30 maj 2014

Mannen med däcket



I Ryssbält finns en man som går omkring och drar ett stort traktordäck efter sig på byavägen. Han har också blytyngder runt handlederna och fotlederna. Däcket är inte litet, det är säkert nästan två meter i diameter och det krävs mycket ansträngning för honom att komma framåt. Särskilt eftersom vägen, som brukligt är här på landsbygden, saknat alla former av underhåll de senaste 8 åren. Det är gropar och sprickor, det vill säga utomordentliga brister för att göra träningen mer effektiv.

Det finns nämligen inga gym i byn, inga spinningslokaler eller tyngdlyftningshallar, så medborgarna får helt enkelt klara sig själva bäst de kan. Mannen med däcket visar vägen. Vi människor har det för lätt och bekvämt idag, vi måste tukta kroppen på nåt sätt, annars får vi ont i ryggen och axlarna.

Förr fick vi ont i kroppen och blev tidigt utslitna på grund av för mycket kroppsarbete, nu får vi ont av för lite kroppsarbete. Aldrig är det riktigt bra. Att ha det jobbigt är inte bra men att ha det lätt är ännu värre.

Mannen med däcket är sinnebilden för det moderna samhället. Ju mer bekvämt vi ordnar för oss, ju mer maskiner som gör allt det tunga jobbet, ju mer vi åker i bekväma bilar, desto sämre mår vi. Vi blir fetare och fetare, får ondare och ondare och måste mot vår vilja tvingas till ett gym för att stå i fruktansvärda maskiner med spakar och plattor som om vi vore tillfångatagna av Aliens från yttre rymden. Och dit måste vi gå på den lilla fritid som vi har kvar när arbetsgivaren tagit sitt..

Förr så hade man det tungt på jobbet och fick vila på fritiden. Numera så har man det för lätt på jobbet så man måste ha det tungt på fritiden, i varje fall tre gånger i veckan i tortyrkammarna med vikter, tyngder och rep. Förr cyklade man till jobbet, nu får man cykla en mil i källaren på kvällen.

Är det så att den s.k utvecklingen bara är en chimär, att vi har det lika illa idag som på medeltiden, ingenting har hänt det har bara förflyttat sig från det ena stället till det andra. Från det tunga arbetet på åkern, ut på byavägen där man får gå omkring och dra stora traktordäck efter sig. Från något meningsfullt, att odla till uppehället, till något helt meningslöst.

Det var 53 personer som röstade på SD i den här valkretsen, ungefär 9 procent. Idag har jag funderat mycket på om han som drar traktordäck tillhör den gruppen. Men jag är nästan säker på att han inte tillhör den skaran. Jag tror inte att sverigedemokrater ids ta eget ansvar genom att ta på sig blytyngder runt handlederna och fotledarna, sätta spännband i traktordäcket och dra det fram och tillbaka i byn flera kilometer. Det är kanske där det stora felet ligger, sverigedemokrater är för lata och bekväma.

Det är möjligt att vi borde satsa på att bygga fler gym på landsbygden för att locka in sverigedemokraterna dit. Det är kanske bristen på gym som är själva orsaken till deras valframgångar? I storstädernas gymtäta distrikt har ju SD låga siffror, varför har ingen lyft den frågan?

Stefan Löfven var ju inne på det här i valrörelsen, att ungdomarna har det för lätt, även de måste plågas lite mer. De måste tvingas upp tidigt på morgonen, före klockan sex och gå i mörkret till ett jobb. Men han tänkte väl inte på att många jobb idag är ju för lätta, det är ju på fritiden de måste plågas. Löfven borde ha gjort en träningsapp istället, där ungdomar uppmanas att gå omkring och dra traktordäck efter sig tre timmar i veckan. Då skulle de inte orkat oroa sig så mycket för framtiden, för klimatet eller bristen på jämställdhet.

En sådan träningsapp i mobiltelefonerna skulle också fått stor betydelse för landsbygdens folk, de som saknar egna gym. Säkert skulle andelen sverigedemokrater ha minskat betydligt. Kanske något att tänka på till nästa val.

24 maj 2014

Konstrunda i Siknäs

Idag besökte vi konstrundan i Bygdegården i Siknäs. Där ställde två konstnärer från Porsön(!) ut sin tavlor. I det ena rummet, Anna Almqvist som målar "inre" bilder med fantastiska och fantasifulla slingrande blad och växtmotiv. Hon målar i akvarellteknik och bilderna växer fram under många timmars noggrant och skapande arbete. Hon är en mästare att i färger uttrycka ljus, former och känslomässiga stämningar.

Anna målar under utställningen



I det andra rummet den välkände Lennart Holmbom, som främst i olja beskriver det norrbottniska blå ljuset i vinterlandskap eller i den mörka skogens skuggspel på en vattenyta. Jag fastnade särskilt för en stor och underbar målning på utställningen, en bil som stannat i snöyra och där chauffören gått ut för att ringa i en telefonkiosk och lämnat bildörren öppen. Tavlan fick mig att associera till den tid när det inte fanns mobiltelefoner och en bilfärd kunde sluta i en snödriva utan att man kunde ringa efter hjälp.

Lennart Holmbom
















Tillsammans med de två porsöborna fanns också Helene Hedlund från Töre som ställde ut fina vävda alster, baserade på tidningspapper. Fiffigt och vackert.

Efter en stund satte vi oss ner med en kopp kaffe och träffade då Vivi och Nisse från Kalix. De var grannar till Karin och nära vänner till familjen när hon växte upp. Vi satt där, drack vårt kaffe och pratade minnen.

Ett fint sätt att tillbringa en lördag på.

18 maj 2014

Vårens första dag

I kväll har jag lyssnat på Luleå Kammarkör och deras jubileumskonsert på Kulturens hus. Min fru Karin är med kören sedan januari och det här var hennes första konsert. Och den premiären fick hon göra tillsammans med Helen Sjöholm, som var kvällens solist, och den duktige pianisten Martin Östergren. Det var en väldigt fin musikupplevelse, med många vackra sånger. Jag valde att filma denna sång, Vårens första dag, som passade väldigt bra just idag, när värmen kom till Luleå.



*******

Andra bloggare om , ,

17 maj 2014

Intervju i TV24

Jag har blivit intervjuad av Lii Almnäs om utställningen på Pizzerian och min syn på Porsön.

Den kan ni se här:
Intervju i TV24 om utställningen på Porsön Pizzeria

**********

Andra bloggare om , ,

14 maj 2014

Riktlinjer för möten

Människans liv är indelad i 20-minutersintervaller. Man märker det om man sätter sig ned tillsammans med andra vid ett fikabord för att prata en stund eller vid ett möte på jobbet, eller vid en middagsbjudning. Efter några minuters trevande inledning så börjar man att prata med varann och det flödar på. Ofta runt ett gemensamt ämne som något har startat upp genom att ställa en fråga eller genom att ge en kommentar kring någon allmän företeelse.

Om man är uppmärksam, så märker man att efter 20 minuter blir det plötsligt helt tyst i en grupp. Som om den första perioden är avslutad och alla behöver tänka efter, eller som om ämnet blivit uttömt. Tystnaden varar inte länge, några sekunder, aldrig mer än en halv minut. Sedan sätter samtalet igång igen, antingen genom en fördjupning eller nytt perspektiv på det första ämnet. Och så pratar alla igen, mer livligt denna gång, men efter ytterligare 20 minuter då återkommer tystnaden. Och efter några sekunders paus återupptas samtalet.

Det här är rent biologiskt. En mänsklig hjärna förbrukar väldigt mycket energi genom att hantera samtal i en liten grupp. Det verbala samtalet är en sak, men det sociala samspelet, tolkningen av ansiktsuttrycken, de sociala positionerna, allt detta är väldigt ansträngande. Hjärnan har bara kapacitet för det i 20 minuter, då måste den få en kort vila, tänka efter och dra sig tillbaka en liten stund. Efter några sekunders vila är den fit for fight igen.

Därför borde vi anpassa våra dagliga möten efter denna vår mänskliga natur och inordna allt i 20-minutersintervaller istället för att tänka i timmar.

På det jobb jag har, tjänsteman i kommunen, tillbringas många timmar i s.k möten. Möten är egentligen till för att lösa problem där flera är inblandade, eller planera för hur vi ska lösa en fråga eller så gäller det att sprida information. Men möten tenderar att leva sitt eget liv. Istället för att mötet är till för att lösa ett problem blir själva mötet i sig, lösningen på problemet.

Vissa problem innebär att man kanske har tio möten med många inblandade utan att själva problemet löses av att man har dessa möten. Och eftersom frågan ännu inte är löst så fortsätter vi och kallar till ett nytt möte.

Men nu håller jag på att utarbeta förslag på riktlinjer för möten på vårt jobb. Det ska följa vår mänskliga natur och därför indelas i 20-minutersintervaller.

Ett möte mellan 2-4 personer kring en specifik fråga som under mötet kan lösas : 1 x 20 minuter.
Ett möte mellan 5-8 personer kring ett spörsmål som kan behöva en kreativ tankeverksamhet och en viss planering: 2 x 20 minuter
Ett möte med fler än 8 personer från olika delar av organisationen som ska förbättra sin samverkan: 4 x 20 minuter.

Några fler alternativ kommer inte att finnas. 20, 40 eller 80 minuters möten är de enda alternativ som behöver finnas. Entimmars, tvåtimmars och fyratimmarsmöten förbjuds av ledningen.

En sådan förändring skulle revolutionera offentlig förvaltning. Att hålla ett möte skulle innebära att man under korta intervaller sysslar med att försöka lösa ett aktuellt problem, istället för att invagga alla i vanföreställningen att det är själva mötet som är lösningen.

********
Andra bloggare om , ,

6 maj 2014

Utställning på Porsön Pizzeria



Lördag den 10 maj är det vernissage på min utställning på Porsön Pizzeria. Det är akvareller i huvudsak med motiv från Porsön. Alla är varmt välkomna på vernissagen kl 14.00.

När jag började måla min nära omgivning på Porsön, så var pizzerian en av mina första motiv. Sedan dess har jag länge gått och funderat på att jag skulle vilja ställa ut mina tavlor där. Lokalen, med en avlång form, skulle kunna passa. Till slut vågade jag gå in och fråga ägaren herr Fathi om det vore möjligt att få ställa ut där. Till min förvåning kände han till mina akvareller. Han hade sett artikeln i tidningen om min tidigare utställning och till och med klippt ut ett foto av akvarellen Porsön Pizzeria och ramat in den. Jag blev rörd över detta och förstod att en utställning måste bli av.

Men det har inte varit lätt. Jag fick inte spika i väggen hur som helst, tapeten kunde skadas. Och ljuset från fönstren blänkte i tavlornas glas och jag fick förbereda för att på vernissagen täcka fönstren med vit kartong. Att få till stånd en lämplig miljö för utställning på en pizzeria var svårare än jag trodde, men herr Fathi har hela tiden varit hjälpsam och vi har löst problemen efterhand.

Pizzerian är en speciell plats. Det är många människor som dagligen strömmar genom dem och får sin goda, billiga och vardagliga mat. Pizzerior kan överleva under små ekonomiska förhållanden. Herr Fathi till exempel, jobbar alla dagar till sent på kvällarna förutom måndagar, den enda dagen pizzerian är stängd. Pizzerian är ofta en familjeangelägenhet och alla hjälps åt för att få det att gå runt. Pizzerian är därför på många ställen den enda kvarvarande mötesplatsen – särskilt på ödsliga stadsdelstorg eller hos alla halvt utdöende orter i hela Norrlands inland. Pizzerian är det öppna och tillgängliga rummet.

Det är väldigt roligt att nu ställa ut mina akvareller på Porsön pizzeria. Det känns som mina bilder av vardagsmiljöerna på Porsön passar bra till en Capriccosa eller Quattro Stagioni.

***********


4 maj 2014

Alla har vi varit 22

Jag flyttade från min uppväxtort Husum när jag var 18 år. Och min son Anders lämnade Luleå i samma ålder. För några år sedan gav vi ut en gemensam bok som hette Efter arton. Det handlade om det som många är med om, att flytta hemifrån i tjugoårsåldern till en annan stad långt bort. Anders skrev om flyttningen från Porsön till Hisingen i Göteborg. Samma fula bostadsområde där som här. Mina två söner Jonas och Lars flyttade också på samma sätt söderut i tjugoårsåldern.

I helgen spelade Robert Hurula med sitt band i Umeå. Jonas är med i bandet och spelar gitarr så jag bestämde mig för att åka ner dit och lyssna på dem. Hurula har nyligen gett ut sitt första soloalbum, och jag har lyssnat mycket på det, särkilt låten 22. Den handlar om när han själv lämnade Luleå vid 22 års ålder, och att han sedan dess alltid bär den stan i sitt hjärta. Jag blev väldigt berörd första gången jag hörde låten, det kändes som om den precis handlade om mina tre söner och deras uppväxt i Luleå och deras flytt från staden i tjugoårsåldern.  Låten blev ännu bättre när jag fick veta att Robert Hurula också är född på Porsön. Det kändes som ett märkligt sammanträffande.

Lennart och Sven
I Umeå bor min bror Lennart. Han är några år äldre än jag, pensionär. Han var 22 år 1969 medan jag var 22 år 1977. Lennart spelar trummor med ett band som uppträder på PRO-möten. Att alla min söner, och även två brorsbarn, håller på med musik sägs bero på att Lennart började spela i popband i början av 60-talet. Även jag spelade gitarr i ett band i början av 70-talet hemma i Husum. Både Lennart och jag är alltså genuint musikintresserade.

På fredagskvällen åkte vi tillsammans i Lennarts Morris Minor till Scarinska villan för att se Hurula uppträda. Det var en fantastisk konsert. En väldigt intensiv rockkonsert och en publik som hoppade, sjöng med och stagedivade hejvilt.  Lennart och jag skyddade oss bakom en stolpe för att inte dras omkull. Hela bandet är verkligen ett proffsigt gäng och vi var helnöjda efter konserten. Vi fick till och med sitta en stund backstage tillsammans med dem efter spelningen.

Vi blev ju naturligtvis uppmärksammade av ungdomarna på konserten, några pekade på de två gamle, och undrade vad vi gjorde där. Lennart är helt okänslig för sådant. Han är ofta på ungdomskonserter berättar han. Intresset för musik går över alla generationsgränser och bara för att vi blir äldre behöver vi inte stanna upp och börja lyssna på dragspel.

Oberoende av ålder har vi alla burit samma drömmar: att lämna hemorten, sticka ut i världen, bli något, och absolut inte bli som våra föräldrar! Alla gör samma resa och den smärtsamma upptäckten att plötsligt har åren gått och vad blev det egentligen.

I Umeå fick jag köpa en skivspelare av Lennarts son Albin. Han är samlare av 60-talsprylar. Tack Albin! Här är en film om hur musiken kan överbrygga tidens gång, mellan då och nu. Utrustningen är gammal men musiken är ny.




1 maj 2014

Katter bildar inga arméer.

Katter är, vid sidan om svensken, det mest individualistiska djuret som finns. Den skyr kontakt med andra katter och håller hela tiden vakt mot att ingen annan katt ska komma i närheten. Den lever helst i största ensamhet.

Men det är inte hela sanningen. För katter binder sig till en annan art, människan. Varje katt skaffar sig en egen värdfamilj som tillförsäkrar dem en god välfärd,  där den får värme, mat och husrum. Katten visar otroligt stark tillgivenhet till dessa sina omsorgsgivare. Men det är alltid på kattens egna villkor. Bindningen till värdfamiljen kan synas vara stark men katten kan lika gärna flytta till någon annan om maten är bättre på det stället.

Katten bryr sig inte om ledare och auktoriteter. Det skulle till exempel aldrig gå att få ihop en armé av katter som anfaller en annan grupp. Katterna skulle fullständigt skita i alla order och armén skulle snabbt spridas för vinden. Och det skulle aldrig falla en katt in att försvara sin husse eller matte. Om jag och min katt Sickan skulle vara ute på en promenad och någon skulle anfalla mig så skulle Sickan vara den förste att fly fältet och gömma sig i skogen.

Precis som individualistiska katter måste den individualistiska svensken ha någonstans där den får mat, värme och omsorg. Där katten har sin värdfamilj där har svensken Staten, den offentliga sektorn. Vi löser våra gemensamma behov genom skattsedeln. Staten tar hand om oss när vi behöver utbildning, blir sjuka, gamla eller behöver någon annan omsorg.

Jag tror att det är just därför som Sverige är det mest fredliga landet i världen. Det är ett perfekt katt-samhälle som vi byggt upp. Stark individualism och självständighet där det gemensamma ansvaret är lagt på staten i form av välfärd för alla. Det är det som Alliansen inte förstått. De tror att en svensk katt skulle klara sig utan den värme och omsorg som värdfamiljen ger. Men så är det inte, den behöver en värdfamilj att bo i, annars blir det bara mängder av vildkatter som springer omkring och är olyckliga.

Sveriges mest fredsälskande och individualistiska rörelse är därför vänstern. En vänster som idag demonstrerat för den värdfamilj som ger oss stöd, vård och omsorg: den offentliga sektorn.  Men katterna deltog inte. De låg hemma och sov i  favoritfåtöljen.