måndag, februari 28, 2011

Smart strategi

Det är ju egentligen jävligt smart! Att förändra samhället från grunden utan att det märks för oss som har jobb, är medelålders och har en god ekonomisk standard. Vi får stora skattesänkningar som ökar vår disponibla inkomst och som gör att vi kan fortsätta som om ingenting hänt, som om välfärden inte håller på att rustas ner. Det är inte jobbskatteavdrag, det är en muta med medföljande munkavle.

Försämringen sker istället i andra änden av arbetslivet, för ungdomarna, de som ännu inte kommit in och fått fotfäste på arbetsmarknaden. Ingen politiker, varken opposition eller alliansregering bryr sig om att göra någonting åt detta, för de har alla sitt på det torra.

Genom friskolorna skiljs numera barnen upp i olika grupper, de som går privat och de som går kommunalt. Precis som i USA. De som får sämre utbildning genom denna segregering ska erbjudas en B-arbetsmarknad främst inom service, handel och liknande yrken. Där erbjuds man lärlingsjobb, kortare anställningar med låga löner, lägre än på den övriga arbetsmarknaden. Och ingen anställningstrygghet, man kan när som helst avskedas från hamburgerbaren om man inte är lojal och jobbar gratis övertid. Chefer har full frihet att syssla med bestraffningar och utfrysningar utan att den unge har något fackligt skydd.

Och för att motivera det hela sprids uppfattningen att ungdomar av i dag är lata, att de inte vill jobba och slita som "vi" alltid har fått göra. Man påstår till och med att ungdomsarbetslösheten är deras eget fel; "det finns jobb för dom som vill arbeta".

Genom att låta dagens ungdomar stängas ute från den arbetsmarknad som vi är van vid, kommer de att bli stilbildande för framtiden. De äldre generationerna fasas sakta ut och inom en 20-årsperiod är det nya samhället här och vi har knappt märkt något. Vi som levt under den goda eran behöver inte drabbas. För visst ville socialdemokraterna ge pensionärerna 17 miljarder om de hade vunnit valet? Ungdomarna däremot, de har inte varit med om något annat, för dem är usla förhållanden en självklarhet.

Ingen kommer därför att protestera vid denna stora samhällsomvandling. Inte ens socialdemokraternas nya partiledare kommer att göra det, eftersom han redan har flint, grått skägg och en tryggad anställning. Så ska en slipsten dras.

Det är som om en reklambyrå kommit på hela strategin. Precis lika smart som att SJ genom reklamfilmer skojar med att ingen längre vill erkänna att de arbetar vid SJ. Det är folkets inställning som måste manipuleras, inte spårens snöröjning. Och så länge vi verkligen tror att ungdomar är lata, så finns alibi för den fortsatta försämringen.

*******

Andra bloggare om ,

torsdag, februari 17, 2011

Kylan

Jag går av från bussen på Smedjan och följer Storgatan på väg till jobbet. Det är 32 grader kallt och den stränga kylan har legat över oss minst en vecka.

När jag möter människorna på gatan så ser jag något nytt i deras ögon. Det finns en förvånansvärd öppenhet mot mig och det känns inte längre som vi är främlingar för varandra. När som helst verkar någon kunna tilltala mig och vid varje möte ligger jag på gränsen till en hälsningsfras, trots att vi aldrig träffats förr.

Äntligen har vi Lulebor fått något gemensamt, ett yttre hot mot hela vår existens: kylan. Den kan döda oss vid minsta misstag; om bilen stannar på en enslig väg eller vi vrickar foten på en promenad på kvällen kan allt sluta med att vi fryser ihjäl i en snödriva, hjälplöst förlorade i den obarmhärtiga naturens grepp. Därför blir vi plötsligt varse vårt beroende av medmänniskorna, att vi i en svår situation kan behöva en hjälpande hand. Det skapar en ödmjukhet hos oss alla där egoism och självupptagenheten får ge vika för en mer solidariska sida. Vi signalerar till varandra på Storgatan: om du hamnar i knipa så hjälper jag dig, och om jag håller på att frysa ihjäl så tar du mig in i värmen.

Vi upplever kylans påtaglighet, i våra ansikten och kroppar och i varje andetag när vi fyller lungorna med den kalla luften. Och samtidigt som det påminner om vår mänskliga skörhet och kroppens dödlighet, skapar den en större närhet till själva livet. Vi kommer närmare det ursprungliga tillstånd då vi för varje dag fick kämpa för överlevnaden.

Jag är säker på att om denna kyla fick fortsätta en månad till, skulle den tvinga hela samhället att lämna det individualistiska tänkandet. Vi skulle igen börja bygga ett samhälle som bygger på samarbete och solidaritet. Ingen skulle längre lämnas ute i kylan.

*******

Andra bloggare om ,

fredag, februari 11, 2011

Om de ovanliga

Jag har haft en diskussion på Facebook med Mats Hillblom om serien Dansbanan i Täfteå. Frågan är om det är ok att driva med original och udda personer, som dom gör i programmet. Jag som f.d Husumbo kan inte ge ett bra svar. Istället publicerar jag en repris på en text som jag skrev som ett inlägg i bloggen Ryssbält tapes.

Husum, en klassisk bruksort vid Ångermanlandskusten, med en stor och mäktig massa-och pappersfabrik. Där växte jag upp på 50- och 60 talen.

Det var så att nästan alla män jobbade i fabriken medan kvinnorna var hemmafruar eller hade deltidsarbete på en affär eller på posten. Organisationen i fabriken var den klassiskt hierarkiska och präglade hela samhället. Högts upp disponenten och sedan i en fallande skala; ingenjörerna, basarna, skiftarbetarna, dagtiderna och diversearbetarna.

Disponentvillan låg högst upp på berget, ingenjörsvillorna nedanför på sluttningen och sedan längst ner egnahemsområdena för arbetarna. Och så Gränna närmast fabriken, arbetarbostäder för dom som hyrde. Det var som om till och med topografin var anpassad efter den uppgjorda klassordningen.

Vid födseln så placerades man in i den klassmässiga hierarkin beroende på föräldrarnas ställning. Och där skulle man helst befinna sig resten av livet.

Men många otrivdes i sina förutbestämda roller.
De hade tankar om ett annat liv och kanske t.o.m. en önskan om att flytta ifrån Husum.Och genom Hermodskurser och folhögskolor kunde några ta sig ur sin fabriksarbetarroll och bryta det sociala arvet. Men det var under stora våndor och med stort motstånd från alla andra. Mina föräldrar var inte så glada när min äldre bror bestämde sig för att börja läsa på folkhögskolan Hampnäs.

I Husum fanns en utbredd längtan att bli fri och ta sig utanför de fasta ramarna. Jag tror att det var därför det fanns en slags barnslig förtjusning över de udda människorna; originalen och byfånarna. Original som vägrar att inordna sig är egentligen de enda fria människorna. De är precis som de är, oavsett om deras beteende upplevs som udda eller inte. Husumborna älskar sina original och de roliga historierna om dem berättas om och om igen. De är allas stora idoler!

Originalen vägrar ju helt enkelt att underordna sig disponenten, ingenjörerna och basarna och de gör bara precis som dom själva vill. Inte så konstigt att Eilert Pilarm kom från Husum och sedan blev hyllad över hela landet!

Men när alla älskar dem för deras underliga beteenden, sina talfel och roliga uttal, bristande intellekt och sociala oförmåga, då fastnar också de ovanliga människorna i samma bindande nät. De får krav på sig att alltid vara avvikande. Kom inte här och bli normal, försök inte bryta föreställningen!

För vi behöver våra clowner att skratta åt. Men det är alltid åt oss själva som vi skrattar.Vi skrattar åt vår egen längtan att våga vara precis som vi är och inte som andra vill att vi skall vara. Vi vill gärna slippa våra förutbestämda roller.

De roller som vi blev tilldelade när vi föddes av föräldrar, som bodde i arbetarkvarteren och som gav oss våra namn.

*****

Andra bloggare om

måndag, februari 07, 2011

Svenska företag

Vi människor är inte längre bara människor, vi är också varor på en marknad. I och för sig, det har vi varit länge, alla måste vi sälja vår arbetskraft på arbetsmarknaden. Men numera verkar det som om var och en inte bara är en vara, utan vi har alla blivit företag; en-mans-företag. Mitt företag heter Sven. Och mitt lager av varor som jag har att erbjuda är klädstil, utbildning, kompetens, utseende, erfarenhet och förändringsbenägenhet. Jag har en hemsida på Facebook, där alla kan se vad just mitt företag har för tjänster att erbjuda.

I DN i söndags upptas flera sidor av livscoachen Tiina Bruno och hennes förslag på hur vi skall förändra våra liv. Det finns bl.a. ett 6-stegs program hur man kan gå till väga för att förändra sitt liv på 5 veckor:
Beskriv din situation. Gör en karta över mål och visioner. Vad vill du? Gör en lista var du skall börja. Skriv en handlingsplan. Uppföljning.

Så nu är det inte bara olika myndigheter som måste skriva handlingsplaner utan det gäller alla företag, även mig själv. Jag måste skaffa mig värdegrunder. Och jag kan nog inte längre bara vara nöjd med mig själv utan måste ständigt förbättra mig.

Jag måste erkänna att jag ännu inte skrivit min verksamhetsberättelse över mitt liv 2010. Det finns säkert förbättringsområden. Jag får väl höra med min fru, hon är min personliga revisor. Hon har redan låtit påskina att jag borde förbättra mig när det gäller varuområdet kläder. Det behövs investeringar i mer tidsenliga plagg som bättre svarar mot de behov som företaget kan ha inför 2011. Då det gäller utseendet är väl det ett kapital som inte går att göra så mycket åt, det är ju rätt stora avskrivningar inom det området varje år.

Jag behöver nog också förbättra mitt styrstem över vissa delar av organisationen. Livscoachen i DN påpekar följande områden: Vardagen, Maten, Träningen, Det mentala välbefinnandet. Jag erkänner att då det gäller maten och träningen, har ledningen brustit i sitt ansvar under 2010 och det finns risk att aktieägarna (barnen=arvtagarna) kommer att ta upp det på nästa bolagsstämma. Det mentala välbefinnandet har dock utvecklats under året och det finns en viss stigande tendens, som förhoppningsvis håller i sig. Om nu inte räntan börjar stiga igen. Då kanske jag flyttar till Liechtenstein.

fredag, februari 04, 2011

Om vardagen

Ibland så snurrar tankarna i huvudet. Om någon givit mig en nedsättande kommentar och jag, som vanligt, inte hunnit försvara mig, och därför går hem med en liten tagg i sidan, då fylls mitt huvud av grämelse över det som hänt. Att jag inte sa ifrån!....och så kommer jag på en massa argument som jag borde ha sagt men inte sa.

Men ingenting av allt detta tänkande förbättrar situationen. Det som har hänt har hänt och går inte att få ogjort. Men ändå så fortsätter det mala på, som om det fanns en inre röst som tagit över och på alla sätt håller mig kvar i den negativa känslan som uppstod på grund av den nedsättande kommentaren.

Vanligtvis fyller vardagen ständigt på vårt tänkande med nya oförrätter; nedsättande kommentarer, kritik, oförskämdheter, konkurrens, elaka blickar, ilska osv. Allt samlas i en malström som sänker vårt medvetande om omgivningen och gör oss inåtvända och självupptagna.

Men även det positiva fastnar. Om vi gjort en väldigt bra grej och fått beröm så är det lätt att ständigt tänka på hur roligt det var och vi tänker på berömmet, och fantiserar om att vi kommer att göra stor succé och så dagdrömmer vi om den fantastiska framtiden som nu ligger framför oss.

Och sen går vi omkring och tänker och missar det som finns mitt framför oss. Vi ser inte de vackra träden, snödrivorna, hyreshusen, skyltarna, hundarna, bilarna eller de andra som promenerar. Vi går i vår egen värld och lyssnar bara på den inre rösten.

Snart slutar vi uppleva. Vi lever bara i huvudet och vi förlorar kontakten med livets sinnliga sida. Vi går promenaden till affären och vi ser inget nytt, det är en autopilot som styr oss, precis som när vi sätter oss i bilen och kör ända fram utan att vi veta vilken väg vi tog.

Det är därför vi reser till nya länder hela tiden. När vi ser det nya stället återfår vi förmågan att uppleva, det är spännande att se nya miljöer och äntligen tar de fem sinnena över från tankeströmmen. Att resa är att få kontakt med kroppen igen.

Ett annat sätt, lite billigare och något som man kan göra oftare är att supa sig full. I varje fall i början av berusningen så slutar man tänka och börjar uppleva igen, känner den egna kroppen och kanske till och med börjar sukta efter andras kroppar. Och dagen efter är ju perfekt, illamående och bakfull lever man ju bara med en tanke i huvudet: aldrig mer! Många kombinerar resande med supande, det får så att säga, dubbel effekt.

Men det bästa sättet att slippa ifrån vardagens grå ritualer och känsla av missmod är nog att slötitta på tv. Teven sänker medvetandegraden en aning och vi slutar helt enkelt att tänka. Särskilt när vi är stressade och huvudet snurrar med tankar om allt vi måste göra, kan teven ge en fantastisk lindring. Vi blir passiva konsumenter. Och det är väldigt svårt att stänga av.

Teven har nog lika stor betydelse som alkoholen för att vi ska orka med vardagslivet. I varje fall så länge vi inte lyckas få kontakt med det genuina hos oss själva och kan uppleva varje morgon som vi fäller upp persiennerna, precis som det egentligen är: ett av livets största under.