fredag, april 29, 2011

Med kavaj på toaletten

Ibland har jag kavaj på mig på jobbet. Men bara ibland, i huvudsak är jag en tröj-man, som går omkring i bomullströja i svart med en skjorta innanför. Jag trivs bäst så. När jag har kavaj så är det något speciellt, kanske utbildningsdag eller ett möte med politiska nämnden. En period försökte jag ha kavaj varje dag eftersom jag uppnått en viss ställning i organisationen där kavaj vore att föredra, men jag lyckades inte med det.

För när jag har kavaj på mig så blir jag helt upptagen av att tänka på att jag har kavaj på mig. Jag tänker på om jag ska den öppen, inga knappar knäppta eller om hur det ser ut om jag har nedersta knappen knäppt eller om jag har ena handen i fickan och om det ser bra ut eller kanske ser dumt ut, om den egentligen är för liten så det syns att den är köpt på rea eller om andra förstår att jag gör mig till just idag efter som jag oftast bara har tröja.

Så om jag sitter en hel dag - med kavaj på mig - på en utbildning med intressanta föreläsningar så kommer jag inte ihåg någonting av vad alla sagt eftersom jag hela tiden bara tänkt på att jag har kavaj på mig. Och hur jag uppfattats utifrån denna kavaj i förhållande till den tröja som jag vanligtvis bär.

Men jag behöver inte egentligen oroa mig, det vet jag. Ingen tänker på mig, hur jag artar mig i kavaj, hur passformen är på den eller hur jag håller händerna, för alla andra tänker också på hur de ser ut, i andras ögon.

Jag tycker inte om affärer, barer eller bensinstationer där man måste låna en nyckel för att besöka toaletten. Eller då man måste gå till en reception eller kassan och be dem öppna toalettdörren genom ett tryck på det elektriska låset. Ta till exempel Kvantum, när man kommer dit och ska handla och så blir man kissnödig och kan inte hålla sig tills man kommer hem då måste man gå till kassan för korv, godis och spel och be dem öppna toadörren. Alla som står i kön får veta att just jag inom en kort stund kommer att dra ner gylfen, ta ut det onämnbara och tömma blåsan. Det är ju inte roligt för någon, särskilt om man står i kön för att köpa korv för fem kronor, och det luktar nybakat bröd från disken.

På en del ställen där man måste hämta en nyckel, så finns det en stor metallklump eller bräda hängande på den. På brädan står det med stora bokstäver TOA, så att ingen i rummet kan missta sig på mina avsikter eller så är metall klumpen så stor att nyckeln inte kan gömmas diskret i handen utan alla måste kunna se vad mitt mål är.

Jag brukar tänka på att syftet med att uppmärksamma oss kissnödiga i offentliga miljöer är en slags kollektivt straff som vi måste bära för alla som kissar bredvid toalettstolen. För om alla vet att just jag är på toaletten måste jag sköta mig.

Och när jag står där och kissar efter att ha ropat till receptionen att öppna toadörren, eller gått omkring med en oformligt stor bräda med en liten nyckel hängande i ett snöre, så tänker jag att alla bara tänker på mig. Han som just nu befinner sig på den offentliga toaletten och gör sina behov. Han som hade kavajen på sig.

torsdag, april 21, 2011

Staten som en svartsjuk man

Henrik Berggren skriver i DN om utvecklingen i samhället, där vi gått från tillit till kontroll och där ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultat­mål formuleras.

Jag har tidigare bloggat i ämnet här och här. Roligt att Berggren nu lyfter frågan på ett så intressant och givande sätt.

Berggren tar hjälp av Proust roman "På spaning efter den tid som flytt", och kallar den för världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap. Här finns beskrivet mannens svartsjuka, hur den gör kontrollen av kvinnan till sin huvuduppgift och som till slut förstör all tillit mellan paret.

Jag tycker att det är en bra beskrivning att staten idag, att den beter sig som en svartsjuk man och att kommunerna genomgår en normaliseringsprocess. Kommunerna blir mer och mer vana med ord som kvalitetsindikatorer, riktlinjer och statliga föreskrifter. Den som inte troget följer dessa regler blir utsatt för en statlig tillsynsapparat som bara växer och skapar nya lagar i rask takt.

Till slut kommer vi att känna till alla exempel då det gått snett. Den svartsjuke mannen känner till all otrohet som skett i lönndom och han försöker hela tiden utöka sin kontroll. Men ingen har längre något förtroende för de som skall hjälpa oss i en svår stund, tilliten i samhället har urholkats. Vi lever då i misstänksamhetens land, där jag som kund kanske kan välja en annan utförare men där jag som medborgare saknar alla rättigheter.

söndag, april 17, 2011

Straffrundor i livet

När Björn Ferry missar ett skott i skidskyttet får han åka en straffrunda, innan han får komma ut på banan igen. Om han missar två skott blir det två straffrundor.

Så är det här i livet också. Om allt går bra så följer man sin livsbana; från barndomen genom den jobbiga tonårstiden, vidare genom den glada ungdomstiden till den mogna medelåldern, och vidare till ålderdomens eftertänksamhet och tillbakablickande. Men det är få av oss som klarar hela banan utan att göra misstag, eller drabbas av svårigheter som slår oss till marken och får oss att tappa fotfästet.

Vid dessa tillfällen stannar livet upp och vi tappar vår riktning och vi vet inte längre var vi är, eller vart vi skall hän. Då får vi likt Ferry ge oss ut på en extra runda, en straffrunda som i bästa fall får oss att hitta tillbaka till oss själva, att hitta lösningar på våra svårigheter och göra oss färdiga att ge oss ut i livet igen.

En straffrunda kan av slumpen utdömas till oss redan när vi är barn när något traumatiskt händer, med oss själva eller våra föräldrar. Eller som tonåring när vi inte längre vet vem vi är och inte hittat något som är meningsfullt. Eller som medelålders då kärleken dör ut och vi bryter långvariga relationer samtidigt som barnen flyttar ut från hemmet. Vi vet aldrig när vi missar skottet, när olyckan är framme, och vi drabbas av den stagnerande energin, den kraft som håller oss kvar i en tidsålder.

När jag lyssnar på Staffan Westerberg när han läser ur sin bok Elvaåringen, fångas jag av den centrala händelsen i hans liv, när hans 9-årige bror blev ihjälkörd i Svartöstan på Mors dag, då Staffan själv var fem år. Livet blev sig aldrig mera likt och det känns som om att Staffan sedan den gången under hela livet åkt runt, runt på en livslång straffrunda som aldrig kommer att ta slut. Och som han bearbetat om och om igen, i teaterföreställningar, tv-serier, texter och nu, i en bok. Barndomen har funnits där hela tiden, som grund för allt hans fantastiska skapande som gett oss andra så mycket genom åren. Men jag kan önska att han någon gång fick känna sinnesfriden, och kunna åka tillbaka upp på banan igen, befriad och renad, och med full fart framåt.

Av någon konstig anledning finns det många män som i ungdomstiden drabbas av straffrundor som räcker under hela livet. Ett vanligt symtom är samlarbeteendet. Att stanna i en viss ålder, säg 17 år, och sedan samla på sig saker som man just var populärt i den åldern, vare sig det gäller musiken, mopeder eller bilmodeller. Man kan se grupper av vuxna män åka runt tillsammans med samma mopeder som de hade som tonåring och de fortsätter att samlas och meka med förgasare, trottlar och bensinslangar. Alltid denna kvarvarande doft av bensin och olja.

Hela den manlig kulturen är fylld av samlare som lever 30-40 år efter sin tid. Ibland undrar jag hur många skott som de missade i sin ungdom. Men troligtvis handlar det om att vi män har svårt att sörja; att erkänna förluster, stanna upp i den svåra känslan och sedan, efter att sorgen förändrat oss, gå vidare som mognare människor. Istället samlar vi prylar från den tiden förlusten skedde, i en alltmer uppdämt rädsla för en kumulativ sorg, över ett liv som flytt.

I den ålder jag själv befinner mig, snart på tröskeln till åderdomen, känns det tragisk om man fortfarande håller drömmar levande från ungdomens tid, saker som aldrig blev av men där hoppet ännu inte släckts. Att släppa drömmar är bland det svåraste man gör, men kanske också det viktigaste. Att befria sig från drömmar är som att skjuta full pott på stående skyttet strax innan upploppet. Inga fler straffrundor.

*******

Andra bloggare om , ,

måndag, april 11, 2011

När forskningen har fel

Det är något som är konstigt med vetenskaplig forskning. Under flera decennier kan hela forskaretablissemanget vara överens om en sak, och sedan visar det sig att alla hade helt fel. Ofta är det en person som först börjar ifrågasätta den gängse uppfattningen och som naturligtvis blir hårt fördömd, för att sedan få upprättelse och visa sig ha helt rätt.

Mitt första exempel handlar om fettets farlighet. Redan på 50-talet i USA började några forskare påstå att fettet hade kopplingar till hjärt- och kärlsjukdomar. Ganska snart visade det sig vara fel men då preciserade de sig och nu var det det mättade fettet som var boven. Det fanns inte någon grund för deras påståenden, och de använde också fusk för att bevisa det hela. Men det fick ett enormt genomslag i västvärlden. Och sedan vet vi vad som hände här i Sverige, vi fick tallriksmodell och nyckelhålsmärkning, vi skulle äta fettnålt , fibrer och 6 -8 bröd om dagen. Och efter det blev vi både i USA och i Sverige allt fetare och fetare, det blev en s.k fetmaepedemi.

Först på 2000- talet började en läkare ifrågasätta denna etablerade sanning. Hon blev hårt angripen, anmäld till Socialstyrelsen och utsedd till "årets förvillare". Men det fanns bara ett problem, hon hade rätt! Socialstyrelsen har godkänt hennes metod vid diabetes och fler och fler forskare ansluter sig till den nya läran. En fjärdedel av Sveriges befolkning äter nu fettrik kost med lite eller inga kolhydrater. Fortfarande kämpar etablissemanget emot med dietister, forskare och Livsmedelsverket i släptåg men det är bara en tidsfråga inan de måste ge sig.

Mitt andra exempel är skolan. I Maciej Zarembas artikelserie i DN framkommer att den pedagogiska forskningen ända sedan 70-talet hävdat att barn lär sig bäst genom grupparbeten och genom att själv ta reda på kunskap och inte genom katederundervisning. Det har varit inne med tema och forskning ända från lågstadiet och faktainlärning av den gamla skolan har varit tabu. Ingen har ifrågasatt det hela bland forskarna på Lärarhögskolorna trots att resultaten i svenska skolan blivit sämre och sämre. Numera är det katastrofalt.

Zaremba beskriver Hans Jansson som jobbar på Tegskolan under 90-talet och som går emot den gängse uppfattningen och börjar satsa på ordningsregler, katederundervisning och faktakunskap. Han blir avskedad men startar en friskola 2001, Minervaskolan i Umeå. Redan efter tre år har Minervaskolan länets bästa skolresultat, men det möts med tystnad från skolchefen och folk från Lärarhögskolan. Det har visat sig att Hans Jansson har rätt och att han kommer att få rätt mot hela det pedagogiska forskningseliten. (Kanske t.om. skolminister Björklund har haft rätt i mycket, trots att jag häcklat honom ofta på den här bloggen)

Mitt tredje exempel är Christopher Gillberg som var den som lanserade DAMP-begreppet på 1980-talet, vilket fick stort genomslag i Sverige och övriga Skandinavien. Hans var den stora experten och hade en långtidsstudie av barn i Göteborg som han grundade sina antaganden på. Utifrån hans forskning skapades hela vår bild av barn med ADHD, och som har medfört ett utredningshysteri och sättande av diagnos på allt fler barn. Men när några andra forskare ville se på hans grundmaterial vägrade han och när Kammarrätten tvingade honom att lämna ut dokumenten körde han allt i en dokumentförstörare i källaren till Göteborgs universitet. Det tog en hel helg och han lyckades utplåna alla bevis. Bevis på vad? Troligtvis forskningsfusk om ni frågar mig.

Min slutsats måste bli att vetenskaplig forskning har samma värde som tron. Det är bara en annan form av religiös verksamhet, där Guden inte är i himlen utan består av forskningsbidrag, prestige, avundsjuka och karriärer.

Själv håller jag på att forska om vad som är bästa att ha på sig när man åker skidor: superunderställ, microfleece, Brynja, Merinoull, Ullmax, bomull eller vadmal? Vad säger forskningen?

*******

PS. Minervaskolans hemsida är gjord av Anders och Jonas Teglund.

söndag, april 10, 2011

Wikipedia avslöjar!



Snö är nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade, som faller från ett moln men kan även referera till snö som ligger på marken. Snöfall betecknar specifikt nederbörden och snötäcke betecknar snö på marken. Snö som virvlar upp från marken av tillräckligt kraftig och byig vind kallas snödrev. Snö är vanligast på vintern, men kan förekomma andra årstider om temperaturen medger detta. De nedfallande iskristallerna kallas snöstjärnor och i de fall de klumpas ihop blir det snöflingor. Dessa är ett granulärt material och har därmed en mjuk struktur, men snömassor blir mer kompakta om de pressas samman.
När utomhustemperaturen är över 0 °C brukar snö som ligger på marken normalt smälta.



Vår är inom tempererat klimat en av de fyra årstiderna, som på norra halvklotet enligt årets kalenderindelning brukar omfatta månaderna mars, april och maj, och på södra halvklotet brukar våren enligt kalender omfatta månaderna september, oktober och november.
Våren är en årstid som ses som positiv av många, vilket till exempel givit namn åt Pragvåren 1968, då Tjeckoslovakien försökte införa en ökad liberalisering av det dåvarande politiska systemet.

söndag, april 03, 2011

På skidor genom minnet



Jag kanske var 6 - 7 år gammal och åkte skidor ensam i spåret som gick runt Dombäcksön. Det började hos Bylunds, gick förbi vårat hus och vidare bakom Sandströms hus till skogen på Udden. Sedan genom skogen förbi Uddstugan och bakom Torges hus vände det tillbaka, för att avslutas nerför den sluttning som kallades Teglundsbacken. Och när jag i min ensamhet gled fram i spåret fantiserade jag om att det var en stor tävling och att jag precis som Assar Rönnlund var på väg att vinna, och folks stod i mängder efter spåret och hurrade; heja, heja, friskt humör, det är du som susen gör.

Och vid vissa av dessa tillfällen kom jag in i ett speciellt tillstånd som var obehagligt men också lockande på något sätt. Det var som om jag plötsligt lämnade min kropp och började sväva högt över mig själv, så att jag utifrån, rakt uppifrån, kunde se mig själv åka skidor i spåret. Upplevelserna var plötsliga och kortvariga men det gjorde mig rädd att jag aldrig mer skulle hitta tillbaka till mig själv. Men genom att tänka på något annat än den pågående inbillade skidtävlingen, kunde jag komma till sans igen och jaget föll tillbaka ner i min kropp. Allt detta skedde när jag var barn då gränsen mellan verklighet och fantasi fortfarande är vag, och det följde mig aldrig vidare i livet.

Jag kom att tänka på dessa minnen igår när jag ensam åkte skidor på Törefjärdens snöbelagda is. De vita vidderna miltals runt omkring mig skapade en speciell känsla som kanske påminde om barndomens ensamhet och den utsatthet som det innebär att vara barn. Men nu fantiserar jag inte längre om att jag medverkar i en tävling, jag ser mig inte längre utifrån och behöver inte tänka på hur andra uppfattar mig eller vad de tycker om mig.

Nu upplever jag istället glädjen i själva rörelsen, i att skjuta fram det ena benet och sedan det andra, och med stavarnas hjälp glida fram i spåret samtidigt som lungorna tar in luften och syresätter blodet så att jag orkar ta mig fram kilometer efter kilometer. Lagomt andfådd med solen i ansiktet är jag nöjd med att allt fortfarande fungerar och jag känner att mitt Jag förnöjsamt rusar omkring i min kropp . Men numera släpper jag inte ut det på egna utflykter i omgivningarna.

lördag, april 02, 2011

I nära relationer

Vi pratar om kärleken i nära relationer. Inte om kärleken till alla; människokärleken eller kärleken till nästan.

Vi pratar om kärleken till kvinnan som vi lever med. Hur ska man undvika konkurrensen mellan de två viljorna som ska sammanjämkas till det gemensamma beslutet. Från det stora beslutet, köpet av huset eller stugan, till det lilla i vardagen, vem ska ta disken. Och vi är bundna till de platser där vi har våra rötter och vi vill ständigt återvända till orten där vi växte upp, och två rotsystem placerade på miltals avstånd ifrån varandra har svårt att växa ihop till ett gemensamt lövverk. Och vi bär i våra familjer en splittring mellan dina och mina, mellan våra erfarenheten och de egoistiska önskningarna. Du vill resa söderut och jag vill resa norrut.

Kärlek är en önskan att göra allt för en annan människas andliga utveckling. Jag tycker det är en bra definition. Den utesluter så många missuppfattningar som vi ständigt omger oss av. Att vi blandar ihop kärlek med bindningen, och förväntan om att någon annan ska finnas till för vår egen skull. Med en sådan definition finns inte försakelse, bara glädjen över att ge stödet, omsorgen, och den välvilliga tolkningen. Där finns inte kravet på ständig närvaro, istället givmildhet och tillräckligt personligt utrymme. Och där finns glädjen över den andres framgångar som om de vore mina egna.

Därför är det nog inte så att förälskelse övergår i kärlek. Efter förälskelsen glider man isär igen och upptäcker den andres brister och tillkortakommanden. En lång period tar vid, man kanske kunde kalla den för ekvivaleringsperioden, då vi försöker utplåna skillnaderna mellan mig och dig, i ett tafatt försöka att hålla kvar förälskelsens psykiska sammansmältning. Till slut inser man att det kommer inte att gå, och man tvingas in i en acceptans av den andres sätt att vara, bete sig, tycka och vilja. Det är första steget till en framväxande kärlek.

******