fredag, december 30, 2011

Vintersolens tittutlek


Vi tog bilen och åkte ut på E4:an söderut. Svängde vänster i Ersnäs och åkte ut mot havet utanför Mörön. Det var småvägar och kringelkrokar, men Micke hade varit där förut och och kände vägen. En parkering vid vägen, vi stannade och tog på oss skidorna, följde en skoterled och plötsligt befann vi oss på havet, den is och snötäckta Bottenviken.

Om man åker ut i naturen i Norrbotten mitt i vintern så gäller det att vara på plats när solen en kort stund kikar upp över horisonten. Den leker en evig tittutlek med oss nordbor, så fort vi säger titta där! så är den med ens borta igen. Men himlens rödgula färg talar om för oss att den trots allt finns, det är bara jorden som skymmer den.

Landskapet är mäktigt. Det slutar inte vid strandkanten, utan sträcker sig långt, långt ut, vissa vintrar ända till Finland om kylan står oss bi. Micke och jag står där och tittar på isblocken som tornat upp sig på stranden, de blå öppna stråken och så denna oändliga oändlighet.

Vintern är på många sätt besvärlig. Snöskottning, snöstorm och kyla. Men den får oss också att inse att det behövs motstånd i tillvaron, och att det ger oss starkare upplevelser av närvaro och välbefinnande. Blandningen av kärvhet, ljusbrist och kyla höjer livsintensiteten, något som en ständig vandring i solen sällan kan uppnå. Bristen är alltid en komponent i ett skapande liv, vare sig den är personlig eller ligger i det landskap som omger oss.

När vi stod där Micke och jag, kände vi ingen saknad efter den sandstrand som nu låg under det djupa täcket. Luften var klar och vi hade kommit dit i tid för att hinna se dagens norrbottniska ljus, som genom sin kortvariga uppenbarelse är lika exklusiv som en sällsynt metall.

onsdag, december 28, 2011

Just nu, är det som bäst

Min första jul som varande farfar har förflutit i ett leende barns ansikte. I ett par stora blå ögon som intresserat granskat mig som en representant för en okänd omvärld, men som överraskande snabbt gjort mig igenkänd och delaktig. Två små händer som med ett raskt grepp fört allt till munnen för en oral besiktning, de första krypande framstegen på ekparketten på jakt efter färgglada leksaker som i 15 år varit lagrade i familjen Teglunds historiska samling.

De nyblivna föräldrarnas imponerande gehör för barnbarnets alla små signaler, som gör henne till världens nöjdaste och gladaste. En pappa som kliver upp på morgonen och låter modern sova efter den obligatoriska amningen i ottan, när inte ens tomten är vaken. Farmor och farfar som nervöst blir barnvakter när föräldrar förvandlas till hemvändare och tvingas gå ut och möta gamla kompisar som de inte längre har något gemensamt med. Söner som förvandlats till lekande farbröder som tillbringar halva dagen på golvet i de intensiva försöken att få henne att kikna av skratt. Långa middagar med alla runt bordet och den rimmade lammfiolen som räcker till både lunch och middag. Sonens nya flickvän som för första gången beträder främmande mark och vi försöker lära känna varandra, först trevande sedan mera säkert och vant. Hon verkar väldigt trevlig, lättsam och naturlig. Hoppas hon har överseende med mig.

Julens rutiner börjar stabilisera sig det vill säga det finns inga rutiner. Under förmiddagen fyra frukostar då par efter par kommer in i köket på olika tider. Den fjärde frukosten sammanfaller med min lunch, sedan följer luncherna efter varandra hela eftermiddagen medan några tar en tupplur på soffan och andra vandrar omkring på Porsön med broddar på skorna. Vid middagen samlas alla igen och samtalsämnena rör sig på ett övergripande plan, det pratas mera om organisationsfrågor inom kommun och landsting än om vem som vann Idol. Ingen förutom mig har sett Böda camping. Eller Starke man.

Husets alla rum, som vanligtvis gapar tomma efter den stora utflyttningen fylls åter med de främsta symbolerna för ungdomligt liv; öppnade väskor på golvet och högar av kläder. Det är lika trångt vid köksbordet som det alltid varit och besökande kompisar avlöser varandra vid kaffebordets lussekatter och kakor, och skrattsalvorna ekar mellan väggar som för länge sedan borde ha fått nya tapeter. Och jag tänker på att nu är det som bäst. Just nu, är det som bäst.

måndag, december 19, 2011

Utan att man märker det

Det är som om åldern smyger sig på oss som är äldre, att åren inte riktigt märks utan bara plussas på lite så där i hemlighet. Att man plötsligt ibland upptäcker sin ålder och att årens antal blivit ansenliga, utan att man direkt varit aktiv på nåt sätt. Att åldras är väl en av de få saker som sköter sig själv, utan större insats av den drabbade.

I och för sig finns det alltid de som har det värre. Min äldre bror fyller 64 idag, och det är ju betydligt mer än vad jag är. En av de stora förändringarna med att vara lillebror i vuxen ålder, är att det som var nackdelar när vi var små, nu vänts till en betydande fördel. Åldersskillnaden kommer aldrig att jämnas ut, ja, inte i varje fall så länge vi lever.

När man är barn så är åldersskillnaden väldigt viktig. Allt bygger på årsklasser och ingen vill umgås med någon som är yngre, bara med jämnåriga. Drömmen är att få vara med äldre, men det är få förunnat. Efter tonårstiden så jämnas det ut, äldre och yngre kan umgås tillsammans. Mina söner som alla är mellan 20-30 år, där är inte åldern särskilt betydelsefull, det är snarare intresse och personlighet som har den stora betydelsen.

Och egentligen säger den yttre åldern väldigt lite. Det är naturligtvis det som snurrar inne i huvudet som har betydelse. Och stigande ålder brukar ofta sammankopplas med stagnation på flera sätt; trygghetssökande, ökande rädsla och ett bristande energi. Men det behöver inte vara så. Min bror är ett bra exempel. Han återupptog sitt musicerande i 60-årsåldern som legat nere sedan han var tonåring, köpte ett nytt trumset och nu spelar han i flera band i Umeå, som turnerar runt på olika evenemang. Han ser verkligen till att ha roligt trots en stigande ålder.

Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig ålderdom.
Sven, köp en elgitarr!

lördag, december 17, 2011

Deportees i Kulturens hus

Ikväll gick jag och sonen Lars på konsert i Kulturens hus. I stora salen lyssnade en ålderstigen publik på Glenn Miller-musik, medan vi gick till lilla salen och Deportees konsert. Salen var fullsatt, mest ungdomar men några också i min ålder, så jag behövde inte känna mig obekväm. Min kompis Björn kom också med. Han är den store musikälskaren i vårt sällskap men hade aldrig lyssnat på Deportees tidigare och hade en liten skeptisk inställning. Han var rädd att det skulle vara lite för popigt i hans smak.

Men oj, oj vilken konsert vi fick uppleva! Deportees har en mäktig blandning av en slags symfonisk rock eller melodisk pop som kombineras med ett otroligt tungt och avancerat trumspel, vilket lyfter det hela till oanade höjder. Och när det lyfter inträder något nästan övernaturligt, det blir svårt att förstå att musikerna på scenen kan åstadkomma ett sådant tryck. I kväll drev de publiken nästan till fullkomlig extas med låtar från den hyllade Islands and shores, och från den förra, min favorit, Under the pavement - The Beach. Thomas Hedlund på trummor, som också spelar i Cult of Luna, imponerade otroligt på oss.

Efteråt sa Björn att han fällt en tår precis som han brukar göra när han lyssnar på Beethovens nia. Han var helt tagen och det var länge sedan jag sett honom så berörd. Han till och med citerade Nietzsche: "Utan musiken vore livet ett misstag".

Under en veckas tid har Kulturens hus gett mig många upplevelser. I lördags vernissage, med den engelske fotografen Philip Townsend, Mr Sixties som han kallas. Han var fotografen som förevigade Beatles, Stones, Twiggy, Marlon Brandon, Elisabeth Taylor, klädmodet, ja, allt som hände i Swinging London under 60-talet. Townsend fanns med och kunde berätta hisnande historier till varje bild. Till exempel var han den förste som fotograferade The Rolling Stones när de blev signade 1963.

Vid samma vernissage fick vi också se en utställning om proggtiden i Luleå på 70- talet. Mycket nostalgi för de som var med (vilket inte jag var). Där fanns bilder av Erik Holmstedt, gamla reportage bilder från möten och demonstrationer på den tiden. När jag såg hans bilder och kunde jämföra med andras, så insåg jag hans storhet som fotograf. I varje bild finns en genomtänkt komposition, med perfekt förhållande mellan ljus, form och perspektiv. Erik har verkligen en konstnärlig blick, som naturligt leder honom rätt även när bilden är ett snapshot i en folksamling.

Efter vernissagen samlades vi några i fiket och tog en kaffe med wienerbröd. Vi satt i ett par timmar och resonerade om konsten, kulturen och intressanta författarskap. Märkligt att ett sådant rikt kulturellt liv kan levas i Luleå nuförtiden, det som en gång bara handlade om kallt stål.

Tack Kulturens hus för att du finns! Och tack Deportees för att ni spelade för oss ikväll!

tisdag, december 13, 2011

Man måste hjälpas åt

Min fru bakar saffransbrödet och pepparkakorna, hon gör godiset och lagar all mat till julbordet. Men det som verkligen är svårt, och som kräver lite expertkunnande, det tar jag hand om. Det gäller t.ex. att grava laxen, griljera skinkan och göra en stek i ugnen. Det är invecklade saker och det kräver sin man att klara sådana uppgifter.

När man gravar lax då måste man blanda salt och socker till en rätt blandning. Det är svårt, dessutom ska grovstött vitpeppar läggas till i lämplig mängd. Att gör en stek i ugn kräver att en termometer sticks in i köttstycket och man måste ta ut steken vid exakt rätt temperatur för att det ska bli perfekt. Det gäller att inte slarva.

Jovisst, nu höll jag på att glömma, jag hugger också julgranen. Då används en såg eller yxa och det är vassa redskap, så man måste vara väldigt försiktig. Att välja granen i skogen kräver sin man.

Ja, det är ungefär vad jag bidrar med.

När julaftonen är här brukar jag, med allt rätt, få mycket beröm. Laxen var ovanligt god i år, du har verkligen lyckats, brukar det heta. Och steken, saftig och god! Och vilken ovanligt snygg gran ni har i år.

Jag brukar säga, det är tur att det finns en man i huset, som tar hand om det svåra och komplicerade sakerna i hemmet. I ett jämställt äktenskap måste man hjälpas åt.

torsdag, december 08, 2011

Moderna drycker

Jag var i Kalix förra helgen och gick på Drugstoren för att köpa en flaska vatten, Loka eller Ramlösa, det var egalt vilken. Men när jag kom till kyldisken så fanns där nio olika flaskor med nio olika smaker. Det var päron, mango, äpple, citron, ananas och så vidare. Ingen naturell, med smak av vatten.

Så jag frågade kassörskan som sa att det kanske finns på lagret och så hon gick för att titta efter, och mycket riktigt så kom hon tillbaka med två naturella flaskor, en Ramlösa och en Loka. Vilken vill du ha, frågade hon och jag tvekade en stund och så tog jag Loka. Jag vet inte varför jag tog just Loka, kanske var det någon reklamsnutt som låg i mitt undermedvetna och styrde mitt handlande.

Hur kom det sig att de började tillsätta mer eller mindre obehagliga smaker i vattnet? Jag menar ananas, vad har det i vatten att göra överhuvudtaget? Vad är nästa steg; korvsmak? Grillad kyckling?

Dessutom är det inte smaker, det är kemikalier. Som rimmar på fekalier. De är tillverkade i ett laboratorium, av galna vetenskapsmän med håret på ända och tjocka glasögon. Provrör som ryker av vit rök och där forskaren på kvällen förvandlas till en hårig best som far omkring och dödar människor på stadens gator. Det är på sådana ställen de kommit på den vansinniga idén att låta vatten smaka allt utom vatten.

Snart kommer nog de anrika brunnarna Ramlösa och Loka, att tvingas uppfinna en smak som de kallar "källvattensmak"och som är en kemikalie som de blandar i vattnet för att påminna om ett vatten som numera bara finns på lagret.

Kassörskan på Drugstoren i Kalix frågade mig om jag istället inte ville ha en energidryck som "bränner kalorier". Jag hade aldrig hört talas om det förut så hon visade den speciella drycken som fanns i små runda metallburkar och som alltså innehöll en energidryck som inte gav energi utan istället tog energi från kroppen. Hon sa att det var perfekt när man tränade, då ökade fettförbränningen betydligt.

Flaskorna kostade 27 kronor styck och dessutom fanns det fyra olika smaker.

Vad är nästa steg tänkte jag i mitt stilla sinne. Mat som varken ger näring eller kalorier utan istället äter upp oss inifrån? Att äta ihjäl sig blir i såfall ett begrepp som får flera betydelser i framtiden.

lördag, december 03, 2011

Nollvision istället för religion

I Sverige har vi nu infört nollvision inom snart alla områden. Det började med trafiken, där ingen i fortsättningen ska dö eller skadas. Sedan har vi nollvision när det gäller barn, inget barn ska fara illa i hemmet, ej heller i familjehem eller på institution. Inom skolan får inget barn mobbas av andra barn, det är nollvision då det gäller både verbala angrepp samt knuffar och stötar.

Det är naturligtvis en bra och vacker tanke att ha en nollvision när det gäller mänskligt lidande. Men det blir problematiskt när man lovar något som inte är möjligt. Talmannen Westerberg stod senast på ceremonin för vanvårdade barn och lovade Aldrig mer! Ett löfte som jag är säker på redan är brutit.

Den senaste nollvisionen gäller döden. Ingen ska dö, varken som barn, vuxen eller gammal. Jag tror att det kan bli svårt att uppnå den visionen full ut. Om någon mot förmodan dör så är det i så fall någon som gjort något fel eller misstag, och som har själva skulden. Antingen är det sköterskan som tog emot larmet, eller så är det ambulansföraren som körde för sakta, eller så gjorde sköterskan på akuten en felbedömning eller så lyckades inte läkaren stoppa en blödning. För att utröna vem som orsakat den oförmodade döden så åtalar vi alla i en domstol.

Domstolen har tagit över Guds roll i vårt sekulariserade samhälle. Förr hade Gud allt ansvar för vem som skulle dö eller inte och vem som skulle utsättas för lidande och plåga. Vi hade byggt upp ett helt system som förklarade för oss varför människor gör misstag, att det händer olyckor, naturkatastrofer, oförutsedda händelser och att det kan drabba vem som helst. Om ett elände drabbade någon så berodde det på att Gud hade bestämt det så. Det var inte alltid lätt att förstå varför han valt just den personen att gå en för tidig död till mötes men vi accepterade det "för herrens vägar äro outgrundliga".

I och med att vi hade Gud och att han kunde skyllas för det mesta, kunde vi människor slippa undan och försonas med våra öden. Att förlora en nära anhörig kunde sörjas och bearbetas. Numera kopplas sorgen istället till straffet och hämnden. När SOS-sköterskan frikändes nyligen var de anhöriga djupt "besvikna". Det har nästan blivit så att varje död behöver en straffad person, den skyldige.

I och för sig fanns en koppling mellan synd och straff även under Guds era, men den var mycket mera diffus och svårfångad. En domstol är mer tydlig; antingen har någon brutit mot rutinerna eller så fanns det inga rutiner!

Om det saknas aktuella rutiner då är det myndighetens, företagets eller sjukhusets fel. Men fanns det rutiner som någon inte följde, ja, då är det den personens fel. Alla känner sig nöjda om straffet för ett sådant mänskligt misstag blir hårt och skoningslöst. En hård dom känns som ett viktigt steg mot nollvisionen mot död och lidande.

Under tiden, för undvikande av skuld, skrivs rutiner på löpande band inom socialtjänsten, skolan, vårdföretag och sjukvård. För all verksamhet måste det finnas en plan, tajmat och klart in i minsta detalj.

Synd bara att det ska vara så svårt att ta bort den mänskliga faktorn.