söndag, maj 26, 2013

När väljarnas åsikter blir ett problem

Den politiska eliten är idag  en egen klass. De frikopplas från vanligt arbete, får löner och förmåner som gör dem ekonomiskt oberoende så länge de lever. De gäller naturligtvis inte alla politiker men de politiska partiernas ledningsgrupper tillhör idag samhällets elit, med höga värden både då det gäller social, ekonomisk och kulturellt kapital.

Den senaste tiden har den politiska eliten betett sig som en mask på kroken. Den kränger och svänger och slingrar sig, allt för att komma undan ett gemensamt problem: väljarnas åsikter om vinster och privatisering inom skola, vård och omsorg. Majoriteten av väljarna idag är emot att privata företag gör vinster på skola, vård och omsorg, att dessa vinster förs ut ur landet och att marknadslösningar prioriterats inom välfärdens alla områden.

Men det är inte bara väljarna som är problemet. All forskning och beprövad erfarenhet visa att det blivit en väldig segregation inom skolväsendet. I rika områden i Stockholm klarar 90-100 % av eleverna målen i grundskolan medan i de fattiga förorterna ligger siffrorna på 30-40 %. Vi kommer längre och längre ifrån en jämlik skola, och skolresultaten fortsätter att sjunka totalt sett.

Den svenska politiska eliten, S och Alliansen, (inte Vänsterpartiet) gör allt för att slingra sig från väljarnas och statistikens krok. De vill fortsätta på den inslagna vägen, endast av en anledning som jag ser det, egenintresset. Att skydda den egna elitens privilegium, att kunna sätta sina egna barn i den bästa skolan, att uppsöka den bästa vårdcentralen, att bo i det bästa bostadsområdet.

I dagarna stod politiker på rad, det var Friskolekommittén som äntligen kommit överens. Alla var väldigt nöjda och glada. Men är det någon som vet vad de kommit överens om? Vad händer med vinsterna? Kommunernas inflytande?  Ja, det går inte att riktigt veta. Men jag vet vad överenskommelsen egentligen handlade om: "Vi gör en överenskommelse om friskolorna på papperet, där det ser ut som vi ställer höga krav, men som egentligen inte gör någon skillnad. Därigenom för vi väljarna bakom ljuset, så att frågan avförs från nästa val, så att vi, den politisk eliten, kan fortsätta placera våra barn i de bäst privata skolorna i hela Sverige!"

Idag berättas det i media om att Miljöpartiets ledning fick en "tung förlust" på kongressen.  Det handlar om att kongressombuden röstade ned partiledningens förslag till förmån för en starkare skrivning mot vinster i välfärden. Beslutet blev att eventuella vinster ska återinvesteras i välfärden.
Jag ställer mig frågan varför inte händelsen istället beskrivits som en "stor seger" i media.

Skiljelinjen i dagens svenska politik går inte mellan partier som har olika ideologiska lösningar på samhällets problem, utan mellan väljarna och den politiska eliten. Den högsta klassen i samhället har makten och vill behålla sina privilegier. Väljarna är en grupp som måste vilseledas. Det är tydligt när Friskolekommittén använder ord som "högre kvalitet", seriösa och långsiktiga ägare, samråd med kommunen". Medan själva huvudfrågan, vinster i välfärden, begravs under en glad och optimistisk fasad under ledning av Lars Leijonborg.

onsdag, maj 01, 2013

Om glömskan



Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn på folk. Min bror i Umeå är likadan. Och det blir ju inte bättre med åren, numera kan jag också ha svårt att känna igen folk jag träffat en enstaka gång. För min del handlar det inte primärt om dåligt minne, utan brist på intresse för andra människor. Eller kanske inte brist på intresse direkt (jag är ju ändå socionom!) snarare handlar det om  att jag i  alla sammanhang mest tänker på mig själv och försöker föreställa mig hur jag tar mig ut, i andras ögon.  Det är rätt jobbigt att leva i en sådan metavärld, att vara självupptagen sett ur andras perspektiv.

Når jag kommer in på ett möte på jobbet, om det är två-tre personer där som jag inte känner igen eller vet vad de heter, så blir jag osäker på om det beror på mitt dåliga minne, att jag inte känner igen dem eller vet vad de heter, eller om jag verkligen aldrig träffat dem.  Hur ska jag nu bete mig så att det inte märks? Jag vill absolut inte gå fram till en person och presentera mig som om vi aldrig träffats, och det visar sig att jag träffat hen flera gånger och att vi jobbat ihop i nån arbetsgrupp för några år sedan. Vad tänker den personen om mig i så fall? Att jag är så självupptagen att jag inte lägger folk på minnet, att andra är betydelselösa för mig och att jag egentligen bara försöker hävda mig själv och mitt ego.

Så när jag ändå måste gå fram och presentera mig, på vinst och förlust, då säger plötsligt någon, efter jag sagt mitt namn - jamen vi har ju träffats och känner varann.....men vi kan väl ändå vara formella och ta i hand ändå :))  

Det är en svår stund för mig. Ska jag erkänna att jag inte har en susning om vem jag har framför mig och framstå som en självupptagen idiot som är så jävla dryg. Eller vara ärlig och säga, tyvärr jag kommer inte ihåg dig. Oftast väljer jag den oärliga vägen. Låtsas som att - ja, visst känner vi varandra, hehe, det var länge sedan.....är allt bra med dig?

Det är en farlig strategi. Avslöjandet ligger ständigt på lut. Jag brukar bli så nervös vid dessa tillfällen att jag helt glömmer bort namnen på alla i rummet, både de jag känner sedan förut, som jag inte kände igen och som jag hade glömt namnen på och de som är nya för mig, som just nu presenterat sig. All energi går åt till att hålla masken och försöka ta mig ur situationen med hedern i behåll. Det tar så mycket energi av mig att jag säkert kommer att ha glömt både vilka som var med och vad vi pratade om på mötet. Och då blir det likadant nästa gång.

Men nu har jag fått en bra idé som skulle kunna vara till hjälp för mig och min bror i Umeå. Tänk om man skulle ha en app i telefon som kopplar ihop foto med namn. När jag träffar nya personer (eller personer jag redan träffat men glömt bort), vid själva presentationen så håller jag upp telefonen, tar ett foto samtidigt som denne säger sitt namn. Detta lagras sedan i telefonens minne. Nästa gång jag träffar en person som jag inte känner igen så håller jag bara upp telefonen, som med ansiktsigenkänningsfunktionen scannar alla lagrade personer och när det blir en matchning så plingar det till och hörs en röst som säger: "Bernt Karlsson" " Kommunaltjänsteman".

Tjena Bernt! Hur är läget?