13 juni 2012

Om vinnare och förlorare

När jag gick i grundskolan på 60-talet och vi i gymnastiken skulle dela upp oss i två lag för att spela fotboll eller brännboll, utsåg läraren de två bästa eleverna att sköta indelningen. Dessa två började växelvis att ropa namn på de utvalda, en efter en, till dess det stod ett barn kvar. Denne var därmed utsedd till att vara den sämsta i klassen, som ingen ville ha.

Den spänning som det var att stå i dessa klungor och vänta på att bli uppropad var karaktärsdanande. Med det menar jag att vår självkänsla grundlades för livet. Vi lärde oss att det finns en ordning och att några kommer först och de kallas vinnare och andra kommer sist och de kallas förlorare. Metoden var utstuderad grym men också allmänt accepterad. Ingen reagerade över den då.

På 70-talet ifrågasattes samhället rådande strukturer, och inom alla områden strävade man efter jämlikhet; mellan barn, mellan barn och vuxna, mellan olika klasser. Tanken på att tävla i olika sammanhang ifrågasattes till förmån för gemenskap och kollektivets bästa. Förskolan byggdes ut och införde en ny pedagogik som istället för att sortera barn försökte få alla att deltaga efter förmåga. Och det gav ett bra resultat.

1980 var Sverige det mest jämlika landet i världen, med de minsta ekonomiska klyftorna, den högsta social rörligheten, de mest utbyggda välfärdssystemen. Som alla vet har det sedan gått utför. Nu ligger vi långt ner på listan för jämlikhet, klyftorna har ökat, skolresultaten har blivit katastrofala och det pågår en återuppbyggnad av ett utpräglat klassamhälle.

Detta perspektivbyte skedde på 90-talet och 1997 kom det första programmet i TV där den gamla utröstningsmodellen från gymnastiken återupptogs i en ny tappning. Det var inte slumpen som skapade Robinson, det var det förändrade samhällsklimatet. Två lag tävlade mot varandra och varje vecka röstades en person ut ur det förlorande laget. Efter första programmet åkte den person som blev utröstad hem till Sverige och tog bort sig. Det blev först ett ramaskri bland allmänhet och massmedia och man ansåg att detta var fruktansvärt sätt att behandla människor på. Men programmet förvandlades på kort tid till en stor succé.

Under 2000-talet har vi vant oss vid att det handlar om att bli vinnare eller förlorare. Unga människor med förhoppningar om att bli en ny idol, har förnedrats inför hela svenska folket av en jury och sedan kastats eller röstats ut, samtidigt som regering gjort samma sak med människor som varit beroende av sjukförsäkringen. Schlagerfestivalen som under 70-talet sågs om en kulturell katastrof ses nu av de flesta svenskar som den högsta formen av kulturutövning, samtidigt som kulturutövare som försöker leva på sin konst hänvisas till att bli egna företagare och leva på allmosor.

Det tävlas i allt. Tjocka människor får halvnakna stå på vågen och offentligt visa upp att de inte gått ner i vikt tillräckligt och som därför gråtande får lämna programserien, samtidigt som fetman är en av de stora folhälsoproblemen i samhället. Stjärnkockar står och skäller och är oförskämda mot de som misslyckats med en maträtt, samtidigt som antalet människor som står i soppkön till Frälsningsarmén i Stockholm blivit allt längre.

Den senaste tävlingen som började i veckan handlar om konst. Ett antal personer som vill lyckas med sin konst får deltaga och den som vinner kan får 1 miljon och en egen utställning på ett fint galleri. I det första programmet tog juryn ut tre personer som de ansåg hade gjort de sämsta verken, och sedan fick de höra varför det var så dåligt och värdelöst, och slutligen valdes en kvinna ut som inte fick vara med längre. De två andra pustade ut.

På ett utstuderat sätt har svenska folket trubbats av inför den politiska kursändringen som genomförts, från ett jämlikt samhälle till ett samhälle med vinnare och förlorare. Under förevändningen att förbättra "kvaliteten" inom den offentliga sektorn, har man privatiserat delar av den, infört konkurrens och utlyst den största tävlingen av dem alla: kommun och landstingstävlingen. Vilken kommun har den bästa skolan, den bästa äldreomsorgen, den bästa sjukvården, det bästa företagsklimatet? Dessa frågor besvaras i Öppna jämförelser, där kommunerna listas från de bästa till de sämsta. De kommuner som hamnar långt ner på listan utsätts för tillsyn, kontroll och ständigt ökade krav på dokumentation.

Inom socialtjänsten, sjukvården och skolan växer de statliga tillsynsmyndigheterna så det knakar och politikerna tävlar om vem som är först med att föreslå en ny myndighet. Vi lever nu i det s.k granskningssamhället, där staten sitter som en väldig idoljury och dömer ut det som inte är tillräckligt bra. Men samtidigt minskar tilliten i samhället och granskningen gör att det blir viktigare att skriva ett dokument än att ge hjälp åt en enskild..

Det är faktiskt inte så konstigt att fotbollen är en så stor sport just nu, och intresset verkar bara bli större och större. Idag visade Expressen hur landslaget efter en träning spelade ett speciellt spel. Det gick ut på att gruppen skulle ha bollen i luften så länge som möjligt. Men den som missade bollen fick ett straff. Han fick dra ner byxorna och stå med ändan bar medan resten av gruppen fick skjuta bollen mot honom och försöka träffa den bara stjärten.

För mig är bilden symboliskt. Den drar inte ner byxorna bara för den machokultur som fortfarande frodas inom idrottsvärlden utan den drar ner byxorna också för det ojämlika konkurrenssamhället som vuxit fram under de senaste 15 åren. Det som gjort svenska folket anhängare av allehanda tävlingar i det som inte ska tävlas i. Och det drar ner byxorna på granskningssamhällets försåtliga försök att först slå sönder grunden för en jämlikt samhälle och sedan peka ut de ökade klyftorna som en "kvalitetsbrist".

Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ. Jag tror att vi redan är på väg att förlora denna själ. Och det började 1997 med Robinson.

********

Andra bloggare om , ,

17 kommentarer:

VattenVärld... sa...

Du vinner, Sven. Bästa bloggen!
Dom andra kan slänga sig i väggen.

Ingela sa...

Sven, det du skriver är så viktigt. När man varenda dag lever med det uppväxande släktet framför ögonen, både hemma och på jobbet är detta något man funderar över ofta. Du borde skriva där många många läser.

Monet sa...

Har sällan läst något så koncentrerat bra och sammanfattande om vad som hänt i Sverige under de senaste decennierna.

Håller med Ingela, du borde hitta en plattform där det här förs fram till fler. Jag försöker tala om ddt nhär från mitt franska perspektiv men förvånas av att alla besökande svenskar har köpt hela konceptet med att Sverige ligger bäst till överallt och att "Borg är den som åstadkommit detta".

Utanför den svenska gränsen får man ett bättre perspektiv och det handlar inte om att gnälla på Sverige. Men att faktiskt se vad det är som sker och skett. Du beskriver det oerhört bra!

Sven sa...

Vattenvärld: Nej, du är också lika bra :)

Ingela: Precis, när man varit med ett tag då ser man skillnaderna, hur saker förändras över tid. Men i nuet så är det lätt att bli ett med tidsandan och tro att så här måste det vara.

Monet: Ja, jag förstår att ha ett perspektiv utifrån som du har, så är det lättare att genomskåda de förändringar som skett i Sverige. Om man lever mitt i en sakta förskjutning så är det svårare. Tack för dina synpunkter!

Elisabet. sa...

Har inga tidningar hört av sig ännu?
Du borde bli ledarskribent!

Anonym sa...

Helt enkelt alldeles mitt i prick.
PV

bettankax sa...

Mycket mycket BRA!

Sven sa...

Elisabet, PV och bettankax: Tack så mycket, kul att få postitiva kommentarer! Jag är helt nöjd att skriva i en blogg, jag gillar friheten att kunna skriva om allt möjligt, både högt och lågt. Och att ibland inte skriva alls en period för att det är tomt i huvudet. Det allvarliga och yrkesmässiga är journalisterna sak, som ändå har det tufft nuförtiden, särskilt de som frilansar.

Micke sa...

Sven, detta var ett av de bästa blogginlägg jag läst. Du berör i princip allt med en väldigt enkel tanke. Jag hoppas fler tänker som dig.

Bert Bodin sa...

Vad finns att tillägga?
Inget!

Avtrubbning är något som "folk" inte tror på, eftersom man inte ser den succesiva glidning som pågår förrän i ett "historiskt" perspektiv.

Själv förfäktar jag teorin att ett råare våld i samhället bland annat beror på den "glidning" och den avtrubbning som våldsspel och filmer står för.

Men även där slår de flesta ifrån sig, psykologer också.

Jag brukar säga att det ska vara en expert till att inte förstå saker och ting.

Knapsu sa...

Du har verkligen förmågan att sätta tummen på saker och ting.

Suveränt!

Stina sa...

Haowwa Sven, det blir alltför tydligt hur dåligt samhället är. Suveränt skrivet! Be dina söner göra en bok på dina blogginlägg, en sådan bok skulle jag vilja ha!
/Stina

Anonym sa...

Avtrubbning är just vad som pågår. Hela tiden. Varför skulle annars stora delar av svenska folket tycka att det är helt okej att de som är arbetslösa ska utföra riktiga jobb men utan att få betalt för det? Istället ska de (s.k. arbetslösa) gå till soc och lägga upp hela sitt liv och sina räkningar och böna och be att få nån krona till mat och hyra - vilket de ibland får ibland inte.
Och varför skulle annars stora delar av svenska folket tycka att det är helt okej att om man är sjuk ska man tvingas sälja allt man äger för att efter att ha levt upp de pengarna tvingas till socialhjälp liksom de arbetslösa??
Avtrubbningen har skett under många år genom tidningar, tv och radio. De sjuka är fuskare och är man faktiskt sjuk får man skylla sig själv.
Fusk ska naturligtvis stävjas men enligt försäkringskassans egna beräkningar uppgår fusket till 3-4%, och då räknar man inte bara fusket, utan även alla möjliga fel som är en konsekvens av slarv och misstag från Försäkringskassans egen sida.
Ca 200 miljoner per år anses vara rent fusk.
Det skattefuskas för 130 miljarder varje år. Men konstigt nog är det tyst om det.
Det är en viss skillnad på 200 miljoner och 130 miljarder, så visst har avtrubbningen lyckats ganska bra?
Eller kan det vara så att kvaliteten i skolans matematik och det självständiga tänkandet gjort att svenskarna inte fattar bättre???

Sven sa...

Micke: Det hoppas jag också, att fler ser igenom den påverkan som sker dagligen, och som vi måste bli varse för att kunna göra motstånd.

Bert: Jag är också inne på din linje, att vi blir påverkade av våldsskildringar som vi matas med. Det är en ny tanke för mig, jag har nog tidigare varit på psykologernas linje. Men jag tänker på det "skandinaviska deckarundret" där vi läser böcker där morden blir allt mer bestialiska. Jag har haft en deckarperiod nu och det är en stor skillnad mot hur deckarna var förr. Där var pusslet det viktigaste, man hittade en död kropp och mördaren skulle hittas. Numera är själv tortyren och mördandet i fokus. Ju sjukare desto bättre. Och det verkar som vi får fler och fler seriemördare även i verkligheten.

Stina: En bok såld! Skämt åsido, jag försökte förra sommaren sammanställa blogginläggen till en bok men jag tyckte inte att det höll. Det är möjligt att jag prövar igen, vi har ju ett förlag i familjen, Teg Publishing!

Anonym: Jag håller med om att man under lång tid framställde sjukskrivna och arbetslösa som fuskare och det var en förberedelse till att försämra i sjukförsäkringen och till jobbskatteavdraget. Regeringen framställde alla som inte hade ett jobb eller var sjuka som "bidragstagare" som var en slags sämre sortens människor. Som jag skriver, en uppdelning i vinnare och förlorare, och de som inte duger "röstas" bort.
Du har helt rätt i att det mest som blir fel i sjukförsäkringen handlar om FK:s egna fel och brister.

bettankax sa...

Jag köper också en bok:)

Cecilia N sa...

Jättebra inlägg.

Men så förfärligt med landslags"leken".
Det kan väl inte bli ett vinnande gäng av sånt? Nä. Tydligen inte.

Hur ska vi ändra vårt samhälle?

Sven sa...

bettankax: Två sålda! :)

Cecilia: Tack. Jag håller med, en märklig "lek" för vuxna män. Och de verkar som om de själva inte förstod att något var riktigt fel, eftersom de gjorde det inför närvarande fotografer.

Hur ska vi ändra samhället? Ja, kanske att vi hjälps åt att genomskåda det som pågår, den smygande förändringen. Omsorgen om varandra är motgiftet!