30 december 2013

Ärende Falu Rågrut - bristande kvalitet.

Söndag den 29 december.
Mejl från mig till Wasabröd, Konsumentkontakt:

Hårt bröd, Falu Rågrut, är vårt älsklingsbröd. Men det senaste åren är brödet lite böjt när man tar ut det från paketet. Det innebär att när man smörar skivan så går den sönder, delas i två eller tre delar. Man tvingas smöra på baksidan istället, då går det bättre men det händer ändå ofta att skivan spricker. Så var det inte förr! Vad har hänt?
Vänliga hälsningar Sven


Måndag den 30 december
Svar från det italienska storföretaget Barrilla, ägare av Wasabröd:

Hej Sven,

Reklamation – Falu Råg-rut
Vi har mottagit Ditt mail och beklagar att höra att Du inte är nöjd med en av våra produkter.

Enligt mottot 
"Vi hjälper människor att leva bättre, genom att ge dem välbefinnande och matglädje i vardagen" arbetar vi mycket hårt på en daglig basis för att producera en hälsosam produkt av högsta kvalitet för Dig. För att uppnå detta mål, gör BARILLA inte bara kontinuerliga interna kvalitetskontroller, utan använder även oberoende institut för att regelbundet undersöka vår produktion och förpackningskvalitet.

För att kunna undersöka detta ytterligare, skulle vi uppskatta om du kunde skicka oss foton på produkten så att vi får se hur skivorna ser ut. Vi skickar några produktcheckar som gäller på våra produkter i butik (gäller ej på Lidl och Netto) som lite ersättning och tack för att du hört av dig, dina synpunkter är viktiga för oss i vårt arbete att ständigt förbättra oss.

Tveka inte att kontakta oss om du behöver ytterligare information.

Tack för din hjälp.
Med vänlig hälsning,
Konsumentkontakt


Måndag den 30 december

Mejl från mig till Barillas Konsumentkontakt:



Hej!
Tack för ert svar. Tyvärr så har mitt välbefinnande minskat de tre senaste åren, under den tid som Falu - Rågrut försämrats i kvaliteten. Brödskivorna är inte längre raka, utan svagt böjda direkt från paketet. Jag skickar en bild som bevisar detta. Det går inte längre att smöra dem utan att de spricker och går isär i två delar.

Jag är förvånad över att Er egen kvalitetskontroll inte upptäckt detta. Särskilt eftersom ni tydligen också använder er av oberoende institut. Är det verkligen säkert att ni inte tidigare fått en rapport om detta? Hur fungerar ert förbättringsarbete?

Ni har försatt mig i en situation där ni inte längre uppfyller ert motto, utan istället fått mitt liv att bli sämre. Att bli irriterad varje morgon innan jag går på jobbet kan inte överensstämma med ert värdegrundsarbete. Skicka gärna en rapport över de granskningar ni hittills gjort av brödskivorna.

Min fråga kvarstår: Varför har försämringarna uppstått och hur ska ni se till att brödskivorna åter blir raka direkt från paketet. Som de var förr.

Hälsningar
Sven


*******
Andra bloggare om , , ,

27 december 2013

Välj bort valmöjligheterna

Livet består av ständiga val. Och varje gång man väljer något så väjer man också bort någonting annat. Det tillhör människans tragiska öde.

Till slut tvingas alla att göra de stora svåra livsvalen; vad man ska bli, vem man ska leva med, hur man ska bo. Det tar några år för de flesta, ibland ångrar man sig och får välja om. Men även i det lilla, i det dagliga livet väljer vi mellan olika alternativ. Det pågår ständigt.

Man kan säga att livet erbjuder oss en handske, antingen vänster eller höger. Om vi väljer den vänstra handsken får vi en varm vänsterhand medan den högra handen är kall och utsatt. Om vi istället väljer den högra handsken blir allt tvärtom. Det gäller att till viss del förneka den kalla handen, att intala oss att den varma handen vi valt ändå är den rätta.

Större delen av livet sitter vi och rättfärdigar oss själva och de val vi gjort. För om vi aldrig kan veta om vi gjort det rätta valet, är det lika bra att vi bestämmer oss för att vi ändå valt bästa. Det blir lugnast så, att inte ifrågasätta oss själva.

Sen finns det människor som inte har så mycket till val. Om man är arbetslös och ekonomiskt utsatt då är möjligheterna begränsade och det är situationen som väljer åt en. Socialdemokraterna löste den frågan en gång i tiden med att skapa ett folkhem.

Tanken bakom folkhemmet var att alla i samhället skulle få inte bara en handske utan två handskar, som höll den grundläggande värmen. Vi skulle inte behöva välja när det gällde grundtryggheten, det skulle vara en rättighet för oss alla. Staten skulle fördela de gemensamma resurserna så att de räckte till alla på ett någorlunda rättvist sätt.

Men på 80-talet började en annan idé få fotfäste. Den kan formuleras på följande sätt: den som får två vantar av staten och alltid är varm om båda händerna blir en lat jäkel. Vi kommer att föda upp ett folk som ligger på rygg och sträcker upp sina båda händer och bara väntar på att bli tillfredsställda. Det är inte bra för konkurrensen, och ja, det är till och med onaturligt; människan vill välja, det är så hon vill ha det.

Sedan vet vi vad som hände. Vi väljer som aldrig förr och ett av människans tragiska öden har blivit ännu mer tragiskt. I vissa skolor får barnen två handskar av god kvalitet, i andra sitter eleverna och fryser om båda händerna. Oberoende vilket tåg vi väljer så kan man ge sig fan på att det stannar efter spåret för att ett privat företag valt att skippa underhållet på sträckan. Och ringer man till en myndighet får man åtta olika val beroende på vilket ärende man har, och de tar emot mitt samtal så fort de väljer att svara.

Det fria skolvalet. Tre ord, varav det mittersta är mycket försåtligt. Som om vi blir fria genom att tvingas välja när det gäller den grundläggande tryggheten! Vem vilja välja en dålig skola? Vem vill välja ett dåligt sjukhus?

Konsumismen lever på de obegränsade valmöjligheterna. Vi kan aldrig bli riktig nöjda oberoende vad vi köper, det finns alltid en bättre vara, annorlunda eller till ett bättre pris. Dessa valmöjligheter håller på att dräpa vår jord genom det enorma resursslöseriet. Och det "fria" skolvalet leder till att våra barns skolresultat når bottennivåer. Privatiseringar inom vården raserar möjligheterna till en jämlik och bra vård och omsorg.

Tur att det nu snart är 2014.
Då får vi göra det stora valet.
Att välja bort alla dessa valmöjligheter!

Lyssna gärna här på Underklassmusik av Kartellen. Bra musik att ladda upp till.


17 december 2013

Om motstånd



Jag sitter i mitt lilla målarrum på andra våningen i radhuset. Det är trångt och långt ifrån en vad man skulle kunna kalla ateljé. Rummet är begränsat och ej optimalt, saknar bra ljus och möjligheter att sitta skönt. Och det är just därför helt perfekt för mig och mitt skapande. Jag är nämligen helt beroende av begränsning och motstånd för känna mig kreativ. Skapande kan för mig inte ske i en rik miljö, fulländad och skön. Det måste finnas inbyggda problem som måste lösas. Jag har till exempel endast två penslar och oftast målar jag bara med en av dem. Penslarna är gamla och slitna och en av dem har jag tvingas laga med ståltråd för att få den att hålla ihop.

Jag tror att begränsningen gör något med mig. Att bara måla de närmaste omgivningarna på Porsön; den natur som finns i slyskogen nere vid fjärden, de gångbanor som jag promenerar på, de parkeringar och hus som jag varje dag ser i ögonvrån. Om man sett något tusen gånger är det svårt att verkligen se det. Det är lätt att bli blind för det vi ser i vardagen när vi går till bussen, eller till ICA för att handla mjölk.

Men om man har lyckan att upptäcka det som finns inuti den omgivning som vi tar för givet, blir plötsligt allt magiskt och vibrerande. All vår natur är vibrerande av energier som väntar på att upptäckas av släckta ögon.

Två människor som lever i ett långt äktenskap. Man har tusen gånger tusen gånger sett varandra tills proteinerna i ögonbotten som tar emot ljuset slutat reagera och tillvaron blivit grå och tråkig. Det är livets stora utmaning att aktivera proteinerna igen, upptäcka att den andre inte är lika intetsägande som förväntat utan i ett visst ljus, i en viss rörelse, finns något där som aldrig funnits förr. En stor upptäckt, ett kreativt ögonblick mitt i vardagsbestyren!

Jag har svårt att förstå två olika aspekter av vår nutid som nästan är allomfattande. Den ena är nostalgin. Att ständigt leva i det förgångna och söka bland minnena hur det var när vi var barn och en ständig längtan och glorifiering av den tid som fanns när vi var unga. Och med en obligatoriska musikalisk låsning till just den musik som man lyssnade till som 16-åring. Det andra aspekten; det ständig sökande efter nyheter, nya upplevelser och resande till främmande platser. Och en slags perfektionism som gärna vill att allt ska vara bekvämt, enkelt och utan motstånd. Livets all-inclusive.

För mig är båda riktningarna två olika sätt att fly det som finns just nu framför oss, och som många av oss förlorat förmågan att verkligen se. Vi hinner kanske inte stanna upp och titta. Kanske borde vi stänga av teven och bara gå ut på bron och stå där en halvtimme och titta. Tomglo. Jag tror att det skulle vara en bra början.

Akvarellen här ovan innehåller ett av Porsöns viktigaste kännetecken, de lutande lyktstolparna. Eftersom delar av Porsön är byggd på sjöbotten skjuter och vrider sig leran under oss och ingen stolpe står rak någon längre tid. Tekniska förvaltningen har för många år sedan slutat räta upp dem och de står numera där som en påminnelse om att allt behöver inte vara perfekt. En sätt för naturen att göra ett tappert motstånd mot civilisationen.

Det lutande lyktstolparna. Lika betydelsefulla för Porsön som tornet är för Pisa.

********
Andra bloggare om , , ,


15 december 2013

Isvind



Isen lade sig i november.....och den sydliga vinden började bryta upp den. Ett naturligt skådespel.

******

Andra bloggare om , ,

8 december 2013

Rörliga bilder - Jatte Eriksson på Konstgillet i Boden.



Just nu pågår en utställning på Bodens konstgille med målaren Jatte Eriksson från Luleå. Bilden här ovan är hämtad från utställningskatalogen.

Jatte är en välrenommerad konstnär med en lång meritlista och när jag besöker utställningen förstår jag genast varför; det här är ett måleri av högsta klass som är i paritet med våra främsta konstnärer.

I dagens moderna konstliv är det snarare konstnären själv som är konsten, snarare än det objekt som han eller hon har skapat. Som konstnär gäller det att synas och höras och skapa en kontext runt verket så att det därigenom får en betydelse på marknaden. Konstnärsskapet innebär ett slags varumärkesbyggande och det gäller att utnyttja illusionen på bästa sätt, till sin egen fördel. Det verkar ibland som om en del bildkonstnärer idag pratar mer i tv än vad de målar tavlor. Och det är väl samma sak med många författare.

Inget fel i det. Men Jatte tillhör nog den gamla sortens konstnärer där verket får tala för sig själv. Där målningen, så fort den torkat, är helt upp till betraktaren. Det märks tydlig på vernissagen. När Lena försöker intervjua honom om tankar och föreställningar som han har kring tavlorna, får hon inga riktiga svar, bara vaga hänvisningar till att det är upp till var och en.

Det ger mig som betraktare en stor frihet, och jag skapar min egen historia till varje målning. Utställningen med alla dessa i huvudsak röda landskap, målade i horisontalperspektivet, har en apokalyptisk tydlig ton av hot, förödelse och utsatthet över sig. Små människor och hus hukande mot en hotande himmelsk katastrof.

När jag ställer mig framför bilderna upplever jag dem inte som statiska objekt. Istället sätter de sig i rörelse och de övergår plötsligt till att bli filmer, där scenerna växlar beroende på hur jag rör mig i förhållande till dem. På långt håll är målningarna globala, jordens klimat håller på att förbränna allt levande eller så är en stor meteorit på väg att krossa oss alla, levande och döda. På det här avståndet associerar jag till filmen Melancholia av Lars von Trier. Människornas tillvaro innan den slutliga utplåningen.

Jag går närmare målningen och upptäcker de enskilda människorna och de ensliga husen. Människornas utsatthet bara genom att befinna sig på en liten planet i ett stort universum, kämpande mot naturkrafter och för överlevnad. På det här avståndet ser jag också motståndet, kampen och den mänskliga styrkan. Jag tänker på filmen Stalker av Tarkovsij även om den är i svartvitt. Stalkern arbetar som vägvisare och leder en författare och en vetenskapsman in i den mystiska Zonen, en plats där många underliga företeelser sker och ett felsteg kan betyda döden. I en bunker i Zonen sägs Rummet finnas, ett rum som sägs uppfylla alla ens innersta önskningar.

På den närmaste nivån i min filmiska rörelse mot målningarna, med ögonen någon decimeter ifrån, förvandlas allt till ett inre landskap. En inre värld som är befolkad av känslor av alla de slag, från lugn och glädje till rädsla, ångest och otrygghet. Och alla dessa döda som vi saknar och som flyger omkring i våra minnen samtidigt som vi ser den älv där vi en gång fiskade tillsammans. Och dessa utmaningar och svårigheter som vi vänder ryggen och låtsas som om de inte fanns. Och den Gud som vi anropar men som aldrig svarar med annat än tecken som tyder på att han aldrig har funnits. Jag tänker på Ingmar Bergmans film Viskningar och rop. Tre systrar är tillsammans, en av dem, Agnes är döende. Ingmar ville att alla interiörer skulle vara röda för att visa att själens insida är "en fuktig hinna i röda nyanser".

Jag som betraktare, tycker att ni ska gå och se Jattes målningar i Boden, det återstår en vecka av tiden. Ta chansen att kombinera en konstutställning med möjligheten att se flera filmer utan att behöva betala en enda biobiljett.

*******

Andra bloggare om , , ,

29 november 2013

Mikrofoner och kraxande stämmor

De tre senaste konferenserna jag varit på har föreläsarens mikrofon strulat. Antingen har mikrofonen pekat neråt så att man inte hört något eller så har den varit för nära så att andningen flåsat ut och in och blåst likt en storm. Eller så har ljudet försvunnit varje gång föreläsaren vänt sig mot duken med powerpointen, så att man uppfattat halva föreläsningen, bara varannan mening.

Jag är förvånad att nu när sjukvård och vård och omsorg fungerar så bra och kommit så långt både mänskligt och tekniskt, att tekniken fortfarande inte fungerar på våra konferensanläggningar.

Om vi nu kan åka till månen borde vi väl ändå få en mikrofon att fungera på ett bra sätt, även om konferensen bara är förlagd till Sunderbyn strax utanför Luleå.

Sedan i en paus i uppträdandena är det dags för frågor från publiken. Säg gärna vad ni heter och var ni kommer ifrån. Och så springer en person runt med en mikrofon så att alla ska höra vad som sägs. Men de flesta som har nåt att säga säger ingenting, av rädsla för själva mikrofonen. Det är inte så lätt att säga något helt plötsligt när din röst skall komma från en obestämd plats i rummet. Det känns som om självet upplöses och ens åsikter far runt i cyberspace utan att fastna på ett rimligt sätt. Därför kommer konferensfrågor oftast från personer som tycker att det är spännande att fylla ett stort rum med sin egen röst. Den som en gång pratat i mikrofon på en konferens kommer att göra det i fortsättningen också, det verkar vara beroendeframkallande.

Ibland är jag själv föreläsare i lite mindre sammanhang. Berättar om ett projekt eller ny metod som vi arbetar med. Det är svårt att veta hur man sätter på sig mikrofonen. Antingen framifrån eller bakifrån, bakom öronen, ovan öronen, jag brukar behöva hjälp att få själva mikrofonen framför munnen och inte bak i nacken. Sen ska sändaren förvaras någonstans så det är bra att ha en kavaj på sig den dagen. Många föreläsare, oberoende av kön, har kavaj för att kunna lägga sändaren där och slippa ha den i en byxficka.

De flesta som ska föreläsa inför en folksamling blir lite nervösa, även jag. Men min nervositet uttrycker sig i form av utökad slembildning i halsen. Jag måste kraxa upp flera deciliter nervöst slem innan jag kan fungera med mikrofonen. Annars så fortplantar sig en bruten kraxande röst ut till en obestämd plats i rummet. Bäst är om jag får komma in som nummer två och hinner rensa halsen färdigt från nervositeten genom att svälja ner den, innan det är dags för min tur.

I och för sig, det kanske är jobbigare för de om verkligen k ä n n e r sig nervösa, känslor är ju svårare att bli av med. Inte lika lätt som för mig, att bara kraxa och svälja ner.



21 november 2013

Vuxna har också slutat klättra i träd

På nyhetsmorgon idag berättade man om att nu finns det bilar som kör själv. Det är bara att sätta sig i bilen och säga "kör hem", så åker den iväg. Allt sker elektroniskt och säkert.

Sen kom nästa nyhet. Forskningen har visat att barn numera springer betydligt långsammare än vad de gjorde för 30 år sedan. I studion var man väldigt glad för den första nyheten, äntligen kan man sitta i bilen och surfa utan att behöva tänka på trafiken. Däremot var man väldigt oroad över den andra nyheten. En forskare ondgjorde sig över att barnen inte längre är ute och klättrar i träd på eftermiddagarna. Istället sitter de inne och surfar på datorn.

Och det är väl så vi ser på det hela. Vi vuxna ska utnyttja den tekniska utvecklingen så att vi bara kan sitta och göra ingenting. Numera slipper vi skotta snö (snöslunga) åka skidor(skoter) dammsuga(robotdammsugare) städa (rutavdrag) renovera (rotavdrag) klippa gräs (robotgräsklippare) gå till bussen (bilen) handla mat(Stinas matkasse) laga mat( restaurang) åka tåg (flyget) putsa fönster (Maid service) gifta sig (match.com).

Men barnen! Det är ju förjäkligt! De får ju skjuts till skolan, de behöver inte åka skidor tre mil som vi själva fick göra. Och de är ju aldrig ute nuförtiden, kommer ni ihåg, vi grävde snögrottor och åkte kälke upp och ner i pulkabacken. Inte hade vi nån lift i backen minsann. Och vi hade bara ett barnprogram i veckan och dessutom fick vi äta varm sand till frukost. Det var tider det.

Det är konstigt. Allt ska bli lättare och lättare för oss vuxna, vi försöker på alla sätt slippa alla former av ansträngning, medan barnen, de ska fortsätta att leva som på 40-talet. Barndomen har i den vuxnes ögon stannat i Emilstadiet, snickarboa och Astrid Lindgren. Vår barndom ska reproduceras exakt som vi hade det, för den barndomen vi hade den var den "naturligaste" uppväxten i historien.

Jag tror att det är de vuxnas hämnd på dagens barn för de har det så bra. Tänk på oss, hur jävligt vi hade det. Så borde ni också ha det!

*******

Andra bloggare om , ,

16 november 2013

Om Mats Wikströms utställning i Boden



Om man förutsätter att man tänker med språket så är konst ett sätt att tänka på saker som man inte har något språk för, skriver Ernst Billgren i sin bok "Vad är konst". Men det är en nog en alltför begränsad syn på tankens förutsättningar. Tanken finns inte bara i språket, den finns både i kroppen och i allt material som finns runt omkring oss. Minnet till exempel, finns nog mer placerat i den fysiska miljön än i den egna hjärnan. Det märks tydligt när gamlingar flyttas från sin invanda miljö, de blir förvirrade och får stora minnesförluster.

Vi tror ofta att vi lever i en medveten värld där vi tänker rationellt och har en egen vilja som leder oss, och att våra tankar både är skilda från kroppen och från omgivningen. Men när man besöker Mats Wikströms utställning på Bodens konstgille blir det tydligt att så inte är fallet. Våra tankar besjälar allt runt omkring oss men vi är oftast inte medvetna om det.

De verk som han visar, tillsammans med det omfattande litterära tillägget, väcker så mycket tankar, upplevelser och minnen hos mig, att det känns som det vore mina minnen som finns där i lokalen. En gren från skogen som hänger på väggen. Gammalt virke som legat i ett förråd, blandade bitar i olika träslag, storlekar och former. Lukten av trä. Slöjdalster från ungdomstiden, konstverk som barnen gjort när de var små. Men också avancerade snidade skulpturer med den vuxne konstnärens handlag.

Och den litterära texten som beskriver ett slags opposition mot den konstelit som bestämmer vilka uttryck som är accepterade, just nu. För min del har jag besökt många sådana accepterade utställningar utan att mitt minne har funnits där. Jag har ofta känt mig som en förvirrad gamling nyligen inflyttad på ett servicehus med gott renommé.

Eftersom jag själv håller på med akvarellmåleri blir jag särskilt intresserad när jag ser Mats akvareller. I texten beskriver han sin aversion mot det "bra" akvarellmåleriet idag, det finns enligt Mats mening "något djupt bedrägligt över dessa flödiga alster där vattnet ska ordna dom visuella effekterna genom oförväntad pigmenttransport". Jag blir naturligtvis glad när han skriver att han "gillar ett torrt sakligt beskrivande av normala saker och miljöer" eftersom jag själv målar på det sättet.



Och när jag ser akvarellen RUSTA, tycker jag att det är väldigt modigt att så definitivt ställa sig utanför den gällande diskursen, samtidigt blir jag överraskad av hur drabbad jag blir av målningen, den går rätt in i mig. Jag har svårt att formulera vad som händer, därvid får jag ge Billgren ett halvt rätt, det mesta ligger utanför språkets domän. Men det handlar om min klassresa på nåt sätt. Att vara uppväxt i en miljö med begränsade ekonomiska resurser, där många av inköpen gjordes på ÖB eller Strömsknallen, billighetsmarknader med lägsta möjliga kvalitet. Kvalitetsskillnaden mellan inköp av verktyg på RUSTA eller Järnia, är en slags symbol för mig när det gäller klassamhället.

Idag kan jag med mitt jobbskatteavdrag gå och äta en middag på CG:s för 1000 kronor, det vill säga lika mycket som en fattig barnfamilj kan ha till matkostnader för en halv månad. Varje gång jag går förbi CG:s ser jag den lyxkonsumtion som idag har blivit våra livs mening. Vi har blivit ett samhälle för finsmakare, av goda viner och lyxiga maträtter, samtidigt som RIA bjuder på soppkök ute på torget i Boden för de mindre bemedlade.

Mats Wikströms utställning påminner mig om vad som är viktigt här i livet. Det är inte vetskapen om vilket vin som passar till en köttsteken som det handlar om. Jag tror att det är själva sökandet efter det liv som passar den person som jag helst skulle vilja vara. Ett sökande som aldrig leder fram till något vettigt svar, men ju äldre man blir desto närmare kommer man ändå det önskvärda tillståndet.

8 november 2013

Från kval till IT

I dessa tider pratar alla om hur viktigt det är med god kvalitet, särskilt inom skolan, vården och omsorgerna. När privata bolag försnillar våra skattepengar och tar dem utomlands, då står politikerna och ropar kvalitetskontroll, kvalitetskontroll! Alla problem som uppstått i och med vinstintresset intågande i offentlig förvaltning ska tydligen lösas med bättre kvalitet, inte genom att mejsla ut själva vinstintresset och skicka det på soptippen.

Men tyvärr är det ingen som vet vad kvalitet är för någonting. Så jag tänkte passa på att förklara det för er.

Kvalitet är ett begrepp som kommer från grekiskan, och är sammansatt av två delar, "kval" i betydelsen mänskligt lidande, och it, i betydelsen IT-system. God kvalitet uppstår när mänskligt lidande kan föras över till dator och föras in i ett IT-system av något slag. Från kval-till-informationsteknik.

I varje organisation och företag finns det mycket lidande. Saker blir inte gjorda på rätt sätt, chefer kan inte ta beslut och styra verksamheten, folk kommer för sent till jobbet, folk är sjuka, det händer oförutsedda händelser, saker hamnar mellan stolarna osv. Lidande i organisationer skapar bitterhet, surhet och jobbiga fikapauser. I kommunala organisationer är även kvaliteten för "kunden" viktig. Det mänskliga lidandet är stort ute i samhället, och alla deras kval måste inordnas i någon form av IT-system för att alla ska bli nöjda.

God kvalitet innebär alltså att formulera problem in i ett IT-system, inköpt för dyra pengar. Alla i personalen måste därför utbildas i datasalen i källaren och det sker genom ett stort antal utbildningstillfällen. Många blir redan där irriterade eftersom inget IT-system är riktigt färdigt när man köpt in det. Det krånglar men ha tålamod. För 100 000 kr extra kommer konsulter att förbättra och anpassa det så att det stämmer till den verksamhet om det är inköpt för.

Några i personalen lär sig systemet, andra lär sig det aldrig och det blir hela tiden en massa fel, saker blir inte ifyllda på rätt sätt, besluten hamnar i fel kolumn, någon kommer för sent in med rapporten, systemet står still i två dagar och driftstörningar pågår och så vidare. Men den stora fördelen är att ingen längre behöver tänka på de ursprungliga mänskliga problemen, allt har på ett kvalitetsäkert sätt överförts till ett digitalt media.

Kvaliteten har därigenom förbättras betydligt i organisationen. Nu finns dessutom tillräckligt med dokument när tillsynsmyndigheten kommer för att göra sin kvalitetskontroll. De kollar nämligen inte verksamheten längre. De vill bara veta om vi har fungerande IT-system som kan "fånga upp problemen" och rapportera in dem till statens centrala system för registrering av mänskliga problem.

***********

Andra bloggare om , ,

16 oktober 2013

Väderprat

Det är skönt att det börjar bli kallt och vintern är i antågande. Då har jag nåt att prata om när jag plötsligt måste åka med någon i hissen på jobbet som jag bara känner ytligt. Jag är en kär vän till väderprat men helt ointresserad av väder. Väderlek ser jag som enbart ett yttre fenomen och det påverkar aldrig mitt inre mående. Jag vet att många nästan kan må psykiskt dåligt av regn, dimma och storm. Eller kyla. Är det kallt så är det kallt, och är det varmt så är det varmt, det är min inställning. Vädret påverkar mina aktiviteter, min klädedräkt och vissa möjligheter. Men inte mig själv.

Jag ser aldrig på väderrapporten eller lyssnar på sjörapporten. Jag ser det som meningslöst att i förväg  förbereda mig på något som inte har någon betydelse för mig. 

Många lever fortfarande som om vi vore bönder, fiskare eller sjömän, trots att vi i sitter i bilar, bussar och hus varje dag. Hur mycket blåser det på Rödkallen idag? När kommer snön? En del är så oroliga för vintern att de sätter på vinterdäcken en månad innan den första köldgraden uppenbarat sig en stjärnklar natt. Dubbarna är halvt nernötta innan snön börjar täcka vägbanorna.

Varför denna fokusering på morgondagen? Räcker det inte att känna kinden när kylan biter i den? Eller när regnet strilar nerför ansiktet? 

Däremot gillar jag som sagt kallprat. Ytligt prat om att nu har kylan kommit. Nu är det dags igen. Det var frost imorse. Det blir ljusare när snön har kommit.

Min mamma skrev dagbok de sista 20 åren av sitt liv. Varje dagboksanteckning börjar med den inre temperaturen; hur hon mår och hur hon har sovit, och sen den yttre temperaturen i grader celsius. Varje dag finns dessa temperaturer noterade i 20 års tid. När det var riktigt kallt skrev hon ett utropstecken efter graderna. Ibland två utropstecken. Hennes anteckningar var ett slags kallprat med sig själv, ett sätt att hantera ensamhet, eller känslan av ensamhet.

Vi människor kopplar lätt ihop avvisande med kyla och kärvänlighet med värme. Det är nog också en sedvänja från förr i tiden när värmen i elden var förutsättningen för livet. Här i Norrbotten, där kylan ibland kan bli extrem, så stärker kylan den mänsklig värmen. Vi tyr oss till varandra, ler när vi möter någon på Storgata påbylsad i dunjacka och mössa, och säger, idag är det bistert! Den mänskliga värmens seger över klimatet.

11 oktober 2013

Skjortkragen

I min garderob ligger det många svarta t-shirts. Jag kan inte använda dem. En man som är flint, som jag, kan inte bära svarta t-shirts, det är förskräckligt. Det ser verkligen ut som en rund knopp som sticker upp ur ett svart hål, det är motbjudande. Jag har därför alltid skjortor med krage, oberoende om de är långärmade eller kortärmade.

På 70-talet då jag var ung var många av mina manliga vänner vänsterradikala proggare. De kunde aldrig tänka sig att klä upp sig inför en fest eller så, det ansågs borgerligt. Istället hade man en annan slags uniform: bondskjortor som saknade krage och kallades murarskjortor. Utanpå det hade man stickade ylletröjor, s.k. pippi-långströmströjor. Med ett ovårdat skägg till det, var man klar med en lämplig outfit och kunde gå på fest.

Själv kom jag från arbetarklassen, till skillnad mot många av det proggiga revolutionärerna. Och även om jag sympatiserade med vänstern kunde jag aldrig tänka mig att sätta på mig en kraglös bondskjorta. Det kändes som ett svek mot mitt ursprung. Så på festerna i Umeå var jag i stort sett ensam om att ha krage på skjortan.

Nuförtiden när jag går på fest, finns många av de proggiga vännerna fortfarande med. Många har blivit förborgerligade i så hög grad att de tar på sig en svart kavaj. Men jag tror att de fortfarande har ett inbyggt motstånd mot att "göra sig fin" och därför klär de "ner sig" genom att alltid bära jeans till kavajen, och därtill alltid en svart t-shirt. Och eftersom många, liksom jag, har blivit flint, är det förskräckligt. Som en knopp som sticker upp från ett svart hål, draperad i kavaj.

Kragen är en fantastisk uppfinning. Jag känner mig trygg när jag upplever dess sköna tryck mot halsen och jag vet att det ser bra ut. Att jag är välklädd medelklassman men med ett tydligt ursprung i arbetarklassen.

När jag någon gång är i Stockholm så ser jag att de rika, miljonärerna där, precis som proggarna, klär ner sig. De behöver inte kläderna som markörer för sin rikedom, istället ser de ut som om det kommit direkt från gymet när de sitter på en fin restaurang. Männen kan ha gymnastikskor, slafsiga byxor och en utsliten t-shirt på sig. Det är förskräckligt. Särskilt om de har flint.

5 oktober 2013

Manlig checklista för "kärlek"

Vad som är kärlek kan vara svårt att definiera för dig som är man. Att vara kär är nämligen en känsla som är så väldigt diffus och som man aldrig kan vara riktigt säker på. Frågan är om just den känslan finns representerad hos det manliga könet. Så även om du tror att du är kär så kan det vara fel, föralldel.

Men det finns vissa tecken som du kan försöka lägga märke till och som kan tyda på att det handlar om kärlek. Till exempel om du en kväll säger nej till att följa dina manliga kompisar på en fest och istället väljer att vara med din tjej, det kan vara ett sådant tecken. Om du dessutom offrar tid på att prata med hennes mor på ett artigt sätt och inte på ditt vanliga buffliga sätt, så stärker det misstanken om att du håller på att bli kär. Det vill säga det som du sett på bio och läst om i böcker, det som kallas kärlek.

Om du en morgon inte längre vaknar med dåligt humör utan får lust att sjunga när du borstar tänderna så bör du bli vaksam. Att vara så glad redan på morgon är ju rent av onaturligt, och kan tyda på att du är drabbad av kärlek. Men ett ännu tydligare tecken är att du får lust att ringa din tjej och bara prata med henne, utan att du har en specifik fråga som du vill ha svar på. Det är ett varningstecken för att du håller på att bli kär. Men tänk på att du kan aldrig vara helt säker. Var misstänksam, det kan vara helt fel, föralldel.

Och om du går på bio med din tjej och följer henne på en romantisk komedi, istället för att se en film med våld och mord så tyder din uppoffrande inställning på att det kan vara någon form av kärlek på gång. Men det slutliga tecknet, den sista punkten på checklistan, är ändå att du följer henne på en konsert med klassisk musik, till exempel en stråkkvartett. Då pekar det mesta på att du har blivit kär. Det som bara händer andra och som du sett på bio och läst om i böcker.

Men tänk på att du aldrig kan vara säker. Var misstänksam, det kan vara fel, föralldel.



*********

Andra bloggare om , ,

28 september 2013

Trivsam vernissage idag!

















Att ha vernissage på en akvarellutställning i Överkalix samma dag som höstens stora loppmarknad äger rum i Sporthallen är att ta en viss risk. Men glädjande nog kom ändå ca femton personer till min vernissage och även besökare från Luleå och Kalix dök upp. Tack alla ni som kom!

Vernissagen inleddes av Roger Melin, bibliotekschef, som presenterade mig och utställningen. Sedan hade vi ett samtal kring mina bilder. Roger ställde frågor och även publiken deltog intresserat så jag fick breda ut mig med långa svar precis som jag gör här på bloggen.


















Samtalet kom att handla om det konsumtionssamhälle som vi lever i och som kräver att vi aldrig ska vara nöjda med det liv vi lever, vardagslivet, utan istället längta efter nya saker, resor till främmande platser och sökande efter nya upplevelser.  Den omgivning som vi har runt omkring oss större delen av året försvinner ur vår blick, vi blir blinda för det fantastiska miljöer som finns i vår absoluta närhet.

Många åker på kurser i Mindfulness eller Meditation, där de under en helg lever skild från sitt vardagsliv för att i grupp uppleva nuet och medveten närvaro. Men det blir som lätt som en charterresa, en tids vila och omväxling,  som inte får någon påverkan i vardagen.

Min utställning handlar väldigt mycket om Norrbotten, eller det Norrländska. Jag har målat en OK- mack, som lyser upp i den kalla och mörka vinterkvällen. Att ha bensin i tanken är en av de viktigaste som finns för en norrlänning med tanke på det långa avstånden, det är säkert mycket viktigare för överlevnaden än att ha en nära vän. För oss är en OK-mack en oas, ett vattenhål i det kalla snölandskapet, som lyser upp som en hägring.

Eller långtidsparkeringen av jaktbilarna. Alla de gamla Volvos som i oktober körs in på en parkering, avregistreras och står där under hela vintern, snöar över och hindrar plogningen och irriterar grannarna, tills det blir augusti och den måste göras ordning igen, och bromsbanden har rostat fast och måste slås lösa med en slägga. Och sedan rullar den i skogen i september under älgjakten. Varje bil bär ett års drömmar.

Det enda jag vet om min konstnärliga verksamhet är att alla motiv som jag behöver finns inom min närmaste omgivning.

*******
Andra bloggare om , ,

25 september 2013

Finn fem fel på bilen

Jaha då är Bilprovningen också privatiserad och konkurrensutsatt!

Nu gäller det att välja den "bästa" bilprovningen, det vill säga den som hittar minst antal fel på bilen. För naturligtvis så måste ju de privata företagen locka kunderna på nåt sätt. Precis som de privata skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg, kommer de privata bilprovningarna att konkurrera genom att se genom fingrarna. För vem vill åka med bilen till en tråkig statlig institution som knackar med stålhammare på underredet så att rosten kommer fram, när man istället kan mötas av en besiktningsman expert på kundbemötande och som hellre är trevlig och lismande än kontrollerande och tråkig.

Men snart kommer undersökningarna som säger att privata bilprovningar godkänner fler bilar än den statliga och att det är ett allvarligt problem som ingen hade räknat med. Trafiksäkerheten hotas och politikerna ställer upp sig på rad och säger att detta är upprörande och nu måste "kvaliteten" säkras inom hela branschen. En ny statlig myndighet, Bilprovningstillsynsmyndigheten måste tillsättas med kontor i centrala Stockholm, 135 anställda akademiker utbildade i regelstyrning och kontroll. Många kan rekryteras direkt från Socialstyrelsens avdelning för regler och behörighet. Det har ingen betydelse om någon på tillsynsmyndigheten kan något om bilar, det räcker om man kan granska dokument.

De dokument som ska bli underlag för tillsynsmyndighetens granskningar ska produceras noggrant av alla företag som utför Bilprovningar, även den statliga bilprovningen som aldrig tidigare fuskat men för rättvisan skull, det gäller alla.

Därefter kommer varje besiktningsman att utbildas i dokumentation. Nu räcker det inte längre att bara pricka i besiktningsprotokollet med ettor och tvåor, nej, varje punkt ska utvärderas tillsammans med kunden med en nöjdhetsindex för att kunna bedöma den upplevda kvaliteten av själva besiktningen. Varje bil bör generera en rapport på minst 20 sidor som skickas in till tillsynsmyndigheten. Varje år utsätts dessutom varje bilprovning för en flygande besiktning utförd av personal på de lokala tillsynskontoren som tillskapats i varje region. Hur dessa oanmälda besök ska utföras finns reglerad i en särskild föreskrift.

Tillsynsmyndigheten kommer att årligen att växa med många fler akademiker då nya lagar ständigt kommer till varje gång en nybesiktad men trafikfarlig bil upptäcks rullande på E4 och där företaget trots anmaningar inte följt myndighetens beslut om utveckling av kvaliteten.

Samtidigt i Agenda står politikerna från både opposition och allians och tävlar i att hylla kvalitetskontrollerna som nu äntligen ska få ordning på det problem som aldrig funnits tidigare innan privatiseringen men som nu alla är överens om kommer att lösa det hela.

Men privatiseringen i sig, den vill ju folk ha nu. Titta på kundnöjdhetsindex! Tänk på valfriheten! Tänk på alla akademiker som äntligen fått jobb!

*******
Andra bloggare om , , ,

24 september 2013

Upplyst - utställning i Överkalix

lördag den 28/9 kl 13.00 är det vernissage på min utställning i Överkalix bibliotek med akvareller under temat Upplyst. Utställningen finns där till den 18 oktober.


Vardagslivet. De dagliga rutinerna; att vakna halvt outsövd, tvinga sig upp ur sängen för att inte komma för sent till jobbet. Stå huttrande och vänta på bussen, komma till jobbet och stämpla in och det är fortfarande flera dagar kvar till fredag. Tråkigt rutinarbete som man hållit på med många år och där entusiasmen försvann redan på 90-talet. Det känns kallt, tråkigt och grått. Livets november, vardagslivet.

Och vi försöker överleva på olika sätt. Vi ser framåt i tiden, ser vardagen som en transportsträcka som vi helst kunde vara utan: bara jag får semester och får åka på den långa resan eller tänk om jag skulle vinna pengar, då kan jag säga upp mig och bara lämna allt. Elle om jag i varje fall fick träffa nya och intressanta människor som kunde ge mig energi, inte bara alla dessa energitjuvar som rånar mig varje dag på allt jag har.

Men vi kommer inte undan. Ingen kommer undan vardagslivet där större delen av våra liv pågår. Och dessa liv utspelar sig inom ett relativt begränsat utrymme, i ett vardagslandskap där vi rör oss tryggt och säkert. Vi tar inte någon större notis om det. Vanan gör oss blinda inför det som dagligen finns runt omkring oss. Till slut märker vi det inte ens. Eller så tråkar det ut oss bara. De fula sjuttiotalshusen, de översnöade lekplatserna, de trasiga cykelställena, de parkerade husvagnarna.


Vardagslandskapet räknas inte till det sevärda.

Norrbotten är en mörk plats på vintern men trots det så lever vi i en alltmer upplyst tid. Gatubelysningen lyser upp våra vägar och gator, tv-ljus vibrerar ut genom fönsterrutor, strålkastare lyser från bilar och i trädgårdar syns ljusslingor.

På vinterhalvåret är vi utelämnade till det artificiella ljuset. Men när mörkret ligger som tätast en sen och kall januarikväll kan skenet från staden reflekteras i molntäcket och upplevas som om det artificiella ljuset får eget liv. Det uppstår ett rödaktigt skimmer på himlen som påminner om en solnedgång och tillvaron glimmar till för ett ögonblick.

I reflektionen av det som är upplyst på konstgjord väg framträder bilden av riktigt liv. Där uppstår ett vinterljus som finns för sig självt, för sin egen skull. Natthimlen speglar staden och kastar på samma gång ett nytt ljus över vardagslandskapet, såväl bildligt som bokstavligt.

*******
Andra bloggare om ,

12 september 2013

Lyckliga så in i norden

FN har i en rapport undersökt lyckan i världens alla länder. De fem nordiska länderna dominerar i listan över lyckliga länder med Danmark på första plats, Norge tvåa, Sverige femma, Finland sjua och Island på nionde plats.

Det slog mig när jag såg listan att det är tydligt att främlingsfientlighet har en stark koppling till lyckan. I Danmark har Dansk Folkeparti sedan 1995 kunnat driva landet mot en alltmer invandrarfientlig inriktning. De ligger på första plats. På andra plats i främligsfientlighet ligger nu Norge som troligtvis får Fremskrittspartiet i regeringställning. Och på femte plats, med Sverigedemokraternas ökade stöd, ligger Sverige.

Norge, som är näst lyckligast i världen, med ofantligt mycket pengar i oljefonden, med höga löner och en fantastisk välfärd, är oroliga för att invandringen ska föröda landet? Hur kommer det sig att så stor del av befolkningen Norge kan få en sådan ogrundad och orimlig rädsla?

Lyckliga och rika människor som lever bland andra rika och lyckliga människor verkar var en farlig grogrund för allsköns främlingsrädsla. Eftersom alla har sina materiella behov tillgodosedda och allt annat kan de köpa sig som t.ex vänner, sjukvård, hjälp med barnen, så behöver de aldrig känna sig beroende av andra.

Och att vara beroende av andra, det är väl det som gör oss mänskliga. Om jag behöver andra förstår jag också att andra behöver mig. Det är grunden för solidaritet med invandrare och flyktingar. I våra nordiska länder, där vi är rika och lyckliga, frodas numera oberoende och individualism. Samtidigt växer rädslan för De Andra, de som inte passar in normen, de som inte klarar sig själva, de behövande.

Kanske är det så att främlingsfientligheten inte bara ökar hos de som lever i utanförskap, fattigdom och som har tappat tron på samhället. Utan även i den ekonomiskt förmögna delen av befolkningen, de som tror att de alltid kommer att klara sig själva men känner ett odefinierat hot mot sin egna privilegier.

Därför är ett land som Sverige, där vissa blir rikare och rikare och andra får det allt sämre, den miljö som Sverigedemokrater trivs bäst i. Ojämlikheten, där finns grogrunden.

Minskade ekonomiska skillnader och ökad jämlikhet i landet är en medicin som behövs.

******

Andra bloggare om , ,

9 september 2013

Om inköp av olika slag

Det finns två ytterligheter när det gäller att köpa nya saker, i varje fall vid lite större investeringar. En del är väldigt spontana, går in på affären och säger att jag ska ha en tv, eller en tvättmaskin. Och så låter man försäljaren peka ut en lämplig version, betalar och åker hem.

Själv skulle jag vilja höra till den gruppen men tillhör tyvärr den andra ytterligheten. Jag lägger ned lika mycket energi på att köpa en tv som en ungkarl gör för att hitta en kvinna som han kan gifta sig med. Lika mycket energi som kommunen lägger ned på att göra en kravspecifikation vid inköp av ett fjärrvärmesystem till ett bostadsområde. Lika noga beräkningar som man gjorde innan borrningarna i Hallandsåsen inleddes.

När vi köpte tvättmaskin höll jag på att förlora förståndet. Jag läste allt som gick att läsa på nätet om testerna, recensionerna och diskussionerna i alla forum. Sedan gick jag över till den tekniska sidan, lärde mig olika uppbyggnader på motorer, upphängningar av trummor, material och hållfasthetslära. Inte bara var och hur maskinerna tillverkades utan även kvaliteten på underleverantörernas produkter.

Under tiden tvättade min väldigt tålmodiga fru för hand. Hon var väl rädd att ställa så stora krav i samband med inköpet att jag skulle bryta ihop.

Men det blev en väldigt bra tvättmaskin. Dyrast är inte alltid bäst.

Senaste fyra månaderna har jag köpt en ny tv. Det är inte längre "tv-apparater" som vi pratar om. Det är nåt slags hybrider mellan tv, dator, radio och stereoanläggning. Det är så många parametrar så även om man läser Råd och röns testprotokoll av 350 tv-apparater så vet man inte vad det är för skillnad. Eller likhet.

När vet man när en försäljare ljuger? Alltid säger vissa, men jag tror att det beror på kunden. Om du kommer in som man i min ålder med jeans som saknar passform och ställer en dum fråga, då är jag det offer som försäljaren väntat på hela dagen. Han sätter klorna i mig på ögonblicket och övertygar mig om att köpa den tv som affären bestämt att män i min ålder ska luras på, för de har ju ingen susning om någonting överhuvudtaget. Men om jag ställer en någorlunda insatt teknisk fråga, till exempel om det finns crouding-tendenser på skärmen, då skärper de till sig en aning. Man kan få ganska riktiga svar. Jag fick efter en diskussion med en försäljare på Elgiganten honom att erkänna att ingen av alla försäljare på affären själva kör Smart-tv, eftersom de fortfarande är för dåliga. Och det gjorde han framför hundratals skärmar av moderna Smarta tv-apparater. När han sa det visste jag att han pratade sanning.

I konsumismen finns en inbyggd längtan efter att blir bedragen. Vi vet att vi blir lurade av reklam och försäljare men utsätter oss ändå för att bli offer. Sociologen Markus Arvidson som forskat om sol-och vårare svarar på följande fråga i DN: Finns det då några varningssignaler som tyder på att en bedragare är i farten?
Ja, om ett erbjudande låter för bra för att vara sant är det oftast så.

Så är det oftast när man går på en affär som säljer elektronik. Själv går jag många gånger på olika affärer för att utröna marknaden och genomskåda försäljningsknepen. Men sen köper jag aldrig där. Det gör jag på nätet. Tji fick ni!

*******
Andra bloggare om , , ,

1 september 2013

Empatitestet

Det finns ett enkelt empatitest som du kan använda på din omgivning. Till exempel om du träffat en ny partner och funderar på om det är någonting för dig. Eller om du har ett företag och är på väg att nyanställa, och vill veta de sökandes empatiska förmåga.

Först måste du skaffa dig en allvarlig skada av någon form. Du kan till exempel falla olyckligt och bryta vänster arm. Och sedan berättar du för den person du vill testa, att du brutit armen.

Den mest empatiska personen svarar då som sin första tanke, Ojojoj vad ont det måste ha gjort. Det är höjden av inlevelseförmåga och man ser i personens ansikte till och med lidande i ansiktsuttrycket.

Den mindre empatiska personens första tanke är på sig själv, på en liknande händelse som inträffat för honom, Ojojoj jag minns när jag bröt foten 1987, vad ont det gjorde ! Här är alla hemska händelser som inträffar för andra personer bara en utgångspunkt för associationer till ett eget lidande.

Den oempatiska personens första och enda reaktion är glädje, Ojojoj vilken tur att det inte hände mig ! Sedan går samtalet vidare runt i en cirkel för att inte igen beröra det olyckliga, på sin höjd får man en kamratlig klapp på den skadade armen, med ytterligare smärta som följd.

När jag träffar empatiska personer får jag hela tiden en känsla att det är något fel på mig, något som är beklagansvärt. Det är som lidandet måste utökas ytterligare genom långa samtal och frågor om hur det känns och andra s.k inlevelsefrågor. Jag tycker därför bäst om helt oempatiska personer. Då flyttas fokus från min brutna arm till dennes glädje och lycka över att han ramlat hur många gånger som helst och aldrig brutit något. Och att det beror på att han tränade karate när han var ung. Om det är någon som kan ramla så är det han!

Och visst är det roligare att prata om trevliga saker än djävulskap och elände. Jag trivs bäst med mina kompisar som tillhör den tredje kategori, man slipper så mycket lidande och får igen så mycket skadeglädje. Av någon konstig anledning är alla mina bästa kompisar män, men det kan ju bero på andra saker också.

Vi människor är så strömlinjeformade. Om någon en gång har sagt att empatiska förmåga är bättre än att vara utan, då tror alla det. Och alla vi som inte passar in i mallen vi får försöka anpassa oss. Hur många av oss kämpar inte med att försöka hålla koll på alla runt om oss hur de mår, om de hänt dem någon och ställa dom rätta frågorna.

Jag brukar ha några frågor på lager till folk som inte ännu förstått att oempatiskt är bäst. Du ser trött ut, har du mycket att göra? Det är en riktigt klassiker, alla är ju trötta och har mycket att göra, så säger man det någon gång då och då då upplevs man väldigt inlevelsefull. En annan fråga är, var du borta i fredags? Den kan vara vansklig men i mer än hälften av gångerna så stämmer den in, i varje fall om man arbetar kommunalt. Det visar att man är uppmärksam och ser folk omkring sig.

Det finns hos de flesta en överdriven tro att själsligt penetrerande är att föredra. Helst skulle jag vilja leva resten av mitt liv bara med glada, självupptagna  och oempatiska människor. De som inte  håller på och rotar i andras olycka.

********
Andra bloggare om ,

28 augusti 2013

Om återanvändning

I början av 1900-talet myntades begreppet lopp-marknad. Det var begagnade kläder och möbler som såldes och som sedan spred loppor och ohyra bland fattigt folk. Mina föräldrar som var födda på 1910-talet hade växt upp med detta och först från 50-talet och framåt hade de råd att köpa nya saker. Att handla nya kläder och möbler hade en annan betydelse för dem, nya saker var ett bevis på att de inte var fattiga längre. Mina föräldrar kunde aldrig under resten av sina liv tänka sig köpa begagnade kläder, inte ens gamla möbler på en auktion som var så populärt på 80-talet. De älskade konsumtionssamhället och jag minns med vilken glädje de shoppade kläder i affärerna i Öviks centrum.

Samtidigt som arbetarklassen fick det ekonomiskt bättre på femtiotalet så försvann också lopporna och ohyran från Folkhemmet Sverige. Hädanefter var det slit och släng som gällde och lopporna förlorade sina möjligheter att bo i den gamla lumpen. Nytt skulle det vara!

Idag, efter Alliansens sju år, är lopporna tillbaka i Sverige igen. Särskilt i storstäderna sprider sig loppor och ohyra lavinartat. Men det är inte den traditionella arbetarklassen som sprider dem, de är alltför välbärgade efter att huset stigit i pris och fyra jobbskatteavdrag i rad. De tillhör den grupp som konsumerar mest av kläder sydda i Asien och möbler av undermålig spånplatta på de gigantiska stormarknaderna i utkanten av staden. Om mina föräldrar hade levat hade de tillhört denna grupp, sett shopping som det bästa man kan företa sig, saknat all konsumtionskritik och fullständigt nonchalerat miljöfrågan. Som en äkta socialdemokrat.

Nej, det är istället den fattiga underklassen, som lever på a-kassa, socialbidrag eller underhållsbidrag som idag går på loppmarknaden eller Röda korset för att köpa vinterkläder till barnen eller begagnade vardagsrumssoffor. Saker där lopporna överlevt från den förra ägaren i springor och vrår. Precis som det en gång började i början av 1900-talet.

Men det finns också en annan stor framväxande klass i våra storstäder. Det är anställda bl.a. inom tjänstesektorn, med kortvariga och tillfälliga anställningar med låg lön. Det är en ung, urban grupp med låga inkomster som bor i andra hand men ofta med höga värden när det gäller socialt och kulturellt kapital. De kan vara högt utbildade men har ännu inte fått någon fast plats på arbetsmarknaden.

Denna grupp ungdomar handlar också begagnat, de köper i huvudsak allt de kan på loppmarknader. Men de gör det av två skäl. Den ena är ekonomiskt, det vill säga de har inte råd att konsumera nya saker som den välbärgade arbetarklassen gör. Men det andra skälet är ideologiskt; de avvisar det kapitalistiska konsumtionssamhället genom att skapa en egen anti-kultur som bygger på återanvändning av gamla kläder och möbler. Blocket är deras marknad, inte Ullared.

Men det är en väldigt skillnad mellan att frivilligt välja att köpa begagnat, som en del av ett politiskt och kulturellt ställningstagande, än att som en ensamstående mamma med försörjningsstöd av enbart ekonomiska skäl tvingas göra sina inköp på Röda korset. Men ungdomarnas medvetna val att välja återanvändning som politiskt uttryck leder dock till en positiv konsekvens, det blir inte lika utpekande att gå i begagnade kläder för de som enbart gör det av ekonomiska skäl.

Även jag gillar att köpa begagnat. Det kan vara verktyg, hyllor, mopeder, cyklar eller byggnadsmaterial. Visserligen, precis som ungdomarna i städerna, är jag emot det extrema konsumtionssamhället som finns idag men jag måste erkänna att min största drivkraft är ändå snålheten. Det får absolut inte vara dyrt, om jag får bestämma. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa kläder eller en soffa på en loppmarknad, där slår min arbetarbakgrund igenom.  Inga loppor och ohyra i vårt hus, det är min bestämda uppfattning.

********

Andra bloggare om , ,

18 augusti 2013

Familj- och festivalsommaren 2013


Ja, nu är semestern slut för min del, i morgon börjar jag arbeta igen. Det har varit en fantastisk sommar, inte på grund av vädret, utan tack vare alla söner, flickvänner och barnbarnet som vistats med oss i stugan. Denna sommar har präglats av den svenska familjens grundelement: middagar med kartongvin, goda samtal och kaffe med blåbärspaj och grädde.

Så det är inte konstigt att jag gått upp i vikt. Ett par-tre kilo har lagt sig bekvämt till rätta runt magen. Nu när hösten är här ska jag verkligen ta tag i det här och göra något åt det. På måndag ska jag helt resolut gå och köpa nya byxor i en större storlek. Det är ju den bästa och snabbaste lösningen på problemet. Att acceptera faktum, och rätta till det.

Att fetma är en uppenbar klassfråga har jag blivit varse i sommar. Jag var till Göteborg på musikfestivalen Way out West tillsammans med två kompisar. Visserligen är det mest ungdomar där men när Neil Young planerade uppträda där så var det möjligt även för folk i vår ålder att gå dit. Tyvärr ställde Neil Young in. Hans gitarrist klämde handen i en bildörr.

Vi fick därigenom mer tid att se oss omkring. Det jag reflekterade över var att det fanns nästan ingen överviktig person på festivalen, trots att övervikt och fetma är ett vanligt problem även hos unga vuxna. Orsaken är naturligtvis att Way out West är en festival för en viss grupp av människor, nämligen unga vuxna ur medelklassen. Den är avsedd för s.k hipsters, det vill säga alternativa och kreativa människor, ofta med högskoleutbildning

Det är ju bland unga kvinnor med låg utbildningsnivå där övervikt och fetma är som mest utbrett. Jag insåg att ungdomar med begränsade ekonomiska förhållanden från förortsområdena, de kommer inte till festivalen. Det är naturligtvis för dyra biljettpriser och även kanske alldeles fel, alltför vit musik. Till och med kött i form av hamburgare och korv med mos var förbjudet på området, för att ytterligare markera vilka som var välkomna. Man kan säga att Way out West är en festival med tydlig klassmässig inriktning.

Och det gör det ju väldigt trivsamt för en sån som jag, som lever mitt liv i samma klass. Ingen fylla, väldigt trevliga och artiga ungdomar och man behöver inte ens vara rädd för att få en knuff. Alla är så glada. Jag tänkte att så är det med segregation, man trivs väldigt bra på den sida om staketet man hamnar och till slut märker man inte ens att man sitter på en sida av ett staket. Man tror att alla har det så här. Och utifrån sitt ensidiga liv börjar man tolka tillvaron.

I helgen var det Musikens makt i Luleå. Det är en gratisfestival med förvånansvärt bra bokningar, med musik som spänner från mainstream på stora scenen i form av Rekyl till electronika i Potatiskällaren med Paddington DC. Massor av folk i alla åldrar och eftersom den är gratis stänger den inte ute någon. Det går att köpa en fet hamburgare om man vill. (Men kanske saknas det riktigt hård musik för de svarta hårdrockarna, som Raubtier som drog en storpublik 2010)

Det känns verkligen som Luleå lyckats med denna festival och man kan känna en stor stolthet att Luleå nu har ett eget musikliv som väcker respekt i hela landet. Det är något stort som som håller på att växa till sig här. En blandning av bra intelligent musik med en politisk botten, inte uttalad men den finns alltid där, och som gör den mycket speciell. Kanske kan man säga att det finns en progg 2.0 i Luleå idag, 30 år efter senaste hajpen.

Kanske det är dags även för Luleå att på måndag köpa större storlek på sina byxor. Efter den här sommaren har vi alla gått upp några kilo. Men köp inga dyra idéer från Venedig och sluta bygg för de rika med sina omättliga behov av havsutsikter och båthamnar. Ta Musikens makts grundtanke och låta den prägla hela stadens bostadsplanering; bygg små billiga lägenheter för ungdomar. Låt alla var med, bygg inga flera staket.

********
Andra bloggare om , , ,

7 augusti 2013

Sängar med inbyggda samlagsljud

Vi köpte två sängar på IKEA till vår nya sovstuga. Fina sängar som kunde ställas var för sig men också fungera som våningssängar. Vi var i 7 timmar på IKEA innan vi kunde bestämma oss för inköpet. Det tog sedan två dagar att montera ihop dem. Och efter två nätters dålig sömn bestämde vi oss för att reklamera dem. Det tog en dag att plocka isär sängarna och en halv dag att åka tillbaka med dem till Haparanda.

När vi kom till IKEA:s återlämningsavdelning berättade vi att sängarna gnisslar så mycket att man vaknar så fort man vänder eller rör på sig.
Då tittade personalen på oss med misstänksam blick och frågade om vi hade skruvat åt skruvarna tillräckligt.
Ja sa vi, det har vi.
Och så visade vi filmen.
Sedan var det inget problem att få lämna tillbaka sängarna.
För det stod ju inget i beskrivningen om att sängarna hade inbyggda samlagsljud.


1 augusti 2013

Att reta sig på andra

En fin solig morgon när jag satt utanför stugan och tittade ut över havet, som låg spegelblankt över hela Törefjärden, kom en vattenskoter körande från vänster. Rakt förbi stugan och ut till höger. Sedan var den borta kanske i 20 minuter innan den kom körande, nu från höger och rakt förbi stugan och ut till vänster. Så där höll det på i två timmar och han körde 7 gånger fram och tillbaka. Helt meningslöst verkar det som, utan mål och mening enligt mitt sätt att se.

En annan dag, den varmaste dagen i juli, hämtade stuggrannen sin snabba motorbåt och körde fram den till vår gemensamma badstrand. Där fick han sällskap av sin svåger som satte på sig våtdräkt och sedan blev det vattenskidåkning för hela slanten. De kördes 14 varv runt runt på havet innan det hela var över. Redan efter 8 varv packade jag ihop min grejer från stranden, korgen, stolen och handduken och gick upp till stugan istället. Jag kunde fortsätta räkna varven därifrån. Det kan ha varit 15 varv totalt.

Det har gått en serie i sommar på radio, Jag retar mig på dig - ett program om tolerans och intolerans. Jag lyssnade på ett par program och märkligt nog upplevde sig de flesta intervjuade personerna sig själva som väldigt toleranta. Däremot tyckte de att andra människor ofta var intoleranta. Och det är väl det som är problemet, att det är svårt att veta hur man själv är, det är ju alltid andra man retar sig på, även när det gäller graden av tolerans.

Jag tycker att det är väldigt roligt att träffa mina manliga vänner när någon i vänkretsen inte är med. Då har vi ju det givna samtalsämnet. Allt som vi retat oss på den frånvarande vännens sätt att vara, leva sitt liv, fyller många timmars samtal. Vi brukar vara överens om att den personen är undergiven sin fru och att det är hon som bestämmer allt. Nån måtta får det väl vara. Han borde säga ifrån.

Nästa tillfälle när alla är med så pratar vi illa om offentliga personer istället. Ernst Kirchsteiger till exempel. Att han är barfota i tv och skrattar så fult.

Vad är det som retar oss? Att leva i ett långt förhållande som vi gjort, min fru och jag, det är en utmaning när det gäller retningsnivån. Det är nästan som irritationsmoment lägger sig på hög och kumulativt förökar sig genom åren. Det gäller särskilt sådana som oss som nästan aldrig bråkar, utan lever i en konsensusfamilj. Där konflikterna aldrig är öppna utan istället pågår i sura utnötningskrig med tystnaden som främsta vapen. Som tur är har vi olika vänkretsar där vi då och då och var för sig får göra lagerrensningar och tömma förråden. Att prata av sig till en tredje person, det är rena rama terapin.

Kanske är det så att vi alla är mycket närmare rasismen än vi tror. Börjar inte den redan när jag sitter och räknar antalet gånger som vattenskotern åker förbi min stuga. Eller när jag sitter med mina (vita) manliga kompisar och berättar om hur min (vita) fru betett sig dumt i något sammanhang. Som retar mig så jag kan bli tokig. Går det att förstå sig på kvinnor egentligen. Är det möjligt att förstå sig på andra människor överhuvudtaget. För att inte tala om invandrare. Och vattenskidåkare. Nedskräpare. Felparkerare. De som lämnar disken på bänken. Klottrare. Snusare. Fortkörare. Hundbajslämnare.

Att reta sig på andra, är det själva början? Kanske det är där vi behöver inleda förändringen när det gäller tolerans, att avslöja den ingrodda föreställningen om att de enda som är toleranta är vi själva.

Och hur kan man då sluta reta sig och störa sig på andra? En mycket bra fråga. Jag tror att vi retar oss på andra för att skydda våra egna val. Att vi har gjort rätt, det enda rätta och att våra åsikter är de klokaste. Andra tankesätt, andra sätt att leva och organisera livet hotar våra föreställningar och irritationen aktiverar vårt försvar.

Vi är egentligen alla små predikanter som försöker övertyga alla andra om att det vi själva tycker är det rätta. De som inte förstår oss fördömer vi och vill helst utesluta ur församlingen. Det är därför religiösa människor ofta är de mest intoleranta personerna som finns, trots att deras lära predikar tolerans.

Det är inte lätt att vara människa.  Säkert inte lätt att vara vattenskoteråkare heller. Men 7 gånger fram och tillbaka, var det verkligen nödvändigt?

******
Andra bloggare om , ,

25 juli 2013

Om beroende

Alla som sett en alkoholist ta dagens första sup efter att flaskan inhandlats på systemet, har sett den exaltering och intensiva fokusering som inmundigandet av spriten ger upphov till. Det är som hela världen runt omkring för en stund försvinner och alla hans sinnen är inställda på den där klunken av destillerat potatisvatten. Det går inte att missta sig, den personen är beroende av alkohol och det vi ser är att drycken triggar igång lust- och belöningscentrum i hjärnan. Det är precis som om värsta sortens tivoli som sätter igång i huvudet, med slänggungor, karuseller och blinkande neonljus. En kortvarig lyckoupplevelse. Dagen efter kommer bakfyllan.

Det är inte bara sprit och knark som vi kan bli beroende av, utan också andra stimulantia som t.ex. socker och fett. Den gemensamma nämnaren är att det är ämnen som i högre koncentration är väldigt skadliga för kroppen och att vi alla har svårt att hålla dem på en rimlig nivå.

Jag äter ibland hamburgare till lunch på Max restaurang, mest för att det är billigt och enkelt. Man jag undviker pommes frites och söta drycker, och väljer istället nyttiga tillbehör och vatten.  Det är många som sagt till mig att då är det ju meningslöst att äta på Max om man inte får vräka i sig hela kittet; det vill säga hamburgare, pommes och cocacola, det är ju det som är hela nöjet.

Och faktiskt, när jag ser mig runt i restaurangen är det uppenbart att hamburgare ofta slukas med samma intensitet som alkoholistens första sup; man äter med båda händerna, lätt darriga av upphetsning, och man låter fettet och dressingen rinna nerför hakan utan hänsyn till civilisationens regler om städat bordsskick, och fett- och socker chocken slår rakt in i hjärnans lust- och belöningscentrum som direkt börjar snurra som värsta tivolit, med slänggungor, karuseller och blinkande neonljus. Ibland är det hela familjer, mamma, pappa och barn, som deltar i en gemensam orgie för att få en fläkt av den kortvariga lyckan. Någon timme därefter kommer bukfyllan och illamåendet.

Nu när det drar ihop sig till surströmmingspremiär, finns det många likheter med svåra beroendetillstånd. Precis som när det gäller alkohol så undviker barn helt naturligt surströmming, det är något de avskyr instinktivt. Men när barn börjar närma sig tonårstiden förstår de att om man nånsin ska räknas som vuxen i Norrland då måsta man tåla surströmming. Surströmmingsätande måste därför tränas in, genom en speciell inskolningsperiod. Första gången får den unge äta en liten, liten bit surströmming begravd under potatis och lök på tunnbrödet. Smaken känns inte men man blir plötsligt bekräftad av omgivningen, som en slags ingångsrit eller konfirmation inför nattvarden. Nu äter du surströmming, välkommen till vuxenvärlden! Vanligtvis blir det en hel strömming år 2 och sedan rullar det på i livet, beroendet av surströmming är etablerat.

Vid surströmmingskalasets inledning är det en mycket förväntansfull stämning. Man berättar gamla historier om tidigare kalas, hur surströmmingen smakat, vilka märken som man gillar och hur man bäst undviker bak/bukfyllan. Stämningen påminner om sista halvtimmen på parkbänken innan systemet öppnar på lördagsmorgonen. När så burkarna öppnas och lukten sprider sig, tystnar sällskapet.

Fisken rensas och benas, potatisen skalas och skivas. Tunnbrödet smöras och görs i ordning med potatis, strömming och lök.  Och så, när äntligen allt är klart, fattas smörgåsen med båda händerna, lite darriga av upphetsning, och förs försiktigt upp till munnen..... och så den första tuggan! Hela världen runt den ätande försvinner som ett töcken, ögonen sluts, och smaken går rakt in i lust- och belöningscentrum i hjärnan som plötsligt börjar snurra som värsta tivolit, med slänggungor, karuseller och blinkande neonljus. Och när tuggan är svald, tittar personen upp med en lycklig min och uttalar den för en beroende människas mest kända uttryck: Aaaaaahhhhhh!!!

9 juli 2013

Centern, vad står dom för?

Jag fick frågan från en ung man, vad centerpartiet egentligen står för. Jag blev faktiskt ställd. Om jag fått frågan på Fälldins tid hade jag kunnat i alla fall ta till kärnkraften, att centern är emot kärnkraften men bara om de inte sitter i regeringsställning. Men Annie Lööf, ja, allvarligt talat, jag visste inte vad jag skulle svara. Så jag slog till med att de är f ö r månggifte. Det tyckte den unge mannen var väldigt bra, han kunde inte förstå varför man idag bara får gifta sig med en person i taget. Han tyckte att Centern hade en bra valfråga där. Men jag tvingades upplysa honom om att de tyvärr dragit tillbaka det förslaget, tydligen var inte väljarkåren riktigt mogen för en sådan förändring av de äkta ståndet.

Jag håller med den unge mannen, tycker faktiskt att centern var något bra på spåret där. Men de flesta tänker ju på det klassiska månggiftet, att det är en man som gifter sig med flera kvinnor samtidigt. Och det borde ur jämlikhetens namn fortfarande vara förbjudet. Men en kvinna borde ha rätt att var gift med minst tre män samtidigt. Då kunde hon ha en man som kan snickra, bygga hennes altaner och växthus, en man som gillar att resa till utlandet på semesterresor och en som bara gillar sex, lite dum i huvudet, men med muskler på rätt ställe.

De flesta kvinnor kommer att klara sig på dessa tre män. Om någon, mot förmodan, vill ha en fjärde man, så måste det enligt lag vara en norrlänning. På så sätt kunde centern bidra till landsbygdsutveckling i norra Norrlands inland, och äntligen stimulera ungkarlarna i byarna att hitta en kvinna, nu när mamma flyttat till äldreboendet. Enda kravet på den fjärde mannen är att han håller sig ren och lägger snuset i komposten.

Ju mer jag tänker på det desto bättre blir det. Det skulle ju vara lättare att hitta rätt.  Särskilt vi som inte är så noga med att fara omkring överallt i världen utan trivs mest hemma. Som inte har så mycket muskler utan gillar att sitta och fundera på en stubbe i skogen. Som inte bryr sig så mycket om hur det ser ut, utan mer hur man har det. Nu kunde vi äntligen få lite lugn och ro medan de andra männen tar hand om kvinnorna under tiden. Att vi delar på bördan liksom.

Det är faktiskt riktigt synd att centern drog tillbaka det förslaget.

6 juli 2013

Min arbetsbefria tid är här

Ja, nu är äntligen semestern kommen även för mig, en kommunal slav under lönearbetets ok. Med lönerarbetet är det så att de som har ett, vill helst slippa det och bara gå hem. Och de som inte har ett, de arbetslösa, vill så fort som möjligt få ett för att slippa gå hemma. Semestern kan man bara ha om man har ett jobb, även om man gör samma saker som en arbetslös, det vill säga ingenting. Ofta funderar jag på hur man skulle kunna utjämna skillnader mellan folk som jobbar och som inte vill jobba och de som inte har ett jobb men vill ha ett jobb.

Det som förenar oss som har ett jobb och de som inte har ett jobb är drömmen om en annan situation. Att man skulle vinna mycket pengar, säg 20 tusen i månaden i 15 år på triss. Vi som har jobb drömmer att om vi vinner så mycket kan vi gå hem och behöver inte jobba mer. Och de som är arbetslösa drömmer att om de vinner så mycket slipper de vara arbetslösa och istället blir de lediga. Bara fortsätta vara hemma, nu med pengar, en väsentlig skillnad.

I och för sig, jag trivs väldigt bra på mitt jobb. Mitt jobb har allt vad jag bedömer som nödvändigt för ett bra jobb. Ett eget rum, en dator med internetuppkoppling. En dörr med glas men med en vit folie påklistrad, det vill säga ingen insyn. Två datahögtalare och ett Spotify-abbonnemang. Ett fikarum med kaffeautomat i närheten så att man kan gå dit utan att chefen kan se en. Samma är det med toaletten, att den är avskild så att ingen får för sig att räkna hur många gånger man går dit per dag. Ett vilorum i korridoren om man får huvudvärk.

Min tjänst är kommunal och kallas "utredare". Att vara utredare det är det perfekta jobbet, ingen vet egentligen vad det är eller vad jag gör. Jag får ofta frågor om vad jag e g e n t l i g e n gör, och jag brukar svävande prata om uppdrag, utredningar och uppföljningar.....ja, allt möjligt.

Förr i tiden var det svårt att vara utredare. Om man fick ett uppdrag - utred förutsättningarna för införande av xx- så var man tvungen att lära sig något om ämnet. Och det kunde man bara göra genom facklitteratur. Så då beställde man fem böcker inom ämnet, lagtexter med kommentarer, väntade i två veckor innan böckerna kom i ett paket som lades på ens bord. Ja, sedan var det bara att läsa och läsa, bläddra och anteckna. Ibland i flera månader. Sedan skulle anteckningarna renskrivas på skrivmaskin av en själv eller av en sekreterare.

Idag så går man bara in på Google och skriver "förutsättningar för införande av xx" och då får man 125 träffar från alla andra kommuner som utrett samma sak och från kommuner som långt tidigare tagit tag i frågan. Och då är det bara att ladda ner pdf-filerna, och med hjälp av de magiska tangenterna ctrl c och ctrl v så sammanställer man en egen utredning i frågan. Jag brukar ta lite här och där och sedan kasta om ordningen. Allt arbete brukar ta en förmiddag. Sedan tar jag det lugnt några veckor, säger till min chef att jag håller på med ett komplicerat yttrande, men mest lyssnar jag på Neil Young eller Van Morrison på Spotify.

Det är viktigt när man får ett uppdrag att det går att förskjuta det så länge som möjligt. Detta för att de andra kommunernas utredare ska hinna göra sitt jobb färdigt innan jag måste börja, det är smidigast. Jag brukar krångla när jag tar emot ett uppdrag, vad menas egentligen att jag ska göra, säger jag och skickar tillbaka det flera gånger för olika kompletteringar. Varför ska våran förvaltning vara först på allting, det har jag svårt att förstå, låt andra göra sina misstag först. Ungefär så brukar min taktik vara. När andra kommuner är klar med sina utredningar och hunnit lägga ut dem på nätet, då är det dags att sätta igång.

Nu är det så med utredningar att ingen ids läsa dem. Därför finns det sammanfattningar, ett kort stycke i början. Förr var alltid sammanfattningarna i slutet, på sista sidan, men det är nu helt förlegat, sammanfattningarna kommer först, för de flesta ids inte ens bläddra genom materialet. Vi har fått en ny tjänsteskrivelse i kommunen, den består b a r a av sammanfattningen, själva utredningen finns som "bilaga". Oftast bryr sig ingen om att skicka med bilagan, den behövs inte längre och vem skulle ha tid att läsa den egentligen. I dessa dagar.

Men nu har jag semester och jag är i stugan.  I morgon är det dags att ta fram skruvdragaren, cirkelsågen, tumstocken och sätta igång med att färdigställa sovstugan.

Större delen  av semestern jobbar jag med hårt kroppsarbete. Om jag vann 20 tusen kronor i 15 år då skulle jag banne mig leja bort hela bygget och bara gå här och strosa omkring. Och inte göra någonting alls.  Som om jag vore arbetslös, men med mycket pengar. Eller som en utredare som just laddat ner en sammanfattning från nätet och har några veckor ledigt.

26 juni 2013

En härva av tankar

Konst kan var mycket. Många ser det som något snyggt som kan hängas upp bakom soffan i vardagsrummet. Det är väl inget fel i det, jag är ingen snobb som tycker att konst behöver vara så märkvärdigt och exklusivt. Var och en får tycka vad de vill. Själv tycker jag att den mesta konsten faktiskt är ointressant. För mig alltså. Jag ser den och sedan går jag förbi. Nollställd. Men jag är ändå ständigt på jakt efter något som kan ge mig en upplevelse, en konstkick.

Jag tycker den bästa konsten är den konst som vänder lite på verkligheten, skruvar den en aning ur fästet, så att jag kan upptäcka något som jag inte sett förut, eller som jag tidigare inte tänkt på. För verkligheten är egentligen inte verklig utan något som vi bara tar för givet. Vissa konstnärer har förmågan att få mig, för ett kort ögonblick, att hisnande uppleva att det finns en spricka i tillvaron.



I Konsthallen i Luleå pågår X-border Art Biennal. Jag gick dit en dag. Där sitter en kvinna, Karin Aurora Lindell, och syr på två symaskiner. På den ena maskinen syr hon veck på en tygremsa, på den andra maskinen syr hon in en ståltråd. Hon syr meter efter meter och alltihop bildar en stor härva som hänger i taket. Hon började sy på detta sätt 2007 och kommer att fortsätta till 2017, på varje utställning som hon deltar i. Det är både en performance och en installation som "tar sin utgångspunkt i den förändrade produktionsprocessen inom textilindustrin under 1900-talet" som det står i informationsbladet.

Remsan i närbild
Härvan i taket


Hela hennes abete med att sy dessa remsor verkar ju totalt meningslöst, och slutresultatet kommer troligtvis inte att göra sig så bra på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Men jag får en sådan där hisnande upplevelse av konstverket, det som jag söker men sällan hittar. Konstnären berättar att det varit aktuellt på senaste tiden hur kvinnorna i Asien har det i textilfabrikerna. De är inlåsta hela dagar, får inte kissa mer än två gånger varje dag så de kan inte dricka så mycket vatten. I Bangladesh har kvinnor blivit instängda vid bränder och dött vid husras. Kvinnorna och facket kämpar för bättre förhållanden och högre löner. I stort sett alla kläder som vi köper här i Sverige är sydda i Asien under sådana svåra förhållanden.

Karin Aurora Lindell lyckas förmedla en känsla av hur dessa kvinnor har det. Ett oändligt arbete år efter år, en lång rad av timmar med för dem helt meningslöst arbete, som knappt ger dem en inkomst som de kan leva på. Och härvan som hänger i taket....ja.....den är fantastisk. Jag tänker mig den som en härva där sömmerskornas tankar, känslor och upplevelser är samlade, en härva som bara växer år från år, och som de själva inte har någon praktisk användning av.

Mitt samtal med konstnären får mig att associera till annat kvinnoarbete, min mammas virkande av vita dukar, som hon höll på med under hela livet. Tusen och åter tusen dukar som hon virkade med i princip samma mönster, och som, i varje fall de senaste 30 åren av hennes liv, ingen egentligen ville ha. De var omoderna, avsedda för en annan tid, men man tog emot och tackade av hänsyn till hennes arbetsinsats. I dessa dukar finns det större och mindre mellanrum mellan maskorna, och där samlades hennes tankar under arbetets gång. Jag har ofta önskat att någon gång kunde "framkalla" dessa dukar, så att de tankar som min mamma hade under tiden hon virkade kunde återskapas och spelas upp som en vinylskiva.

Handens arbete, upprepningen. Tankarna som far i huvudet, problemen och glädjeämnena. Huvudsaken att man inte är overksam. Absolut inte rulla tummarna.

********

Andra bloggare om , ,

22 juni 2013

Om att grilla

Nordnytt hade ett långt reportage utifrån en undersökning om midsommarfirandet. Tydligen gillar kvinnor jordgubbar medan männen gillar att grilla. Reporten från Nordnytt gick omkring utanför Coop och frågade männen om de gillar att grilla och kvinnorna om de gillar jordgubbar. Inslaget var nog 15 minuter långt. Och tydligen stämde undersökningen, gubbarna gillar att grilla och kvinnorna gillar jordgubbar. Det är bra med grävande journalistik, nu fick vi ju svart på vitt hur det ligger till i den här frågan. Våra fördomar bekräftade än en gång.

Själv gillar jag inte att grilla men jag tvingas ändå till det på grund av fördomarna mot oss män. Jag kan sträcka mig så långt att jag låter Karin klippa gräset, jag skyller på att jag har ont i armen. Men om jag skulle låta henne grilla det skulle vara att gå för långt. Min sexuella läggning skulle säkert ifrågasättas och min Morbergfaktor skulle sjunka katastrofalt lågt. A l l a män måste grilla. I veckan kommer bröderna Timells grillbok, jag har ingen aning vad som kvalificerar dem mer än att de är män, eller hör snickeri ihop med grillning på nåt sätt?

Att grilla är ju helt hopplöst. Jag brukar köpa vanliga karrékotletter, dyrt kött vill man ju inte slösa på en sådan vansklig tillagningsmetod. Min svåger Sten, som kan grilla, han säger att det är meningslöst med marinader, men jag vågar inte lita på honom. Eller jag gör det till hälften. Jag bestämmer mig att inte lägga det i marinad men sedan blir jag osäker och orolig och en timme innan ändrar jag mig och lägger ändå köttet i olja och kryddor. Det är väl ännu meningslösare än att lägga ner det i tid. Det enda som händer är att oljan droppar ner på kolen så att det brinner höga lågor och sotar köttet.

När ska man vända köttet? Ska man vända det flera gånger under hela grillningen eller låta det ligga en längre stund tills köttsaften sipprar upp? Jag vet inte, jag har fått många råd och de flesta råd sammanfaller inte. Och jag vet, kolen ska vara vita innan det är dags men vem vågar vänta till dess om man ska göra flera omgångar. Jag brukar vanligtvis grilla på kol innan de blivit tillräckligt varma, och när det är vita och heta då är jag redan klar. Ibland har jag funderat på att bjuda in grannarna att de får komma till mig och grilla efter jag är färdig,  för då får de tillgång till en perfekt kolbädd.

Våran familj har ätit alla sorters grillade kotletter. Ofärdiga i mitten, brända på en sida, brända på två sidor, sotiga, osaltade, smaklösa. Den enda gemensamma nämnaren med alla grillade kotletter är att de varit mycket sega, och det kräver sin man att skära sig igenom senorna. Vi brukar köpa in en rejäl laddning med tandtråd inför grillningssäsongen.

Den här våren har Karin nästan varit fixerad vid att vi behöver köpa en ny grill. Den vi har är för liten, för svår att få rätt luftdrag i och saknar avställningsytor. Hon har snart nog kollat alla varuhus inom Luleå kommun, och är inne på att vi måste ha en med inbyggd termometer. Jag känner mig olustig inför hennes plötsliga intresse för nya grillar. Ibland får jag en känsla av att det egentligen är mig hon vill byta ut. Är bytet av grillen ett första steg mot att söka en riktig man, en man som kan grilla?

När jag tänker på det blir jag väldigt sugen på jordgubbar med grädde.

********

19 juni 2013

Saker som jag inte vill veta något om

De politiska sexundersökningarna fortsätter, först var det Aftonbladet, och nu TV3. Jag har svårt att förstå varför man gör sådana undersökningar kopplat till politisk åskådning, hur ska själva kunskapen användas kan man fråga sig. Den senaste undersökningen visade att kristdemokrater onanerar minst av alla politiska partier. Och det är väl inte så konstigt, deras kristliga moral lägger hinder i vägen. Det är händerna-på-täcket som gäller när ungdomsförbundet har sina läger i sommar, så gör ju vanligt folk, eller hur? De håller inte på i onödan. Sex gånger i månaden får räcka.

Det parti vars medlemmar onanerar mest är Sverigedemokraterna. De saknar ju helt moral och har absolut inga hämningar, och tydligen tar de hand om sig själva varannan dag. Det är ju heller inget konstigt, för vem vill ligga med en Sverigedemokrat? Socialdemokraterna ville inte ens stå bredvid dem i partiledaredebatten vid förra valet. Nu kanske man förstår det bättre, en Sverigedemokrat vill man ju inte gärna ta i höger hand. Då får DO säga vad dom vill.

I en av alla dessa undersökningar som berikat vårt liv på sistone har det framgått att pensionärerna har mest sex i samhället. Jag blev helt chockad när jag läste det. Jag trodde att sådana behov tynade bort i äldre åldrar, när kroppen blir rynkig och buktar ut på fel ställen. Hur roligt kan det vara att ligga med en gammal människa egentligen? Särskilt som man levt med samma person i fyrtio år och all spänning försvunnit och övergått i en mängd personliga ritualer och upptagenhet av krämpor och kroppsfunktioner.

Men sedan förstod jag att det måste vara något fel i undersökningen. Hur definierar en pensionär vad som är sex? Jag tror inte att det behöver vara samma som vi tänker, med penetreringar och sådant. Det kanske räcker när en undersköterska drar ner byxorna på en för att man ska få en spruta i ändan. Eller när fotvården masserar fötterna på en så att cirkulationen sätter igång. Eller när hemtjänsten rullar upp stödstrumporna ända upp i skrevet. Det kanske handlar om beröring som gör att det pirrar i kroppen helt enkelt. Så måste det vara.

Vänsterpartister hade minst sex av alla partier. Jag blev förvånad över det. De verkar ju så gåpåiga, vill förändra samhället och tycker absolut inte om borgerlig moral. Jag trodde att de var fria, lössläppta, att de knullade runt lite som man gjorde på 60-talet. Men så är det nog inte. Vänsterpartister är dubbla på nåt sätt. De vill förändra samhället men samtidigt är de väldigt konservativa. Lika dubbla som kommunisterna som ville befria alla människor och göra dem jämlika men skapade ett samhälle där ingen var fri utom en person, Stalin.

Undrar hur Stalin skulle ligga till i en sådan här undersökning? Hur mycket sex och hur ofta onanerade Stalin. Det kanske vore nåt för Aftonbladet att ta tag i härnäst, i sin iver att upplysa oss om saker och ting som vi absolut inte vill veta något om.

11 juni 2013

Kundklimatet i kommunen

En stående punkt på dagordningen vare år är Svenskt Näringslivs publicering av företagsklimatet i kommunerna. På den listan rankas alla kommuner från 1 till 290, utifrån hur företagarna "upplever" att klimatet är för just för dem. Många kommuner åker jojo på listan mellan åren, ibland är det upp och ibland är det ner. Längst ner är det mest små inlandskommuner som ofta helt saknar näringsliv. Bedömningen om vad som är bra eller dåligt är naturligtvis väldigt politiserad och resultaten används av diverse ledarskribenter för att peka ut misslyckade politiker.

Boden föll ju väldigt många placeringar på listan när de försökte stoppa den privata hemtjänsten, som var en orsak till att kommunens ekonomi blödde. Norrbottens Kurirens ledarsida har sedan dess lagt skulden på det försämrade klimatet på en enda politiker i Boden. I Svensk Näringslivs beskrivning av framgångsfaktorer för ett gott klimat skriver man bl.a. "Öppna upp den skattefinansierade marknaden för små och medelstora företag genom upphandlingar och införande av valfrihetssystem". Det var just det som Boden inte ville, de försökte göra tvärtom och det straffade sig gruvligt.

Jag anser att det här som Svenskt Näringsliv håller på med, eller snarare, tillåts hålla på med varje år, skapar en helt förvanskad bild av situationerna i kommunerna. Hur kan man låta företagen ensidigt tolka "klimatet" och sedan utifrån denna subjektiva bild döma alla kommunerna i landet? Och låta den listan bli en symbol för en lyckad eller misslyckad politik som sedan får en väldigt stor medial betydelse.

Jag tycker att det är dags att vi slår tillbaka med Svenska Kundundersökningen. I den listar vi alla företag i kommunen, och bedömer hur de olika företagen har bemött oss under året. Hur var det när Johanssons rör installerade en ny toalettstol och glömde att täta med silikon? Eller hur många timmar har jag suttit i telefonkö hos Telia när bredbandet inte fungerat som det ska och när jag efter en timme kommit fram så har jag blivit bortkopplad? Eller upplevelsen att gå in på Elgiganten och bli nonchalerad av den unga personalen bara för min ålder? Eller Åhlens som diskriminerar män och har tagit bort alla kläder för halva befolkningen? Eller försäkringsbolag som vägrar betala ut skadeersättning på grund av en finstilt klausul? Eller köttfärsen från Willys som luktade illa....eller

Och sedan sammanställer vi alla kunders rent objektiva uppfattningar och sammanväger det totala Kundklimatet i Luleå kommun, och sedan skyller vi allt på Norrbottens Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom. För hans tidning blir sämre och sämre varje år och skapar onödigt missnöje rent generellt vid mötena med det privata näringslivet.

10 juni 2013

Tyvärr, jobben kommer att ta slut.

Under industrialismen har ju en hel del arbetsuppgifter försvunnit genom rationaliseringar och  automatiseringar. Men vi har faktiskt klarat oss ganska bra genom att producera allt fler och fler varor och behovet av fabriker har gett nya arbetstillfällen. Och även om vi haft stora maskiner så har det ändå behövts en människa där i förarhytten, som styrt med ratten, sedan med joysticken och tills slut med datormusen.

Men nu har vi verkligen tagit de första stegen in i det samhälle där människan i stort sett kan ersättas av robotar. Robotar som planerar, utför och gör det mesta av jobbet. Man kan sitta på altanen medan robotgräsklipparen åker omkring och klipper hela tomten. Inomhus sköter robotdammsugaren själva markservicen och räddar ett ojämlikt äktenskap. I gruvorna behövs snart inga människor alls utan allt är automatiserat och digitaliserat och en ensam person i Stockholm kommer snart att kunna sköta hela Kirunagruvan. På samma sätt kan några datakillar sitta i USA och köra förarlösa flygplan över hela världen och döda folk som inte har rätt inställning till den amerikanska administrationen.

Det är faktiskt höjden, att krig snart kan skötas utan något som helst behov av soldater.  Många pratar redan om att krig kommer att utkämpas bara mellan olika former av maskiner och robotar. Inte konstigt att vi redan tagit bort värnplikten.

Och i Sverige har det visat sig att allt större grupper av ungdomar varken studerar eller arbetar. Särskilt gäller det storstädernas förorter. Landsbygden utarmas eftersom skogen kan sågas ner och exploateras utan behov av skogsarbetarna. Inte ens en Facebook-hall ger mer jobb än en liten mekanisk verkstad gjorde på 50-talet.

Bilarna har redan börjat parkera själva och det är bara en tidsfråga innan alla chaufförer får packa ihop väskan och gå hem. Vad ska vi jobba med egentligen?

Samtidigt i den politiska världen så ropar man efter jobben, jobben, jobben. Men vad ska vi jobba med?   Jag tror ingen vet, och många politiker lever kvar i det gamla tänkandet, att bara det blir högkonjunktur igen så då ordnar det sig. Nej, tyvärr. Landsbygden kommer inte att klara sig, någon mirakelkur finns inte. Det behövs inte ens någon fabrik för att tillverka saker, bara en 3 D-skrivare i vardagsrummet så kan man själv skapa livets nödtorft.

Men alla kommer nog inte att bli utan arbete. Några måste väl fortsätta att programmera och skapa mjukvaror till alla maskiner som åker omkring och gör vårt jobb. Men resten, alla vi övriga,måste ha sin försörjning av samhället helt enkelt. Inte som idag med en massa förnedrande socialbidrag där undertexten hela tiden är att du är lat om du inte jobbar. Nej, det handlar istället om att vi behöver en medborgarlön, en minimistandard som alla tillförsäkras som bor är i landet.

Alla som väljer att ta medborgarlön under en period av livet, ska i så fall hyllas för den insats som de gör för samhället, att avstå lönearbetet till förmån för någon annan behövande. Helt enkelt en solidarisk handling. Medborgarlönen betalas av staten och  finansieras av rejäla avgifter på mineraler och gruvor. På så sätt genereras skatteintäkter till glesbygdskommuner som de i sin tur kan använda till social service för medborgarna.

Just idag, denna måndag,  skulle jag kunna tänka mig att vara rätt så solidarisk, och ta medborgarlön resten av året.