onsdag, september 17, 2014

Luleå är ett föredöme



Den eminente statsvetaren Katarina Barrling gjorde en intressant analys på valvakan i Svt. Hon menade att det idag finns en vertikal dimension som skär rakt igenom vänster-högerskalan. På ena sidan har vi jämställdhet, miljö, identitet och självförverkligande. På andra sidan, nationen och säkerhetsfrågor. Fi och SD är starkt identifierade till dessa två separata vertikala rörelser.

Den feministiska rörelsen är post-materialistisk. Många har det materiellt bra, känner sig trygga och bryr sig inte så mycket om ekonomi och säkerhet, och tar därför ett steg vidare, mot utveckling av ett mer jämlikt och mjukt samhälle. På andra sidan finns de som inte känner sig lika säkra, och den otryggheten leder till en röst på SD. Därför finns det en klyvning i landet, där dessa två dimensioner dragit till sig många röster, men på grund av helt motsatta värderingsgrunder.

Man kan nog konstatera att de ökade ekonomiska klyftor som blivit resultatet av Alliansens åtta år har gett denna uppdelning av landet. Det är arbetslösa, huvudsakligen män, på en alltmer utarmad landsbygd som röstat på Sverigedemokraterna med utgångspunkt från två frågor, rädsla för invandringen samt politikerförakt/missnöje med etablissemanget. Den andra dimensionen, feminism, antirasism och identitet har gått fram i storstäderna, i Stockholm fick Fi 7,2 procent. Tydligare kan det inte bli.

På riksplanet har de rödgröna misslyckats med att fånga båda dessa dimensioner. Löfven satsade på jobben, jobben, jobben och missade den postmaterialistiska rörelsen. Och genom att inte ha något som helst intresse, precis som moderaterna, för integrationsfrågor fick SD ett fritt utrymme. Vänsterpartiet satsade på nej till vinster i välfärden men lyckade inte formulera något riktigt ja till något annat. Från höger till vänster missade man de två dimensionerna.

Det är med stor glädje man kan konstatera att Luleå socialdemokrater lyckats mycket bättre än de på riksplanet. S behåller egen majoritet i kommunen, visserligen ökar SD till 4 procent men det är betydligt måttligare än i landet i stort. Dessutom lyckade inte Fi ta sig in i kommunfullmäktige, vilket man kan tolka som att de inte behövdes. Varför denna  socialdemokratiska framgång för Luleå kan man fråga sig, vad har Luleå som inte landet har?

Jag tror att det beror på att Luleå framgångsrikt satsat på fyra saker:

För det första har kommunen stått emot privatiseringshysterin och har till exempel avvisat alla privata alternativ inom vård och omsorg. Samtidigt har kommunledning satsat stort på att utveckla och modernisera arbetsmarknaden efter nutidens förutsättningar. Facebooks etablering i kommunen kan ju sägas vara ett exempel på en post-materialistisk investering, det handlar idag om sociala relationer, inte längre bara om stål.

För det andra har Luleå under lång tid prioriterat integrationsfrågor. Bland annat har Solveig Eriksson, forne chefen för invandrarservice, haft en stor betydelse för alla dessa fina projekt som bedrivits för utrikesfödda, särskilt på Hertsön där olika projekt avlöst varandra. Och kommunledningen har ständigt visat ett stort engagemang när det gäller inkludering av minoriteter som romer, finsktalande etc.

För det tredje, strävan efter jämlikhet, har fått en stor plats i Luleå de senaste åren. Kommunen har tagit in den sociala dimensionen i all kommunal planering. Det finns inte längre bara planer för avlopp och husbyggande, det finns också program som till exempel Alla jämlika, som slår fast alla barn och unga i kommunen ska växa upp under jämlika förutsättningar. Det här innebär att kommunens förvaltningar tillsammans ska arbeta för att jämna ut skillnader mellan olika grupper, olika bostadsområden, när det gäller ekonomiska och sociala förhållanden.

Till detta kan läggas en fjärde dimension; arbetet för ökad jämställdhet mellan könen, lyckade satsningar på att motverka våld i nära relationer, stödet till Luleå Pride, öppenhet inför HBTQ-frågor etc. Här har kommunledningen varit drivande på många sätt. Luleå har förändrats av detta. Staden är ingen hård stålstad längre, utan öppen, tolerant, kreativ och feministisk.

Därför, det första Stefan Löfven borde göra är att besöka sina socialdemokratiska kollegor i Luleå, och lyssna på dem som ett föredöme. Det räcker nämligen inte längre att bara tänka på höger och vänsterskalan, även de vertikala dimensionerna måste hanteras.

********

Andra bloggare om , , ,

onsdag, september 10, 2014

Politisk värmebölja


Flykting från varmare länder

Den sommarvärme som vi går och längtar efter större delen av året, låg still över oss i flera veckor i sommar. Det är konstigt att när värmen äntligen kommer till oss i norr och stannar en längre period, då känns det nästan som det vore fel på något sätt, nästan som en slags kränkning av våra gränser från främmande makt. Något utländskt, ofta kallar vi den ryssvärme, ibland något medelhavsaktigt.

Det är betydligt enklare när det som vanligt är kallt häruppe så att vi kan resa till ett annat varmt land, och stanna där en vecka eller så. Då har vi bättre kontroll, hur länge vi utsätts för värmen har vi bestämt redan när vi bokade charterresan. Vi svenskar gillar nämligen att ha kontroll på det mesta.

Man kan ju fundera på om rasistpartiet sverigedemokraterna haft draghjälp av sommarens extrema värme, att många otrygga människor på landsbygden känt en slags omedveten upplevelse av att vi redan är invaderade av utländska och främmande element. Jag hörde två kvinnor samtala utanför Coop i Kalix, efter sex veckors ständig värme, och de var överens om hur FRUKTANSVÄRT det var med denna värme, de fick ingenting gjort, de kunde inte sova på nätterna, och benen var svullna över alla gränser. När jag hörde deras retorik så kände jag igen den från sverigedemokraterna, ungefär som de upplever invandringen.

Det gör mig orolig att september fortfarande är så varm även här uppe i norr. Hur ska det gå med valet nu? Jag hoppas på en riktig köldknäpp innan söndag, så folk röstar vänster som de gjorde förr, innan klimatförändringarna.

Jag är övertygad om att folk blir höger av värmeböljor, man tar lätt på livet och tror att var och en kan klara sig själv och bara sitta och pimpla vin på uteserveringar. Vänster blir man av kyla och umbäranden. En dag mitt i januari när det är 30 grader kallt då är solidariteten och behovet av gemenskap som störst. Varför lägger vi inte valdagen i januari? Då skulle det bli andra bullar.  Och man förstår ju varför Alliansen är helt ointresserad av åtgärder mot uppvärmningen av klimatet, de vill ju inte motverka sig själva.

Min kompis på jobbet brukar säga, tänk häst, inte zebra när du hör hovar klappra förbi utanför fönstret. Det är hans sätt att påpeka att man inte ska tänka det värsta, utan det mest troliga alternativet. Det är lätt att tänka zebra inför det här valet när man tänker på rasisterna och nazisternas som tagit allt större plats i samhället.

Men jag väljer att tänka häst: det troligaste alternativet är att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och de kommer att rida in i huset som värsta polisinsatsen och skrämma sverigedemokraterna på flykten. Och faktiskt, det är lika bra att de flyr till något varmare land på en gång, för sådana flyktingar vill vi inte ha här.

********
Andra bloggare om , ,

fredag, september 05, 2014

Den evige sonen

Karl-Ove Knausgård skriver i Min kamp nr 6 om vad det betyder att vara far. Hamlet, Jesus, Kafka, Proust var alla söner, aldrig fäder. Det var alltså något med det att vara människa som de inte kände till, och kanske inte heller förstod. Men vad är det att vara far, frågar sig Knausgård. Jo, faderskapet bygger på en förpliktelse, att välja att finnas på plats, det vill säga, man måste helt enkelt bestämma sig för att vara hemma.

Längtan bort och den klassiska manliga drivkraften att åka iväg och "utforska" världen, att så att säga söka det gränslösa, är inte längre möjligt om man vill bli en far. Det hemmet gör är att sätta gränser, och en gränslös far är ingen far, utan en man med barn. En gränslös man är ett barn, det vill säga "den evige sonen".

Den evige sonen tar eller får, han ger inte, och det gör han för han inte är hel, och inte sin egen. Det betyder att han saknar inre ro, har ingen inre tyngd, så som vuxna människor har.

När jag för en tid sedan såg Ruben Östlunds film Turist tänkte jag på passusen i Knausgårds bok. Pappan i filmen beter sig som en far, men är egentligen fortfarande en son som inte lyckats hela sig själv, som inte accepterat förpliktelsen att försaka sin egoism till förmån för familjen, barnen och hustrun. Han lever ett falskt liv, både i yttre och inre mening.

I det yttre visar han det genom att vid en katastrofsituation ta sin mobil och springa iväg för att sätta sig själv i säkerhet, utan att stanna kvar och skydda sin familj. I det inre visar han på en uppenbar splittring, där han gör sig själv till ett offer, och objektifierar sina gränslösa drag, sin feghet, sin otrohet, sin inre rädsla och svaghet. Även i sin självbekännelse, trots att den är ackompanjerad av en våldsam arkaisk gråt, upplever man hans ohederlighet, oförmågan att på ett genomgripande sätt ta ansvar för sig själv.

När jag i veckan såg debatten mellan Gudrun Schyman och partiledaren i rasistpartiet sverigedemokraterna så var det tydligt, det var en vuxen människa och en son som möttes. På ena sidan en människa med tyngd, allvar och som kan ta ansvar för andra människor. På andra sidan, en tonåring som är bra på att käfta emot, även om det så skulle behövas en lögn. En förlorad son som aldrig borde få återvända till riksdagshuset.

*****
Andra bloggare om , ,