27 juni 2012

Utifrån betraktat

Det är juni och kallt ute. I morse såg jag flera som hade vantar på sig, när de cyklade till jobbet. Och det behövdes vantar för cyklister, det kan jag intyga. Jag själv, som bara promenerade försökte skydda händerna genom att dra in dem jackärmarna så där som gör att man drar upp axlarna och ser frusen ut. Det fungerade så där. Fryser man räcker det inte med att bara dra upp axlarna. På Storgatan går folk som vanligt omkring sommarklädda med bara ben och tunna t-shirts som om kylan inte fanns. Är det sommar så är det! Jag kan ha sympati för deras inställning, att inte ge sig för de yttre makterna, att inte kapitulera för lite kall hud och istället köpa en glass och låtsas att allt är som vanligt. Men uteserveringarna är ändå tomma, där går gränsen verkar det som för låtsas-att-det-är-varmt-syndromet.

Jag börjar bli gammal, det tänker jag ofta på. Att jag mer och mer börjar hamna i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som är mitt i livet. Det börjar bli viktigare att hålla läggtiderna än att ligga, bara en sån prioritering som sakta smyger sig på, är väl ett tydligt tecken. Läste en recension av en bok, som någon äldre kvinna hade skrivit, att det finns en väldigt unik möjlighet när man blir äldre, att vi inte längre behöver befinna oss i centrum, utan får möjlighet att bli betraktare av tillvaron. Att kunna se utan att märkas. Vi äldre står en bit utanför och tittar på det som händer. Vi sitter på parksofforna och tittar rakt fram, och ser ungdomar som går omkring i grupper och skrattar tillsammans. Vi står vid nybygget på Smedjegatan och tittar genom byggstängslet på arbetarna, betongbilarna och kranarna.

Jag tror att jag befunnit mig i den äldres betraktande positionen rätt länge, för mig är det inget nytt. Jag ser på allt. Människorna som går omkring, de som jag inte känner men som ändå ger mig en slags uppfattning om personlighet utifrån klädsel och utseende, den förutfattade och fördomsfulla uppfattningen naturligtvis, som lätt uppstår i fantasin och som jag inte delar med någon. Det är väldigt trivsamt att leva i den världen, utanför som osynlig betraktare, men ändå närvarande som producent av tankar och föreställningar. I veckan när jag gick från bussen såg jag en person med en typisk gångstil, som uppstår när man först sätter i hälen i marken och inte hela foten. Jag brukar kalla dem hälgångare. Nu såg jag att hälgångare svänger överkroppen på ett karaktäristiskt sätt, för att kompensera mot den stötiga gången. Det kändes som att jag gjort en intressant upptäckt. Berätta inte för någon om detta, jag vill inte att det kommer ut vad jag går omkring och tänker på.

Jag tittar också på naturen, djuren, husen och materialen. Att gå genom Porsön är fortfarande efter alla dessa år, en stark upplevelse. Det finns så mycket att se och upptäcka. Här nedan visar jag några foton som jag tog på hemvägen från bussen, en stund efter att jag lämnat hälgångaren åt sitt öde. Som ni ser så valde jag att fokusera på alla tecken på slum som nu finns på Porsön, det gamla och slitna, det trasiga, det förstörda. Ungdomsgården som nu är nedlagd och någon har protesterat genom att slå sönder fönstren. Cykelställen vid skolan som de senaste 10 åren varit hoptryckta och skadade av vandaler och traktorer.

När jag går omkring där så känner jag en väldig samhörighet med bostadsområdet. Porsön börjar också bli gammalt, det ligger i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som bor i centrum. Det finns där men ser allt mer slitet ut. Porsön är inte längre så aktivt, det har, precis som jag, blivit allt mer av en betraktare av det liv som pågår bland boende och studenter. Jag hoppas vi får en värdig ålderdom.


7 kommentarer:

Elisabet. sa...

Och själv har jag alltid varit en betraktare ..., vilket jag tycker är synd. På fester sitter jag gärna i utkanten av ett bord och tittar ut över de övriga - trivs - men vill vara en "bit ifrån".
Det är en sorg hos mig att det är så och bottnar nog mer i en slags osäkerhet, men för övrigt är det inga problem ,-)

Tack för ett - som vanligt - intressant inlägg!

Sven sa...

Elisabet: Jag brukar inte alls vilja gå på fester, för att jag har också den där osäkerheten. Men när jag väl är där hamnar jag ofta mitt i smeten ändå.... konstigt nog. Jag har nog en viss blandning av både betraktare och exhibitionist:)

Ulrika sa...

Usch, nu blev jag faktiskt deprimerad. Är allt hopp ute för Porsön, menar du? Och för oss Porsöbor?

Sven sa...

Ulrika: Ja, allt hopp är ute.

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Ska till Porsön på onsdag, får då chansen att se den slitna, lite på-sidan-av-stadsdelen med egna ögon. Om jag hittar.

Anonym sa...

Klart man ska sätta i hälen (och rent naturligt blir det först eftersom man sällan promenerar baklänges) Vad skulle man annars ha en häl till?
(Vid löpning ska man tydligen enligt vissa källor inte sätta i hälen).
Jag är en riktig hälgångare och kan komma upp till Luleå vid tillfälle och hälgånga ska du se att jag inte går stötande. (Däremot kanske jag har åsikter som kan verka stötande för vissa.)

Sven sa...

Matten och Nelsson: Vad tyckte du om Porsön?

Anonym: Ja, det vore bra att vi fick en riktig genomgång av detta, en gång för alla.