tisdag, augusti 21, 2012

Alla är så glada i Göteborg



Jag hörde en kvinna i programmet "Ring P1"berätta om en guidad turistresa som hon gjort till Havanna i diktaturen Kuba. Hon upprepade flera gånger att "alla var så glada" och "så rent det var". Dessa två saker, att folk var glada och att det var rent, verkade för henne bli ett slags bevis att allt är bra i Kuba, trots allt. Hon visade ingen form av självkritik att hon som västerländsk turist på en guidad resa kanske inte kunde bedöma förhållandena i ett annat land, bara utifrån det hon sett med egna ögon. Programledaren Täppas Fogelberg frågade henne på sitt typiska sarkastiska sätt: "Vart reser du nästa gång....Nordkorea?

Lite som den kvinnan kände jag mig när vi besökte festivalen Way Out West i Göteborg. Musikfestivalen som under tre dagar fyller Slottsskogen med 27 000 människor och som uppvisar band som befinner sig i absoluta toppskiktet i världen. Och trots att det handlar om en stor publik med i huvudsak ungdomar i årgångar som brukar betyda mycket festande så var "alla så otroligt glada." Vi såg inte en berusad människa under hela festivalen och musiken, inte alkoholen, verkade stå i centrum. Och "så rent det var"....överallt ordnat med tunnor för avfall, fina toaletter, genomtänkt och snyggt.

Nu vill jag inte påstå att Göteborg är en diktatur i samma klass som Kuba, men en snygg och välplanerad festival kan de verkligen producera. Det är klart att det kanske fanns några missnöjda människor. Allt kött var till exempel förbjudet inne på området vilket tvingade många att stå utanför området och pressa i sig korvar mellan uppträdandena. Det kändes lite som svartabörshandeln av olika bristvaror som sker på Havannas bakgator.

Det tog också lång tid för mig att förstå orsaken till att korkarna på vattenflaskorna var förbjudna och måste lämnas in när man köpte en flaska. Jag förstod det först när någon på konserten med Refused kastade en tom flaska in bland publiken. Det var en väldig tur att den var tom, tack vare korkförbudet. Det är dom små detaljerna som gör det när det gäller att få till stånd en festival där alla är glada och där det är rent och snyggt.



Den gladaste på hela festivalen var nog Jonathan Richman, som tillsammans med sin ständige följeslagare och trummis Tommy Larkin höll en bejublad föreställning en solig eftermiddag. Jonathan Richman är glädjens och kärlekens poet, som med härlig barnslig spelglädje gärna börjar dansa och vifta på höfterna som om vi alla besökte en lesbisk bar. Publiken var nästan i extas och sjöng med i alla texter, ja, alla var väldigt glada, utom Tommy Larkin förstås. Svartklädd, långhårig och med en rejäl mustasch gav han inte ifrån sig det minsta leende, utan med bister uppsyn verkade han genomlida hela konserten. Två manstyper, en manlig och en feminin variant, på samma scen.

Här hemma har Luleåkalaset diskuterats i media och det är många som ifrågasätter den festivalen, om vi överhuvudtaget ska ha den kvar. Luleåkalaset är ju en typisk Tommy Larkin-festival; manligt butter och sur. Ingen är glad och det är inte ens rent.

Luleå borde bli mer likt Havanna och Göteborg. När man ska visa upp staden så ska folk vara glada och det ska var rent och snyggt. Man måste styra upp det hela, man kan inte låta folk göra som dom vill. Då blir det bara fylla, elände och en massa korvätande.

******

Andra bloggare om ,

söndag, augusti 05, 2012

Om hattar

I bondesamhället var hatten en utomordentlig huvudbonad för männen. Den skyddade mot den stekande solen och hade ett brätte som förhindrade att regnet blötte ner kragen och rann in i skjortan. Och i begynnelsen av industrisamhället; rallarna som byggde järnvägen, gruvarbetarna, sågverksarbetarna, alla hade sina svarta filthattar med stora brätten. Se bara på de gamla fotografierna om ni inte inte tror mig. Och till helgen när man åkte hästskjutsen till kyrkan satt finhatten på huvudet, till skydd mot solen eller regnskuren.

Hatten som självklar manlig attribut höll i sig in på 40- och 50-talen men industrisamhällets utveckling förändrade förutsättningarna. Fabriksarbetarna och sågverksarbetarna flyttade inomhus. Jordbrukarna började köra traktorer med tak och bilen började bli var mans egendom. Ingen behövde hatten längre om skydd mot vädrets makter. Jag minns när min pappa skulle sätta sig i sin Folkvagn, han hade fortfarande hatt, men taket på bilen var lågt och hatten slogs alltid av när han satte sig. Hatten passade inte det moderna samhället. Nu satt vi alla under plåttak; ute på vägarna, på åkrarna, i skogen, i stan och på landet. Hatten började förknippas med det förflutna.

Den som slog spiken i kistan var John F Kennedy. Han var den förste statsmannen som skippade hatten och var barhuvad, och med sin vågade kalufs blev han symbol för det moderna, det nya hattlösa modet. Men det skulle bli betydlig värre.

Sen dess har vi tvingats leva med de fruktansvärt fula kepsarna med skärm. Truckerkepsar för bilförare, golfkepsar för golfare, basketkepsar för basketspelare, alla med stor skärm mot solljuset och tillräckligt låga för att inte ta i biltaket. Dessa kepsar har förpestat världen ända sedan Cary Grants tid, och alla går omkring med dem, ofta med reklamtryck där fram och i färgkombinationer som signalerar dålig smak.

Men de senaste åren har något positivt börjat hända. Ungdomar, unga vuxna har börjar bära hatt igen! Hattarna är av modernare snitt, lite nättare, inte med stora brätten, men dock, ändå hattar. Hur kommer det sig, kan man fråga sig, vad är det i levnadsvillkoren som nu ändrat sig, så att hattens skydd åter behöver tas i bruk?

Troligtvis är det urbaniseringen, att vi blir fler och fler som bor i städerna. Där åker man inte bil så ofta längre, utan man går omkring på gatorna och flanerar, sitter på uteserveringar och tar en kopp kaffe, och sedan går man vidare och shoppar efter Drottninggatan, solen skiner och plötsligt kommer det en regnskur. Då är det tur att man har hatt på sig så man slipper bli så blöt i nacken!

*******

Andra bloggare om ,