25 mars 2015

Om kalas och presenter

Jag växte upp i en typisk arbetarmiljö i ett brukssamhälle. Det var socialdemokrater över hela linjen. Men vår familj var även influerad av religiösa rörelser som EFS, en kyrklig och "västerbottnisk" religiositet som mer betonade risken att hamna i helvetet än möjligheten att komma till himmelen. Det var ett glädjelöst fokuserande på att undvika syndigt leverne. Den straffande Guden var i centrum, och vi darrade ofta inför hans anlete.

Den här blandningen av solidaritet och Gudsfruktan avspeglade sig i en stark Jantelag. Det farligaste vara att förhäva sig, att låtsas vara mer än någon annan eller att tro att man Är någon speciell. Sedan dess gillar jag Jantelagen, jag anser att den är förutsättningen för ett jämlikt samhälle. Liberalerna å andra sidan, fokuserar på frihet och egoism, "satsa på dig själv och anse dig bättre än alla andra" vilket är den paroll som numera är förhärskande i samhället. Jag är säker på att det är bristen på Jante som ligger bakom att klyftorna ökat de senaste tio åren mellan fattiga och rika.

När någon fyllde år hemma så bjöd man alltid på kaffekalas, med bullar, kakor och tårta. Men det fanns ett problem. Man kunde aldrig göra en inbjudan till kalas, det var att förhäva sig, det vill säga att göra sig själv för viktig, enligt Jantelagens principer. Därför förde de flesta bok över sina vänners och släktingars födelsedatum, så att man inte glömde någon. Det här var ju långt innan Facebook som nuförtiden sköter om det hela.

Men när man skulle fylla jämt, till exempel 40, 50 eller 60 år, så var det lite viktigare att ingen glömde bort det. Särskilt eftersom det förväntades lite dyrare presenter så behövde folk lite förvarning. Men hur skulle man göra då, när man ville att folk skulle komma men att bjuda in till kalas var att göra sig märkvärdig?

När min pappa skulle fylla 60 år kom han på en genialisk idé. Varje person som fyllde jämt fick alltid ett erbjudande från lokaltidningen om att sätta in en annons på familjesidan, att nu fyller han år. Det var aldrig någon som satte in en sådan annons, förutom de som redan tyckte sig vara förmer, det vill säga högre tjänstemän, disponenter och annat löst folk. Men min pappa bestämde sig för att sätta in en annons i Örnsköldsviks Allehanda; "All uppvaktning på min födelsedag den 20 september undanbedes. Bortrest."

På så sätt fick alla veta vilken dag han fyllde år och kunde gå dit och uppvakta honom. Allt var uppdukat som vanligt, kaffe, bullar och tårta. Alla förstod ju att inte var han bortrest.

Efter det lyckade försöket, så blev det allmänt i Husum att om folk undanbad sig all uppvaktning så ville de ha uppvaktning.

**********

Det var ändå väldigt svårt med frågan om presenter. Det står ju tydligt i bibeln att "Det är saligare att giva än att taga" . Och om man drar det till sin spets, så innebär det ju att få en present försämrar ens läge betydligt på yttersta dagen, man hamnar i skuld och underläge medan givaren är den som blir salig. Den som ger presenten har helt enkelt större chans att få en plats i himlen än den stackars mottagaren.

Den här frågan, att ta och ge presenter, löstes på en väldigt smart sätt. Min mamma dokumenterade i en anteckningsbok alla presenter som familjen fått av andra, vilka presenter som vi gett till andra och vilka presenter vi gett till varann. Det handlade aldrig om att det var "tanken som räknades" när det gällde presenter, utan bara vad de var värda. Allt värderades därför i kronor och ören, vilket noga noterades. Exempelvis: Av Karl-Oskar fick jag en vas när jag fyllde 50 år, värde 40 kronor.

Sedan vara det bara att köpa en present till Karl-Oskar när han fyllde 50 år med samma värde. På så sätt kunde skulderna regleras allt eftersom, så att balansen mellan att giva och att taga kunde hållas på en jämn nivå.

En sak ingick dock som en förutsättning, man tog inte hänsyn till inflationen. Och det var ju synd för vissa av oss, särskilt för den yngste i en barnaskara.

15 mars 2015

Söndagspodden

Det har varit väldigt fint väder i helgen. Idag bestämde jag mig för att gå en lång promenad i solen och samtidigt lyssna på en podcast. Medielandskapet svämmar ju över med podcasts av alla de sorter, svenska eller utländska. I veckan började jag lyssna på den amerikanska serien Serial. Den handlar om hemsk brott där man aldrig riktigt fått veta vad som hände, till exempel mördare som suttit i 20 år i fängelse men där det finns tydliga tecken på att hen är oskyldig. Jag lyssnade på ett avsnitt, och det var verkligen spännande och välgjort, nästan som en P3 dokumentär, som ofta har liknande teman.

Till dagens promenad valde jag dock Kalle Linds podcast Snedtänkt, "podden som pratar om det ingen annan pod pratar om". Kalle Lind är ett humoristiskt geni som är helt fixerad vid udda saker från 60 och 70-talen, särskilt bortglömda företeelser som idag bara vi äldre känner till och kommer ihåg. Här är några rubriker som hans program handlar om: Om sjuttiotalsporr och ångestsex, Om kiosklitteratur, Subkulturen Göteborg etc. Att lyssna på Kalle Lind är en fröjd och på min promenad idag skrattade jag högt för mig själv ett stort antal gånger. Men, man måste vara ironiker och ha sjuk humor för att tycka det är bra. Så det passar mig.

Som alla vet som känner mig, så vill jag gärna se nya platser. Bara det ligger i eller nära Porsön. Så idag bestämde jag mig för att besöka en ny plats, som jag tänkt mycket på i vinter, men aldrig tidigare besökt, bara kört förbi med bilen, nämligen snötippen på Porsön. Hur ser den ut just nu efter allt detta snöande i februari då snön vräkte ner i Luleå en hel vecka?



Snötippen ligger efter Haparandavägen, en bit från fängelset på Porsön. Det är egentligen en liten myr som ligger lågt mellan två mindre berg. Just nu så är tippen lika hög som berget som ligger där bredvid.

När jag stod där tänkte jag att det är väldigt exotiskt att stå på en snötipp hög som ett berg och med tusentals ton packad snö som transporterats dit från en hel stad i Norra Norrlands kustland. Snö som knappast hinner smälta innan det blir vinter igen. Av förståeliga skäl var jag ensam där idag.

Jag hade naturligtvis med mig en termos med kaffe på dagens promenad. Men det kändes inte så mysigt att sätta sig på snötippen och fika så jag gick vidare genom Universitetsområdet till Porsö centrum, och satte mig på en soffa vid skolan och drack mitt kaffe. Under tiden gick många människor förbi, på väg till eller från ICA. Konstigt nog så var det ingen som tittade på mig, alla verkade upptagna av egna tankar. Men det gjorde ingenting, solen lyste på bänken där jag satt.



********
Andra bloggare om , ,




9 mars 2015

Mat för vandrare

Till sommaren planerar jag att gå i fjällen igen, efter ett uppehåll på 30 år. Jag ska gå med Lars och hans flickvän, det ska bli roligt. Problemet är vad jag ska äta på fjällturen.

Jag är ju sedan ett år tillbaka strikt LCHF-are och äter inga kolhydrater från mjöl, bröd, potatis eller ris. Och fjällvandrarmat är ju ofta frystorkad i påsar, kött eller kycklinggryta, som man kompletterar med ris eller pasta, och därtill bröd och smörgåsar. Gröt eller välling på morgonen, olika sockerfyllda soppor som nyponsoppa eller liknande. Jag ser all sådan mat som en katastrof vid kroppslig ansträngning, blodsockret går i topp när man äter och sedan när man gått en timme så faller det och man blir trött och sugen så att man hela tiden måste stoppa i sig chokladbitar för att orka en dagsetapp.

Som tur är så finns det gammal kunskap från indianerna. De var ju nomader och var tvungen att ha mat med sig under ibland flera månaders långa vandringar, och de behövde kunna ta vara på buffelns kött, som de dödade på hösten, under hela långa vintern. Indianerna tillverkade därför Pemmican.

Pemmican var från början en indiansk köttkonserv. Den bestod av en mald blandning av lufttorkat och saltat buffelkött blandat med buffelfett. Ingredienserna bakades ihop till en limpa som sedan åter fick torka. Den färdiga pemmicanen kunde blandas med vatten eller stekas i skivor likt blodpudding. Pemmicanens höga näringsinnehåll med både protein och fett, kunde i sin torkade form förvaras lång tid samt transporteras långa sträckor på grund av sin låga vikt.

Pemmican har använts av många polarexpeditioner under 1800-talet och 1900-talet, även av ingenjör Andrée på hans polarexpedition 1897 (men det var troligtvis inte det han dog av)

Jag har därför inlett förberedelserna inför vandringengenom att göra eget Pemmican. Det finns moderna varianter och det är väldigt enkelt. Man torkar köttskivor, eller köttfärs i ugnen, under 12 timmar så att det blir helt torrt. Sedan blandar man det med lika delar rent fett. Fettet kan man göra själv på olika sätt. Själv har jag tillverkat Ghee, som är gjort av smör. Man kokar ett kilo smör med låg temperatur ca en timme, tills mjölkprotein och laktos har frigjort sig från fettet. Sedan silar man vätskan och kvar får man en ren klar fettlösning med god nötsmak. Ghee är perfekt att steka i.... eller blanda i pemmicanen.

Ghee färdig att blandas med torkad köttfärs.

Jag har gjort en liten test i helgen, torkat fyra hekto köttfärs och blandat med Ghee. Pemmicanen har sedan fått torka ihop till två portioner som jag la i ett par pappersmuggar och förvarat i kylskåpet.

Pemmican till middag


Så idag bjöd jag Karin på Pemmican till middag. Det är den lite brunaktiga kakan på tallriken. Vi la till stekt ägg och sallad, men det hade man kunnat klara sig utan. Det var riktigt gott och vi blev båda proppmätta.

Så nu är frågan löst inför fjällvandringen. Det blir Pemmican tre gånger per dag i fem dagar.

**********

1 mars 2015

Välbesökt vernissage i Kalix





Idag känns det skönt, vernissagen är över och den blev väldigt lyckad. Det var mycket folk, drygt 40 personer kom trots att det var samma tid som som Kalla startade i Falun. Jag är imponerad över Kalix, fint engagemang från många konstintresserade och en ljus, öppen konsthall som vetter mot biblioteket och blir lätt för alla besökare att uppmärksamma.
Tack alla som kom, och tack för fina presenter och blommor som förgyllde utställningsbordet.

Lena Bäckström, kultursekreterare, introducerade mig och sedan pratade jag en stund om utställningen. Många verkade intresserade och ställde också flera frågor.

En del av utställningen är akvareller från vackra november. Den månaden upplevs för många som en mörk och tråkig månad, men för mig som akvarellmålare är den norrbottniska november helt underbar. Kylan kommer, den första snön lyser upp och vattendragen börja frysa till och den blå isen blir svart av det begränsade dagsljuset. Solen ligger lågt och sprider akvarellfärg över himlen både förmiddag och eftermiddag, och på kvällen är det mörkaste mörkt. Naturupplevelserna i november är outstanding, vilket man upptäcker om man orkar klä på sig varmt och trotsa den begynnande vintertröttheten.



Lars hälsar välkommen

Den andra delen av utställningen beskriver, som vanligt, mina iakttagelser vid kvällspromenaderna under vinterhalvåret. Det är det speciella ljuset som uppstår när vit snö, mörker, och elektriskt ljus blandas över vardagliga ting som finns i vår omgivning. Det är ting som påminner om människors närvaro; en översnöad bänk, en parkerad Golf, en lämnad cykel, fotspår i snön men just nu ensamt och ödsligt. Jag tror att det är en bra beskrivning av tillvaron för de flesta av oss som bor strax utanför eller långt ifrån centrum. Våra liv levs mestadels i fula och kalla miljöer där vi går omkring och drömmer om semester på varmare breddgrader. Det gäller dock inte mig, som alltid känner mig stressad över att vintern går för fort, när jag ser mina motiv tina bort och rinna iväg i överfulla diken.

Jag får ofta frågan om akvarelltekniken, att den är svår. Det går inte att ändra och korrigera som vid olje- och akrylmåleriet, lagt kort ligger. Ja så är det, att måla akvarell är en utmaning på det sättet att du har en eller två chanser att få det rätt, sedan är kört, färgen förlorar sin lyster eller så blir papperet förstört.

På så sätt tycker jag att akvarellmåleriet påminner i vissa delar om livet i stort. Att försöka planera, förutse och ha kontroll på det som händer under livets gång, men trots alla försök att få en ordnad tillvaro uppstår ständigt oförutsedda händelser som plötsligt ställer en i helt nya och oväntade situationer. Och då gäller det att kunna ta vara på det oförutsedda, acceptera det och sedan göra det bästa av situationen.

Så är det med akvarellen. Plötsligt sugs färgen helt oväntat in i papperet och lämnar en diffus yta, eller så är ytan för blöt och färger rinner ut över alla konturer. Det är då bilden börjar leva sitt eget liv och inleder en kommunikation med mig som finns bakom penseln.

Att måla en akvarell är ett samtal mellan mig och en okänd andre, där målet är att jag får sista ordet i diskussionen men där samtalet fört oss till en plats som förvånar oss båda.







Tack Karin för all hjälp med utställningen!

















******