30 juni 2014

2-regeln

Idag var det varmt när jag cyklade till jobbet. Det har inte varit så de senaste veckorna, en kall nordanvind har legat på. Uteserveringarna i Luleå har stått tomma.

Det är något speciellt med uteserveringarna här uppe i norr. Det är ju väldigt trevligt att sitta ute och ta en öl när det är varmt och soligt. Det känns nästan som om man vore utomlands. Men vissa somrar, och som de senaste veckorna, står stolarna och borden tomma och spottar oss nordbor i ansiktet. Vad trodde ni? Att ni skulle kunna sitta ute som om ni vore sörlänningar?

Nåja, idag var det fullt på lunchen av gäster som satt utefter gågatan, så vi får känna oss lite kontinentala. I kväll är det säkert fullt på färjan och folk kan fotografera solnedgången över norra hamn och lägga ut på Facebook. Och ta en öl. Härligt!

Att ta en öl betyder för de flesta att dricka tre-fyra öl. Vi uttrycker ju oss så när det gäller alkohol, vi underskattar alltid konsumtionen. När vi säger att vi tar ett glas vin så betyder det minst tre glas vin. Samtidigt som uteserveringarnas täthet har ökat så har också alkoholdrickandet gått samma väg. I varje fall när det gäller oss vuxna, medelålders och äldre. Ungdomar däremot, har halverat sin alkoholkonsumtion det senaste 10 åren. Det är en extrem minskning och det är inte heller så att de börjat knarka istället, användningen av narkotika har minskat de tre senaste åren.

Troligtvis är det tillgången till internet och sociala medier som är största orsaken till att drickande bland ungdomar minskat. De behöver inte dricka sig fulla för att våga bjuda upp på en dans längre, nu räcker det med att skicka en fråga via Facebook och sedan kan man chatta på avstånd och skapa kontakter. Internet är den bästa drogförebyggande insatsen som någonsin funnits!

Men tyvärr verkar det inte fungera på vuxna. Vin och öl är numera i centrum i alla sammanhang när vuxna ska ha det bra. I dessa semestertider är "vinglas i solnedgång" ett av de vanligaste motiven på Facebook, eftersom vin kopplas till allt som är positivt; ledighet, semester, resor, bastu, grill, samvaro, firande, njutning etc etc.

Vuxna har ju alltid förfasat sig över ungdomen som dricker, bråkar eller bara är allmänt ohyfsade. Men nu har det vänt. Nu är det ungdomen som måste oroa sig för den äldre generationen, som har blivit helt fixerade av alkohol och supande. Dessutom är det ungdomen som tänker på framtiden, de röstar på miljöpartiet för klimatets skull, och på Fi för jämställdhetens skull. Många äldre däremot fortsätter att rösta på gammelpartierna som bara ser till den personliga plånboken, att den är tillräckligt tjock så att de har råd att springa in på systembolaget flera gånger per vecka.

Jag har därför tänkt minska min egen användning av alkohol. Som en protest mot min egen generation. Än så länge är jag inte beredd att bli nykterist, inte än i alla fall. Däremot ska jag begränsa intaget så att den kväll jag dricker aldrig någonsin ger en påverkan dagen efter i form av trötthet eller sänkt energinivå. Min son berättade att i England så finns uttrycket "two is a beer and three is a night out". Det betyder i klartext att "ta en öl" är att dricka två öl, men att dricka tre öl innebär att man har en utekväll.

Så jag har infört två-regeln. Om jag dricker öl så är det ok att dricka två. Det innebär att stanna upp precis på den nivå då alkoholen har den där korta men positiva effekten. Sedan är den dagens ranson slut. Jag kan också dricka två glas vin, eller två whisky, men aldrig samma dag. En enkel regel som jag nu haft en månad ungefär.

Om jag fortsätter så här, och samtidigt röstar på Fi eller miljöpartiet, kanske jag kan få inträde i ungdomsgruppen igen. Som en seniormedlem.

15 juni 2014

Utställningen som Henrik Kruusval missade

Foto:Lars Teglund

Idag avslutar jag min konstutställning på Porsön Pizzeria. Det har varit ett väldigt kul projekt och en det blev en satsning som gick hem. Det var fullsatt på vernissagen och sedan har massor av människor sett tavlorna i samband med att de ätit pizza. Projektet blev även omskrivet i tidningen och jag blev intervjuad i TV24.

Nu är ju uppmärksamheten ingen slump, jag har ju haft sönerna i Teg publishing i ryggen, de kan det här med marknadsföring. Det gäller tydligen att skapa något som lockar, i det här fallet var det inte konsten som var huvudsaken utan själva mötet mellan konst och pizza. De roligaste var när Jonas skickade ett personligt brev till Henrik Kruusval på Landet runt och bjöd in honom till vernissagen! Tyvärr kom han inte, men jag är så glad för alla andra som kom; lulebor, porsöbor och f.d porsöbor. Tack alla!

För mig har mötet med familjen Fathi, de som äger och driver pizzerian, varit väldigt spännande och givande. Det har verkligen känts som om det är två helt olika världar som mötts; akvarellen som är något immateriellt och egentligen bara en form av skapad illusion och pizzan, en konkret maträtt som har sitt fastlagda recept och struktur. Men någonstans finns naturligtvis beröringspunkter, kokkonsten och måleriet är skapande verksamheter och båda kan ge upplevelser i magen, antingen i form av mättnad eller en känsla. Och sakta men säkert, efter en lång och trevande inledning kom utställningen att bli något som kändes som något gemensamt för mig och familjen Fathi. Vi har delat glädjen över hur lokalen blivit finare och mer inbjudande när det funnits tavlor på väggarna.

Jag har upptäckt vilken fantastisk familj det är som driver pizzerian på Porsön. Det är ett imponerande slit att hålla öppet alla dagar utom en, från förmiddagen till sent på kvällen, och baka pizza efter pizza i ett oändligt antal. Jag förstår inte hur de orkar och herr Fathi uttrycker också att han är mycket, mycket less. Men de har en gemensam dröm som driver dem; döttrarna ska få hög utbildning och bli läkare eller advokater. Belöningen kommer i nästa generation.

Själv börjar jag nu på nästa konstprojekt. Ett tag funderade jag på om jag skulle måla av alla pizzor som finns på Fathis meny och ställa ut dessa målningar på ett galleri på Söder i Stockholm. Ett nytt möte mellan pizza och konst, fast åt andra hållet. Men så blir det inte, det blir något helt nytt.

Återkommer om ett år ungefär och då ska fan i mig Henrik Kruusvall också komma!

*******
Andra bloggare om , , , ,

8 juni 2014

Normaliseringar som pågår

Ja, nu är sverigedemokraterna uppe i 10 procent av befolkningen. Det är lika mycket som andelen svenskar med alkoholproblem.  Och precis som med alkoholmissbrukare är de flesta dolda, det är bara några som syns på stan som uttalade rasister, de flesta andra kan finnas var som helst utan att man märker det. Det kan vara en granne, släkting eller någon arbetskamrat som är dold sverigedemokrat eller alkoholmissbrukare utan att man vet om det.

Ibland kan man misstänka att någon har alkoholproblem om denne på alla fester super mer än de flesta och slocknar i förtid i något hörn. En sverigedemokrat kan man känna igen på att hen plötsligt börjar prata om det oerhörda med att man inte längre får kalla en chokladboll för n*boll, trots att det var helt okej på 50-talet. Sådana frågor upprör sverigedemokrater mer än fattigdom och offer för krig och orättvisor.

Nu när det är så vanligt med alkoholmissbruk och sverigedemokrati, så verkar många tänka att det är lika bra att normaliserade det hela. Att dricka vin till lunch och middag varje dag har gjorts till något normalt och ingen höjer på ögonbrynen längre när folk sitter på en uteservering och pimplar öl mitt på en tisdag. Skillnaden mellan alkoholmissbrukaren och en vanlig svensk är snart nog försumbar. 

På samma sätt är det med nazismen. Förr ansåg skolverket att nazismen inte fick predikas i skolorna för det följde inte skolans värdegrund, människornas lika värde och en demokratisk människosyn. Nu har man ändrat sig. Nazism och rasism räknas som en åsikt bland andra och skoleleverna är tvungna att sitta ner och lyssna på sådana uppfattningar. 

Och precis som med alkoholkonsumtionen så anpassar sig svenskarna och normaliserar det hela. Fler och fler dricker mer och mer. Och allt fler anammar rasistiska och främlingsfientliga åsikter. Till och med sveriges television börjar undra om inte invandringen gått för långt.

Normaliseringen av sverigedemokraterna pågår just nu bland många i befolkningen. Jag ser fler och fler män med "nazi haircut", det vill säga det hårmode som Himmler införde, snaggat på sidorna och en stor kalufs uppe på huvudet. Till och med småbarn får den frisyren när föräldrarna får bestämma.

Samtidigt fylls våra städer av bilar gjorda för krig. Jag tänker på de enorma suvarna som invaderar gatorna med sina pansarliknande konstruktioner. Stora huvar, grillar med massor av skyddsplåtar, en mankhöjd likt en lastbil och så dessa små flak med utrymme för soldater med sina automatvapen. Varje gång jag ser en sådan bil med flak i stan så tänker jag på sverigedemokraterna och den normaliseringsprocess som fortgår framför vår ögon.

När Jimmy Åkesson kom till Luleå var det inte hans tal jag blev rädd för, det lyssnade jag inte på, inte heller den lilla talkören som stödde honom brydde jag mig om, utan det var den svarta skåpbilen med tonade rutor som sakta gled in på torget som skrämde mig. Här kommer en rasist glidande i en bil som allt fler svenskar trånar efter, bilar som signalerar hot och aggressivitet.

Så är det med normaliseringsprocesserna. Plötsligt ser ingen något konstigt i att folk kör omkring med jeepar mitt i stan av den sort som används i krig världen över. Ingen tycker det är konstigt att dricka öl och vin mitt på ljusa dagen. Ingen tycker det är konstigt att barn har samma frisyr som Himmler. Sakta förskjuts vi åt det håll som trots allt bara tio procent av befolkningen befinner sig i.