1 september 2013

Empatitestet

Det finns ett enkelt empatitest som du kan använda på din omgivning. Till exempel om du träffat en ny partner och funderar på om det är någonting för dig. Eller om du har ett företag och är på väg att nyanställa, och vill veta de sökandes empatiska förmåga.

Först måste du skaffa dig en allvarlig skada av någon form. Du kan till exempel falla olyckligt och bryta vänster arm. Och sedan berättar du för den person du vill testa, att du brutit armen.

Den mest empatiska personen svarar då som sin första tanke, Ojojoj vad ont det måste ha gjort. Det är höjden av inlevelseförmåga och man ser i personens ansikte till och med lidande i ansiktsuttrycket.

Den mindre empatiska personens första tanke är på sig själv, på en liknande händelse som inträffat för honom, Ojojoj jag minns när jag bröt foten 1987, vad ont det gjorde ! Här är alla hemska händelser som inträffar för andra personer bara en utgångspunkt för associationer till ett eget lidande.

Den oempatiska personens första och enda reaktion är glädje, Ojojoj vilken tur att det inte hände mig ! Sedan går samtalet vidare runt i en cirkel för att inte igen beröra det olyckliga, på sin höjd får man en kamratlig klapp på den skadade armen, med ytterligare smärta som följd.

När jag träffar empatiska personer får jag hela tiden en känsla att det är något fel på mig, något som är beklagansvärt. Det är som lidandet måste utökas ytterligare genom långa samtal och frågor om hur det känns och andra s.k inlevelsefrågor. Jag tycker därför bäst om helt oempatiska personer. Då flyttas fokus från min brutna arm till dennes glädje och lycka över att han ramlat hur många gånger som helst och aldrig brutit något. Och att det beror på att han tränade karate när han var ung. Om det är någon som kan ramla så är det han!

Och visst är det roligare att prata om trevliga saker än djävulskap och elände. Jag trivs bäst med mina kompisar som tillhör den tredje kategori, man slipper så mycket lidande och får igen så mycket skadeglädje. Av någon konstig anledning är alla mina bästa kompisar män, men det kan ju bero på andra saker också.

Vi människor är så strömlinjeformade. Om någon en gång har sagt att empatiska förmåga är bättre än att vara utan, då tror alla det. Och alla vi som inte passar in i mallen vi får försöka anpassa oss. Hur många av oss kämpar inte med att försöka hålla koll på alla runt om oss hur de mår, om de hänt dem någon och ställa dom rätta frågorna.

Jag brukar ha några frågor på lager till folk som inte ännu förstått att oempatiskt är bäst. Du ser trött ut, har du mycket att göra? Det är en riktigt klassiker, alla är ju trötta och har mycket att göra, så säger man det någon gång då och då då upplevs man väldigt inlevelsefull. En annan fråga är, var du borta i fredags? Den kan vara vansklig men i mer än hälften av gångerna så stämmer den in, i varje fall om man arbetar kommunalt. Det visar att man är uppmärksam och ser folk omkring sig.

Det finns hos de flesta en överdriven tro att själsligt penetrerande är att föredra. Helst skulle jag vilja leva resten av mitt liv bara med glada, självupptagna  och oempatiska människor. De som inte  håller på och rotar i andras olycka.

********
Andra bloggare om ,

8 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, du oempatiska människa, nu fick du mig på gott humör igen!!

Sven sa...

Elisabet: Hehe.....vi oempatiska sprider (skade)glädje :)

Ingela sa...

Skrattar gott åt din betraktelse, men när jag tänker efter så är både nr 1 och nr 3 bättre än mellanvarianten. Definitivt.

Sven sa...

Ingela: När du säger det......2:an är nog jobbigast!

Ulf sa...

Kanske kan få föreslå en rektorstjänst på ett riksinternat. Tror det är ledigt.

Sven sa...

Ulf: Hahaha .....perfekt jobb!

Anonym sa...

Ojojojoj, nu har jag haft en sån trevlig stund! Hade inte läst dina blogginlägg på flera månader så det var lite att komma ikapp! Tänk att jag alldeles glömt bort dig!

Nej, folk som tycker synd om en är det värsta som finns. Är det samma som empati?
kram /Lena /baratradgard

Sven sa...

Lena: Att du hade glömt bort mig....hur kunde det ske :)
Tycka synd om kanske tangerar empati......och för mig känns det likadant.....jag tycker mera om skadeglädjen från omgivningen, då slipper jag bära andras suckar!