lördag, januari 29, 2011

Jobbigt först och sen skönt.

Det är söndag och solen skiner, perfekt för en utflykt. 15 minusgrader, jag tycker det verkar för kallt för skidor eller skridskor och väljer en promenad på isvägen istället. Tar bussen till stan och lyssnar på Klingan, programmet i P2 med världsmusiken. Njuter av rytmerna som ackompanjerar människorna som kliver in eller ut ur bussen. Att ha musik i öronen förvandlar verkligheten till film och idag tycker jag att repertoaren på folkets bio är rätt bra.

Kommer att tänka på en sak som jag läste på Twitter: "Idag betalade jag räkningarna, det var vidrigt under tiden, med skönt efteråt. Precis som onani fast tvärtom". Jag tycker att det var en rolig kommentar. Undrar om inte det mesta i livet är på det sättet tänker jag, medan musiken försvinner allt mer i bakgrunden och tankarna tar över. Först jobbigt sedan skönt, eller så tvärtom, först skönt sedan jobbigt.

Fjällvandring: jobbigt, tungt och besvärligt under tiden men skönt när man kommer fram till stugan. Att duscha: vidrigt att stå naken just innan man ställt sig i den heta strålen, skönt när man äntligen står där. Hemskt att kliva upp när väckaren ringer på morgonen, och skönt när man får gå och lägga sig på kvällen.

Jobbigt att böja sig när man klipper tånaglarna, skönt efteråt och färre hål i strumporna. Svårt att be om förlåt när man gjort någon illa, skönt när man äntligen gjort det.

När jag kommer fram till Smedjan nollställer jag stegräknaren. Jag är ju ändå man, om det går att räkna på något så gör jag det. Det är jobbigt att gå långt men skönt när man ser hur många steg det blivit.

Nere på isen är det underbart fint, solen skiner bakom ett tunt dis vilket gör det lättare för mig att släppa tanken på att jag glömt solglasögonen. Att promenera lagomt fort och vara precis rätt klädd så att man bli varm men inte svettig, får högre puls men inte blir andfådd, går fortare än äldre kvinnor, och inte har ett veck på strumpan i skon som gör att man bara tänker på att det gör lite ont under hålfoten; det är jag bra på. En av mina stora begåvningar om jag får säga det själv.

Framme vi Gråsjälören är det mycket folk. Från skoterungdomar till pensionärer med sparkstöttingar. Jag blir väldigt glad när jag ser att Lions säljer varmkorv, våfflor och kaffe i en stuga på ön. Köper en varmkorv och dricker kaffe och nöjdheten sprider sig i min kropp så att jag - mot mina principer - tilltalar en främmande man. Jag berömmer hans spark som är en ny sort där man kan justera höjden på handtaget, väldigt fin, finns att köpa för 995 kronor. Men sedan börjar han prata om hockey, var Luleå ligger i tabellen och vad det beror på . Jag håller som vanligt med utan att veta vad han pratar om. Det är roligt att prata med folk först, sedan blir det tråkigt.



Jag vänder hemåt på isvägen och jag ser Luleå ligga framför mig i panorama, i det underbara solskenet. Det är få saker här i livet som både är skönt före, under och efter. Men en sådan här promenad på isen, en söndag i januari, det är ett sådant tillfälle. Även om jag känner mig en aning svettig på ryggen.

*******

Andra bloggare om , , ,

torsdag, januari 27, 2011

En man med optimerad skattestruktur

Ingvar Kamprad. Tar emot 140 000 kr till sin cancerfond, pengar som personalen samlat in. Samtidigt har han 100 miljarder undanstoppade i skatteparadiset Liechtenstein. Pengar som han inte betalat skatt för.

I många år har han hävdat att han gett bort allt han äger till en stiftelse i Holland. Och skapat en image där han lever enkelt och åker omkring i en gammal Volvo. Allt för att dölja sin geniala strategi.

I ett uttalande skriver Kamprad att han betraktar skatt som en "kostnad" vilken som helst. Det vill säga kostnader som företagare måste undvika. Eller som han själv så fint uttrycker det : "En optimerad skattestruktur ger oss flexibilitet att använda våra medel".

När jag ser Uppdrag granskning blir jag först arg. Över att han stulit Svenskheten och utnyttjat den till max, satt munkavle på all personal och lagt ut dimridåer för att dölja avancerad skatteplanering.

Men sedan blir jag ledsen över den egoistiska människan, den ras som jag själv också tillhör. Att vårt ego ofta skapar en girighet som inte har någon botten, där samlandet av framgångar och rikedomar blir ett sätt att försöka betvinga vår egen dödlighet. Det är därför inte så konstigt att Ingvar Kamprad skriver att fonderna skall tillförsäkra att Ikea "lever för evigt". Det Ikea som består av hans personliga initialer. Även i stiftelserna finns han med: Inter Ikea och Inter Ikea Holding SA. Och den hemligaste av dem alla, som inte ens Ikeas vd känt till, heter Interogo Foundation. Ingvar finns trots allt med där också.

Jag tror att det är samma drivkrafter som finns även för andra skapande människor, till exempel Ingmar Bergman. Han var tvungen att hela tiden arbeta för att hålla demonerna borta, rädslan för döden, och han skapade mästerverk som kommer att leva för evigt. Men som person var han oförmögen att leva ett drägligt familjeliv, och sveken var många.

När jag lyssnar till Bengt Göransson som skrivit boken Tankar om politik, berättar han om ett tal som Olof Palme en gång höll. Det handlade om att frihet, jämlikhet och broderskap är grunden för socialdemokratin. Kamprad står inte för något av de begreppen. Hans idé är snarare valfrihet: att välja en vara på en marknad, ojämlikhet: vissa blir snuskigt rika och istället för broderskap; brödraskap, de som stänger ute.

*******

Andra bloggare om , ,

onsdag, januari 26, 2011

Den första isen



Isen lägger sig i Ryssbält. Det är mitten av november 2010, i början av den kallaste vintern på 150 år.

*******

Andra bloggare om , ,

söndag, januari 23, 2011

Rapport från skuggsidan

Jag bor jag på Porsösundet och det ligger på skuggsidan av Berget. Särskilt nu när solen ligger lågt så blir det uppenbart att solstrålarna stannar på bergetbornas husfasader, även om vi kan se ljuset om vi lyfter våra huvuden och tittar på de höga granarnas toppar. Vi på sundet vandrar i skuggans dal så här mitt i vintern.

Nu är det söndag och ikväll visas andra avsnittet av Solsidan, som inte handlar om folk som lever i skuggan direkt, utan i Saltsjöbaden i Stockholm. Om man ser det programmet får man se en glimt av moderaternas Sverige. Det skriver Uje Brandelius i ett inlägg i Aftonbladet och kallar Mickan och Fredde för de nya moderaterna: 2,5 miljoner människor såg säsongspremiären av ”Solsidan" förra söndagen. Det är fler än vad som röstade på Mona Sahlin i förra höstens riksdagsval. Nu funderar sossarnas skarpaste hjärnor som bäst på hur dom ska få Mickan och Fredde att rösta på dom nästa gång. Stockholm måste vinnas tillbaka. Jag säger: lycka till.

Kommer osökt att tänka på Svenska hjärtan, tv serien som gick från 1987 och fram till 1998. Serien utspelas i ett idylliskt radhusområde, ja ungefär som Porsösundet. Under den tid serien sändes så hann den bli mycket populär med över två miljoner tittare per avsnitt. De som bodde i radhuslängan tillhörde den nya tjänstemannagruppen som växt fram under 60 och 70-talen. De var materiellt trygga och fasaderna var välputsade, en sinnebild av det goda livet. Men bakom fasaderna fanns de mänskliga problemen, som alltid.

Men nu har fokus flyttats i samhället, det handlar inte längre om radhusområden, de ligger numera i skuggan. Vi är istället intresserade av de som är mest framgångsrika och som redan lyckats. På dem som solen lyser på. De som skrapat triss i TV4. De som lagat den godaste maten. Idolerna. Den bästa filmen, musiken eller mest upplysta stjärnan på skådespelarhimlen. Eller på idrottsplatsen.

Det är ingen slump att Solsidan handlar om en fondmäklare som gör rutavdrag för en barnpiga och hotar barnen med att skicka dem till en kommunal skola, om de inte sköter sig. Det är roligt, inte för att vi känner igen oss, utan för att vi gärna identifierar oss med den framgångsrika medelklassen i Stockholm. De som röstar på moderaterna.

Andra bloggare om , ,

tisdag, januari 18, 2011

Om att äta mask

I Per Olov Enquists roman ”Musikanternas uttåg” beskrivs den socialistiske agitatorn Johan Sanfrid Elmblad som kommit från Stockholm till Westerbotten för att organisera sågverksarbetarna. Det är i början av framväxten av fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Men han är inte välkommen bland det religiösa och bolagsvänliga arbetarna. Att protestera och kräva rättvisa anses vara syndigt. Man skall arbeta och göra rätt för sig, inte vara stor på sig och komma med en massa krav. För det är att förhäva sig, och att förhäva sig är synd.

En uppretad grupp sågverksarbetare binder agitator Elmblad vid ett träd i skogen och de tvingar honom att äta mask. På andra ställen i landet är det polisen och bolagslakejerna som ställer till bekymmer för agitatorn, här är det arbetarna själva.

Ja, så var det naturligtvis. Det tog många år med hårt motstånd, inte bara från borgerligheten, innan arbetarrörelsen blev så stora att den kunde komma till makten och börja förändra landet mot ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Det gick i följande steg: upplevelse av orättvisa - idéer om lösningar - politisk kamp/agitation- organisering.

Men det var långt före opinionsmätningarna. Numera vill inte partierna nåt speciellt utan kedjan börjar i andra änden. Först har man en en politisk organisation, t ex socialdemokratin, och den vill man skall vara så stor som möjligt och sitta i regeringen, sedan undersöker man vad de flesta väljare tycker och sen tycker man så. Till det lägger man ett språk som skall gör att så många som möjlig kan hålla med. Om det behövs ordet "orättvisa" så använder man det och om det behövs orden "arbete skall löna sig" så använder man det istället. Sedan agiterar man med de ord man bestämt skall dra till sig de stora väljargrupperna och låta dem förstå att det här partiet tycker som ni.

I dagens DN skriver t.ex. Anna-Greta Leijon i en väldigt tunn eftervalsanalys att socialdemokraterna måste visa varför dom behövs. Ja, så tänker man idag, vi har en organisation, hur ska vi kunna behålla den. Och eftersom vi förlorade valet, så måste vi släppa alla åsikter vi hade som folk inte tyckte om, och anamma nya åsikter som folk håller med om. Mona Sahlin gjorde ju i ett berömt tal en fantastisk kovändning: det som vi kämpat för i valrörelsen var tydligen fel eftersom vi inte fick tillräckligt med röster och därför måste vi nu byta åsikt.

Jag tänker, hur långt är vi inte från agitatorn Elmblad! Han som blev bunden vid ett träd för sina åsikter skull och tvingades äta mask. Tänk om han den gången 1903 i Bure, gjort som Mona Sahlin, gett upp sina åsikter bara för att väljarkåren i den inre av Westerbotten hade en annan uppfattning!

Andra bloggare om , ,

måndag, januari 17, 2011

Lars blogg

Min son Lars har numera en egen blogg på Kuriren.nu, som jag verkligen kan rekommendera. Han skriver och reflekterar utifrån sitt 20-åriga perspektiv. Det är ju roligt att jag som pappa kan gå in där och få veta vad han håller på med nuförtiden. Och sen kan han gå in och läsa här vad jag funderar på just nu. Det blir på nåt sätt som en lagom distans på det sättet.

Vi lever ju mycket via nätet och även vi äldre är nu med på Facebook. Gå in här och läs Lars reflektioner kring det!

Lars blogg finns också nu i min länklista i högerspalten.

onsdag, januari 12, 2011

Om mediala gränser

Min bloggranne skriver om sina försök att ge barnen goda vanor, och att försöka styra över deras intresse från dataspel till musicerande, sport och utevistelser. Hon har gått från direkta förbud till ett sinnrikt system, föräldrakontroll, där en uteaktivitet ger rätt till en timmes dataspel. Jag tycker att det faktiskt verkar vara en bra modell, en kompromiss där alla vinner.

När våra barn växte upp var det inte direkt dataspel som är problemet, det var snarare videovåld och kommersiell kabelteve. Sedan kom naturligtvis internet och allt som följde med det. Men vi valde en annan väg, och lämnade allt så fritt som möjligt. Jag installerade kabelteve som en av de första bland våra vänner, och vi lät kommersiell tv i alla former strömma in i huset. Vi har aldrig haft begränsningar då det gäller att se film, spela dataspel eller vara ute på internet. Ja, med en viss reservation: när vi hade modem fick varje familjemedlem ett antal timmar ute på nätet per vecka, men bara för att begränsa kostnaderna.Vi var nog ganska ensamma om denna öppenhet, några av våra vänner skaffade aldrig kabelteve eller video för att inte barnen skulle vänja sig vid negativa vanor.

Jag tror att det att det finns risker med bägge systemen. När föräldrarna kontrollerar allt för mycket och begränsar tillgången, då skapas ibland ett stort behov hos barnet efter det förbjudna. En del barn blir nästan fixerade vid att göra allt som de inte får göra hemma, särskilt när de blir äldre och föräldrakontrollen inte längre fungerar.

Samtidigt finns ju en stor risk om allt är fritt, att barnen fastnar i dåliga vanor med ständigt dataspel, eller att de aldrig är ute, blir osociala, och inte skaffar sig några andra intressen. Särskilt stor är risken om föräldrarna inte är tillgängliga, utan barnen får sköta sig själva.

Det fanns en tanke bakom vår öppna strategi. Jag tror inte att det går att skydda barnen mot omvärlden hemma i huset genom att stänga tillförseln. Förr eller senare står de där öga mot öga med det förbjudna och måste själva ta ställning. Däremot, om barnen är hemma när de möter all världens elände, har man möjlighet som förälder att diskutera och prata om det. Jag tror att man måste stärka deras mediala immunförsvar genom att utsätta dem för allt möjligt skräp som finns och lära dem urskilja vad som är god kvalitet. Så länge man har dom hemma.

Men det gäller ju inte alla barn naturligtvis. Vissa verkar ha en tendens att snabbt bli beroende av t.ex. dataspel och utan begränsningar så går det illa. Och så är det nog alltid, man måste tänka individuellt, varje barn har sina behov och dessa behov präglas av vilka föräldrar dom har.

Men som min granne frågar sig, hur ska man då få barnen intresserade av musik, sport eller att vara ute och röra på sig? Min uppfattning är att det ska man inte. Man ska inte försöka få barnen att göra något som jag som förälder vill att dom skall göra. Hur många barn har inte fått sitt musikintresse förstört av pianolektioner påtvingade från en intresserad förälder? Nej, jag tror att det bästa sättet är att som förälder själv utveckla sina egna intressen och visa en stark passion när man utövar dem. Det är själva passionen som skall gå i arv, inte intresset. Även om det ibland blir både och.

Mycket av bra uppfostran handlar paradoxalt nog om att fokusera på sig själv och inte på barnen. Det räcker om barnen är som dom är. Det är jag som förälder som måste utvecklas.

måndag, januari 10, 2011

Dagens nya myndighet

Jag skrev i ett tidigare inlägg, den 1 januari, att det pågår en stor statlig centralisering just nu, där alla problem löses med nya regler och riktlinjer uppifrån och sedan skall efterlevnaden kontrolleras av staten. Man har inom alla områden en övertro på att felsökning och kontroll är den väg vi skall gå för att få ett bättre samhälle.

Anna Ekström, ordförande för Delegationen för en jämställd skola, föreslår idag att det måste tillskapas ett statligt organ som utvärderar skolans jämställdhetsarbete. "En ny myndighet det kan man skaffa på ett år, det är inte svårt eller dyrt" säger hon till Ekot. Och ministern Nyamko Sabuni håller med och är positiv till en ny myndighet som granskar skolan. Anledningen till att tillsynen behöver öka är att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte lyckats utplåna skillnaderna mellan pojkar och flickor.

I Anna Ekströms utredning finns väldigt kloka saker nedskrivna. Man ska göra så och inte si. Och om bara skolans personal kunde förstå problemet, ha mer kunskaper och fokusera bättre, så skulle allt ordna sig. Men det gör dom tydligen inte än.

Så därför måste nog varje skola skriva en handlingsplan i frågan, som sedan den nya myndigheten kan följa upp. Jag har skrivit om handlingsplaner tidigare.

Man kan ju undra hur billig en ny tillsynsmyndighet kommer att bli. Minst 20 tjänster behövs nog. Vad säger ni om att förlägga den i Stockholm, vore det inte mest praktiskt.

Läs andra bloggare om , ,

fredag, januari 07, 2011

Om saker och minnen



Jag åkte skidor efter bäcken, den som sträcker sig från fjärden upp till fågelviken och vidare till Gammelstad. En gång i tiden var bäcken en del av havet och stora båtar åkte förbi, till det som då var stadens centrum. Det är svårt att föreställa sig nuförtiden, när en kanot är det största skepp som kan ta sig fram utefter vattendraget. Men nu är det vinter och snön ligger tung över träden, inga kanoter idag, endast skotern är vaken.

Jag har överhuvudtaget svårt att föreställa mig det förflutna, den jag en gång varit och det som hänt mig under livets gång. Sven 20 år är en gåta, en person som jag inte längre känner och mina minnen av det jag varit med om kan lika gärna vara en gammal film som jag en gång sett, och som jag nästan glömt bort. Jag håller med Torgny Lindgren när han skriver att vi verkar ha ett behov av historia och gamla berättelser, och därför har vi uppfunnit minnet. Men i minnet finns ingen sanning.

Vi bär alla en ryggsäck av ackumulerat lidande som vi samlat på oss sedan barndomen. Där finns känslorna av skuld, frustration, ilska och bitterhet. Alla dessa situationer som kränkt oss och skapat själsliga sår och taggar, och som har en tendens att spricka upp och varas om och om igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är onödigt! Det bästa vore om vi kunde släppa allt som vi bär med oss, alla samlade saker som bara ligger där och påminner oss om att människor har dött, relationer har brutits och att barndomen är slut för länge sedan. Och inse att det känslomässiga godset bara ligger där i vår hjärna och tar plats från det dagliga livet.

Rensa bordet och städa undan. Töm hyllorna och skicka sakerna till återvinningen. Och börja varje dag med en liten minnesförlust.

måndag, januari 03, 2011

Vattnets värld

Hans Månsson, kusin till Karin, gick en promenad vid en fjällbäck förra våren. Med en digitalkamera började han fotografera vattnets rörelser och mönster, på nära håll och med kameran under ytan. Det blev fantastiska bilder som han sedan tryckte upp i stort format på canvas-duk.

Sedan har det rullat på. Han har hållit föredrag med hjälp av sina bilder, i maj blir det en utställning i Östersund, en bok kommer att ges ut och det blir seminarium kring frågan om hur vi tar hand om vattnet, lokalt och globalt. Mitt i planeringen av utställningen uppstod parasitproblemen i Östersund, vilket gjorde Hans frågeställningar rykande aktuellt.

Det är fantastiskt vad som går att göra om man lyckas ta tillvara slumpen och ge den sin rätta betydelse. Läs om Hans och se bilderna på bloggen VattenVärld.

lördag, januari 01, 2011

Det måste böjas tillbaka

När socialtjänstlagen kom 1982 så var den en ramlag. Politikerna satte ramarna och man litade på att tjänstemännen sedan skulle göra sitt bästa för klienterna. Man ansåg inte att allt behövde detaljregleras, utan man visste att det överallt arbetade professionella människor som hade folks bästa för ögonen och som skulle arbeta för att tillfredsställa folks behov. Likadant var det inom skolan, sjukvården och bankväsendet. Överallt arbetade människor som hade frihet att lägga upp arbetet på sitt eget sätt, med empati, medmänsklighet och en god moral som grund.

Jag vet inte när Sverige bytte system, kanske någon gång på 90-talet. Nu skulle allt regleras i detalj, med hjälp av föreskrifter och centrala riktlinjer. Man kunde inte längre lita på de arbetande tjänstemännen i våra institutioner. Och alla de nya detaljerade regler som upprättades måste kontrolleras. Varför tror ni att regeringskansliet och socialstyrelsen växer så det knakar, och nya myndigheter tillskapas i en allt snabbare takt? Jo, tillsynen och kontrollen måste öka för att se till att alla följer riktlinjerna och reglerna som staten upprättat.

Den här utvecklingen har skapat ett samhälle där ingen längre tar ett medmänskligt ansvar, alla försöker bara följa reglerna. Se på Försäkringskassan, tjänstemännen där följer sina regler trots att det drabbar den enskilde. Reglerna går före en professionell och mänsklig bedömning, bara man gör "rätt" så att man kan undvika kritik uppifrån.

Och allt mer behöver kontrolleras i och med privatiseringarna. De nya Apoteken har ofta inte medicin på lager så nu måste det sättas upp regler för detta, och kanske en myndighet som sköter tillsynen. Privatskolorna gör vinst på skattepengarna men det borde de inte göra, så nu måste vi sätta upp regler för detta och sedan skapa en tillsyn av att reglerna efterföljs. Ett problem inducerar en ny regel och sedan en tillsynsmyndighet i en allt ondare cirkel.

Den här utvecklingen är fel, och mycket farlig. Vi håller på att skapa ett ögontjänarsamhälle där ingen tar personligt ansvar, där tjänstemannakåren förlorat sina grundläggande principer och bara utgår från att följa regler och riktlinjer, och själva klara sig undan. En enorm centralisering pågår medan vi sysslar med annat.

Redan Aristoteles menade att regler ibland måste böjas för att inte skapa ett omänskligt samhälle. Jag tycker att vi under 2011 borde böja tillbaka hela det här samhället och vrida det ur Jan Björklunds händer.

*******

Läs andras åsikter om , ,