7 augusti 2014

När människan blev humankapital

Röd kurva: arbetslöshet, blå kurva: a-kassa. 

När moderaterna bytte betydelsen på "arbetaren", från att ha varit en representant för arbetarklassen till att bli synonymt med "en som har ett arbete" rubbades maktbalansen i landet. Nu var det inte bara vårdbiträden, gruvarbetare och fabriksarbetare som var arbetare, utan även direktörer, bankmän och kapitalister betraktades som arbetare. Samhället delades därefter upp i två grupper; de som arbetar, som är värdefulla för tillväxten, och de som inte arbetar, som icke är önskvärda. De som inte arbetar betraktades som "utanför" samhället i det s.k utanförskapet, arbetslösa, sjuka, pensionärer och funktionsnedsatta. "Arbetarna" fick sedan stora skattesänkningar medan utanförskapet fick stora försämringar av sina ersättningar (se diagram ovan)

Samtidigt gjorde nyliberala ekonomer en omdefiniering av den klassiska konflikten mellan arbete och kapital, den konflikt som varit aktuell sedan Marx dagar. I ekonomiska termer döpte man helt enkelt om arbetaren till humankapital. Plötsligt blev nu även människan kapital precis som allt annat kapital, och den klassiska konflikten arbete/kapital försvann med ett enkelt pennstreck.

Och nu började den omfattande förändringen av synen på den arbetande människan, numera humankapitalet. Varje människa är ett varumärke, en slags entreprenör, som investerar i och förvaltar sig själv. Att gå en utbildning är en investering i sitt humankapital, att skaffa sig ett bra cv är en utveckling av sin anställningsbarhet, att sälja sig själv vid en anställningsintervju är viktigare än kompetens. Följaktligen blir arbetslöshet inte längre ett strukturellt problem utan den beror enbart på den enskilde, som inte tillräckligt satsat på sig själv. En arbetslös är en person som inte lyckats här i livet, som inte tagit vara på chanserna och som inte investerat tillräckligt i sitt varumärke.

Alliansen försökte därför minska arbetslösheten, inte genom att satsa på jobbskapande åtgärder, utan på tusentals coacher som direkt skulle lära humankapitalet, det vill säga de arbetslösa själva, hur man gör sig anställningsbar. Det enda resultat som kom ut av allt detta, var att numera ses arbetslöshet som ett individuellt problem, som ett personligt problem hos individen.

Det tydligaste exemplet på det är ungdomsarbetslösheten, där skulden för den hamnat på ungdomarna själva. Eftersom de inte får jobb måste det bero på något speciellt fel hos ungdomarna "nuförtiden". Exemplen på dessa fel har varit många: de tar inte vilka jobb som helst, de har för stora krav, de är lata, de vill bara ha bekväma jobb. Eller så är en hel generation bortskämd och bortklemad av för lite krav i hemmen eller i skolan. Samtidigt som dessa myter sprids i samhället börjar en underklass bildas i storstäderna där massor av ungdomar arbetar under väldigt dåliga arbetsförhållanden, med usla löner och dessutom saknar de oftast möjlighet att få egna bostäder.

Det gjorde mig väldigt ledsen när jag kom i kontakt med Stefan Löfvens app "En jobbigare morgon". Det här ett tydligt exempel på att socialdemokraterna fallit alliansen i armarna och svalt deras liberala mytbildning. Underförstått påstår Löfven att ungdomar är lata och inte vill kliva upp på morgonen. Varför måste han annars väcka dem med moraliska tillrop, att de kommer att få det jobbigare nu, men bättre sen?



******

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Sossarna har blivit genombeigea. Så är det.

Ingen profil alls.

De kommer att behöva tongivande accenter i form av MP och V om det ska bli nå't.

Sven Teglund sa...

Bert: Precis....det är som Pastor Jansson sa: "Livet är som en påse, det är tomt, om man inte fyller det med något ;)