28 augusti 2013

Om återanvändning

I början av 1900-talet myntades begreppet lopp-marknad. Det var begagnade kläder och möbler som såldes och som sedan spred loppor och ohyra bland fattigt folk. Mina föräldrar som var födda på 1910-talet hade växt upp med detta och först från 50-talet och framåt hade de råd att köpa nya saker. Att handla nya kläder och möbler hade en annan betydelse för dem, nya saker var ett bevis på att de inte var fattiga längre. Mina föräldrar kunde aldrig under resten av sina liv tänka sig köpa begagnade kläder, inte ens gamla möbler på en auktion som var så populärt på 80-talet. De älskade konsumtionssamhället och jag minns med vilken glädje de shoppade kläder i affärerna i Öviks centrum.

Samtidigt som arbetarklassen fick det ekonomiskt bättre på femtiotalet så försvann också lopporna och ohyran från Folkhemmet Sverige. Hädanefter var det slit och släng som gällde och lopporna förlorade sina möjligheter att bo i den gamla lumpen. Nytt skulle det vara!

Idag, efter Alliansens sju år, är lopporna tillbaka i Sverige igen. Särskilt i storstäderna sprider sig loppor och ohyra lavinartat. Men det är inte den traditionella arbetarklassen som sprider dem, de är alltför välbärgade efter att huset stigit i pris och fyra jobbskatteavdrag i rad. De tillhör den grupp som konsumerar mest av kläder sydda i Asien och möbler av undermålig spånplatta på de gigantiska stormarknaderna i utkanten av staden. Om mina föräldrar hade levat hade de tillhört denna grupp, sett shopping som det bästa man kan företa sig, saknat all konsumtionskritik och fullständigt nonchalerat miljöfrågan. Som en äkta socialdemokrat.

Nej, det är istället den fattiga underklassen, som lever på a-kassa, socialbidrag eller underhållsbidrag som idag går på loppmarknaden eller Röda korset för att köpa vinterkläder till barnen eller begagnade vardagsrumssoffor. Saker där lopporna överlevt från den förra ägaren i springor och vrår. Precis som det en gång började i början av 1900-talet.

Men det finns också en annan stor framväxande klass i våra storstäder. Det är anställda bl.a. inom tjänstesektorn, med kortvariga och tillfälliga anställningar med låg lön. Det är en ung, urban grupp med låga inkomster som bor i andra hand men ofta med höga värden när det gäller socialt och kulturellt kapital. De kan vara högt utbildade men har ännu inte fått någon fast plats på arbetsmarknaden.

Denna grupp ungdomar handlar också begagnat, de köper i huvudsak allt de kan på loppmarknader. Men de gör det av två skäl. Den ena är ekonomiskt, det vill säga de har inte råd att konsumera nya saker som den välbärgade arbetarklassen gör. Men det andra skälet är ideologiskt; de avvisar det kapitalistiska konsumtionssamhället genom att skapa en egen anti-kultur som bygger på återanvändning av gamla kläder och möbler. Blocket är deras marknad, inte Ullared.

Men det är en väldigt skillnad mellan att frivilligt välja att köpa begagnat, som en del av ett politiskt och kulturellt ställningstagande, än att som en ensamstående mamma med försörjningsstöd av enbart ekonomiska skäl tvingas göra sina inköp på Röda korset. Men ungdomarnas medvetna val att välja återanvändning som politiskt uttryck leder dock till en positiv konsekvens, det blir inte lika utpekande att gå i begagnade kläder för de som enbart gör det av ekonomiska skäl.

Även jag gillar att köpa begagnat. Det kan vara verktyg, hyllor, mopeder, cyklar eller byggnadsmaterial. Visserligen, precis som ungdomarna i städerna, är jag emot det extrema konsumtionssamhället som finns idag men jag måste erkänna att min största drivkraft är ändå snålheten. Det får absolut inte vara dyrt, om jag får bestämma. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa kläder eller en soffa på en loppmarknad, där slår min arbetarbakgrund igenom.  Inga loppor och ohyra i vårt hus, det är min bestämda uppfattning.

********

Andra bloggare om , ,

18 augusti 2013

Familj- och festivalsommaren 2013


Ja, nu är semestern slut för min del, i morgon börjar jag arbeta igen. Det har varit en fantastisk sommar, inte på grund av vädret, utan tack vare alla söner, flickvänner och barnbarnet som vistats med oss i stugan. Denna sommar har präglats av den svenska familjens grundelement: middagar med kartongvin, goda samtal och kaffe med blåbärspaj och grädde.

Så det är inte konstigt att jag gått upp i vikt. Ett par-tre kilo har lagt sig bekvämt till rätta runt magen. Nu när hösten är här ska jag verkligen ta tag i det här och göra något åt det. På måndag ska jag helt resolut gå och köpa nya byxor i en större storlek. Det är ju den bästa och snabbaste lösningen på problemet. Att acceptera faktum, och rätta till det.

Att fetma är en uppenbar klassfråga har jag blivit varse i sommar. Jag var till Göteborg på musikfestivalen Way out West tillsammans med två kompisar. Visserligen är det mest ungdomar där men när Neil Young planerade uppträda där så var det möjligt även för folk i vår ålder att gå dit. Tyvärr ställde Neil Young in. Hans gitarrist klämde handen i en bildörr.

Vi fick därigenom mer tid att se oss omkring. Det jag reflekterade över var att det fanns nästan ingen överviktig person på festivalen, trots att övervikt och fetma är ett vanligt problem även hos unga vuxna. Orsaken är naturligtvis att Way out West är en festival för en viss grupp av människor, nämligen unga vuxna ur medelklassen. Den är avsedd för s.k hipsters, det vill säga alternativa och kreativa människor, ofta med högskoleutbildning

Det är ju bland unga kvinnor med låg utbildningsnivå där övervikt och fetma är som mest utbrett. Jag insåg att ungdomar med begränsade ekonomiska förhållanden från förortsområdena, de kommer inte till festivalen. Det är naturligtvis för dyra biljettpriser och även kanske alldeles fel, alltför vit musik. Till och med kött i form av hamburgare och korv med mos var förbjudet på området, för att ytterligare markera vilka som var välkomna. Man kan säga att Way out West är en festival med tydlig klassmässig inriktning.

Och det gör det ju väldigt trivsamt för en sån som jag, som lever mitt liv i samma klass. Ingen fylla, väldigt trevliga och artiga ungdomar och man behöver inte ens vara rädd för att få en knuff. Alla är så glada. Jag tänkte att så är det med segregation, man trivs väldigt bra på den sida om staketet man hamnar och till slut märker man inte ens att man sitter på en sida av ett staket. Man tror att alla har det så här. Och utifrån sitt ensidiga liv börjar man tolka tillvaron.

I helgen var det Musikens makt i Luleå. Det är en gratisfestival med förvånansvärt bra bokningar, med musik som spänner från mainstream på stora scenen i form av Rekyl till electronika i Potatiskällaren med Paddington DC. Massor av folk i alla åldrar och eftersom den är gratis stänger den inte ute någon. Det går att köpa en fet hamburgare om man vill. (Men kanske saknas det riktigt hård musik för de svarta hårdrockarna, som Raubtier som drog en storpublik 2010)

Det känns verkligen som Luleå lyckats med denna festival och man kan känna en stor stolthet att Luleå nu har ett eget musikliv som väcker respekt i hela landet. Det är något stort som som håller på att växa till sig här. En blandning av bra intelligent musik med en politisk botten, inte uttalad men den finns alltid där, och som gör den mycket speciell. Kanske kan man säga att det finns en progg 2.0 i Luleå idag, 30 år efter senaste hajpen.

Kanske det är dags även för Luleå att på måndag köpa större storlek på sina byxor. Efter den här sommaren har vi alla gått upp några kilo. Men köp inga dyra idéer från Venedig och sluta bygg för de rika med sina omättliga behov av havsutsikter och båthamnar. Ta Musikens makts grundtanke och låta den prägla hela stadens bostadsplanering; bygg små billiga lägenheter för ungdomar. Låt alla var med, bygg inga flera staket.

********
Andra bloggare om , , ,

7 augusti 2013

Sängar med inbyggda samlagsljud

Vi köpte två sängar på IKEA till vår nya sovstuga. Fina sängar som kunde ställas var för sig men också fungera som våningssängar. Vi var i 7 timmar på IKEA innan vi kunde bestämma oss för inköpet. Det tog sedan två dagar att montera ihop dem. Och efter två nätters dålig sömn bestämde vi oss för att reklamera dem. Det tog en dag att plocka isär sängarna och en halv dag att åka tillbaka med dem till Haparanda.

När vi kom till IKEA:s återlämningsavdelning berättade vi att sängarna gnisslar så mycket att man vaknar så fort man vänder eller rör på sig.
Då tittade personalen på oss med misstänksam blick och frågade om vi hade skruvat åt skruvarna tillräckligt.
Ja sa vi, det har vi.
Och så visade vi filmen.
Sedan var det inget problem att få lämna tillbaka sängarna.
För det stod ju inget i beskrivningen om att sängarna hade inbyggda samlagsljud.


1 augusti 2013

Att reta sig på andra

En fin solig morgon när jag satt utanför stugan och tittade ut över havet, som låg spegelblankt över hela Törefjärden, kom en vattenskoter körande från vänster. Rakt förbi stugan och ut till höger. Sedan var den borta kanske i 20 minuter innan den kom körande, nu från höger och rakt förbi stugan och ut till vänster. Så där höll det på i två timmar och han körde 7 gånger fram och tillbaka. Helt meningslöst verkar det som, utan mål och mening enligt mitt sätt att se.

En annan dag, den varmaste dagen i juli, hämtade stuggrannen sin snabba motorbåt och körde fram den till vår gemensamma badstrand. Där fick han sällskap av sin svåger som satte på sig våtdräkt och sedan blev det vattenskidåkning för hela slanten. De kördes 14 varv runt runt på havet innan det hela var över. Redan efter 8 varv packade jag ihop min grejer från stranden, korgen, stolen och handduken och gick upp till stugan istället. Jag kunde fortsätta räkna varven därifrån. Det kan ha varit 15 varv totalt.

Det har gått en serie i sommar på radio, Jag retar mig på dig - ett program om tolerans och intolerans. Jag lyssnade på ett par program och märkligt nog upplevde sig de flesta intervjuade personerna sig själva som väldigt toleranta. Däremot tyckte de att andra människor ofta var intoleranta. Och det är väl det som är problemet, att det är svårt att veta hur man själv är, det är ju alltid andra man retar sig på, även när det gäller graden av tolerans.

Jag tycker att det är väldigt roligt att träffa mina manliga vänner när någon i vänkretsen inte är med. Då har vi ju det givna samtalsämnet. Allt som vi retat oss på den frånvarande vännens sätt att vara, leva sitt liv, fyller många timmars samtal. Vi brukar vara överens om att den personen är undergiven sin fru och att det är hon som bestämmer allt. Nån måtta får det väl vara. Han borde säga ifrån.

Nästa tillfälle när alla är med så pratar vi illa om offentliga personer istället. Ernst Kirchsteiger till exempel. Att han är barfota i tv och skrattar så fult.

Vad är det som retar oss? Att leva i ett långt förhållande som vi gjort, min fru och jag, det är en utmaning när det gäller retningsnivån. Det är nästan som irritationsmoment lägger sig på hög och kumulativt förökar sig genom åren. Det gäller särskilt sådana som oss som nästan aldrig bråkar, utan lever i en konsensusfamilj. Där konflikterna aldrig är öppna utan istället pågår i sura utnötningskrig med tystnaden som främsta vapen. Som tur är har vi olika vänkretsar där vi då och då och var för sig får göra lagerrensningar och tömma förråden. Att prata av sig till en tredje person, det är rena rama terapin.

Kanske är det så att vi alla är mycket närmare rasismen än vi tror. Börjar inte den redan när jag sitter och räknar antalet gånger som vattenskotern åker förbi min stuga. Eller när jag sitter med mina (vita) manliga kompisar och berättar om hur min (vita) fru betett sig dumt i något sammanhang. Som retar mig så jag kan bli tokig. Går det att förstå sig på kvinnor egentligen. Är det möjligt att förstå sig på andra människor överhuvudtaget. För att inte tala om invandrare. Och vattenskidåkare. Nedskräpare. Felparkerare. De som lämnar disken på bänken. Klottrare. Snusare. Fortkörare. Hundbajslämnare.

Att reta sig på andra, är det själva början? Kanske det är där vi behöver inleda förändringen när det gäller tolerans, att avslöja den ingrodda föreställningen om att de enda som är toleranta är vi själva.

Och hur kan man då sluta reta sig och störa sig på andra? En mycket bra fråga. Jag tror att vi retar oss på andra för att skydda våra egna val. Att vi har gjort rätt, det enda rätta och att våra åsikter är de klokaste. Andra tankesätt, andra sätt att leva och organisera livet hotar våra föreställningar och irritationen aktiverar vårt försvar.

Vi är egentligen alla små predikanter som försöker övertyga alla andra om att det vi själva tycker är det rätta. De som inte förstår oss fördömer vi och vill helst utesluta ur församlingen. Det är därför religiösa människor ofta är de mest intoleranta personerna som finns, trots att deras lära predikar tolerans.

Det är inte lätt att vara människa.  Säkert inte lätt att vara vattenskoteråkare heller. Men 7 gånger fram och tillbaka, var det verkligen nödvändigt?

******
Andra bloggare om , ,