torsdag, september 22, 2011

Besiktningstips

Igår kom jag på att jag ska besikta bilen på fredag. Två dagar innan alltså. Så jag for till Mekonomen och köpte lampor, det var två som var trasiga. Jag bytte dem men när jag skulle åka hem igen kom jag på att jag inte hade någon handbroms, den har inte fungerat det senaste halvåret. Och nu var det för sent att lämna in till reparation.

En handbroms har en slags mekanism som spänner den, ju mer man använder den. Så jag tänkte, jag prövar och så körde jag hundra meter och tvärdrog in handbromsen med fullt utslag, och det hände ingenting. Men efter tre, fyra gångers upprepning kunde jag märka en viss inbromsning. Så jag fortsatte hela vägen hem till Porsön, körde hundra meter och drog i handbromsen, lossade den och körde vidare ytterligare hundra meter för att igen dra i handbromsen, om och om igen. Det var tur att det inte var rusningstrafik.

När jag kom fram till Porsösundet, och våran nuvarande grusväg, fungerade bromsen perfekt! Tvärnit direkt.

Jag gillar sådana fel som man kan laga själv.

På väg till besiktningen brukar jag hålla ner fotbromsen litegrann samtidigt som jag kör. På så sätt slipar jag till alla bromsar så att de tar jämt överallt, och rost på skivorna försvinner. Och sedan kör jag bilen länge på tomgång så att koldioxidvärderna ska blir bättre när motorn är riktigt varm.

Tyvärr har jag en varning som lyser rött på instrumentbrädan. Den betyder att det är fel på airbagen. Och det får man inte ha, så det finns risk att jag får en anmärkning. Men jag har i kväll kommit på att ta en svart tejp och tejpa på glaset, så att varningslampan inte syns. Hoppas att det kommer att fungera, att de inte lägger märke till tejpbiten.

Om man har många fel på bilen är det bättre att bara köra den till besiktningen, det kostar 300 kronor. Då får man vet vad man måste laga. För om man istället lämnar in bilen till en verkstad kostar det 1000 kronor bara för en enkel felsökning.

Sedan om man bara vill ha anmärkningar i form av ettor, inte de hemska tvåorna så får man vara lite knepig. Här i norrbotten är det bra att lägga in ett fiskespö i bilen, då blir besiktningsmannen oftast intresserad och vi kan prata fiskehistorier tillsammans, skratta och drömma oss bort från den hemska vardagen ut till en porlande bäck. Efter ett sådant samtal blir det bara ettor.

Men det behöver inte vara fiskespön, det kan också vara ett klickgolv i ekparkett, en stor burk Falurött, en skruvdragare eller tio paket vita kakelplattor. Särskilt nu på hösten när alla har renoverat hela sommaren kan det hjälpa upp bedömningen av bilen mot ett positivt håll.

Om du har en riktigt dålig bil, med stora rostskador som inte går att dölja med sprayfärg, hjälper det varken med fiskespön eller ekparkett. Då är det bara att ta till det sista, och bästa knepet: frun får åka. Gärna klädd lite utmanande men samtidigt med en slags hjälplös touch: jag-vill-bli-omhändertagen - looken. Det finns ingen kvinna som inte vet vad jag menar.

måndag, september 19, 2011

Plånboken i centrum

Inom äldreomsorgen så kallas de äldre för kunder. Följaktligen är kommunen en affär som säljer tjänster. Men konstigt nog, ju fler kunderna blir desto sämre går affären!

Ja, tänk vad ett lite ord - kund - kan dölja verkligheten!

Jag förstår varför man bestämde sig för att använda kundbegreppet. Man tänkte sig att inom privata näringslivet är "kunden alltid i centrum", och därför, om man betraktar alla äldre för kunder så blir det både bättre effektivitet och bemötande.

Men det bygger på en missuppfattning. Det är inte kunden som är i centrum inom det privata näringslivet utan det är själva affären, eller snarare, affärsinnehavarens egen plånbok! Det där märker man om man går på en affär som t.ex. Elgiganten. De vill sälja speciella platttv-apparater till mig, som de köpt in i stora mängder, och de är egentligen inte intresserad av vad just jag vill ha. Om det vore så behövdes inte all reklam.

Och om Ingvar Kamprad satte kunderna i centrum skulle han inte undanhålla 100 miljarder från skatt, utan gladeligen betalat den skatt som kunde gå till våra äldre kunder, de som behöver vård och omsorg.

Precis som inom skolan är äldreomsorgen på väg att privatiseras, och kundbegreppet har berett marken. Privatskolorna har naturligtvis börjat med reklam, för att sälja något som vi inte har behov av, precis om Elgiganten. Snart är det äldreomsorgens tur att försöka få fler och fler kunder.

Men ju fler kunder de privata utförarna får, ännu sämre går det för själva affären, det vill säga kommunen. Och det beror på att det är de privata utförarna som ska göra vinsten på hela denna transaktion, inte själva affären, det vill säga kommunen, ej heller kunderna, det vill säga de äldre, ej heller skattebetalarna, det vill säga medborgarna.

söndag, september 18, 2011

Flyktbeteenden


Det var länge sedan jag tog en promenad, trots att jag bloggar om promenader och utflykter. Och när jag ser tillbaka vad jag skrivit om det senaste halvåret är det nog mera tankemässiga utflykter än verkliga.

Att ta bilen och åka till stugan i Ryssbält, vilket jag gör varje helg, kan man nog knappast kalla en utflykt. En utflykt bör nog innehålla någon slags flykt från vardagen, till ett annat ställe, där man ser något nytt och spännande; det kan till exempel vara ett gammalt kulturhus, en kvarn eller en stor fors. Där utflyktar man sig en stund och dricker sedan medhaft kaffe med smörgås.

Stugan är inget utflyktsställe. Det är snarare en tillflyktsort. Dit man kan åka regelbundet, inte för att finna någonting nytt och spännande, utan för att finna sig själv. Och jag själv är sannerligen ingenting nytt och spännande, utan samma gamla vanliga visa: oro, tankar om egna brister och rädslor för det som komma skall. Ja, det är kanske det som är den stora skillnaden; att göra en utflykt är ett försök att komma ifrån sig själv medan att uppsöka en tillflyktsort mera handlar om att upptäcka det man redan har, inom sig.

En tillflyktsort är synonymt med fristad, det vill säga ett ställe där man kan känna sig fri, uppleva frid. Och vägen dit är nog inåt, att möta de känslor av skörhet och brister som vi bär på, men som vi gärna stressar förbi. Vi möter dem nog helst i närheten av naturen, där skogen, havet eller älven helar oss sakta men osäkert.

Promenaden kan fylla samma syfte, ett återfinnande av något genuint som kan kallas frid. Men då får  man nog försöka undvika tankeflykten.

måndag, september 12, 2011

Smörupproret

Plötsligt är smöret slut i affärerna och mejerierna har svårt att hinna med att producera. Likadant är det med den feta grädden där hyllorna gapar tomma. Det pågår en revolution i Sverige som liknar den nordafrikanska, och det är vi vanliga människorna som står bakom den. Folk tar saken i egna händer och vägrar att följa makten och den vetenskapliga expertisen.

Vetenskapsmän, dietister och läkare hävdar att diabetiker ska äta kolhydrater, lite kalorier och undvika fett. Så har man påstått i 30 år, vilket inneburit att diabetesen bara ökat i samhället, samtidigt som fetman breder ut sig. Och allt ska sedan lösas med mediciner från läkemedelsbolag som står bakom de dyra studier som allt grundar sig på.

I kvällens Vetenskapens värld framkommer med all tydlighet, att det finns ett mycket svagt stöd för dagens kostråd. Samtidigt blir det fler och fler personer som bevisligen går ner i vikt och får sluta med insulin efter att ha gått över till Lchf, dvs lite kolhydrater och mycket fett. Och det finns inget stöd för att den feta kosten skulle ge farliga blodfetter, för även om de kan öka, så ökar även det goda kolestrolet.

Under tiden sitter de gamla härskarna kvar på sina troner, de som byggt sina vetenskapliga karriärer på kolhydraterna, brödet, grynet, pastan och lightprodukterna. Men deras bastioner blir mer och mer inringade och deras flyktvägar allt snävare och snävare. Snart är det bara öknen kvar.

I programmet medverkar en kvinna som vägde över hundra kilo och hade svår diabetes och orkade ingenting. Precis som i nordafrika använde hon sig av internet, kollade upp amerikanska studier om diabetes och upptäckte fettkosten. Hon började äta den och gick ner till normalvikt och kunde visa extrem positiv förändring på blodsockret. Hon är nu frisk, välmående och har god kondition.

Det är bara en tidsfråga innan regimen faller. När folket reser sig med internets hjälp, då kan ingen hindra kraften. Livsmedelsverket kommer snart att tvingas backa. Undrar om inte kostexperterna redan är på väg mot Niger.

Men skulle inte folket kunna göra revolution på flera sätt?
Vägra privatiseringar inom vård och omsorg.
Störta hela pensionssystemet och ta tillbaka våra pengar från börsmäklarna.
Se bostäder som en social rättighet - igen.

tisdag, september 06, 2011

Japaner

Japaner är ett märkligt folk. De är  absolut inte känslomässiga eller spontana, de lever enkelt och bugar även om de blir utskällda. De tar aldrig i varann och kan sitta tysta hur länge som helst. De är också väldigt noga med sånt som andra ofta bara gör i förbifarten som t.ex att dricka en kopp te. Det finns tusenåriga traditioner kring hur man ska tillaga och dricka teet på det mest ultimata sättet. Och det tar flera timmar innan man fått i sig en kopp på det rätta sättet.

Samtidigt som de avsätter timmar på att bara sitta still och dricka te så jobbar de som attan på sitt jobb. De stressar ihjäl sig, och jag tror att det finns något som heter plötslig vuxendöd, när de bara faller ihop på gatan och tvärdör. Hela samhället är en extrem blandning mellan gamla, levande traditioner och ett tekniskt avancerad supermodernitet. Och där emellan finns människorna.

Japaner är ett mysterium och det har jag tyckt länge. Just nu är jag inne i en Murakami-period och slukar hans böcker en efter en. I boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" beskriver han sig själv, en slags självbiografi mot fonden av sitt ständiga deltagande i allehanda maratontävlingar.  Det var i den boken som jag började känna igen mig i det han berättade om sig själv. En förkärlek för upprepningar och dagliga rutiner. Alltid lägga sig kl 10.00 och sova till 06.00. Enkelhet i livsföringen, och fokusering på projekt. Beskrivningar av behovet att springa (även om det för mig handlar om promenader). På punkt efter punkt känner jag ett slags släktskap; behovet av att vara ifred, ointresse för ständiga sociala kontakter.

Med hjälp av Murakami har jag börjat förstå att i mig finns en inneboende japan. En person som inte klagar på dålig service på restauranger, som aldrig gör något överilat eller beter sig aggressivt. Som gärna mediterar men som kan arbeta fort när det behövs.

När jag började få dessa tankar om mig själv, om mitt kynnes släktskap till det japanska, började jag läsa hans senast bok 1Q84. Det är en bok som handlar om två personer, en man och en kvinna, och där varannat kapitel handlar om mannen och varannat om kvinnan. De har först inget med varandra att göra, man kan uppleva det som två helt olika berättelser, men ju längre man läser desto fler trådar spinns ihop och tvinnar ihop de två historierna. Allt har ett nästan övernaturligt samband och man dras sakta men säkert in i en ny värld där saker och ting ständigt får nya betydelser.

Jag blev mycket förvånad när jag upptäckte att en av huvudberättelserna i boken handlar om en verksamhet för våldsutsatta kvinnor, ett skyddat boende. Det påminner om det jag själv hållit på med det senaste halvåret här i Luleå, att starta en verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn. Det är ett märkligt samband men det har naturligtvis ingen annan betydelse än att slumpen spelat ett spratt, även om det skett på ett rätt uppseendeväckande sätt.

Men verksamheten i boken skiljer sig avsevärt i ett avseende. De nöjer sig inte bara med att skydda kvinnorna från de våldsutövande männen, utan de ser också till att männen försvinner för gott. På ett genialiskt sätt mördas de utan att det går att upptäcka någon åverkan på kroppen. Det ser ut som de dött av en plötslig hjärtattack.

Det kanske är därför det är så vanligt med plötslig vuxendöd i Japan. Man tror att det beror på stress men det är egentligen något helt annat, att någon röjer dem ur vägen.

Det är en märklig värld vi lever i. I varje fall är den det för oss japaner.

söndag, september 04, 2011

Bitterheten

Jag kom att tänka på depressiva människor, de som ser mörkt på tillvaron och är nedstämda till sinnet. Det  är ju rätt vanligt tillstånd hos många av oss, ibland tillfälligt, ibland under längre tider. Och det är skillnad på en deprimerad och bitter människa. En bitter människa är en som är deprimerad men som lägger skulden för sitt tillstånd på omgivningen, andra omständigheter eller andra människor. Den bittre är den drabbade människan medan den deprimerade skyller endast sig själv.

Vanligtvis när folk möter deprimerade människor så vill man uppmuntra, försöka lätta upp stämningen och visa på att det finns mycket att glädja sig åt. Tänk på allt bra som du har! Barnen, en trevlig partner och ett bra jobb.....se det positiva i ditt liv! Men det är dömt att misslyckas. Att uppmuntra en depressiv person är detsamma som att inte bekräfta honom eller henne, och det leder bara till en förstärkning av dennes negativa syn på sig själv.

Om man vill hjälpa en deprimerad människa måste man istället bekräfta den personens upplevelse av livets negativa sidor, tröstlösheten, känsla av hopplöshet och oron för framtiden. För det är först när någon vågar gå in i det mörka och finnas där tillsammans, som en förändring är möjlig. Att våga sitta med en deprimerad människa, utan att försöka skydda sig själv genom tröstande ord eller glada tillrop, är därför det enda som krävs.

Men när man möter den bittre och känner den underliggande aggressiviteten är det lätt att själv känna irritation. Vilken gnällspik, som bara ser sig själv som offer och som skyller på alla andra! Bittra människor drar därför på sig mycket ilska och negativitet från omgivningen, och får ständigt ny bekräftelse på att deras syn på tillvaron är riktig. De lever verkligen i en ond spiral.

Därför är det betydligt svårare att möta en bitter människa. Den bittre ser sig själv som oskyldig och det finns därför inget behov av egen förändring, bollen ligger alltid hos andra. Det gör det utomordentligt svårt att sitta med en sådan människa.

torsdag, september 01, 2011

Hissen

Jag lyssnar ibland på Ring P1 och dit ringer många och ondgör sig över mångfalden i samhället, de klagar på invandrare och skyller dem för allehanda problem. Det verkar som om de helst skulle vilja behålla Sverige som ett slags Skansen-reservat med Carl Larsson på väggarna, och där det bara ryms en berättelse om landet.

Jag blev därför väldigt glad över en dokumentär som nu ligger på Svtplay och som heter Hissen. Det var Jimmy som uppmärksammade mig på denna underbara film. En filmare har ställt sig i hissen med sin kamera i ett engelskt höghus, och sedan filmar han alla som bor i huset och som dagligen åker upp eller ned. Under filmens gång skapas en kontakt genom att filmaren ställer frågor till personerna i hissen; vad drömde du om i natt? är du religiös? vad tänker du på idag? Med dessa enkla och samtidigt djupa frågor börjar människorna att berätta, sin unika och personliga historia.

Och det är alla typer av människor, olika etniska grupper, svarta och vita, unga och gamla, sjuka och friska. Det är otroligt starkt och jag blir upptagen av den fantastiska mångfalden som ryms bara i ett enda hus, i en enda hiss, i en av världens städer. Den alkoholiserade mannen som berättar om sitt bästa barndomsminne, att han en gång såg en kungsörn. Mannen som blev psykiskt sjuk när båda föräldrarna dog inom två månaders tid. Eller mannen som hela tiden kommer in och bjuder på mat av olika sorter.

Det hela är otroligt rörande och jag känner den enorma kraften i människans mångfald och betydelsen av att vi är olika. Och att det är synd att det vanligtvis är helt tyst i hissar och därför ofta spirar en rädsla mellan människor, bara för att vi inte tar kontakt utan bara ser till varandras yttre. Vi upptäcker därför sällan Ekelöfs mest kloka ord, att det som är botten i dig, är också botten i andra.