lördag, oktober 27, 2012

Allt fast förflyktigas



Akvarell från i sommar. Kvällshimlarna var väldigt speciella, troligtvis för att regnmolnen ofta låg tunga över fjärden. Min plan har varit att måla en serie bilder från dessa sommarnätter, men det har naturligtvis inte blivit av. Allt annat kommer emellan. Arbete och mera arbete. På jobbet och hemma.

Nu har jag varit ledig en hel höstvecka som jag tillbringat i fantastiskt höstväder, med sol och lagom kyla i stugan i Ryssbält, med alla möjligheter till vila, rekreation och akvarellmåleri på eftermiddagarna. Men vad blev det? Jo, vi har isolerat och byggt innertaket i sovstugan. I och för sig har jag haft bra hjälp av sonen och en god vän till familjen, men varje dag har börjat med kroppsarbete tills jag stupat i säng på kvällen. Den vackra naturen därutanför har gått mig förbi.

Och när sovstugan blir färdig då är det dags för ett altanbygge framför hela långväggen, och det kommer säkert att ta en hel sommar i anspråk.

JAG VILL INTE HÅLLA PÅ MED MINA MATERIELLA ÄGODELAR LÄNGRE! Det tar för mycket av min tid!

Jag vill syssla med det immateriella; konsten, litteraturen, musiken och upplevelserna av naturen. Jag vill vandra efter stranden och se det kalla vattnet bli allt mer trögflytande tills isen lägger. Jag vill följa isens utveckling tills snön täcker det hela och allt blir vitt. Jag vill läsa färdigt Norrland av Po Tidholm! Jag vill läsa Knausgårds femman som ligger på mitt nattduksbord! Jag vill stå i mitt målerirum och blöta akvarellpapper och låta färgerna rinna och blanda sig med varandra.

Jag känner mig trängd av radhusets renoveringsbehov, nybygget i stugan och alla önskningar om förbättringar. Vi behöver ett nytt kök! Vi måste tapetsera om! Nytt, nytt! Köp, köp!

Och jag skyller inte på någon. Konflikten ligger inne i mig.

Den gode vännen som hjälpt till med bygget i veckan formulerade frågan: varför måste du ha en altan där framför huset? Tänk vad många sköna lässtunder du kommer att förlora under tiden du bygger den. Sätt en trädgårdsstol på marken och sätt dig där!

Så är det naturligtvis. Jag måste börja ett nytt liv.
Det immateriella livet.
Det är dags för det nu. För egentligen, det som vi tror är i fast form - träet, spiken, skruven - allt detta fasta kommer att förflyktigas. Även jag kommer att upplösas i sinom tid. Men det jag tänker på och som jag förmedlar till min barn och barnbarn, det kommer att leva vidare.

torsdag, oktober 18, 2012

Rykten

För ett tag sedan blev jag inbjuden till ett gemensam möte på jobbet. Det var ett möte som skulle handla om framtiden, där vi skulle spåna fram nya idéer och diskutera behov av förändringar. Detta överraskande initiativ kom från "ledningen" vilket alltid brukar vara en bra grogrund för rykten.

Och jag gillar verkligen rykten.
De är mycket roligare och mer spännande än verkligheten. I ryktet finns de snabba förändringarna, de drastiska omorganisationerna, de otroliga sambanden och de fruktansvärda hemligheterna. Det är i ryktet som de mest spännande framtida scenarierna byggs upp.

Till ryktet finns kopplat en effektiv spridningskultur, det vi kallar skvaller. Skvaller är det social kitt som håller samman oss människor, och får oss att överhuvudtaget kunna umgås med varandra. All irritation och ilska som vi känner i förhållande till vänner och arbetskamrater måste ibland få sitt utlopp bakom en stängd kontorsdörr, där den enda som saknas är den som samtalet handlar om.

Inbjudan till mötet satte en gång en härlig karusell av rykten och skvaller på fikaraster och kontor. Olika arbetsgrupper slogs ihop eller splittrades och chefer tillsattes och avsattes. En helt ny organisation tog form och nya arbetsuppgifter delades ut.

Tyvärr besannades inga rykten på själva mötet. Inget av ryktenas djärva förslag eller skvallrets mest intrikata detaljer dök upp.
Tyvärr. Det blev som vanligt. Ett harmlöst samtal under den dubbeltydiga devisen "här fattas beslut".

Men det finns rykten som inte är harmlösa. När omgivningen sprider rykten och mobbar enskilda personer och när skvaller pekar ut oskyldiga människor, det är fruktansvärda situationer. Men det värsta är ändå att det är rykten som idag styr hela det ekonomiska systemet. Om man ser hur börsen fungerar, så kan ett rykte, ett skvaller göra att kurserna störtdyker och miljarder försvinner i ett nafs. Finansmarknaderna består av pengar som flyttas hit och dit och det finns ingen direkt koppling till verkligheten eller produktionen.

Hela vårt pensionssystem bygger idag på den spekulation som finns på börsen. Min hela framtida pension kan försvinna på en dag på grund av ett rykte.

torsdag, oktober 11, 2012

Hållbar stad

Om 20 år är bilen borta. Inte bara för att det blivit för dyrt med bränsle utan det kommer inte att finnas tillräckligt med olja för att tillverka bilar. Så därför kan vi glömma det där med att elbilen kommer att lösa det hela. Vi måste börja planera för det bilfria samhället. Lika bra att börja idag.

Hur ska vi då planera för Luleås utveckling om vi räknar bort bilen? Vi kan ju konstatera att som det ser ut idag kommer det inte att fungera. Vi bor på ett ställe, jobbar på ett annat, köper mat på ett tredje och köper möbler i Haparanda. Så kommer det inte att se ut.

Vi måste återgå till en stad som har en liten skala, det vill säga hus med två, tre våningar i kvarter som rymmer många människor. I varje kvarter måste det finnas arbetsplatser, mataffärer, hantverkare och klädaffärer. Vi måste ha allt vi behöver inom gångavstånd, så att vi kan promenera till jobbet, gå och handla och sedan bära hem maten.

Höghus kommer inte att finnas. De drar för mycket energi när det gäller hissar och ventilation. Man kan bara ha hus som är några få våningar så alla orkar gå uppför trapporna. Nedre botten är reserverade för funktionsnedsatta och gamla. Det kommer trots allt bli mycket bättre för dessa grupper, de har ju nära till en affär i samma kvarter.

Storheden dvs storskaliga affärslokaler anpassade efter bilismen och perifera bostadsområden med bostadshus som Hällbacken, kommer att vara felsatsningar. Istället kommer jordbruket strax utanför staden att behövas för att tillförsäkra Luleå maten. Vi måste sluta bygga villor på åkermarken. Allt jordbruk idag bygger på stor oljekonsumtion, och vi har 20 år på oss att ställa om till en lokal produktion med gamla metoder.

Alla parkeringsplatser i centrala Luleå, alla breda vägar, rondeller, måste byggas igen med låga hus, för bostäder, affärer och arbetsplatser. Mellan husen finns smala gator och små parker, mötesplatser.

Ungefär som Gamla Stan i Stockholm. Så kommer städerna att byggas i framtiden. Det måsta vara gångavstånd till allt vi behöver. Det är slut med stora förorter där folk bara bor och slussas in till stan i långa bilköer.

Om 20 år är det slut med biltrafiken och flygtrafiken. Ni som vill resa till Thailand, gör det redan nu, i morgon kan det vara för sent.

Men jag hoppas att tågen fortfarande går så man kan ta sig till Gällivare på sommarsemester. Gå upp på Dundret.

Förresten, är det någon som är intresserad av att köpa en stuga i Kalix? Endast 8 mil från Luleå.

onsdag, oktober 10, 2012

Den mänskliga tiden



Karl Ove Knausgård skriver i essän Allt som är i himmelen, att vi människor är instängda i vår egna mänskliga tid, och ser förändringar bara utifrån det. Om vi ligger i en skogsbacke och tittar upp på molnen, kan vi se hur de uppstår och bildar olika former som vi känner igen;"En hare, ett badkar, en bergsplatå, ett träd, ett ansikte". Det finns ingen beständigt, molnen förvandlas inför våra ögon, och blir till något annat.

Men själva personen som ligger där, hans ansikte och kropp, och omgivningen, kullen med gräs och träden som växer där, det upplever vi skenbart som oföränderligt. Kroppen, bergen, träden, förändras så långsamt så att det inte är tillgängligt för vår upplevelse av förändring. Molnens förändring ser vi, men inte vår eget åldrande. Det upptäcker vi först när vi ser bilder på oss själva från förr i tiden.

Det vi upplever i vår egen tid, kallar vi för ögonblicket. Vi ser molnens, vattnets, vindens och kroppens rörelser i nuet. Vi är alltid fascinerade av det som rör sig i den hastighet som vi uppfattar. Och i vårt inre är det våra tankar som precis som molnen uppstår, förändras och försvinner i ögonblicket.

Just nu befinner jag mig mitt emellan två processer, som gjort mig uppmärksam på tidens gång, som i vanliga fall är svår att upptäcka. Mitt barnbarn i Göteborg har lärt sig gå i sommar och nu håller hon på att lära sig att själv klä på sig. Hon håller på med byxorna, att försöka få benet in i rätt byxben, hon försöker ta på sig strumporna, att komma in med foten och dra upp dem så att det kommer på rätt plats. Vi får ständigt filmsnuttar från föräldrarna som visar hennes stolta framsteg.

Samtidigt, i en annan del av landet, har hennes farmorsmor under samma tid börjat förlora precis samma förmågor som barnbarnet nu tillängnar sig. Den äldre behöver hjälp att ta på sig strumporna på morgonen, att klä på sig och får allt svårare att gå, trots stöd av en rullator. Den mänskliga tidens gång blir plötsligt uppenbar för mig, och jag kastas dagligen mellan de två perspektiven; att lära sig eller att mista en förmåga.

Själv känner jag mig lika ung i sinnet som jag var för 20 år sedan men spegelbilden talar ett annat språk. Jag är ändå glad för att jag som människa lever i den mänskliga tiden, att jag i ögonblicket kan uppleva molnens, vattnets och vindens rörelser men inte min egen kropps obeständighet. Jag lever i en illusion att ingenting har hänt med mig, i varje fall inte de senaste dagarna.

*********
Andra bloggare om ,




fredag, oktober 05, 2012

Den digitala byn

Facebook är ett kärt samtalsämne för oss medelålderspar när vi träffas. Det finns två grupper, de som är med och de som inte är med. De som inte är med hävdar med bestämdhet att Facebook är fullständigt ointressant. Och det finns många argument emot. Varför ska jag sitta framför datorn när jag är ledig? Jag är inte intresserad att läsa vad folk äter till middag! Jag vill träffa folk på riktigt! Jag har inte tid med det som är ytligt! Och så vidare i all oändlighet.

När jag växte upp i ett litet samhälle var det vanligt att grannar hälsade på varandra varje dag. Man gick in en stund till varann, drack kaffe och surrade en stund. Man pratade vardagligheter: vad man hade ätit till lunch, att man skulle gå till affären och handla och vad man skulle göra till helgen. Ett kort samtal om trivialiteter, det som livet är fyllt av. Alla små samhällen, alla byar fungerade så. De dagliga korta besöken hos varandra fungerade som ett socialt kitt mellan människor.

Men det fanns också baksidor i byn. Det var lätt att tilldelas en roll, en identitet, som var svårt att bryta sig ur. Förutsättningen för vänskapen var ofta att man betedde sig precis som man alltid gjort, många levde i en norm som de var obekväma mer. Konflikter mellan grannar fanns också. Vissa var helt enkelt ovänner med varann vilket kunde odlas under årtionden släkter emellan.

Sedan dessa har samhället förändrats. Vi har flyttat till städer, och även de som bor på mindre ställen lever annorlunda. Vi jobbar hela dagarna, det finns ingen hemma i husen på dagarna. Kvällarna är intecknade av matlagning, städning och träningsprogram på Inpuls. Vi gör inte längre de dagliga besöken hos varann.

Vi som är med i Facebook sitter inte och sörjer förlusten av de gamla sociala mönstren. Istället tar vi aktivt del av gemenskapen i den digatala byn. Nu träffas vi en stund varje dag igen, vi berättar vad vi ätit, vad vi handlat och vad vi planerar att göra till helgen. Vi skaffar oss en profil, som är så fördelaktig som möjligt, där vi berättar om att vi har ett ganska bra liv, reser mycket och gillar inredningen.

Precis som i den gamla byn är profilen kanske inte riktigt sann, det är den sida vi vill visa upp för andra. För att få den lilla bekräftelse som en människa behöver varje dag för att stå ut med detta livet.

Men den stora skillnaden är ändå att den digitala byn inte begränsar oss fysiskt. Jag kan besöka mina vänner i Stockholm, Göteborg och Gällivare på samma dag. Och samtidigt få veta vad Jimmy och Cissi på Porsösundet ser på TV i kväll.

*******

Andra bloggare om , ,