fredag, mars 23, 2012

Om att reagera på plötsliga förändringar

Jag brukar se "Gör om mig" i Go´kväll. Det är oftast en kvinna det handlar om, som på 70-talet hade långt hår, kanske en fläta, rymliga kläder som döljer alla former, färger åt det bleka hållet. Sedan har det gått tre decennier, hon är nu 50 år och har samma långa hår som nu är grått och tovigt, samma kläder som nu är hopplöst omoderna. Man kan säga att hon har kvar sin stil som hon hade som 20-åring, vilket gör att hon nu i 50 årsåldern ser hon ut som hon vore 70.

Go´kväll byter hennes kläder, tar fram formerna - "du har ju så snygg midja" - klipper håret och färgar det och sedan sminkas hon i ansiktet. Sedan ställs hon framför vridbar spegel. Stämningen byggs upp och alla är spända när spegeln vänds och hon får se sig själv. Ingen person som jag sett hittills klarar av den situationen på ett bra sätt, oftast säger de bara oj, och ler krystat. Jag tycker att de på amerikansk vis ska vråla allt vad de kan, hoppa förtjust i cirklar och skrika, yeeeees, JAG ÄR EN NY MÄNNISKA!! JAG ÄR SNYGGAST I HELA GLOMMERSTRÄSK! Men tyvärr, varje spegling känns som en backlash, och man funderar, tyckte hon om det eller inte?

En gång i tiden
hävdades att skönhet kommer inifrån, men det är länge sedan. Numera går det lika bra att gå utifrån och in.

Det finns ett amerikanskt program på någon av de mer obskyra kanalerna. Där gör man om hela hus. Först är det en familj som är fattig, huset är för litet, de har många barn, ett barn är handikappat och pappan är arbetslös sedan flera år. Familjen får flytta till hotell i en månad och Makeover-teamet tar över. Först river man huset ner till grunden, och så bygger man upp ett lyxhus, med pooler, barnrum i form av slott, eller basketplaner, och lyxen i köket är obeskrivlig. Det är flera våningar och det skulle rymma 10 familjer av samma storlek.

Sedan när familjen kommer hem, så har man samlat hundratals människor, släktingar, vänner och grannar. Familjen får stå först bakom en långtradare så att de inte ser huset. Spänningen byggs upp till bristningsgränsen, och så kör bilen iväg och familjen får se huset..... och där kan de verkligen bli överraskade! Alla skriker som galningar, man gråter och kastar sig på marken och alla är så övernaturligt glada. Jag är säker på att en omgjord kvinna från svenska Go´kväll skulle ha fått en chock, inte av själva huset, utan av reaktionerna.

Jag skulle själv
vilja vara med i ett makeover-program. Då tänker jag inte på utseendet utan på huset. Vårt hus är ju renoverat på 90-talet och sedan har det ju gått 20 år, och det som var snyggt då är inte längre snyggt, och möbler som hållit under tre barns uppväxt är inte längre så fräscha så det stör. Tänk om Karin och jag skulle få åka till Pite Havsbad och bo där i en månad och under tiden så tar Makeover-teamet över och river hela vårt radhus. Och sedan bygger de ett nytt stort hus, större än alla andra radhus i längan och det är balkonger och takfönster och kaklat överallt och ekparketten speglar sig i överdådiga designade lampor. Högt i tak och fönsterpartier så stora så att man förstår att där bor väldigt kulturella människor.

Och när vi kommer hem och långtradaren kör iväg och vi får se huset då kommer jag att skrika YEEEES!! och HOPPA SOM EN GALNING och ropa VI HAR DET SNYGGASTE HUSET PÅ HELA PORSÖSUNDET!!

tisdag, mars 20, 2012

Dags att sluta tävla

Stora inkomstskillnader i ett land skapar klyftor mellan olika grupper i samhället. En gång i tiden, före 1990, var Sverige ett föregångsland när det gällde att jämna ut sociala och ekonomiska skillnader. Men efter det har det gått utför inom i stort sett alla områden. Klyftorna ökar, mellan de som har alltför mycket och de som har alltför litet. Barnfattigdomen är högst i Malmö, ensamstående kvinnor och utrikesfödda är mest utsatta. Och som en följd av ojämlikheten kommer de sociala problemen; morden, våldet, ohälsan, den högre barndödligheten, tonårsgraviditeterna, den förkortade livslängden.

Skolan, vården och omsorgen uppvisar stora skillnader mellan olika områden i landet och det har spridit sig ett tävlingstänkande mellan kommunerna. Vi ska bli den mest "attraktiva kommunen", vi ska ha den "bästa äldreomsorgen", vi ska bli den "bästa skolan". Eller mer direkt uttryckt, vi ska bli "vinnare". Alla kommuner tävlar mot varandra och samhällsbyggandet är inte längre en politiskt fråga utan det har blivit mer av en idrott: tillväxtsporten. Att konkurrera med andra kommuner om resurser, tillväxt och befolkning.

Var finns de politiker som idag talar om att alla skolor i hela landet ska ha samma standard och ge alla barn, oberoende av ekonomiska möjligheter och bostadsort, samma möjligheter till en bra utbildning? Istället pratar man om att olika skolor ska tävla mot varandra, och det tas fram jämförelsesiffror liknande de tabeller som finns på sportsidorna. Man utser den bästa och sämsta istället för att lägga krutet på att ta fram en jämlik skola. Även sjukhus måste tävla mot varandra, och den som vinner kan få extra pengar, det kallas stimulansmedel. Om man uppnår ett visst resultat, efter en kvalitetsmätning, så får man del av dessa stimulansmedel. Men de som hamnar under strecket får flytta ner till en lägre division. Tyvärr, så är spelets regler. Områden med fattiga innevånare, där samlas förlorarna i denna idrott, tillväxtsporten.

Man kan lockas tro att det är bara de sämst ställda i ett samhälle som drabbas av ojämlikhet, att de som ligger i toppen har det bra. Men Richard Wilkinson visar i boken Jämlikhetsanden, att det inte är så. Alla i ett samhälle drabbas av ojämlikhet, eftersom statusstressen blir så hög mellan människorna. Alla kämpar för att ta ett högre steg på statusstegen eller för att behålla sin position och den stressen skapar mer ohälsa även för de bäst ställda. För att inte tala om den högre kriminaliteten som drabbar hela samhället med minskad tillit och trygghet.

Det finns alltså vetenskapliga bevis för att ett jämlikt samhälle är bättre för oss alla. Jag tycker att det är dags att lägga tillväxtsporten på hyllan, och sluta bygga meningslösa arenor där kommunpolitiker sitter och hejar på sitt eget lag. Börja bygg ett gott och jämlikt samhälle för hela Sverige istället.

lördag, mars 10, 2012

Om att gilla och att älska!


NSD har just nu en pågående kampanj som heter Gilla Norrbotten! Och jag tycker det är helt fantastiskt, jag gillar verkligen Norrbotten. Kampanjen kan sägas vara lite mer specifik än Moderaternas senaste: Vi älskar människor!


Jag älskar både människor och gillar Norrbotten. I och för sig, när jag tänker efter, så finns det vissa människor som jag har mindre varma känslor för. Som jag inte bryr mig så mycket om, som jag helst undviker. Jag kan inte säga att jag hatar dem, det är för starkt, kanske man kan säga att det finns människor som jag ogillar. Men några älskar jag verkligen, inte så många kanske: min fru, mina barn och barnbarn. Johan och Björn älskar jag nog också även om jag är heterosexuell. Dessutom älskar jag våran katt Sickan också. Men han räknas inte in i moderaternas kampanj.

Norrbotten är lätt att gilla. I varje fall kustlandet. Inlandet med Jokkmokk, Gällivare, Kiruna, det är ju faktiskt lite speciellt. Ödsligt och mörkt större delen av vintern, och sommaren brukar vara över på en vecka. Mössa och långkalsonger nästan hela året, nä, det är inga roliga ställen att vara på. Jag gillar i varje fall Mats som bor i Gällivare, han brukar hälsa på mig när han besöker Luleå, det är väl minst femton år sedan jag själv hälsade på honom.

Östra norrbotten med Tornedalen, det är väldigt fint. I och för sig, jag har lite svårt med tornedalingar, de är speciella. Dystra bastuälskare som tycker kulturutövare som mig är knapsu och alldeles för feminina. Jag vet inte, men jag är rädd för Mikael Niemi och hoppas inte att jag kommer att att stöta på honom i något sammanhang.

Jag är också rädd för Överkalix. Är det inte Hells Angels och liknande klubbar som dominerar där? Känns som stor risk att man blir ihjälslagen om man besöker det samhället. Bäst att köra förbi.

Kustlandet är fint. Piteå, Luleå, Kalix. I och för sig, Piteå är ju eljest och folket där vet ju alltid bäst och ska göra allt på sitt eget sätt. Är de inte lite dryga egentligen. Ett besserwisser samhälle. Jag gillar nog inte deras självsäkerhet, de är alldeles för stor i orden. Kalix. Nåja, det duger, men det saknas framtidsutsikter. Typiskt utflyttningskommun. Vad finns det att göra i Kalix en vanlig lördagskväll?

Men Luleå är ändå en fin stad. Jag gillar verkligen Luleå. I och för sig har jag lite svårt med Hertsön, känns som alla som bor där jobbar på SSAB, gillar hockey och Mårten Ström. Allt på Hertsön känns främmande på nåt sätt, i varje fall för mig. Och Bergnäset, alla dessa lyxhus med utsikt mot vattnet, ja, inte är det min stil. Tacka vet jag Porsön!

Jag gillar verkligen Porsön, det är fint ställe, inte så väldigt medelklassigt tråkigt som Björkskatan utan mer mångfald, både äldre och yngre och folk från olika världsdelar. I och för sig, Bergetborna är speciella. De är som björkskata-medelklassen fast värre, de är ordentliga i överkant och alla har raka plogkanter, bär cykelhjälm och är rädd för inbrott. Tacka vet jag Porsösundet, där jag bor, det gillar jag verkligen.

Där finns radhus i långa längor, vi är jämlika, inget sticker ut. I och för sig, jag har inte så mycket kontakt med grannarna, särskilt inte dom som bor nära. Det är ju ofta så att man i ett radhusområde inte behöver ha så mycket gemensamt med just de som bor närmast. Många vet jag inte ens vad de heter eller var de jobbar. Så är det ju bara.

När jag tänker efter så gillar jag Studentvägen 100 bäst. Där jag bor. Och jag älskar min fru. I och för sig, det sägs ju att om man ska kunna älska andra måste man först gilla sig själv. Så är det nog, och jag älskar mig själv. Det är väl det enda som känns riktigt självklart.

Undrar varför inte moderaterna startade den kampanjen istället: Jag älskar mig själv! Det vore liksom mer passande. Men NSD skulle nog aldrig starta kampanjen: Vi gillar Studentvägen 100! Det förstår ju även jag.

********

Andra bloggare om , ,

torsdag, mars 08, 2012

Husägare Sven Lindeman



Att äga ett hus innebär stora uppoffringar. Men jag kan informera om att det var filmaren Karin som sedan skottade bort allt snö som rasade ner. Vi kallar det arbetsfördelning.

*******

Andra bloggare om , ,

tisdag, mars 06, 2012

Ungdomen, mandomen och stjärnregnet

På Porsön den 25 februari var det Student-SM i Fyrverkeri. Lag från olika universitet tävlade mot varandra,   jag tror att Chalmers slutligen blev vinnare. Vi var där och tittade, det är kul att bo nära Luleå tekniska universitet och det är ofta fyrverkerier, särskilt på våren, och bäst är det på valborgsmässoafton.

Jag kom att tänka på den otroliga upphetsningen jag kände när jag skulle tända på en smällare eller raket, när jag som ung pojke sysslade med sådana saker. På den tiden fanns inga åldersgränser, det var före överbeskyddandets tid. Så här i efterhand har jag förstått att leken med tändstickor, smällare och fyrverkerier för pojkar i förpuberteten, har en stark symbolisk betydelse av sexuell eller erotisk karaktär. Där finns allt; spänningen inför att närma sig ett farligt område, upphetsningen när stubinen ska antändas och slutligen den underbara explosionen, med efterföljande avslappning och lugn när allt är över och det gick bra.

Jag filmade en del av ett fyrverkeri. Av en slump ställde jag mig bredvid den stora is-fallosen som står på universitetsområdet. Den tillverkas varje år genom att man hänger upp en vattenslang i en ställning och låter vattnet sippra ner och frysa till is allt eftersom. Till slut blir det en hög och ståtlig pelare.

När jag kom hem och tittade på filmen såg jag att allt fanns där framför mig. Ungdomen, mandomen och stjärnregnet. Det kändes som en en märklig reminiscens av mina tidiga erfarenheter inom erotikens område.



*******
Andra bloggare om , , ,