29 mars 2013

Om åldrande själar

När jag fyllde år för en vecka sedan skrev jag på Facebook att jag nu är 58 år och att jag också känner mig som 58 år. Jag ville utmana den gängse uppfattningen att det är svårt att uppfatta sin egen ålder; man ser i spegeln den fysiska förändringen men inombords är det lätt att uppleva sig som ung i sinnet, att man "känner sig som 19 år". Det är en så vanlig kliché att det nästan räknas som något positivt, att man trots en stigande ålder låter själen stampa på som om den stannat i utvecklingen redan i tjugoårsåldern.

Och det finns också många som lever sina liv där den yttre och inre åldern inte är i fas. Jag tänker på alla gubbar i äldre åldrar som saknar fullständig självinsikt och som tror sig vara oemotståndliga för unga kvinnor. De sprider sina sexistiska kommentarer till alla kvinnor som råkar i deras väg. Det är inte så konstigt, de känner sig fortfarande som 19 år och de lever i en vanföreställning om sig själv.

Jag har länge hävdat att man ska försöka leva så att man vet hur gammal man är och att man har en förståelse för att åren har gått. Att undvika födelsedagar genom att inte låtsas om dem, och på så sätt försöka lura livets gång är inte en framkomlig väg. Istället lurar man sig själv. En person vars själ stannat i tjugoårsåldern utvecklas inte. Hans intressen, sättet att se på tillvaron, rädslor och tillkortakommanden, allt fryses vid den punkt i historien då han var ung och trettio år senare sysslar han med samma personliga problem och svårigheter. Han är i femtioårsåldern men lever i det förgångna.

Om man på bästa sätt ska ta tillvara livet måste också själen åldras, inte bara kroppen. Och hur utvecklas en själ? Jo genom att acceptera att förluster är en del av livet. Det handlar alltså om förmågan att sörja det som en gång varit men som inte längre är. Ur sorg kommer all utveckling och förändring.

Vi män som föddes på 40 och 50-talen, vi som är gubbar nu, vi fick inte lära oss att sörja. Istället fick vi tidigt lära oss att bete oss som "män" och absolut inte visa svaghet eller gråta. Ronny Eriksson berättade i sin senaste show att han såg sin far gråta en gång under hela uppväxten och det var en sentimental tår över en vacker solnedgång.

Känslor av andra sorter än ilska var "feminina" och inget som pojkar höll på med. Därigenom togs en stor del av förmågan att själsligt utvecklas ifrån oss. Inte så konstigt då att det går omkring så många gubbar som fortfarande tror sig vara 19 år och sprider sina sexistiska skämt omkring sig.

Jag hoppas därför att den feminism som Nina Björk förespråkar är den som kommer att få framgång i samhället. Inte den där kvinnor ska anamma männens sätt att vara - arbeta och försaka - utan där männen tar sig an den traditionella kvinnligheten: sorg, omsorg och relation.

*******

Andra bloggares åsikter om , ,

23 mars 2013

Till alla överviktiga, håll ut!



Om 20 år kommer sådana här automatstationer att vara unika. Lika bra att börja dokumentera dem redan nu. Att köra bilar på bensin, det är snart inte möjligt. Många tror på elbilar och vätgasbilar och kanske kommer det att lösa transportfrågan i framtiden. Men troligtvis inte, bilismens era går mot sitt slut.

Hörde på radion att när vi människor var samlare och jägare och gick omkring på savannen då var det nödvändigt att äta för mycket de gånger de fanns mat. Detta för att klara sig under de ofta långa perioderna av brist på mat däremellan. Därför har den genetiska koden att äta för mycket varit viktig för mänskligheten överlevnad.

Men nu när det alltid finns ett överflöd av mat så är det samma genetik som håller på att ta död på oss. Hälften av svenskarna är överviktiga. Och fetman medför en mängd sjukdomar som förkortar våra liv.

Jag tänker att de på savannen som inte åt för mycket, de smala och försiktiga, de flesta av dem klarade sig inte, men några överlevde naturligtvis. Och det är deras gener som nu bärs av de smala och försiktiga i dagens Sverige, de som inte drar på sig fetma och diabetes utan lever friska långt upp i åldrarna. Allt har blivit omkastat. Vi som har gener som gör att vi äter för mycket vi klarade oss bra på savannen och de smala och försiktiga som dog på savannen de överlever nu.

Det är märkligt med genetiken att den kan jämna ut skillnader på ett så genialiskt sätt. De tjocka dör bort och de som aldrig äter för mycket blir kvar.

Men det finns en stor risk, om vi tänker igen på bensinstationen i inledningen. När energikostnaderna stiger till en viss nivå kommer vi inte att ha råd att transportera mat över världen som vi gör nu. Vi kommer tvingas att odla lokalt igen, så nära där vi bor som möjligt. Inga bananer längre. Inga tomater mitt i vintern. Kött bara ibland och mycket sällan annat än kålrötter och grahamsgröt. Mat-tillgången kommer återigen att vara sporadisk och vi kommer att vänja oss vid långa perioder av brist på mat.

Och vips, då är vi som alltid äter för mycket när det finns mat som återigen är de mest lyckade i darwinistiska kapplöpningen.

Så därför, till alla överviktiga medresenärer, håll ut, snart kommer vår tid igen!

20 mars 2013

Eriks Betraktelser

I kväll var det så dags för boksläpp på Norrbottens museum för Erik Holmstedts fotobok Betraktelser - Transitions. Efter att boken presenterats på Litt-festivalen i Umeå i helgen och på en bokhandel i Stockholm igår, så var det nu äntligen dags för Luleå. Och det skedde i form av ett givande och intressant samtal under ledning av tf museichef Jan-Erik Lundström dels kring bilderna i boken men också om fotografi som konstform. Jan-Erik har också skrivit en text i boken.

Bilderna i boken är tagna i Norrbotten, och följer i huvudsak malmbanan som går genom länet från Luleå till Malmfälten. Det handlar om spår efter mänsklig verksamhet; övergivna hus, industrilokaler, vägskyltar, bilar, allt fotograferat i det speciella ljuset som finns i Norrbotten, på natten under sommaren eller mitt på dagen på vintern. Bildsviten sträcker sig från epoker som försvunnit till det moderna samhällets platser som t.ex gruvan i Pajala eller Facebooks serverhallar i Luleå.

I samtalet upplevde jag att det fanns två perspektiv representerade av var och en av de båda herrarna. Erik är fotografen som tänker i bilder. För honom är motivet det som finns i bilden, det vill säga en plats där han ställer sin kamera och söker en särskild komposition. Linjer som möts och bildar trianglar, kvadrater och som tillsammans med ljuset, det särskilda gryningsljuset, skapar färger, lyster och tredimensionalitet. Orsaken till att han valt just den platsen är platsen i sig. För Jan-Erik däremot är fotografiet ett led i en tolkningsprocess, där valet av motiv har en innebörd och mening, dels i förhållande till fotografihistorien men också till Eriks individuella historia. Han knöt ihop bilderna till ett sammanhang: alla bilder saknar människor men visar spår av mänsklig aktivitet, de beskriver förändring, både det gamla som försvinner och det nya som växer fram. Och han kan se det enskilda huset, som en viktig symbol för "hemmet", den plats som vi alla kommer ifrån.

Och jag tänkte att så här är det med bra konst. Konstnären skapar en bild, i det här fallet ett foto av en plats. Betraktaren ser sedan sig själv i bilden och det är då bilden börjar leva. I publiken pratas det om Sandträsk, om Malmberget och Sanningslandet. Historia läggs till historia. Konsten växer och berikar.

När jag går hem känns det som om jag varit på en lång resa, genom långa tider och till exotiska platser. Och nu återvänder jag till hemmet, radhuset på Studentvägen. Fortfarande bebott.

Se bildspel här med bilder från boken:


14 mars 2013

Inte till alla, utan till var och en.

Vi människor har väldigt svårt att förstå ordet ALLA. Eller snarare, vi förstår att alla andra ingår i ordet ALLA, men inte vi själva.

Om en förskollärare säger till en grupp barn på förskolan, att nu ska alla klä på sig och gå ut, så kommer flera av barnen att fortsätta leka som om ingenting har hänt. Först när läraren säger till var och en, att du Olle och Mia, nu måste ni också klä på er, då först går alla ut. Ett enskilt barn tror nämligen inte att just han/hon ingår i ordet alla, utan tänker att det gäller bara de andra.

På jobbet hänger ofta lappar och skyltar med olika uppmaningar, särskilt i kök och fikarum. Det brukar stå till exempel: ALLA måste ta undan sin disk och ställa in i diskmaskinen!! Men dessa uppmaningar fungerar naturligtvis inte, eftersom de flesta människor inte känner sig träffade av ordet ALLA, de ingår inte i den gruppen. Men de som sätter uppe sådana lappar, de tänker inte heller på alla. Det tänker på Sven, Stig och Kajsa som aldrig plockar undan efter sig. Men istället för att skriva en uppmaning direkt till Sven, Stig och Kajsa så skriver de ordet ALLA och förutsätter att Sven, Stig och Kajsa ska förstå att det är just dem som avses. Men det vet ju inte Sven, Stig och Kajsa som tänker att den där lappen är riktad till ALLA och inte till oss.

På vissa toaletter i vårt förvaltningshus hänger lappar med en uppmaning till Alla att inte slänga bindor i toaletten för det medför stockning i avloppet. Lapparna är på tre språk, svenska, engelska och finska, trots att vi alla som arbetar i huset är svensktalande. Jag tror att de som satte upp lapparna tänkte att det är nog bäst att rikta sig till alla oberoende av språk så att vi inte just missar den skyldige om han/hon mot förmodan inte skulle förstå svenska. Tyvärr verkar det vara en tornedalsfinne som skrivit lapparna, så någon annan, finsktalande av rätta sorten, har gått runt med bläckpenna och strukit över vissa ord och korrigerat med andra finska ord. Det är svårt för mig att bedöma om rättningarna är korrekta, jag kan inte finska ordet för binda. Förresten tror jag inte att någon kvinna längre kastar bindor i toaletten, det är bara en skröna som lever kvar hos Alla, vi som inte är berörda av lappar skrivna på tre språk.

Den borgerliga Alliansen har ju sedan 2006 sagt att de vill göra det bättre för oss ALLA och låta de som står utanför komma in i gemenskapen. Det har låtit som om de tänker på alla hela tiden, inte vissa grupper eller särintressen, utan alla ska få en rejäl skattesänkning. Men precis som lapparna i köket, där det står Alla men vi vet att det bara handlar om Sven, Stig och Kajsa så menar Alliansen bara de som har ett arbete och en god inkomst, inte de som är arbetslösa, sjuka eller ekonomiskt fattiga.

Hur vore det om vi tog ner alla lappar som hänger i fikarum och toaletter på arbetsplatserna i Sverige och börjar tala klarspråk istället. Prata med den det gäller. Och hur vore det om vi som tjänat pengar på Alliansens politik slutar tro att det ökade välståndet gäller alla, och kräva att resurserna ska fördelas solidariskt och jämlikt. Inte till alla, utan till de särintressen som utgörs av arbetslösa, sjuka och ekonomiskt utsatta.

7 mars 2013

Om gränser och rum

I senaste numret av Axess skriver Fredrik Haage om vad borgerlighet egentligen är. Han menar att det handlar om att upprätta gränser. Ju mer traditionellt borgerligt  ett hem är desto fler rum; sovrummet är avgränsat mot köket som i sin tur är avgränsat mot matsalen och matsalen är avgränsad mot vardagsrummet. Det finns TV vare sig i kök eller matsal, den finns endast i vardagsrummet. I köket lagas maten avskilt från där man äter och från där man umgås fritt. Förr i tiden fanns också bibliotek, sällskapsrum, rökrum och så vidare. Att vara borgerlig är att kategorisera, dela upp och skapa skillnader i tillvaron. En borgerlig människa skulle aldrig ha en tv i sovrummet!

Den radikala människan däremot vill riva väggar och skapa stor ytor där gränserna för olika aktiviteter löses upp. En radikal människa förespråkar öppen planlösning, öppet mellan kök, vardagsrum och hall, stora fönster ut mot omgivningarna, inget staket på altanen. Vi ska se varandra, vara öppna och prata om våra problem med andra och inte bara hålla allt inom hemmets väggar. Frihet och öppenhet, så lite gränser som möjligt.

När jag läser detta så tänker jag Fredrik Haage är en borgerlig människa som verkligen försöker kategorisera och ställa två grupper av människor mot varandra. För visst, det ligger något i det han skriver, men han glömmer de ekonomiska förutsättningarna. Både att vara borgerlig och radikal i hans mening förutsätter goda ekonomiska förhållanden. Husen med de öppna planlösningarna är idag de dyraste husen och där bor höginkomstagarna.

En kväll såg jag filmen Äta, sova, dö. En fantastiskt gripande film om de fattigaste människorna i dagens Sverige. En man, invandrare från Montenegro, som tillsammans med sin dotter bor i ett litet förfallet hus. Han är sjuklig, ont i ryggen och utsliten men får inget sjukintyg, pga av att han inte förstår systemet och språket. Han åker och jobbar i Norge men klarar det egentligen inte. Dottern har arbete på en grönsaksindustri, hon älskar sitt jobb och försörjer både sig själv och sin pappa. De har varken ett borgerligt hem med många rum eller ett radikalt med öppna planlösningar. Det är trångt och belamrat, de både lagar mat och äter i det trånga köket, de äter också i vardagsrummet där hyllorna är fulla med saker; alla aktiviteter sker på liten yta och gränser är inte möjliga att upprätthålla. Och det märks; mellan far och dotter finns värme, kärlek och en stark intimitet. Dottern förlorar sitt arbete, blir övertalig, och hennes kamp för att få ett nytt arbete beskriver verkligen det fruktansvärda klassamhälle som har återkommit. Den förnedring som arbetsförmedlingen utsätter de arbetslösa för är inte värdigt.

Senare på kvällen ser jag tv-serien Molanders. En övre medelklassfamilj som bor i Alingsås i ett fantastisk fint hus, ljust och fräscht och med öppen planlösning. Inga väggar mellan kök, matrum och vardagsrum. En tavla på väggen.Tomma hyllor. Frun är läkare, han är rektor på musikskolan. Två tonårsbarn, en son och en dotter. Och om det är den materiella grunden, den basala försörjningen som är det stora problemet i Äta, sova, dö, finns här inget av sådan oro. Istället ligger problemen på den psykiska nivån, relationerna mellan alla i familjen är ansträngda, avstängda och ingen når fram till varandra. Trots att de har allt som far och dotter i Äta, sova dö saknar är de absolut inte lyckliga.

Det är så tydligt när man ser båda dessa filmer samma kväll att när man har de materiella behoven tillfredsställda så tar de psykiska problemen vid. Och avstånden mellan människorna ökar eftersom man egentligen inte längre är beroende av varandra på en basal nivå. Tydligast blir skillnaden när man ser festen i Äta, sova, dö som de fattiga, smått tragiska individerna håller på den lokala puben, där det dricks och sjungs, och känslor av sorg, glädje och sammanhållning sprutar rakt ut utan skyddsnät, medan Molanders firar en stel och tillbakahållen julafton där svärmor är arg och sur för att hon med bitterhet får "göra allt" och där missnöjet handlar om att granen är lite sned eller att julklappen inte var perfekt.

Jag tror att Fredrik Haage har fel. Det är de ekonomiska förutsättningarna som kommer först. Om du inte har råd till mer än ett och rum och kök, kan du varken unna dig lyxen att vara borgerlig med många rum eller radikal med öppen planlösning. Däremot slipper du mycket av de psykiska konsekvenserna av ett för gott liv.

1 mars 2013

Marknadstänkande i offentlig verksamhet

Maciej Zaremba skriver i sin hyllade artikelserie i DN om sjukvården och hur New Public Management sedan nittiotalet tagit över hur den är organiserad. Det handlar om att överföra ideal från det privata näringslivet till offentlig verksamhet. Målen är att öka effektivitet, valfrihet och produktivitet.

I elva landsting, inklusive Norrbotten, har man infört det s.k DRG-systemet, vilket står för ”diagnosrelaterade grupper”. Varje diagnos får en kod och för varje kod får man poäng vilket i sin tur generar pengar. Vissa sjukdomar och ingrepp ger mer pengar än andra, vilket i praktiken medfört ett nästan korrumperat system. Läkare uppmanas att glida på diagnoserna till de som ger mer pengar. Konsekvenserna blir i vissa fall horribla. Det är bättre att skriva ut en patient för tidigt efter en operation och låta honom komma tillbaka med komplikationer, för då får man "nya" pengar. Nybesök ger mer än återbesök och man "tjänar" mer på mindre svåra sjukdomar. Om patienten är lite nedstämd efter operationen kan man koda för depression och klirra in lite mer pengar. Risken för medikalisering av oss människor ökar.

New Public Management är alltså ett sätt att överföra styrmekanismer från industrin, det vill säga produktionen av bilar eller andra materiella varor, till människovårdande yrken. Socialstyrelsen är den statliga myndighet som står för genomförandet, både inom sjukvården och socialtjänsten. Sjukvården ligger lite före, men sedan 2010, då tillsynen över socialtjänsten överfördes från länsstyrelserna till socialstyrelsen, pågår samma utveckling främst inom äldreomsorgen.

För att få kontroll över "produktionen" av tjänster måste först människan sönderdelas i så små enheter som möjligt. Inom sjukvården delas alla sjukdomar upp i ett antal diagnoser, och varje diagnos får en kod som sedan kan prissättas. Inom äldreomsorgen pågår införandet av ett liknande system, kallat ICF (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa). Det innebär att den äldres behov av hjälp ska delas upp i sina minsta beståndsdelar.

Om till exempel den gamle har svårt att ta sig ur sängen på morgonen så är det enligt socialstyrelsen inte så enkelt att han bara behöver han en hjälpande hand från en personal. Nej, det måste göras en utredning om exakt vad den gamle inte klarar av; är det att resa överkroppen från sängen, är det att få fötterna över sängkanten eller är det att kliva upp från sittande ställning? Och när utredningen är klar så beviljas han bara det han inte kan klara av, någon annan hjälp kan han inte få. Och varje enskilt behov får egen kod, och nästa steg är naturligtvis att prissätta dessa.

Zarembas artikelserie är förhoppningsvis en ögonöppnare för många. Det stora problemet inom vård och omsorg idag handlar om att man försöker överföra modeller anpassade för varuproduktion till de människovårdande yrkena. På vägen offras helhetssyn och mänsklighet.

*******
Andra bloggare om , , ,