor som kom för att se utställningen. Och många stannade för att titta på mina två bilder. En kvinna började faktiskt gråta, när hon såg "Min mors sista dagboksanteckning som hon satt och skrev när hon fick sin stroke". Kvinnan var Missionsförbundare och blev tagen av min mors religiösa tro, hennes kontakt med Jesus, som var till sådan stor hjälp i livets slutskede. En annan kvinna berättade att hennes man fått en stroke före jul, men överlevt, och hon stod länge stilla framför tavlan. För mig kändes det viktigt att tavlorna väckte känslor, det är väl det som är meningen med konst.

På måndag när jag kom hem blev jag intervjuad i P4 Norrbotten, det kan du lyssna på här.

Här några bilder från utställningen.

Lång kö till hissarna som går upp till utställningen


Bredvid mina alster

Jonas, Sandra och Lars firar med en öl

Med min bror Gösta

Med Karin, svägerska Lena och bror Lennart

Med Åsa Petersen och Eva Nordmark

Med bror Bertil, Karin, Kia, Sten och Johan i bakgrunden






5 februari 2016

Datororsakad minnesnedsättning

Idag är vi helt beroende av datorn och mobiltelefonen. Där samlar vi information som tidigare fanns i pärmar, arkiv och anteckningsböcker. Där finns kartorna, adresserna, flygbiljetterna, fotona, uppslagsböckerna, ja, allt det som för 30 år sedan fanns i pappersform i lådor och bokhyllor. Och det är väldigt skönt, mitt minne behöver inte längre belastas av en massa onödig information, det har Google och Wikipedia tagit hand om.

Det är därför lönlöst att ha en middag med goda vänner utan att var och en har sin mobiltelefon på bordet. Redan under förrätten kommer en fråga upp till diskussion och ingen minns längre vad filmen hette, eller skådespelaren eller vilket år den kom och vilka fler filmer den regissören gjort. Eller vad tv-programmet hette och vem som var programledare och var det 80 eller 90-talet? Och hur lång är egentligen en sjömil. Vad heter presidenten i Finland. Vad hette sångaren i Clash.

Numera finns det ingen runt bordet som har några specialkunskaper i något som helst ämne, utan allt är bortglömt av digitalt förtvinade hjärnor. Middagar känns alltmer som möten i demensföreningen och drabbar i stort sett alla som har en dator eller smartphone. Mänsklig minnesförlust är en av de vanligaste biverkningarna av internet. Utan närheten till en mobiltelefon kan inget samtal hållas någon längre stund i ett middagssällskap. Därför, när jag bjuder folk på middag brukar jag redan i inbjudan påminna om att de inte ska glömma telefonen, den är lika viktigt idag som konversationslexikon var förr.

Det mest märkliga med denna situation, när våra hjärnor förtvinat och minnescellerna dött, då kräver datorn lösenord för VARENDA JÄVLA SAJT som jag vill gå in på. Lösenord som jag måste komma ihåg eller skriva ner på små minneslappar, lappar som jag sen lägger jag på ett säkert ställe och sedan glömmer bort vart jag lagt dem.

Några exempel på sajter eller appar som vill ha lösenord av mig för att överhuvudtaget släppa in mig i deras förråd av information:
Bilprovningen, Brevo, Dropbox, Drive, ICA Handla, Lulebo, Microsoft, Netflix, Norwegian Paypal, Postboxen, SAS, Runkeeper, Sf Anytime, Spotify, Telia mina sidor, Ticnet, Tradera, Villaägarna, Blocket, Japan photo, Gmail, Apple, Google play, Bredbandet, Dovado, Luleå kommun, Evolution, PS självservice. Och så vidare.

Varje lösenord ska vara 8 tecken, innehålla stora och små bokstäver, specialtecken och minst två siffror. Vilket är helt omöjligt att komma ihåg för oss med datororsakad minnesnedsättning.

Så därför chansar vi med samma lösenord på alla ställen, barnens initialer och ett födelseår. Snart kommer säkert allt jag har att vara kapat och tömt av diverse bedragare. Men det spelar nog ingen roll, jag kommer ändå inte ihåg vad jag hade där.

*******

29 januari 2016

Fjällskrytarna

Det värsta med att vandra i fjällen är att man ofta tvingas möta på fjällskrytarna. Dessa personer, oftast män, går i fjällen bara för att skryta om de bedrifter som de utfört i naturen. När vi gick i somras valde vi att tälta på långt avstånd från stugorna, för där, i varje fjällstuga i svenska fjällvärlden från norr till söder, sitter en fjällskrytare och terroriserar alla andra som bara vill ha lite lugn och ro.

En fjällskrytare har alltid gått dagsetapper på 4-5 mil, han kommer alltid från Sareks värsta och mest otillgängliga områden, och där hade jokkarna svämmat över så att han tvingats vada naken med vattnet upp till halsen bärande på ryggsäcken på raka armar under överfarten. Och ryggsäcken väger minst 30 kilo trots att hans utrustning är den modernaste och lättviktigaste som finns, för han ville ändå ta med sig några öl för att dricka på kvällen när han sitter på fjälltoppen som han bestigit trots att brutit knäet under dag två.

Det är en väldigt märkligt situation. Här finns människor som väljer att gå ut i naturen och leva under rätt primitiva förhållanden för att få komma i från civilisationens press och stress, och så tvingas de på kvällarna sitta i stugor och lyssna på självhävdande machopersoner som passar bättre på puben, där de kan sitta och skryta om hur mycket de supit i sina dar.

Alla gånger jag varit i fjällen har jag träffat på fjällskrytarna, de är tämligen talrika. Man kan absolut inte sova i stugor, man måste tälta och undvika att stanna på gemensamma rastställen.

Men värre är skrytarna som finns på alla nybörjarkurser. Det är personer som har en dålig självkänsla som de försöker dölja genom att alltid umgås med sådan som är sämre än dem själva. Därför kan en sådan skrytare till exempel gå en treårig gitarrkurs på en folkhögskola och sedan resten av livet gå korta nybörjarkurser i gitarrspel, där han kan sitta och glänsa genom att vara ljusår längre fram än amatörerna som för första gången tagit i en gitarr. Bara för att få känna sig duktig utan att behöva riskera något.

Jag gick en gång en akvarellkurs och det var verkligen en nybörjarkurs för amatörer. Man fick börja med att hålla i en pensel, doppa den i vatten, och sedan sätta en färg i den och stryka på ett papper. På den nivån var kursen. En av deltagarna hade naturligtvis gått ett 20-tal nybörjarkurser och sommarkurs på Gotland och i Toscana. Redan första timmen började han ställa allt mer avancerade frågor om papperskvalitéer, färgpigment och specialtekniker. Det var odrägligt.

Själv undviker jag kurser och utbildningar överhuvudtaget, för de finns alltid där någonstans, besserwissarna, som har läst igenom kursmaterialet flera gånger och googlat kursens innehåll och som redan kan allt, redan innan kursen har börjat.

Och det är inte svårt för mig att slippa kurser numera. I min ålder ids inte arbetsgivaren ödsla några utbildningspengar på mig, de anser inte att det finns behov av några sådana investeringar. På den punkten är vi helt överens. Det är bara skönt att slippa de notoriska kurs-skrytarna.

*******

25 januari 2016

Lika spännande som på bio

I helgen såg jag filmen om Ove. Jag tycker att det var en bra och rolig film, men också väldigt sorglig. Trots det faktum att även jag heter Ove i andranamn, trodde jag inte att jag skulle hamna i en sån riktig Ove-situation som jag gjorde idag. Men så blev det. Så här gick det till.

Jag åkte buss till stan i morse, precis som vanligt, med buss nr 6 som går från Porsösundet till centrum. Jag satt långt bak som vanligt. En granne satte sig bredvid mig så vi satt och småpratade litegrann. När bussen stannade på hållplatsen före Mjölkuddsrondellen, kliver så chauffören ut från sitt bås, ställer sig i mittgången och ropar med hög röst: "Det är någon som trycker på stop-knappen vid varje hållplats, och när jag stannar så är det ingen som kliver av! SLUTA MED DET!

Sen satte han sig igen och körde iväg. Jag och min granne tyckte att det var lite obehagligt, och vi sa till varann att det är väldigt osannolikt att någon i bussen, fylld med vuxna Porsöbor, skulle medvetet leka med stop-knappen. Så vi tänkte att det nog var troligare att det handlar om ett tekniskt fel.

Vid nästa hållplats var vi uppmärksamma på vad som skulle hända. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade vid hållplatsen och öppnade dörrarna, men ingen klev av. Bussen fortsatte.

Vid sista hållplatsen vid badhuset, innan vi var framme i centrum, hände samma sak. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade och öppnade dörrarna. Ingen klev av. Då sticker chauffören fram huvudet och ropar till oss alla resenärer: "Nu åker jag inte härifrån förrän någon kliver av!"

Och då gick säkringen för mig! Alla mina Ove-gener aktiverades och jag skrek med hög röst, nästan i falsett: "HÖRRÖDU! Det kan också vara ett tekniskt fel på någon knapp! Så nu är det bara att du STÄNGER DÖRRARNA OCH KÖR IVÄG MED BUSSEN!"

Det var helt tyst i bussen i ett par sekunder, alla de andra passagerarna satt och stirrade rakt fram utan att se på mig. Sen pös det till när dörrarna stängdes, och så rullade bussen iväg in mot slutstationen.

Efteråt kändes det väldigt bra. Som om jag just varit med i en annan film, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. Exakt samma hände i den filmen, en chaufför vägrar fortsätta köra bussen förrän den skyldige träder fram. Den skyldige den gången var den person som dragit sönder en gardin på bussens toalett.

Det är så med vardagen. Den är ofta lika spännande som på bio.

********



22 januari 2016

Digitala plakat

När jag var ung kunde jag gå i demonstrationståg och bära plakat som jag helt säkert stod bakom. USA ut ur Vietnam! Daghem till alla! Bostad åt alla! Rädda skogen på Ålidhem! Och så vidare. Världen var på nåt sätt svart-vit, eller så uppfattade jag den i varje fall.

Det känns numera allt svårare att veta hur jag ska ställa mig i olika frågor. Det räcker inte bara att hålla på arbetarklassen och vänstern. För det finns både en vanlig vänster som utgår från klassperspektivet, och en annan del som anser att identiteten är viktigast. Det svartvita har numera blivit regnbågsfärgat, och falangerna är ofta i luven på varandra. Och socialdemokrater återfinner man i det mest konstiga sammanhang, som chefer för banker eller som ägare till privata företag som gör vinster i välfärden.

Det är hopplöst att följa debatterna i media, allt är så komplicerad, och särskilt för mig som på samma gång är vit, heterosexuell, socialist och norrlänning. Vad anser jag egentligen i olika frågor, och har jag verkligen rätt perspektiv utifrån min egen privilegierade position?

Det här gör att politikerna idag inte kan ha bestämda uppfattningar, det beror liksom på. Visioner på lång sikt är inte riktigt möjliga, snarare är det gårdagens twitterstorm som bestämmer vad man tycker idag. Det gäller att ändra sig snabbt om opinionen drar åt ett annat håll.

En sak är då säker. Det börjar bli allt svårare att gå i ett demonstrationståg. Det går helt enkelt inte att enas om vilka plakat som ska gälla för hela tåget. Den uppfattning som de främsta i tåget har, hinner ändra sig till de sista har kommit fram.

Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att socialdemokraterna till 1 maj 2016 ska ha digitala plakat, så att man hela tiden kan ändra budskapen, under tiden man vandrar fram på gatorna. När tåget passera hyreshus kan man ha SÄNK HYRORNA! och när det går förbi bostadsrätterna så bläddrar man fram BEHÅLL RÄNTEAVDRAGET! och när det går förbi paradvåningarna i centrum VI BEHÅLLER RUT!

Det kommer att bli det perfekta demonstrationståget utan kompromisser, där alla får allt som de önskar. Åt var och en efter de senaste opinionssiffrorna!

Så här kanske tåget kan bläddra fram sina digitala plakat:

INGA VINSTER I VÄLFÄRDEN......GÄRNA VINSTER men MED MÅTTA.....
VI STÖDJER PRIVATA INITIATIV i VÅRDEN!

SOLIDARITET MED MÄNNISKOR SOM FLYR FRÅN KRIG .....STOPPA SYSTEMKOLLAPSEN......STÄNG GRÄNSERNA!

STÖD KULTUREN......SPORT ÄR OCKSÅ KULTUR.....FLER EVENT GER MER TILLVÄXT!

RÄDDA KLIMATET......ÖKAD TILLVÄXT ...... FLER FLYG TILL THAILAND!

*******

17 januari 2016

Call you on the phone

Mattias Alkberg delade en Spotifylista med Beatles-musik på Facebook. Det var en lista där många av de redan uttjatade låtarna saknades, vilket gjorde att jag upptäckte en del nya och mer sällsynt spelade. Listan fick mig att sugas tillbaka till mitt 60-tal och många minnen fladdrade förbi i min hjärna. Inte för att Beatles var "min" musik, men när man växte upp på 60 talet fanns den ju där, så att säga med fostervattnet.

I många av Beatles låtar, särskilt i de tidigaste, avhandlas det klassiska motivet ungdomskärlek. Textrader tätt förknippade med längtan efter eller förlust av kärlek, förälskelse och svartsjuka. Det som slog mig när jag lyssnade på texterna är telefonens stora betydelse för kärleken på 60-talet. På den tiden var det varje familjs fasta telefon som ombesörjde kontakten med omgivningen. Skulle du som suktande tonåring ringa en annan lika suktande flicka eller pojke var du tvungen att gå genom familjetelefonen, slussen, som bevakades av föräldrar och syskon. Du visste aldrig vem som skulle svara, och hur du stammande skulle förklara ditt ärende.

Jag har alltid tyckt illa om att prata i telefon. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm när jag inte kan se den jag pratar framför mig. Som om jag har behov av att läsa av den andres ansikte när vi samtalar. Nu när jag lyssnar på Beatles får jag kanske en viss förklaring på varför min tur i kärlek under ungdomstiden var begränsad, jag vågade ju aldrig ringa till någon tjej och föreslå en date. Särskilt inte om man först måste prata med en förälder.

I låten No Reply sjunger John(Paul), " I tried to telephone, They said you were not home, Thats a lie".
Han hade redan sett att hon var hemma, föräldern ljög i telefon.

I en annan låt sjunger han:

"All I gotta do,
is call you on the phone,
And you`ll come running home,
Yeah, that´s alla I gotto do"

Dagens ungdomar har det betydligt lättare. Om de ringer någon så är det hon som svarar, inte hennes farsa. Och törs man inte ringa, kan man istället bara sms:a eller ställa en fråga på Facebook. Allt har blivit så enkelt för ungdomar idag att deras alkoholkonsumtion har mer än halverats sedan min tid. Vi som på 60-talet inte vågade ringa var istället hänvisade till att bjuda upp på skoldanser, och frågan var bara vad som var värst. Jag och många med mig löste det hela med att alltid supa oss fulla på danserna, modet fanns där i de 8 mellanölen. Dagens ungdomar kan sitta hemma nyktra och ta kontakt på sociala medier med vem som helst.

Så det är därför vi befinner oss i den absurda situationen att vi inte längre behöver oroa oss för ungdomarnas drickande, utan istället måste oroa oss för det tilltagande pensionärsmissbruket. Det är ju folk ur Beatlesgenerationen, som inte vågade ringa eller bjuda upp, som alltid var full på danser och som nu är 60 plus, som håller uppe alkoholförsäljningen i det här landet.

För första gången i historien är det omkastat, den äldre  generationen behöver inte längre förfasa sig över vart ungdomen är på väg. Istället måste de unga ta tag i vuxenvärlden, och försöka se till att de äldre får vettiga värderingar och minskar på sitt drickande av öl, vin och sprit, där de sitter varje helg på restaurangerna mitt i centrum.

Kan inte kommunen försöka skapa drogfria mötesplatser i centrum för vuxna och pensionärer, där man måste blåsa innan man går in?

***********
Mattias fina lista: https://open.spotify.com/user/chops/playlist/6IzxC2vDq5ov0ZfaK8wSDK