söndag, maj 15, 2011

Om tid och rum


Kundvagnsparkeringen IKEA

Som människa är jag begränsad av tiden; jag har bara min dag och min livslängd att spela med. Så det gäller att ta tillvara det man har, till exempel genom att underhålla kroppen, hålla den i gott skick, träna den och ge den bra och näringsrika livsmedel. Och skydda den mot allt för stark kyla och för hög värme och se till att kroppen får vila och återhämta sig på nätterna. Allt för att det ska bli ett långt och lyckligt liv.

Men det finns så mycket annat man kan göra. Idag är det ju väldigt populärt att effektivisera sin tillvaro, så att det går åt mindre tid till olika vardagliga aktiviteter. Det finns teknik som kan öka hastigheten vid förflyttningar som till exempel paddel, åra, båt, cykel, bil, tåg och flyg. Det finns tekniska apparater som kan ge tidsvinster i vardagen t.ex. diskmaskiner, grävmaskiner, hushållsassistenter och skruvdragare.

Alla som går fortare och tar mindre tid kallar vi för tekniska landvinningar, framsteg, utveckling, tillväxt. Vi tänker oss att vi därigenom tjänar tid så att vi får tid över till annat.

Men gå det verkligen att tjäna in tid, att förlänga den? Nej, jag tror inte det, i varje fall inte om man ser det hela ur ett globalt perspektiv. Det enda som är möjligt är att förflytta tid från ett ställe till ett annat.

Förra sommaren lejde jag Pelle med traktorn, som kom och grävde på min stugtomt, tog bort jord och stenar och sedan fyllde med fyllnadsmassa och plattade till. På det stället ska nu byggas en sovstuga. För mig var det en otrolig tidsvinst jämfört med om jag hade skottat det själv med en spade. Men totalt sett, ur ett mänskligt perspektiv, blev det ingen tidsvinst.

För det första är traktorn gjord av järn som kommer av malm som finns i Malmbergsgruvan. Där har många arbetare jobbat nere i gruvan säkert i flera dagar för att få upp malmen och till anrikningsverket. Och där använder folk arbetstid i treskift för att få klar pellets som sedan skickas i tågvagnar till Luleå. Sedan kommer pellets fram till järnverket där arbetare jobbar i femskift för att tillverka järn och stål, som sedan går vidare - med järnväg - till Traktorfabriken i södra Sverige där traktorn byggs av arbetare som satsar flera dagar av sin begränsade livstid.

Hur många timmar mänsklig arbetstid som är inblandade i en traktor, det går inte att uppskatta. Ej heller hur många soltimmar som bearbetat jordskorpans växtlighet för miljoner år sedan och som sedan bildat olika kolföreningar som genom högt tryck bildat den olja som traktorn behöver för att överhuvudtaget kunna lyfta skopan. Och hur många arbetstimmar som använts på borrtorn i Mellanöstern innan oljan kommit upp till ytan, det har jag också svårt att beräkna.

Alla tekniska framsteg, och det vi kallar tillväxt bygger på en ojämlik förflyttning av tid från andra, oftast fattiga delar av världen och hit till västvärlden. Det har alltid varit så. Romarriket skulle aldrig ha blivit ett stort imperium utan miljoner slavar vars tid ackumulerades i byggnader och viadukter. Och om vi idag inte utnyttjade den billiga arbetstiden i asiatiska fabriker skulle vi inte ha råd att köpa en mobiltelefon.

Därför, tro inte på någon som påstår att det med teknik går att få ett hållbart samhälle. Nej, det enda sättet att få en rättvis värld är att vi återgår till vår egen muskelkraft. Den är faktiskt mest effektiv av alla resurser, trots att vi tror tvärtom. När en människa äter livsmedel så kan hon omvandla 20 % till ren energi, det vill säga muskelkraft. En häst ger bara 10 % och en maskin betydligt lägre, om man räknar tid- och resurskostnader som ligger bakom tillverkning och drift. Maskiner är alltså mycket mindre effektiva än en människa eller en häst.

Så det gäller att börja vänja sig och inordna sig i den begränsade tiden och rummet igen. Att låta dagen räcka till och inte stjäla tid från någon annan.

Och låta tyngdkraften bestämma vart man befinner sig.

onsdag, maj 11, 2011

Jag har en app

Jag har en app i min telefon som kopplar upp mig på en satellit när jag går ut och promenerar eller tar en cykeltur. Då får jag veta exakt hur långt jag gått/cyklat, vilken väg jag har tagit och hur många kalorier som jag blivit av med. Jag får också en karta över hela min promenad, genomsnittshastighet och hur länge jag var ute.

Idag cyklade jag till jobbet och det var inte 7 kilometer som jag alltid trott utan det var bara 6,23 km. Jag blev nästan besviken. När jag åkte hem så tog jag exakt samma väg tillbaka och då blev det bara 6,03 km. Jag gick länge och grubblade på vad det kunde bero på tills jag kom på att jag faktiskt hade genat lite på hemvägen. Men sen glömt bort det. Och det kan ju vara förlåtligt, både att gena på hemvägen som att glömma bort det.

Min granne är orolig för att jag blir registrerad på det här sättet. Kanske främmande makter kan vara intresserade av vad jag har för mig och då kan de gå in på nätet och fullständigt kartlägga mina vanor. Jag tror att de kommer att bli överraskade över mina vanor; cykla till jobbet och sen cykla hem. Dag ut och dag in. Ibland en promenad runt Björsbyn, lilla rundan eller den långa, det beror på vädret.

Om man vill kan man koppla ett band runt bröstet och då får man en mätning av pulsen också. Hög puls är bra när man rör på sig, dåligt när man sitter still och vilar. Jag skulle kunna få kurvor över hur min puls slår över dagen och i förhållande till olika aktiviteter. Undrar hur en sån kurva skulle se ut. Möten=hög puls. Ensam på rummet framför datorn=låg puls.

Min granne kanske skulle vara orolig för att min arbetsgivare fick tag i den kurvan. Allt för låg puls hela dagen kanske skulle märkas i lönekuvertet. Och på kartan skulle det synas hur många gånger per dag jag gått till kaffeautomaten eller uppsökt toaletten. Äntligen kunde man ha lönekriterier med lite fakta bakom: högst två gånger till kaffeautomaten per dag!

Kanske man kunde effektivisera arbetet genom att ta fram kartor på hur alla anställda rör sig i byggnaden under dagen. Onödiga promenader mellan tjänsterummen borde kunna minimeras och flödena mellan våningarna kunde stramas upp. En sådan här app är egentligen perfekt för oss idag, nu när vi alla ingår i processer och inte i arbetsgrupper som förr i tiden. Att varje dag få en aktuell processkarta över hela personalen, tänk vilken enorm kvalitetsförbättring.

Vi börjar få ett samhälle där inga hemligheter längre går att hålla. Snart är vi inte bara ständigt nåbara utan vi vet var alla befinner sig och vad alla gjort under dagen. Och vi vet allt om de som inte följt den breda vägen utan gjort avstickare till ställen där de inte borde ha befunnit sig ur moralisk synvinkel. Snart vet vi allt om vår vänners liv och leverne.

Precis som vi en gång gjorde i den lilla byn. När vi kände alla och visste allt om varandra. För världen går runt, runt och vi återkommer alltid till utgångspunkten. Men för varje gång vi passerar den, gör vi det på en aning högre nivå.

måndag, maj 09, 2011

På resa

Jag åker genom Ångermanland, från Sollefteå till Örnsköldsvik. Vägen går över Gålsjöskogen, denna vackra trakt med de djupa dalarna och de blånande bergen. Stora gårdar som ligger underbart vackert på de högsta punkterna med åkrarna slingrande nerför sluttningarna. Det är vår och grönskan är på god väg med hjälp av musöronen på björkarna.

Jag sitter i min egna tankar, några andras finns inte tillgängliga. Man kan alltid fascineras av att en människa kan utföra en sådan komplicerad sak som att köra bil, växla, bromsa, kolla skyltar och fartkameror, undvika andra bilar, samtidigt som han lyssnar på filosofiska rummet på P1 om hur vänskap förändras idag i och med facebook. Vad är det för skillnad mellan en vän i verkligheten och en vän på facebook, eller är det samma sak. Det är tre kvinnor som diskuterar, eller snarare, samtalar, för de håller hela tiden med varandra trots att två av dem är vetenskapsmän som forskat inom området och den tredje verkar vara en vanlig tjej som har mest erfarenhet av nätet.

Jag lyssnar på programmet samtidigt som jag med rattens hjälp styr en SAAB av 1998 års modell genom de Ångermanländska kurvorna. Jag behöver inte använda mitt medvetna sinne för att köra bilen utan överlämnar istället den exekutiva makten till min ryggmärg. Sedan försvinner jag igen, bort från kvinnornas samtal vars ljud tystnar i mitt huvud och ersätts av egenproducerat material.

Jag tänker på allt jag upplevt under helgen. Mitt sinne förflyttas till Torvalla by och händelserna som jag upplevt spelas upp i mitt inre, människors ansikten, förflugna ord, berättelser, platser, bilder, ljud......och minnen från Sollefteå där jag gjorde lumpen 1974 aktualiseras och jag tänker på min bror i Övik, om han är hemma och kan bjuda på kaffe när jag kommer fram dit.

Och plötslig ser jag en brandbil på vägen och en brandman som står där och vinkar till mig att stanna upp. Min tankemässiga frånvaro upphör och jag sitter åter i bilen, håller i ratten och sätter högra foten på bromsen och saktar in, men brandmannen vinkar att jag kan kör förbi, och jag ser att det är en olycksplats. En singelolycka där en bil girat plötsligt och kört av vägen och rakt in i i ett träd. Ambulanspersonal och brandmän håller på med en person som ligger på marken, och det känns obehagligt en kort stund. Tankar på en olycka är aldrig långt borta när man kör bil. Denna gång inte jag.

Redan efter några mil har jag glömt påminnelsen om vår dödlighet och byter kanal till P3 och musik fyller bilen. Det börjar bli varmt i bilen och jag förbannar att AC:n gått sönder, öppnar bakrutorna lite grann för att få lite svalka men är orolig för att få nackspärr. Närmar mig Sidensjö. Bestämmer mig för att åka in i Övik och hälsa på min bror. Men jag ringer inte i förväg. Det gör vi aldrig i vår familj, vi dyker bara upp helt plötsligt och ringer på dörren. Så har vi alltid gjort.

måndag, maj 02, 2011

Att njuta av musik



Vi var i kyrkan för en tid sedan; jag, min fru Karin och kompisen Björn. Vi lyssnade på en konsert med Luleå domkyrkas vokalensemble och den eminente Markus Wargh på orgel. Ur programmet Arvo Pärt - Berlinermässan.

Att gå till kyrkan och lyssna på musik är något som inte nog går att uppskatta. Kyrkorummet; med dess historiska bilder, Jesus hängande på korset, den enorma takhöjden, publiken som till större delen tillhör skaran statsanställda över 65 år, den hårda bänken, minnena från barndomens skräckblandade begravningar och konfirmationer; allt talar till mig på ett sätt som övergår mitt förstånd. Det är som om mina försvar bryts ner av den kyrkliga miljön och istället öppnas dörrarna till mitt inre; min sköra själ visar sig hudlöst, och när som helst kan något magiskt inträffa: blixtar och dunder som de kristna fick uppleva när de vandrade genom gamla testamentet.

Jag kan till och med få svårt att ta till mig den vackra musiken; den blir alldeles för överväldigande i den sakrala miljön och det känns nästan som den istället för att gå via öronen tar vägen direkt in genom ögonen för att med hjälp av vibrationer öppna de stängda tårkanalerna. Jag hör ingen musik men jag känner tårarna rinna nerför kinderna.

Till slut - efter en viss känslomässig behärskning - stiger de första tonerna från orgelns basregister och överröstar det visuella och jag blir återställd: jag sitter i en kyrkbänk och hör verkligen Berlinermässan av Arvo Pärt.

Jag vänder mig om och ser Björn sitta där lyssnande. Han blundar. Kanske han precis som jag försöker förhindra att musiken tränger direkt in i ögonen, och vidare in i den skyddslösa själen.