söndag, december 27, 2015

Om olika gångstilar



Jag tycker det är bra med ryggsäck. Man hänger den på axlarna, som är stumma och sitter fast i skelettet. Till skillnad mot att bära en väska i ena handen, armen hänger ju löst i axeln, bara i muskler, senor och ligament. Det blir absolut mycket mer ansträngande. Jag tänker ofta på det när jag går och handlar på ICA Porsön och måste bära hem maten i plastpåsar, om jag glömt ryggsäcken, att en plastpåse är ganska dum konstruktion. Kunde man inte sätta två handtag på påsen så att man kunde hänga den på ryggen? Vilken suverän uppfinning det skulle bli, ryggsäckspåsen från ICA! Särskilt för de som är armsvaga, och det gäller ju de flesta.

Jag hörde på vetenskapsradion att två neurologer forskat på Putins gångstil. Han går tydligen med vänster arm pendlande fram och tillbaka, medan han håller höger arm och hand stilla tätt mot kroppen. Neurologerna hade en hypotes om att han kunde ha början till sjukdomen Parkinson, att gå som Putin kan vara ett första symtom. Men det visade sig att Putin i andra sammanhang - han är en aktiv kampsportare - uppvisar sig i fysisk god kondition, så man fick släppa den tanken. Efter en lång studie kom man slutligen fram till att alla som jobbat åt KGB, precis som Putin gjort, går med denna speciella gångstil. Det handlar tydligen om att en agent är tränad att hålla höger hand nära kroppen för att snabbt kunna dra fram pistolen. Om det plötsligt skulle behövas.

Men jag vet inte om Putin bär matkassar när han varit och handlat. Om han gör det skulle han nog välkomna ryggsäckspåsen, så att han kunde hålla högerhanden beredd.

Jag fick en julklapp av min chef i år, en ryggsäck som det står Luleå på. Den var verkligen fin, med många fack, för papper och pennor och dator. Den går även att vända och bäras som en portfölj. En ny ryggsäck var precis vad jag behövde, min gamla var utsliten, dragkedjorna hade gått sönder och jag hade redan inlett sökandet efter en ny när julklappen damp ner. Hon har verkligen tajming min chef, hon visste vad jag önskade trots att jag inte skrivit någon önskelista.

Som anställd på socialförvaltningen kan man köpa subventionerade kläder på Jobbcenter Södra, som är märkta LULEÅ KOMMUN, Socialförvaltningen. Nuförtiden är jag därför som en vandrande reklampelare för Luleå kommun, det flesta kläder jag har på mig så står det socialförvaltningen på ryggen. Och nu även en ryggsäck märkt med Luleå. Jag gillar det. Det känns som om jag som kommunanställd äntligen är lite jämbördig med folk i privata sektorn, som alltid haft fina vinterjackor med sina företagsloggor på.

Precis som man kan se vilka som är KGB-agenter tror jag att syns det på vår gångstil att vi jobbar i socialförvaltningen. De flesta av oss går lätt framåtböjda med lite hängande huvuden. Vi har så ofta gått omkring och grubblat på andra människors öden, svårigheter och problem att det satt sig i kroppen. Våra huvuden är lätt böjda framåt för att så snabbt som möjligt kunna lyssna på en medmänniskas behov av hjälp. Om det plötsligt skulle behövas.

Det är ju inte lätt att arbeta inom sociala sektorn idag, i massmedia framställs det oftast som att allt bara blir sämre och sämre. Fokusering på misstag och brister är stark och gör att folk i allmänhet får lågt förtroende för vård och omsorg. Och visst finns det problem, det finns bättre och sämre ställen, men generellt sett har vi en mycket bra barnavård, sjukvård och äldreomsorg i det här landet. Och särskilt i Luleå.

Därför försöker jag ändå med en viss stolthet bära ryggsäcken där det står Luleå på, och mina svarta fritidsbyxor, min t-shirt, min varma tröja, min vinterjacka och mina Dobsom täckbyxor, som alla har loggan LULEÅ KOMMUN, Socialförvaltningen, tryckt på tyget. Och precis som Putin går beredd med höger hand stilla, går jag med lite nedsänkt huvud, lätt grubblande, förberedd på allehanda mänskliga problem.

söndag, december 13, 2015

Min kulturella höst

Jag känner en stor tacksamhet över all kultur, musik, konst, litteratur som jag fått ta del av under de senaste halvåret, från Musikens Makt i augusti till Bob Hund i helgen. Luleå har ett sådant fantastiskt utbud av bra kultur nuförtiden, naturligtvis beroende på att Kulturen hus finns, nyöppnade Ebeneser etc men man måste komma ihåg att allt hänger på kulturutövarna, utan dem, ingenting.

Här har jag gjort en bildserie kring det jag sett, läst och beundrat denna höst. Allt enligt min subjektiva blick. Här finns också min första fjällvandring på 30 år som jag gick med Lars och Sandra, det var en stor naturupplevelse, likvärdig med all övrig kultur.

En bildserie fylld av tacksamhet.




AMASON spelar på Musikens makt. Jonas som gästgitarrist.



HURULA på Musikens Makt. Makalöst bra, jag var helt tagen efteråt, särskilt av Jonas mäktiga gitarrspel.



STONER av John Williams. Bästa romanen som jag läst i höst.



LARS och SANDRA när vi är på väg in i Padjelanta. Jag är så glad att vi gjorde den här vandringen, det var en mäktig upplevelse. Lars och Sandra är det bästa och gladaste sällskapet man kan tänka sig.



FÄLLA av Pernilla Berglund. En stor läsupplevelse.



PERSONER av Matti Alkberg och Petter Granberg. Årets bästa skiva, som damp ner rakt in i höstens politiska klimat och uttryckte vår frustration.




MATS Wikström och SARA Edström på Galleri Lindberg. Luleås konstnärspar number one.



VASA FLORA och FAUNA i Loungen på Kulturens hus. Härligt udda och bra.



KÖNSFÖRRÄDARE släpper skivan "End of history" på Ebeneser. Årets mest uppmärksammade och hypade rockband från Luleå.



ETERKROPP som bara blir bättre och bättre, med sin krautrock och suveräna tolkningar av den luledepressiva sinnesstämningen.



MATTIAS ALKBERG spelar hård punk på Ebeneser och hyllar Rolf Nilsén,  tillsammans med Ola, Kalle, Anton, Mats, suveräna musiker!



MATS LARSSONs T-shirtar. Min bästa arbetskamrat har ständigt nya och fräna t-shirtar som förgyller vardagen. Det här är en i raden.



TERRY RILEY den världskände minimalisten uppträder här med sin son i Kulturens hus. Magiskt.



ODDJOB i Loungen, höstens bästa jazz. Deras nya skiva "Folk" som är byggd på folkmusik har hyllats och jämförs med Jan Johanssons skivor från 60-talet.



TEG PUBLISHINGs bokbord som Anders stolt visar upp på årets Bok och Bild. Anders och Jonas förlag ger ut mycket av det bästa från Luleås/Norrlands kulturliv.



ROGER MELIN släpper sin bok "Morkulla" tillsammans med flitige förläggaren  PEO RASK, vid årets Bok och Bild. Rogers bok är mycket intressant och läsvärd, handlar om övergrepp på natur och människor i gruvepokernas 1900-tal.



SIRI TEGLUND, vårt älskade barnbarn, och hennes glada pärlplatta som hon gjorde vid ett av höstens besök. Här börjar all kultur, i barnets kreativa sinne.



KONTEXT i EBENESER alltid lika intressant att lyssna på Kerstin Wixes intervjuer med författare på råkalla tisdagskvällar. Här Tomas Bannerhed, som gett ut boken I starens tid, med bilder av Brutus Östling.



KONSTHALLEN i LULEÅ ger oss alla möjligheter till ständigt nya konstupplevelser. Många sådana har getts oss denna höst. Här från en pågående utställning, bilder av hår, en fotoutställning av Sarah Oja, ursprungligen från Luleå.



TILL HÄST GENOM VÄSTERBOTTEN
Delar av Klungan, Sven och Katla, besöker Luleå med sin skröna om skrönorna. Bäst var när de beskrev sin budget som de använde för att söka kulturbidrag, som resulterade att vi alla kunde få en gratis bok.



KARIN MELINs fina broderier som nu pryder vårt hem, efter att hon gått kurser för skapande textilt hantverk. Här ett vackert exempel på hennes skapande.



NEW EYES ON BAROQUE Fantastisk klassisk musik framförd av Nils Landgren, Johan Norberg
mfl



RÖNNGÅRDEN i Kalix, vars personal på ett fantastiskt sätt tog hand om min svärmor under de sista åren av hennes liv. Ett bra exempel på den människovänliga kulturen som finns på äldreboendena, men som sällan uppmärksammas.



DEPORTEES i Kulurens hus. Konserten började med sittande publik men avslutades med att alla stod i bänkarna och jublade entusiastiskt. Det var en väldigt stark upplevelse denna konsert.



BOB HUND, Sveriges bästa liveband avslutar musikhösten med en sjudundrande konsert, som gjorde mig lycklig över att musiken finns och ger tröst i denna mörka tid.



FOLKETS BIO på Kronan. Ett kulturell oas inom filmens värld. Senast, den starka filmen 45 år.




Till sist . Tack LLT för att ni transporterat mig från Porsön till kulturen i centrum denna höst, på ett kollektivt och miljövänligt sätt.


*******

onsdag, december 09, 2015

Sverige håller på att invaderas av främmande element

I Sverige har vi under lång tid byggt upp ett öppet, inkluderande samhälle med välfärd för alla. Det ligger en solidariskt tanke bakom det hela, att vi betalar skatt när vi arbetar som kan omfördelas till de som är sjuka, gamla eller arbetslösa. Alla kan bli sjuka, alla blir gamla. Vi hjälper också de som av en eller annan anledning inte klarar av sitt liv, som hamnar i missbruk eller har bristande förmåga att klara ett jobb. På så sätt inkluderar vi alla i en gemenskap som är rätt unik i världen. Ett jämlikt samhälle som ger trygghet för alla och en fredlig befolkning.

Men vi har också haft en tradition under lång tid, att även ta emot och hjälpa utsatta människor från andra länder, som flyr från krig eller fattigdom. Vi har engagerat oss i konflikter över hela världen och gett stöd till befrielsekamper i alla världsdelar. Vi är kända för det, att vår solidaritet sträcker sig längre än bara till vårt lands gränser.

Men nu har det kommit in främmande element i vårt land. Det är personer som vill slå sönder vårt samhälle, och tvinga oss tillbaka till en tid när vi levde i misär och fattigdom. De kallar sig Sverigedemokrater och de är uppenbart att de är onda människor, uppfyllda av en hemlig agenda. Jag har läst på nätet att SD vill införa uniformer för alla som bor i Sverige, en uniform som fanns på 1800-talet, en s.k folkdräkt. Ingen ska längre få gå omkring i jeans och t-shirt, som vi nu gjort i så många år, istället ska alla tvingas ha folkdräkter gjord av vadmal, som kliar på kroppen.

De vill också införa en mängd kristna regler, som vi svenskar följde på 1800-talet men som vi nu äntligen kommit ifrån. Till exempel kommer alla tvingas att gå till julottan varje juldagsmorgon kl 07.00 och sjunga Bereden väg för Herran. Alla besökare kommer att registreras vid ingången och de som inte dyker upp på julottan får en reprimand på det årliga husförhöret, som enligt SD, bör återinföras.

Alla svenskar kommer att få Katekesen utskickad på posten, med ett förord av Jimmie Åkesson. Där finns grunderna i kristendomen och tydligen måste alla kunna det. Även muslimer som bor i landet kommer att tvingas till julottan, inte bara vi ateister. Så infernalisk uträknande är denna grupp som infiltrerat sig i vårt samhälle.

Jag är väldigt rädd för dessa människor som börjat invadera vårt land. Det går ju inte att veta om man har en Sverigedemokrat i närheten. Man kanske sitter och fikar på jobbet och där finns en SD:are gömd bland arbetskamraterna. Det kan vara svårt att upptäcka dem om man bara pratar om ditt och datt. Eller så kanske man har ett släktkalas när man fyller år, och så finns det någon i släkten på långt håll som kommer till kalaset, som är SD:are och börjar sprida osolidariska idéer, typ att andra får klara sig själva eller att vi inte ska ta emot människor som flyr från krig. Det vore ju fruktansvärt att få in dem i släkten!

Jag har tänkt på det här ett tag. Att de är så svårt att upptäcka en Sverigedemokrat, och under tiden försöker de rasera det samhälle vi byggt upp, som bygger på humanistiska värderingar. Enligt säkra källor på nätet kommer SD, när de tagit makten, att tvinga alla kommunanställda att ha sina julfester i församlingsgårdarna, det får inte längre hållas i kommunala lokaler. Bara en sån sak!

Jag tror att vi måste agera. Ett förslag kunde vara att staten begärde in Sverigedemokraternas medlemsmatriklar och sedan tog regeringen ett beslut, ett tillfälligt beslut på grund av den rådande krissituationen, att alla SD:are måste ha ett märke på sig, så att de går att identifiera. Men kanske inte en stjärna direkt utan kanske blåsippan som de har som partisymbol.

Det vore väldigt bra, tycker jag, att när man går på stan och möter främmande personer, och ser någon med en blåsippa på kavajslaget, då vet man,  där går en Sverigedemokrat. Då blir det lättare att upptäcka dem i tid, så man hinner byta trottoar till andra sidan. På så sätt kunde vi kanske i tid stoppa denna farsot, och slippa sitta i vadmalsbyxor på julottan varje år, som kliar så infernaliskt, särskilt när man är trött.

*******

lördag, december 05, 2015

Om behovet av besinning

Vi får det bättre och bättre, i varje fall de flesta av oss. Nya restauranger, sportbarer och drinkbarer växer upp i Luleå som svampar i jorden och fyller snart större delen av centrum. På något sätt måste väl tillväxtkommunens överskott slösas bort på allt dyrare viner, allt mer spektakulära maträtter och genom att äta ute flera gånger i veckan. Svenska folket beter sig snart som om de vore adel, med förfinade vanor och borgerligt levnadssätt, där nivåerna ständigt höjs och alla söker njutningens sötma.

Kommunen är inte längre bara en demokratisk organisation, utan snarare en pseudoprivatisk, som gör reklamfilmer och tävlar mot andra kommuner för att vinna olika priser. Snart kommer nog kommunfullmäktige att sammanträda i Coop Arena, där anhängare kan sitta i olika hejarklackar på läktarn. Kommunen har ju redan betalt hyran för lokalen.

Det är i den här miljön, när vi sitter och luktar ner i vinkuporna och äter hängmörat kött som vi samtidigt säger att vi inte längre har råd att ta emot fler flyktingar, vi måste stänga gränser och broar. Något är väldigt sjukt när vi prioriterar våra resurser på ett sådant egoistiskt sätt.

I veckan hängde jag med mina arbetskamrater till en fin lunch på Hemmagastronomi. Det är väldigt fint där, och dyrt. Det är mot mina principer att lämna matlådan på jobbet och gå på restaurang, men jag gjorde det av sociala skäl. För det är trevligt att gå ut med de andra istället för att värma maten i micron på jobbet och sitta med de andra snåljåparna, som alltid äter rester.

På fina ställen är det naturligtvis väldigt trångt och man får sitta på obekväma stolar och rangliga bord. Inredningen ger intrycket av att man sitter i en ladugård, och det är synliga kopparrör på väggarna, borden är gjorda av ett gammalt parkettgolv och gamla fula trälådor står överallt. Det är väl nån inredningsexpert som fått för sig att det känns mer "äkta" om det är fult och obekvämt, och istället för att köpa nya saker så släpar man in gamla ting, gärna rostiga, från nedlagda industrilokaler.

Jag tog bakad röding. Den låg under två gröna blad och några gula ärtor var tillbehör. Inget salladsbord, de två gröna bladen och ärtorna var allt som man fick till. Olivolja hade ringlats över rätten, det fanns ingen annan sås. När jag tog bort bladet låg rödingen där, och den var helt rå. Jag blev ställd, jag ville inte göra bort mig på ett sådant fint ställe, så jag tänkte att den kanske bara var så lätt tillagad att den såg rå ut. Man har ju hört hur hemskt det är med överkokt fisk, det är tydligen det värsta som kan hända på finare matställen.

Så jag låtsades inte om någonting. Jag började äta rödingen, som smakade absolut ingenting. Jag saltade extra men det hjälpte inte. Jag åt upp rödingen, och det gick fort. Även de gula ärtorna försvann från min tallrik. När jag såg upp på min kollega, som också tagit röding och tittade på hennes fisk, så upptäckte jag att den var betydligt vitare än min. Jag förstod då att min röding faktiskt varit helt rå, de måste helt enkelt ha glömt att tillaga den! Jag gjorde inte en min, men kände direkt att jag började få lite ont i magen.

Kaffet ingick inte i dagens rätt, naturligtvis. Man fick köpa en kopp och av någon märkligt anledning fanns bara kokkaffe. Det var väl också ett försök att göra sig märkvärdig, kopparrör och industridesign passar väl bra till kokkaffe.

När jag betalade kalaset så visade det sig att kaffet, en kopp kokkaffe, intaget vid ett gammalt renoverat träbord, kostade 53 kronor. Sammanlagt kostade alltså lunchen, inklusive den icke tillagade rödingen, 153 kronor.

Jag tycker att den här händelsen är symtomatisk. All denna förfining, alla dessa speciella rätter och supergoda viner,  som erbjuds på allt mer spektakulära restauranger, är en illusion. Vi lockas att tro att vi är lyckliga i ett rus av lyxliv, och att vi är värda det. Vi får en alltmer uppblåst självkänsla som är tom på innehåll, precis som kommunens ego också blir allt större och större.

Vi måste besinna oss. För klimatets skull, och för alla som inte ryms vid de uppdukade borden.

*******