söndag, april 20, 2014

Tre röster på plan

Det är svårt att rösta när man bara har en röst. Jag skulle gärna rösta på Fi för de har den bästa och modernaste politiken, ut med rasisterna in med feministerna. Men då kanske det blir så att de rödgröna inte vinner valet med tillräcklig majoritet och så sitter Alliansen kvar med stöd av SD. Och det vill jag ju inte, det vore fruktansvärt. Så därför är  jag beredd att ge en röst på S för deras förmåga att styra landet och hålla i regeringsmakten. Men helst vill jag nog också rösta på V för deras kloka motstånd mot vinster i välfärden.

Jag sammanfattar, jag vill gärna rösta på Fi för deras politik behövs, jag vill rösta på S för att de är bäst på att regera och V kommer jag att rösta på för deras tydliga motstånd mot vinster i välfärden. Hur ska jag göra?

Idag är det allt för mycket antingen eller. Två alternativ, rödgröna eller alliansen, försöker kapa åt sig min enda röst. Det innebär att det blivit en rigid blockpolitik och en väldig triangulering där båda blocken slätar ut sin politik till max bara för att komma åt denna min enda röst. Risken är stor att det tippar över mot det andra blocket och därför får det helt enkelt inte skava någonstans i det politiska mittfältet.

Därför måste demokratin helt enkelt uppgraderas och moderniseras. Mitt förslag är att varje röstberättigande  får t r e röster att använda istället för en. Då skulle jag kunna lägga en röst på V för deras motstånd mot vinster i välfärden, en röst på Fi för deras kloka politik och en röst på S för att de ska hålla i regeringen. De tre rösterna har olika valör; första rösten motsvarar  0,5 poäng, andra rösten 0,3  och den tredje 0,2. Sammanlagt ett poäng från varje person.

Ett sådan förändring skulle totalt slå sönder blockpolitiken. Ingen valstrateg skulle längre ha en aning om hur rösterna kommer att slå. Med tre röster som har olika valör skulle det bli alldeles för komplicerat, lika bra att lägga ner alla opinionsundersökningar före valet, för de säger ändå ingenting om resultatet. Det blir omöjligt att förutsäga hur jag och alla andra svenskar kommer att fördela våra tre röster på valdagen.

Ungefär som om SM-finalen i hockey skulle stå mellan Luleå, Skellefteå och Färjestad på samma gång. Tre målburar på plan där en ligger på mittlinjen och sen är det alla mot alla. Ingen kommer att veta om det är försvarsspel eller anfall. Eller kanske icing.

I ett sådant läge skulle varje parti vara tvungen att tänka på sin egen politik, vad de vill genomföra, utan att ta  hänsyn till andra partier eller till medelklassen i storstäderna eller opinionsundersökningarna i tidningarna. Det kommer enbart att handla om att presentera ett bra alternativ som drar till sig röster, antingen från de som helt tror på deras alternativ, eller de som delvis tycker att det är bra eller de som bara vill lägga 0, 2 poäng.

Kunde inte dessutom själva röstningen ske via TV på valdagens kväll i direktsändning. Det parti som vinner får sitt partiprogram tonsatt av Benny Andersson. Jag tror att det skulle bli en väldig stor succe´ och valdeltagandet skulle höjas rejält. Särskilt om Pekka Heino blir programledare.

**********
Andra bloggare om ,

fredag, april 18, 2014

Gubbarna i Barcelona

Min förra inlägg, då jag kritiserade det globala resandet, har gett mig många negativa kommentarer. Det känns som jag spottade i det tempel vars religion de flesta är medlemmar i. Någon sa till och med att jag var sur och tråkig. Varför sitta och fundera så mycket, res och ha roligt Sven, träffa nya människor och sitt inte bara där och glo medan alla andra far omkring och njuter av tillvaron.

Jag har känt mig som enda nykteristen på en fest när alla går loss på drinkarna, vinet och ölen.

Festförstöraren nummer ett. Varför måste man problematisera allting, när vi bara kan fortsätta vår konsumerande livsstil, flyga runt jorden varv på varv så att vi blir helt säkra på att klimatet blir riktigt förstört. Kan man inte bara se allt från den ljusa sidan!

Men den intressantaste kommentaren var ändå den, att om jag åker runt i världen, möter nya kulturer, äter nya exotiska maträtter så blir jag också mer öppen för andra människor och kulturer. Att turism skulle vara ett slags vaccin mot rasism och främlingsfientlighet. 2012 gjorde svenskarna nästan 8,5 miljoner semesterresor utomlands och då är grannländerna borträknade. Resandet har ökat 20-30 procent de senaste tio år.

Men vad har hänt med rasismen under samma tid? Jo, under samma tid har främlingsfientligheten ökat och nu är 10 procent av svenskarna beredda att rösta på ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna. Kan det vara så att turism, det vill säga den moderna och välbärgade människans besök i andra och ofta fattigare länder förstärker våra fördomar. Att det vi "ser med våra egna ögon" inte räcker till för att bedöma en situation utan leder till att vi generaliserar, och vi skapar uppfattningar byggda på villfarelser.

Men nu är jag inte, som sagt, helnykterist, utan jag kan också tänka mig att resa ibland. I helgen var vi till Barcelona, det var väldigt fina dagar, i skönt väder vandrade vi runt i staden och tittade på alla turistiska höjdpunkter; Casa Mila´, Picassomuseet, Sagrada Familia, Moderna museet, Barri Gotic etc etc. Vi provade maten och många öl blev det på underbara uteserveringar.

En sak som jag tänkte på i Barcelona var människans tvåfaldighet. Vi är dels en egen enhet, en individ, och som sådan är vi tvungen till självhävdelse, att värna om vår person och skilja ut oss från andra människor. Men varje människa är också en del av ett socialt sammanhang, en familj, ett land, ett gemensamt språk. När de två tendenserna är i balans, självhävdelsen och integrationen med andra, då fungerar det som bäst.

Många tror att det är självhävdelsen och egoismen som är grunden till konflikter och krig, men det är tvärtom. Det är den andra delen, det gemensamma som orsakar alla krig; försvaret av vår nation, vårt språk, ekonomiska intressen eller en gemensam religion. Vi krigar för "sakens" skull. Och "saken" man är beredd att dö för, är ofta något som många omfattar och tror på, trots att det inte finns något som helst grund för det. Religion är väl det bästa exemplet på kollektiv vanföreställning som startat många krig.

Att som turist befinna sig i en helt okänd stad är att vara i den ena delen av människans tvåfaldighet; man är en individ som står utanför den gemenskap som pågår runt en, de sociala sammanhangen, de som finns i staden och utövas på ett främmande språk och som jag som turist nu betraktar. De enda gångerna jag och min fru hamnar i ett gemensamt sammanhang med andra och där vi kan dela situationen, det är när vi står tillsammans med en stor grupp andra turister och tittar på samma begivenhet, medan alla har bandspelare i handen där information läses upp på alla olika språk som finns i gruppen. Men det är inte som turist man vill definiera sig, istället vill man gärna känna sig som någon som har betydelse på det nya stället, att man är speciell på något sätt.

Därför försöker turisten alltid få kontakt med det "genuina", det vill säga, lokalbefolkningen. Turisten vill inte vara med andra turister utan vill gärna komma till en restaurang där det bara sitter infödingar, de som tillhör det sociala sammanhanget, och som man som turist så gärna vill komma i kontakt med, främst för att balansera den egna bristen på tvåfaldighet. Därför är också turismen till nya "oförstörda" ställen det som ligger högst i kurs. Så fort det kommer för många turister då förlorar resmålet sin tjusning. Ingen ogillar turister mer än turister.

Själv valde jag att, i största hemlighet, känna samhörighet med Barcelonas gubbar. Dessa gubbar som fortfarande får sitta i en stol utställd på torget eller gatan. Spanien verkar inte ha kommit lika långt i utvecklingen som här i Sverige, det finns fortfarande sittplatser som är gratis.













































*************
Andra bloggare om , ,

tisdag, april 08, 2014

Nya upplevelser på gång

Oberoende vem man frågar nuförtiden vad de tycker bäst om här i livet så får man svaret: "Uppleva nya saker, träffa nya människor och resa till nya ställen".

De flesta beskriver sitt liv i ett slags shoppingtermer, det ska vara nytt, nytt och gärna exklusivt. Upplevelser som vi har i vardagen de räcker inte längre till, istället köper vi med fördel upplevelser via företag som för detta ändamål skapat en hel industri, upplevelseindustrin. Det är ute med presenter i form av "materiella prylar", man ska helst ge bort "upplevelser" istället. Och de flesta vill uppleva någonting som de aldrig upplevt förut, gärna något spektakulärt. Sova i en tall. Ligga i en isgrotta. Bada i tunnor ute. Dricka vin som kostar 780 kronor. Äta mat lagad i en stenugn från 1800-talet. Skjuta med en bössa. Allt duger bara du aldrig upplevt det förut.

Det är egentligen otroligt fascinerande att exakt samma dröm numera är nedlagd i varje människa; drömmen om nya upplevelser (som kan göra andra avundsjuka) och drömmen om att träffa nya och trevliga människor (till skillnad mot dumskallarna som dagligen omger oss). Och det mesta av dessa drömmar är förpackade i behändiga resebroschyrer där man kan få allt på en gång: nya upplevelser, kontakt med nya människor och resor till exotiska mål. All inclusive.

Det är nästan ingen längre som säger att de tycker om att träffa samma personer som de alltid brukar umgås med och som de känt sedan urminnes tider. Ingen svarar att det är återseendet, upprepningen och fördjupningen som ger dem största glädjen. Eller att de är nöjda med sitt trygga, stilla och välordnade liv. Sådana människor anses som tråkiga, bakåtsträvare och har inget riktigt berättigande i dagens konsumtionssamhälle. Ingen tjänar på att en sådan person överhuvudtaget finns till.

Jag är en sådan onödig människa. Troligtvis har de betydelse att jag är en man i min ålder, det verkar vara många av oss som saknar intresse att shoppa på nya ställen. Däremot styr vi ofta kosan mot stugan så fort vi är lediga. Vi sitter i timmar och beundrar samma utsikt som vi sett i snart trettio år och umgås med samma gamla grannar som inte förnyat sina skämt sedan Korsnärsgården med Nils Linnman slutade gå i tv 1984.

Men jag är inte helt oresonlig. Det kan man inte vara om man vill förbli gift längre än till påsk. På torsdag ska jag och min fru åka till Barcelona i några dagar. Ingen av oss har varit där förut, allra minst jag. Så det blir säkert väldigt trevligt, många nya upplevelser på ett nytt ställe.

I hemlighet tänker jag: hoppas vi får vara ifred och inte råkar ut för någon pratsam och "trevlig" människa. En sån där som vill skapa nya kontakter. Där går nog ändå gränsen för hur långt jag kan sträcka mig.

*******
Andra bloggare om , ,

lördag, april 05, 2014

Motivationens betydelse

Lena Andersson ifrågasätter i dagens DN lärarens betydelse. Hon menar att varje elev måste lära sig själv, det är inte läraren som kan göra det. Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna.

Alla idrottsliga framsteg kommer av träning utförd av idrottarens kropp, inte tränarens. Men så fort kunskapen blir teoretisk krånglar vi till det menar hon. Tränaren görs viktigare än träningen och lärandet står och faller med metodik, antal personer i rummet och en magisk auktoritet hos läraren. Lena anser att klasstorlekar, resurser och lärarnas status är underordnade storheter, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Hon har naturligtvis rätt i att det går inte att lära sig ett teoretisk ämne som svenska eller matte, utan att träna, öva och få kunskaper att fastna i den egna hjärnan. Till det behövs egentligen ingen lärare, bara en bra lärobok.

Men Lena Andersson missar en väsentlig sak när det gäller all inlärning och det är motivationen. Det är inte bara begåvning som leder till en stor idrottsman.  Ofta finns det en stark motivation som skapats ur idrottarens uppväxt, önskan om upprättelse för sig och sin familj, att överhuvudtaget bli n å g o n. Det är sådan motivation som får framstående idrottsmän att träna tusentals timmar mer än de medelmåttiga.

Tänk er sedan en svensk skolklass på 20 elever. Fem elever har växt upp med föräldrar som har högre utbildning, bra jobb och en diskussion runt middagsbordet som handlar böcker, kultur eller tekniska spörsmål. Dessa fem förstår redan första skoldagen kunskapens betydelse och de kommer att läsa, öva och träna för att få sin hjärna att fungera på bästa sätt. Tio av eleverna har föräldrar med varierande utbildningsbakgrund där de flesta gör sitt bästa att stödja barnen och uppmuntra dem i skolarbetet. Men motivation hos dessa barn varierar ändå utifrån individuella orsaker. De återstående fem elever kommer från förhållanden där skolan och teoretiska kunskaper inte står högt i kurs. Det kan vara utsatta familjer som har andra problem att hantera. Dessa barn saknar ofta motivation för skolarbetet första dagen de kommer till skolan.

Det Lena förordar är ojämlikhetens skola. Där lärarens enorma betydelse nedtonas till någon som bara ska förklara och förtydliga det teoretiska innehållet och sedan är det upp till varje elev att klara sig själv. Det kan på sin höjd gälla de fem eleverna som kommer från de goda förhållandena. Resten av eleverna, och särskilt de fem som kommer från torftiga miljöer, de behöver verkligen läraren. Läraren som skapar intresset, motivationen och förståelsen för kunskapens betydelse. Till skillnad mot idrottens värld, där e n ska vinna och få guldmedalj, ska a l l a elever i skolan klara sig och tillgodogöra sig förmågan att räkna och skriva. Även om alla inte behöver bli matematiker eller författare, så behövs den teoretiska kunskapen bland annat ur demokratisk synvinkel.

Överhuvudtaget är jag väldigt less på idrottsmetaforer som läggs som ett raster över alla samhällets områden. Det är ofta en förenkling och ett sätt att nedvärdera homo sapiens till en renodlad tävlingsidiot.

*******
Andra bloggares om , ,