29 november 2013

Mikrofoner och kraxande stämmor

De tre senaste konferenserna jag varit på har föreläsarens mikrofon strulat. Antingen har mikrofonen pekat neråt så att man inte hört något eller så har den varit för nära så att andningen flåsat ut och in och blåst likt en storm. Eller så har ljudet försvunnit varje gång föreläsaren vänt sig mot duken med powerpointen, så att man uppfattat halva föreläsningen, bara varannan mening.

Jag är förvånad att nu när sjukvård och vård och omsorg fungerar så bra och kommit så långt både mänskligt och tekniskt, att tekniken fortfarande inte fungerar på våra konferensanläggningar.

Om vi nu kan åka till månen borde vi väl ändå få en mikrofon att fungera på ett bra sätt, även om konferensen bara är förlagd till Sunderbyn strax utanför Luleå.

Sedan i en paus i uppträdandena är det dags för frågor från publiken. Säg gärna vad ni heter och var ni kommer ifrån. Och så springer en person runt med en mikrofon så att alla ska höra vad som sägs. Men de flesta som har nåt att säga säger ingenting, av rädsla för själva mikrofonen. Det är inte så lätt att säga något helt plötsligt när din röst skall komma från en obestämd plats i rummet. Det känns som om självet upplöses och ens åsikter far runt i cyberspace utan att fastna på ett rimligt sätt. Därför kommer konferensfrågor oftast från personer som tycker att det är spännande att fylla ett stort rum med sin egen röst. Den som en gång pratat i mikrofon på en konferens kommer att göra det i fortsättningen också, det verkar vara beroendeframkallande.

Ibland är jag själv föreläsare i lite mindre sammanhang. Berättar om ett projekt eller ny metod som vi arbetar med. Det är svårt att veta hur man sätter på sig mikrofonen. Antingen framifrån eller bakifrån, bakom öronen, ovan öronen, jag brukar behöva hjälp att få själva mikrofonen framför munnen och inte bak i nacken. Sen ska sändaren förvaras någonstans så det är bra att ha en kavaj på sig den dagen. Många föreläsare, oberoende av kön, har kavaj för att kunna lägga sändaren där och slippa ha den i en byxficka.

De flesta som ska föreläsa inför en folksamling blir lite nervösa, även jag. Men min nervositet uttrycker sig i form av utökad slembildning i halsen. Jag måste kraxa upp flera deciliter nervöst slem innan jag kan fungera med mikrofonen. Annars så fortplantar sig en bruten kraxande röst ut till en obestämd plats i rummet. Bäst är om jag får komma in som nummer två och hinner rensa halsen färdigt från nervositeten genom att svälja ner den, innan det är dags för min tur.

I och för sig, det kanske är jobbigare för de om verkligen k ä n n e r sig nervösa, känslor är ju svårare att bli av med. Inte lika lätt som för mig, att bara kraxa och svälja ner.



21 november 2013

Vuxna har också slutat klättra i träd

På nyhetsmorgon idag berättade man om att nu finns det bilar som kör själv. Det är bara att sätta sig i bilen och säga "kör hem", så åker den iväg. Allt sker elektroniskt och säkert.

Sen kom nästa nyhet. Forskningen har visat att barn numera springer betydligt långsammare än vad de gjorde för 30 år sedan. I studion var man väldigt glad för den första nyheten, äntligen kan man sitta i bilen och surfa utan att behöva tänka på trafiken. Däremot var man väldigt oroad över den andra nyheten. En forskare ondgjorde sig över att barnen inte längre är ute och klättrar i träd på eftermiddagarna. Istället sitter de inne och surfar på datorn.

Och det är väl så vi ser på det hela. Vi vuxna ska utnyttja den tekniska utvecklingen så att vi bara kan sitta och göra ingenting. Numera slipper vi skotta snö (snöslunga) åka skidor(skoter) dammsuga(robotdammsugare) städa (rutavdrag) renovera (rotavdrag) klippa gräs (robotgräsklippare) gå till bussen (bilen) handla mat(Stinas matkasse) laga mat( restaurang) åka tåg (flyget) putsa fönster (Maid service) gifta sig (match.com).

Men barnen! Det är ju förjäkligt! De får ju skjuts till skolan, de behöver inte åka skidor tre mil som vi själva fick göra. Och de är ju aldrig ute nuförtiden, kommer ni ihåg, vi grävde snögrottor och åkte kälke upp och ner i pulkabacken. Inte hade vi nån lift i backen minsann. Och vi hade bara ett barnprogram i veckan och dessutom fick vi äta varm sand till frukost. Det var tider det.

Det är konstigt. Allt ska bli lättare och lättare för oss vuxna, vi försöker på alla sätt slippa alla former av ansträngning, medan barnen, de ska fortsätta att leva som på 40-talet. Barndomen har i den vuxnes ögon stannat i Emilstadiet, snickarboa och Astrid Lindgren. Vår barndom ska reproduceras exakt som vi hade det, för den barndomen vi hade den var den "naturligaste" uppväxten i historien.

Jag tror att det är de vuxnas hämnd på dagens barn för de har det så bra. Tänk på oss, hur jävligt vi hade det. Så borde ni också ha det!

*******

Andra bloggare om , ,

16 november 2013

Om Mats Wikströms utställning i Boden



Om man förutsätter att man tänker med språket så är konst ett sätt att tänka på saker som man inte har något språk för, skriver Ernst Billgren i sin bok "Vad är konst". Men det är en nog en alltför begränsad syn på tankens förutsättningar. Tanken finns inte bara i språket, den finns både i kroppen och i allt material som finns runt omkring oss. Minnet till exempel, finns nog mer placerat i den fysiska miljön än i den egna hjärnan. Det märks tydligt när gamlingar flyttas från sin invanda miljö, de blir förvirrade och får stora minnesförluster.

Vi tror ofta att vi lever i en medveten värld där vi tänker rationellt och har en egen vilja som leder oss, och att våra tankar både är skilda från kroppen och från omgivningen. Men när man besöker Mats Wikströms utställning på Bodens konstgille blir det tydligt att så inte är fallet. Våra tankar besjälar allt runt omkring oss men vi är oftast inte medvetna om det.

De verk som han visar, tillsammans med det omfattande litterära tillägget, väcker så mycket tankar, upplevelser och minnen hos mig, att det känns som det vore mina minnen som finns där i lokalen. En gren från skogen som hänger på väggen. Gammalt virke som legat i ett förråd, blandade bitar i olika träslag, storlekar och former. Lukten av trä. Slöjdalster från ungdomstiden, konstverk som barnen gjort när de var små. Men också avancerade snidade skulpturer med den vuxne konstnärens handlag.

Och den litterära texten som beskriver ett slags opposition mot den konstelit som bestämmer vilka uttryck som är accepterade, just nu. För min del har jag besökt många sådana accepterade utställningar utan att mitt minne har funnits där. Jag har ofta känt mig som en förvirrad gamling nyligen inflyttad på ett servicehus med gott renommé.

Eftersom jag själv håller på med akvarellmåleri blir jag särskilt intresserad när jag ser Mats akvareller. I texten beskriver han sin aversion mot det "bra" akvarellmåleriet idag, det finns enligt Mats mening "något djupt bedrägligt över dessa flödiga alster där vattnet ska ordna dom visuella effekterna genom oförväntad pigmenttransport". Jag blir naturligtvis glad när han skriver att han "gillar ett torrt sakligt beskrivande av normala saker och miljöer" eftersom jag själv målar på det sättet.



Och när jag ser akvarellen RUSTA, tycker jag att det är väldigt modigt att så definitivt ställa sig utanför den gällande diskursen, samtidigt blir jag överraskad av hur drabbad jag blir av målningen, den går rätt in i mig. Jag har svårt att formulera vad som händer, därvid får jag ge Billgren ett halvt rätt, det mesta ligger utanför språkets domän. Men det handlar om min klassresa på nåt sätt. Att vara uppväxt i en miljö med begränsade ekonomiska resurser, där många av inköpen gjordes på ÖB eller Strömsknallen, billighetsmarknader med lägsta möjliga kvalitet. Kvalitetsskillnaden mellan inköp av verktyg på RUSTA eller Järnia, är en slags symbol för mig när det gäller klassamhället.

Idag kan jag med mitt jobbskatteavdrag gå och äta en middag på CG:s för 1000 kronor, det vill säga lika mycket som en fattig barnfamilj kan ha till matkostnader för en halv månad. Varje gång jag går förbi CG:s ser jag den lyxkonsumtion som idag har blivit våra livs mening. Vi har blivit ett samhälle för finsmakare, av goda viner och lyxiga maträtter, samtidigt som RIA bjuder på soppkök ute på torget i Boden för de mindre bemedlade.

Mats Wikströms utställning påminner mig om vad som är viktigt här i livet. Det är inte vetskapen om vilket vin som passar till en köttsteken som det handlar om. Jag tror att det är själva sökandet efter det liv som passar den person som jag helst skulle vilja vara. Ett sökande som aldrig leder fram till något vettigt svar, men ju äldre man blir desto närmare kommer man ändå det önskvärda tillståndet.

8 november 2013

Från kval till IT

I dessa tider pratar alla om hur viktigt det är med god kvalitet, särskilt inom skolan, vården och omsorgerna. När privata bolag försnillar våra skattepengar och tar dem utomlands, då står politikerna och ropar kvalitetskontroll, kvalitetskontroll! Alla problem som uppstått i och med vinstintresset intågande i offentlig förvaltning ska tydligen lösas med bättre kvalitet, inte genom att mejsla ut själva vinstintresset och skicka det på soptippen.

Men tyvärr är det ingen som vet vad kvalitet är för någonting. Så jag tänkte passa på att förklara det för er.

Kvalitet är ett begrepp som kommer från grekiskan, och är sammansatt av två delar, "kval" i betydelsen mänskligt lidande, och it, i betydelsen IT-system. God kvalitet uppstår när mänskligt lidande kan föras över till dator och föras in i ett IT-system av något slag. Från kval-till-informationsteknik.

I varje organisation och företag finns det mycket lidande. Saker blir inte gjorda på rätt sätt, chefer kan inte ta beslut och styra verksamheten, folk kommer för sent till jobbet, folk är sjuka, det händer oförutsedda händelser, saker hamnar mellan stolarna osv. Lidande i organisationer skapar bitterhet, surhet och jobbiga fikapauser. I kommunala organisationer är även kvaliteten för "kunden" viktig. Det mänskliga lidandet är stort ute i samhället, och alla deras kval måste inordnas i någon form av IT-system för att alla ska bli nöjda.

God kvalitet innebär alltså att formulera problem in i ett IT-system, inköpt för dyra pengar. Alla i personalen måste därför utbildas i datasalen i källaren och det sker genom ett stort antal utbildningstillfällen. Många blir redan där irriterade eftersom inget IT-system är riktigt färdigt när man köpt in det. Det krånglar men ha tålamod. För 100 000 kr extra kommer konsulter att förbättra och anpassa det så att det stämmer till den verksamhet om det är inköpt för.

Några i personalen lär sig systemet, andra lär sig det aldrig och det blir hela tiden en massa fel, saker blir inte ifyllda på rätt sätt, besluten hamnar i fel kolumn, någon kommer för sent in med rapporten, systemet står still i två dagar och driftstörningar pågår och så vidare. Men den stora fördelen är att ingen längre behöver tänka på de ursprungliga mänskliga problemen, allt har på ett kvalitetsäkert sätt överförts till ett digitalt media.

Kvaliteten har därigenom förbättras betydligt i organisationen. Nu finns dessutom tillräckligt med dokument när tillsynsmyndigheten kommer för att göra sin kvalitetskontroll. De kollar nämligen inte verksamheten längre. De vill bara veta om vi har fungerande IT-system som kan "fånga upp problemen" och rapportera in dem till statens centrala system för registrering av mänskliga problem.

***********

Andra bloggare om , ,