1 juni 2015

Tack snälla!!

När jag skriver vanlig prosa, till exempel här på bloggen, eller när jag skriver utredningar och tjänsteskrivelser på jobbet, har jag på sistone känt en allt större lust att avsluta varje mening med ett utropstecken. Som om utropstecken sakta har smugit in sig i mitt huvud och så gärna vill komma ut.

Jag tror att det beror på Facebook. När man skriver en statusuppdatering är det bäst att inte skriva så långt, ett par tre meningar bara, och för att folk ska förstå vad man är ute efter är det oftast nödvändigt att sätta ett utropstecken efteråt. Så här tycker jag! Facebook blir därför mera högljudd och påstående-aktig än resonerande, prövande. Det korta formaten på Facebook och Twitter leder till att folk "skriker" allt högre för att nån överhuvudtaget ska lyssna, och det är då inte långt till hat och okvädingsord.

Och det här präglar faktiskt hela det offentliga samtalet. Korta statements med utropstecken är mer vanliga i dagens debattklimat, än det prövande, intellektuella och resonerande samtalet. Paradoxalt nog är det de som vet minst i en fråga, amatörerna, som uttalar sig mest självsäkert med flest utropstecken, till skillnad mot experter som är mera försiktiga och hellre använder frågetecken. Detta trots att amatörer borde vara mera ödmjuka i tillvaron.

Jag tycker att Sverige har blivit utropstecknens land. Till exempel, förra skolministern Jan Björklund, har ju varit skolvärldens främste amatör. Trots avsaknad av kunskaper inom området har han sprutat ur sig åsikter, kärnfulla och korta meningar med två eller tre utropstecken efter sig. Därför hade jag förväntningar på den nya regeringen, att de skulle ställa fler frågor och ta vara på kunskaper innan man bestämmer sig vad som behövs för att förbättra skolan. Men jag är rätt besviken. Löfven har börjat göra liknande korta uttalanden, han ställer "krav" på föräldrar och elever, att det är deras "plikt" att bli bättre i skolan. Det verkar som han påstår: Svenska skolelever är bortskämda!! Det behövs mer disciplin!! Men var har han egentligen fått det ifrån?

Även på den positiva sidan har förstärkningsorden tagit allt större plats. Jag tror att det var Tilde i TV4 som började med att inte bara säga tack, utan hon säger alltid Tack snälla! Varje intervju, alla besök i studion avslutas med "tack snälla". Jag blir så otroligt irriterad på det när jag hör det, och nu har det spridit sig till alla former av radio, tv-kanaler och sajter. Vi har klarat oss i fler tusen år med enbart tack, varför räcker det inte längre?

De finns överallt, förstärkningsorden. Efter en intervju säger ofta journalisten, tack för att du kom, och då svarar personen allt oftare: tack, för att jag fick komma. Varför skulle hen inte få komma till en intervju som hen var inbjuden till? Det är ju skitsnack, det räcker med att bara säga tack!

Men ingen nöjer sig med att bara säga tack längre, nu ska det alltid vara jättetack. Jättetack för att jag fick komma! Jättetack för att ni läste den här bloggen.

Tack snälla!!