30 oktober 2014

Mattias på Lillan en kväll i oktober



Onsdag kväll i slutet av oktober. En kamrat ringer mig och undrar om jag vill följa med till Lillan och lyssna på ett samtal med Mattias Alkberg. Efter en viss tvekan bestämmer jag mig för att anta erbjudandet. Jag brygger lite kaffe i en termos och tar med mig, man kan aldrig veta om det går att få en riktig kopp kaffe på ett kulturevenemang.

När jag kommer in på Lillan strax före sju är det redan nästan fullsatt. Sätter mig vid ett bord tillsammans med min kamrat bjuder honom på en kopp kaffe. Och så börjar föreställningen.

Jag är helt oförberedd på vad som komma skall. Det är i en talkshow kallad ”Vi tar ditt liv” som består av en serie samtal med kända Luleåprofiler, där publiken får ta del av dennes bakgrund, liv och historia. I kväll är det som sagt Mattias Alkberg som ska intervjuas av Kerstin Wixe.

Först kommer en skådespelare in på scen och det är till min glädje Nora Bredefeldt, som jag känner sen tidigare och som växt upp på Porsösundet. Hon gör en helt suverän introduktion av vad som ska hända under kvällen och lyckas med sin närvaro fånga och engagera publiken på bara några minuter. Vi får tillsammans lära oss hur vi ska applådera och räkna ner från fem till 0 inför alla inslag på scenen. Enkla medel men väldigt effektivt för att skapa en gemenskap bland oss alla. Nora presenterar ytterligare två andra skådespelare, Philip och Vilde, alla tre från Lule Stassteater och så kvällens musiker, Björn Sjö, även han en känd luleprofil.

Det hela går ut på att Mattias intervjuas utifrån sin livsbana, om sin familj och uppväxt, särskilda minnen från livet och om hur det kommer sig att han blev musiker och poet. Han berättar om viktiga händelser under livet, både positiva och negativa, och vad som har påverkat och format honom till den person han är idag.



Efter en stunds intervju stannar det hela upp, skådespelarna tar över och genom improvisationsteater dramatiseras Mattias berättelse. De är helt fritt kring det minne som han nyss berättat och det görs på ett fantastiskt kreativt sätt. De använder ständigt olika stilar; punk, balett, buskis, opera etc som utgångspunkt för sina korta skådespel och tillsammans med Björns Sjö:s musik skapas härliga visualiseringar av Mattias berättelser. Det är stor humor, glädje men också allvar och en väldig värme.

Jag blir starkt påverkad av föreställningen. Mattias Alkberg är verkligen en människa som kan formulera viktiga saker om livet och skapandet. Allt han säger känns så äkta och är uttryckt utan skyddsnät och utan förbehåll, och han väjer inte för det som varit svårt och det han fått kämpa med i livet. Allt han gjort inom musiken och poesin har djupt politiska och etiska dimensioner, och han har ständigt undvikit kommersialism till förmån för kvalitet och konstnärlig integritet.

Samtidigt är det så kul att han äntligen börjat få den uppskattning i Sverige som han är värd, som visat sig bl.a. genom spelningen på Dramaten i vintras och Bergman-stipendiet i somras. Det blir så uppenbart den här kvällen, att en av Sveriges främsta inom musik och poesi bor i Luleå. Och här trivs Mattias: "Det är så fult här i Luleå, kallt och så lite folk, så det är lika bra att man gör nåt vettigt av situationen" Det vill säga i Mattias fall, skriver, spelar och ger ut skivor!

********

25 oktober 2014

Dagens fönster



Vissa motiv är uttjatade när det gäller akvarellmåleri. Gamla rödmålade hus, spröjsade fönster, ladugårdar, lador etc är pittoreska motiv som jag numera brukar undvika. Istället söker jag mig vanligtvis till mer osnygga och osedda delar av omgivningen. Men den här gången bryr jag mig inte, och dagens akvarell är ett fönster i ett gammalt hus, en solig sommardag.

Kanske som ett försök att bemästra flera dagars ständig blåst, snö och regn.



********

17 oktober 2014

DOBSOM överdragsbyxa



Det finns en sak som är helt nödvändigt för att man ska överleva vintern i en arktisk stad som Luleå, och det är Dobsom överdragsbyxa. Jag vet att många sörlänningar knappt hört talas om denna en av mänsklighetens stora uppfinningar, men för en Lulebo är Dobsom-byxan helt enkelt skillnaden mellan ett drägligt, skönt liv och rena helvetet. Att i 20 graders kyla vandra på Storgatan i Luleå, där det trots kylan alltid blåser, är omöjligt med bara långkalsonger under jeansen. Nej, man måste ha en fordrad överdragsbyxa, som gör det möjligt att ha flera lager av värmande luft runt stjärten.

Det finns flera olika täckbyxor och överdragsbyxor att köpa på marknaden, både dyrare och billigare än Dobsom, men ingen har ännu lyckats kopiera Dobsoms geniala konstruktion. För det första är vadderingen inte för tjock, utan byxan är rätt tunn. Det är naturligtvis en kompromiss mellan kylavvisningseffekten och bekvämligheten, och där har byxan hittat den perfekta kombinationen: smidig att röra sig i och samtidigt tillräckligt varm. När man köper en överdragsbyxa är det därför viktigt att köpa Dobsom Original, inga kopior duger, det medför bara besvikelser.



Det bästa med byxan är ändå de två långa dragkedjorna på varje sida, hela vägen från midjan ner till ankeln. Det gör den utomordentlig lätt att ta på och ta av. Det gör ingenting om man tagit på sig skorna i förväg, det är bara att öppna kedjorna tillräckligt så kan man dra på sig dem över skorna. Likadant är det när man efter utevistelsen ska ta av byxorna, bara att öppna dragkedjorna helt på varje sida och allt glider av så himla enkelt.

De flesta äkta Lulebor har en Dobsom överdragsbyxa i garderoben. Själv har jag fyra stycken. Det är nödvändigt eftersom varje vinter när sönerna kommer hem från Göteborg och Stockholm, så kommer de, som vi brukar säga häruppe, oklädda. När de ska göra den obligatoriska promenaden runt Porsön vet jag att frågan kommer: har du en överdragsbyxa att låna farsan? Ja, säger jag, här har du en Dobsom, men kom ihåg adressen.

Luleå vill ju som många andra städer att kommunen ska växa, att folk utifrån ska flytta hit, stanna här, föda upp barn och betala skatt. Och vi har ett universitet dit många unga studenter kommer varje år och vi håller tummarna att de ska stanna här efter utbildningen. Men tyvärr, jag tror att det bara är en liten procent av de inflyttade som blir kvar någon längre tid. Det behövs bara några promenader mitt i vintern uppefter Storgatan i 20 graders kyla och nordlig vind, i jeans, i bästa fall med långkalsonger men utan överdragsbyxan Dobsom, så beställer de flesta en hemresa till södra Sverige.

Jag kommer därför att lämna in ett medborgarförslag till kommunfullmäktige. Mitt förslag är att varje nyinflyttad och varje ny student vid Luleå Universitet, får en Dobsom överdragsbyxa i present av kommunen. Den överlämnas vid en särskild ceremoni ute på Porsöfjärden en dag i oktober när första isen lagt sig. Jag är säker på att andelen som blir kvar i Luleå kommer att öka dramatiskt.

*********

Andra bloggare om , ,

15 oktober 2014

Klasstorlekarnas omvända U-kurva

Det verkar vara en allmän åsikt att om man minskar klasstorlekarna i skolan så blir resultatet bättre. Socialdemokraterna är i färd med att göra reformer inom det området.

Men vad finns det för grund för påståendet att mindre klasser är bättre än större? Finns det forskning som talar för det eller är det politikernas egna nostalgiska föreställningar om att det är den lilla byaskolan som är det bästa för barnen. Naturligtvis är det logiskt att tro att ju färre elever en lärare har desto mer tid blir det för varje elev och desto bättre resultat. Men det är bara en halv sanning.

Den engelska författaren Malcom Gladwell belyser den här frågan i sin bok David och Goliat. Det är väldigt många länder som satsat på mindre klasser. Till exempel gjorde USA en stor satsning mellan 1996 och 2004, där en kvarts miljon nya lärare anställdes, och kostnaderna per elev sköt i höjden med 21%. Men, ett stort antal studier har visat att för de flesta länder som precis som USA satsat på mindre klasser, så har inga signifikanta effekter kunna fastställas. Inga mätbara effekter, miljoner till ingen nytta! Endast i några enstaka länder har minskningen av klasstorlek haft betydelse och förbättrat skolresultaten, till exempel Grekland, Island och Israel. Mycket märkligt.

Det har alltså satsas stora summor på att minska klasserna men i de flesta fall till ingen nytta. Förutom i några enstaka länder. Hur kan det komma sig?

Gladwell gör en genomgång av studierna kring klasstorlekens betydelse och kommer fram till att det handlar om en s.k omvänd U-kurva.



Om man har väldigt stora klasser och minskar dessa, så förbättras skolresultatet men bara till en viss nivå. Kurvan planar ut, vänder och när elevantalet minskat till en för låg nivå då börjar resultaten sjunka.

Om man minskar antalet elever i stora klasser, över 25 elever, då blir det positiva effekter. Till exempel i Israel har man en regel att om klassen blir mer än 40 elever så halveras den och delas i två klasser med 20 i varje. Det förklarar varför minskning av klasstorlek gav effekter där.  I toppen på kurvan kan man säga att det finns ett optimalt spann på antalet elever i en klass, och det är  mellan 16 och 25 elever. Det innebär att minska en klass till exempel från 25 till 20 så ger det ingen positiv effekt på skolresultaten, och det var just det som hände i USA. Minskningen av elevantalet skedde hela tiden inom spannet på U-kurvans topp, just i det spann som inte har någon betydelse.

Enligt den omvända U-kurvan blir resultatet sämre och sämre ju mindre klasserna blir från en viss nivå (15 elever). Om klassen blir för liten, börjar eleverna att uppträda "som syskon i baksätet på bilen". Det finns helt enkelt för lite alternativ att välja kamrater och ingen kan komma undan översittare. En väldigt positiv sak verkar vara den mångfald som uppstår i en större klass, att det finns flera av av varje "sort". Om man är elev, särskilt om man är en svag elev, behöver man andra elever omkring sig som ställer samma frågor och brottas med samma problem, så att man känner sig lite mindre isolerad och lite mer normal. När det är för få elever i ett rum minskar chanserna att barnen är omgivna av jämlikar.

Slutsatsen är att det behövs många olika och intressanta röster i ett klassrum, och ju fler elever, både lika och olika, desto större variation blir det i diskussionerna. Energin i en tillräckligt stor grupp gör att läraren avlastas och eleverna får hjälp av varandra. Men som sagt, till en viss gräns, och det antalet verkar vara 25.

Frågan är hur socialdemokraterna kommer att göra. Kommer de att använda symbolpolitik och sänka elevantalet inom spannet 16-25 och därigenom riskera att slänga pengar i sjön?

Vore det inte en mycket bättre reform att helt upphöra med det fria skolvalet, så att den skadliga uppdelningen av elever mellan skolor, där de resursstarka samlas i vissa skolor och de andra blir kvar i sina områdesskolor. En segregering som skapar klasser som blir homogena, som saknar den viktiga mångfalden, och därför leder till sämre skolresultat, inte bara för de svaga eleverna utan även för de mer begåvade eleverna.

********

10 oktober 2014

Överlevnadsgruppen

Från början levde människan i en överlevnadsgrupp, ca ett femtiotal personer i varje grupp, skriver Erik Rosell i senaste Socionomen. Han hänvisar till etnologen Åke Daun och hans forskning. Att försvara sig mot fientliga grupper, vilda djur och skaffa föda var gruppens gemensamma uppgifter. Så levde människan i miljoner år och detta jägarsamhälle var helt beroende av samarbetet i gruppen för överlevnaden. När något av förutsättningarna, jaktbyten eller vattentillgången minskade, flyttade gruppen till ett nytt ställe. Själva sättet att överleva bestämde var man skulle bo.

När vi människor blev jordbrukare och bofasta, följde sättet att leva i mindre grupper vidare i den lilla byn. Det fungerade bra eftersom platsen för arbete och boende fanns på samma ställe. Man bodde i olika gårdar, men man kände grannarna och man arbetade tillsammans på fälten.

I och med industrialiseringen började närheten mellan arbete och boende att långsamt brytas upp , men på många sätt kunde överlevnadsgruppen återuppstå i nya former, främst i bruksorter och arbetarkvarter i storstäderna. På bruksorter bodde arbetarna samlat, först i arbetarlängor, senare i egnahemsområden, och alla arbetade på samma ställe, fabriken eller sågverket. När jag växte upp i bruksorten Husum, kände vi i stort sett alla grannar. Och det var inte bara så att alla grannarna arbetade på samma arbetsplats som min far, utan de var ofta också släktingar på nära eller längre håll.

Man kan säga att bruksorten var uppbyggd av överlevnadsgrupper i form av nätverk av grannar, som umgicks, stöttade varann och hjälptes åt med det mesta. Att gå runt till varandra på spontanbesök, prata en stund eller låna något till hushållet, ja det var sådant man höll på med. Och kvinnorna handlade varje dag på Konsum, inte för att man behövde det, utan syftet var främst socialt, att träffas och utbyta de senaste nyheterna. Gruppen gav också trygghet, jag minns till exempel att man ofta gick med s.k listor, det vill säga insamlingar till familjer som drabbats av sjukdom eller olycka.

Men det fanns också nackdelar med denna starka gruppkänsla. Att vara främlingsfientlig eller i varje fall skeptisk i förhållande till de som finns utanför gruppen, de andra, är troligtvis något som vi har med oss från människans långa historia. Den överlevnadsgrupp som vi levt i, som jägare, som jordbrukare eller som arbetare i en bruksort, har ju handlat om vår försörjning. Att få konkurrens om jaktmarker, jordlotter eller arbetstillfällen från andra grupper, har naturligtvis aldrig setts med blida ögon.

I dagens post-industriella samhälle har våra långvariga traditioner av att finnas i överlevnadsgrupper helt raderats ut. De stora industrierna finns inte längre kvar och bruksorterna har övergetts av storkapitalet och lämnat nedlagda industrier och arbetslöshet efter sig. Arbetarstadsdelarna i storstäderna är gentrifierade och husen är övertagna av den kulturella medelklassen.

Idag arbetar min granne på en helt annan arbetsplats än vad jag gör, och det finns inte längre en koppling mellan arbete och bostad. Om man behöver hjälp så vänder man sig till någon professionell, eller någon man känner, även om den bor på något annan område. Grannkontakternas betydelse har minskat drastiskt och istället har vi blivit mer försiktiga i våra relationer med dem.

Nu när möjligheterna  är begränsade att tillsammans med grannar bilda överlevnadsgrupper, så försöker folk ändå återupprätta trygghet och gemenskap på något sätt. Ingen kan nämligen leva helt ensam utan ett fungerande och stödjande nätverk.  Man kan se att det finns i huvudsak två olika vägar som många väljer.

Den ena vägen; en önskan att samhället ska återgå till 50-talet, innan urbaniseringen och industrinedläggningarna slagit till. När vi levde i en trygg avskild värld där det främmande fortfarande fanns utanför våra gränser. Det är en hopplös och omöjlig väg, men där har vi nog många som röstade på sverigedemokraterna.

Den andra vägen; att på virtuell väg återupprätta det tidiga industrisamhällets gemenskap på gruppnivå. Detta har just nu 66 % av svenska folket gjort genom att samla sina vänner på Facebook. Där träffas man flera gånger per dag, pratar om vardagsbekymmer, vad man gör, ska göra och vad man planerar till middag. På Facebook sker nutidens dagliga möten mellan människorna i digitala överlevnadsgrupper, bestående av nära vänner på ca femtio personer. Facebook har ersatt det tidigare folkhemmets dagliga möten på Konsum.

Det vore därför intressant att undersöka sverigedemokraternas väljarkår, hur många av dessa som är med i Facebook. Jag gissar att de flesta tillhör den övriga gruppen, de 34 % som inte är med.  Och som även där känner sig utanför.

******

3 oktober 2014

Att lyssna på varandra



Vi lever i en väldigt visuell tid, det gäller att se och synas. När man träffar sin partner spelar synen en stor roll, och många blir kära vid första ögonkastet. Ibland kan man se nyförälskade par sitta på en parkbänk eller på ett fik, och de sitter ofta bara och tittar varandra djupt i ögonen. Utseendet, särskilt ögonen, är viktiga attribut om man ska lyckas på kärleksmarknaden. Att bli sedd, betraktar vi som den yttersta formen av bekräftelse och att inte bli sedd, som ett avvisande och en negligering.

Samtidigt så har människan lätt att se det som är nytt och spännande, men svårare att lägga märke till det vi ser varje dag. Vardagslivet gör oss smygande alltmer blinda för det vi har framför ögonen dagligen. Till exempel, att resa fram och tillbaka till jobbet varje dag gör lätt att man tappar uppmärksamheten på omgivningarna, så att man bara med hjälp av tunnelseende tar sig från a till b. De vackra höstfärgerna på träden vid sidan om vägen kan gå en helt förbi.

Att leva i en relation under en väldigt lång tid, i mitt fall i mer än 35 år, blir naturligtvis en utmaning när det gäller den visuella biten. Att se varandra i stort sett varje dag i så många år tar en allt längre och längre bort från det första ögonkastet. Det blir lätt att missa att frun varit till frissan, skaffat sig en helt ny frisyr och lagt in ljusa slingor. Och det kan kännas som om jag själv inte är riktigt sedd när hon berömmer min nya skjorta som jag redan haft på mig flera gånger det senaste halvåret.

Ett långvarigt äktenskap kan därför inte vila på synen enbart. Den tidiga kärlekens fokusering på utseende, att se och bekräfta varandra med ögonen, övergår så småningom till kärlek byggd på hörselsinnet.

På lång sikt hamnar de flesta par i en gemensam ljudmiljö, där relationen i huvudsak består i att lyssna på varandras ljud som produceras av själva livet. De ljud som vi skapar genom att finnas i hemmet - att vakna, kliva upp, äta, duscha, städa, laga mat, sova - blir det kitt som håller ihop äktenskapet.

Om jag kommit hem före min fru så hör jag henne när cykeln bromsar in framför huset. Sedan låser hon cykeln, jag hör själva nyckeln skramla till, sedan öppnas dörren och hon kliver in i huset. Ytterdörren gnisslar en aning, jag måste smörja den. Det dunsar till när hon släpper cykelväskan på golvet. Om det dunsar två gånger så har hon handlat en matkasse också. Sen ropar hon hej, jag svarar hej utan att titta upp, hon tar av sig ytterkläderna, garderoben i hallen öppnas och stängs. Skorna ställs in under skohyllan, tofflorna har en hård sula, stegen hörs tydligt.

Stegen i trappan, stolen i köket som dras ut, toalettbesöken, när hon låser är det det stora, vattenkokaren sätts på i köket och jag ropar gör te åt mig också, tidningen som prasslar vid köksbordet, diskandet, att tömma och fylla diskmaskinen, sätta på den och den väsnas i två timmar och 14 minuter, telefonsamtalen med mamman, hur har du det idag, ljudet när hon öppnar toalettskåpet, klirrar med tandborstmuggen, tandborstningen, spottet ut i handfatet, bortsköljningen.

Och alla ljud som vi delar på under varje natts sovande, snusande, snarkningar, mummel i sömnen, knaket i sängen när vi vänder oss. Katten som väcker oss tidigt på morgonen med sitt jamande.

Dessa ljud hör jag halvt omedvetet, de finns där som en gemensam bakgrundsmelodi till vårt förhållande, som vi båda ständigt lyssnar på, jag på hennes ljud, hon på mina. Det är ljud som gör att jag känner mig bekräftad, att hon finns i huset och att hon lever med mig.

När hon inte är hemma är det väldigt tyst. Det kan kännas skönt ett tag, ensam i lugn och ro, en slags vila. Men om det blir flera dagar i sträck blir det svårare. Tystnaden påminner mig om en slags kärlekslöshet, och jag känner mig alltmer ohörd. Sådana gånger är det väldigt skönt att höra den speciella dunsen när hon är tillbaka och kliver upp på bron, och det skälver till i en aning i plåttaket.

*********