31 oktober 2010

Cykelutflykten



I morgon åker min fru till Indien, så idag tänkte jag att jag skulle göra en riktigt lång cykelutflykt. Efter mycket funderande fram och tillbaka, hit och dit, så bestämmer jag mig för att cykla till Sinksundet. Det ligger ju rätt långt från Porsön och jag måste cykla genom hela Björsbyn för att ta mig dit.

Jag torkar av sadeln dess vattendroppar och sätter på sadeltäcket. Det är brunt och har en värmande liggunderlagsbit instucken i sig, perfekt för en hösttur i strålande oktobersol, sista gången för det här året. Jag har en treväxlad cykel men brukar oftast bara använda tvåan. Idag, när jag svänger höger vid Björsby byagård, känner jag en lätt medvind och tillsammans med den värmande solen i ansiktet överfalls jag av en positiv känsla, ja, nästan ett slags övermod, och utan att tveka kopplar jag in tredje växeln. Det känns nästan som jag flyger fram över nejden, i varje fall när vägen sluttar en aning. Jag åker förbi Liras misslyckade fotbollsplan på högra sidan, den som byggdes fel och där vattnet inte rann undan och man satte fel sorts gräsfrö så att planen blev mer brun än grön.

Längs vägen är det tydligt att det fortfarande är landsbygd, med jordbruk, åkrar och hästhagar. Men fler och fler vanliga villor har byggts de senaste åren och de står lite här och där, utplacerade för att en tomt styckats av just där. Jag reflekterar över att det saknas både estetisk tanke och samordning. Men å andra sidan, vem skulle kunna tänka på och samordna en sådan sak. Kommunen planerar ju ett stort nytt bostadsområde i närheten av Björsbyn som heter Hällbacken. Byborna är emot, kommunen är för. (Det var en rolig mening: med "kommunen"menar jag de som bestämmer över de som bor i kommunen.)

Men kanske byborna är naiva, Luleå måste ju växa och det finns bara tre håll staden kan utvidgas: utåt havet, inåt landet eller uppåt mot himlen. Vägen uppåt har redan påbörjats på Kronan-backen med två rejäla höghus. Ut mot havet kommer Luleå att växa med hjälp av muddringsmassor från hamnen och som ska fördubbla Stålverk 80-tomten. Men inga Luleåbor vill väl bo högt över marken, alla känner ju till hur mycket det blåser redan på marknivå. Det blir nog inte heller några hus på Stålverk 80-tomten, inte vad jag vet i alla fall, även om det är ett fint havsläge. Återstår alltså landsbygden: Björsbyn here we come.

I och för sig byggs det ju inte längre för Luleborna: alltså de som bor i den kommun där "kommunen" bestämmer var det ska byggas. Nej, numera bygger ju alla städer för de som skall flytta in, utifrån. Alla städer måste växa och bli vinnare, som det heter på det sportspråk som myntats av gamla avdankade tränare och sportfånar som rekryterats till kommunchefer. Det har blivit en ständig pågående Stadskamp, särskilt mellan norrlandstäderna. Det kanske är därför det går att bygga höghus även här, de som flyttar hit känner ju inte till hur mycket det blåser. Redan på marknivå.

När jag kommer fram till bron i Sinksundet stannar jag en stund, håller mig i räcket och tittar på vattnet, där isen sakta börjat lägga. Trafiken på vägen är hård och snabb och det känns farligt att stå där så jag cyklar därför in på vägen in till stugområdet, och följer den ner till stranden.

Sinksundet är ett gammalt stugområde, byggt på den tiden då en stuga var en stuga och ett hus ett hus. Att åka till stugan innebar en stunds avkoppling i vardagslivet, en möjlighet att leva lite mer primitivt och enkelt, och få uppleva närheten till naturen. Jag tänker att Sinksundet måste ha varit ett underbart område för många stadsbor en gång i tiden, små hus och täppor, en fritid som inte kostade särskilt mycket. Numera rusar bilarna förbi på vägen i 90 kilometers hastighet trots att det bara är 70 och ljudet är bedövande, och vintertid går skoterleden rakt genom området och jag gissar att det luktar mer avgaser än grillad korv.

Jag rullar upp cykeln på vägen igen och hoppar upp på sadeln och trampar iväg hemåt, samma väg som jag kom. När jag svängt av till vänster in på Björsbyvägen, blir det betydligt lugnare med trafiken. Jag möter folk som söndagspromenerar i det fina vädret.

Plötsligt blir jag varse att "jag cyklar": jag blir fullt uppmärksam med alla mina sinnen, på vad som sker just nu. Fötterna följer tramporna runt i en cirkel och benen trycker till vid varje varv och ändan på sadeln byter sida precis som Butter i Snövit när han spelar orgel. Samtidigt pareras jämnvikten hela tiden med hjälp av styret, och cykeln följer egentligen en omärklig serpentinväg trots att dess bana rent synbart går rakt fram. Att cykla är en magiskt akt, något som egentligen är oförklarligt. Det har varit så ända sen jag var barn och för första gången lyckades cykla tvåhjuling några meter utan stöd. Lite av den första känslan kommer över mig, när jag obehindrat rullar vidare, samtidigt som jag med ett visst övermod, lägger in treans växel.

Andra bloggare om , ,

27 oktober 2010

Höstläsning

Jag har just läst Karl Ove Knausgårds roman Min kamp, den första i en serie av sex böcker, totalt 3000 sidor. En självbiografisk bok med barndomsminnen och uppgörelser med en otillgänglig fader. En fantastisk bok! Genom att till exempel i detalj beskriva stämningar, händelser från uppväxten sida upp och sida ner, sugs jag själv tillbaka till den tid, den ålder som beskrivs och konstigt nog, trots att det är Karl Oves helt unika minnen, så kommer mina egna minnen tillbaka till mig, sådant som jag inte tänkt på under många, många år. Det finns likheter naturligtvis mellan honom och mig; känsligheten inför stämningarna i hemmet, barndomsrädsla och alienation inför min far, tonårsdrömmarna om att spela i ett band och åka runt och spel rock and roll. Men också stora olikheter, själv har jag inga erfarenheter av alkoholmissbruk, tack och lov.

Upplevelsen av att läsa boken är nästan en form av konstupplevelse. Den innehåller beskrivningar av döden och dess förlopp som gör att det hissnar, och får mig att upptäcka saker som hittills gått mig förbi. Den gör långa utläggningar kring konst och litteratur och får mig att inse varför konsten idag inte handlar om objektet, det vill säga själva tavlan eller skulpturen, utan att det är idén bakom som det handlar om. Därför kan ett konstverk se ut precis hur som helst, bara det tillför någon ny idé eller åskådliggör en en ny tankegång. Konsten har lämnat världen, kopplingen till verkligheten, och blivit andlig!

I Torgny Lindgrens nya roman Minnen, tycker jag att han skjuter över målet. Han vill först inte kännas vid att han minns något överhuvudtaget, och sedan levererar han ändå några berättelser ur minnets arkiv, vissa starka och med stora delar livsfilosofi som brukar var Torgnys signum, medan andra känns mera omotiverade. Jag upplever boken tunn men visst har han rätt att minnen inte är några säkra fakta, utan något som vi hallucinerar fram, och det är precis det som jag gör när jag läser Min kamp. Knausgårds minnen är naturligtvis skapade av minnesfragment som han fantiserat kring och byggt ut till dessa långa romanskikt och som gör att jag själv leds in på mina egna fragment, som jag bygger ut till berättelser kring händelser som ligger långt ifrån hur det egentligen var. Men som ändå känns som det en gång hände mig.

Det är skillnaden mellan olika konstformer, hur mycket det väcker av egna djupa upplevelser. Musiken, teatern, filmen och boken, lockar alla fram olika delar hos mig. Musiken och filmen får mig att gråta, rysa, det vill säga det öppnar mina känslomässiga portar och jag blir översvämmad av känslor som bara är, men som jag inte riktigt vet vad det handlar om. Boken däremot, och till viss del teatern, lockar fram mera konkreta tankar, direkta minnen av det som hänt mig och som berört mig, då det gäller relationer och i förhållande till andra människor. Konsten är för mig skapandet, och det är väl syntesen av allt det jag nu pratat om.

****

Andra bloggare om , , ,

22 oktober 2010

Om veckans dagar

Måndagen är blå, hård och ganska kall. Det finns ingen mjukt över en måndag, det är som om verkligheten slår en i ansiktet efter helgens frihet och njutningar. Måndag är arbetslivets makt över den enskilda människan, där morgontröttheten måste behärskas och offras på arbetsmoralens altare. Det är sällan som man önskar uppmärksamma en sådan dag, och det är synd om alla dem som är födda en måndag. Den värsta skräckfilm jag sett heter Måndag hela veckan.

Tisdag är gul och mjukare och får en att ge upp och bara acceptera livets gång. Nu är man van vid att leva normalt, det vill säga kliva upp fast man vill sova vidare, gå till jobbet trots att det är fem grader kallt och strålande sol, och sätta sig på kontoret och inte komma ut därifrån förrän solen redan nästan gått ner och mörkret lagt sig över nejden. Och då allt hopp läggs till att högtrycket fortfarande ligger kvar kommande helg, trots att femdygnsprognosen visar att ett lågtryck redan är på väg från nordsjön och förstärks sakta men säkert.

Onsdag är brun, och känns som sjuttiotalet: möjligheternas, jämställdhetens och kollektivismens årtionde. Nu orkar man använda även kvällen till sociala aktiviteter: gå ut och ta en öl, sjunga i en kör eller gå på bio. Det är ljuset i tunneln som skapar initiativkraften, vi har kommit halvvägs och om vi bara kämpar vidare kommer allt att ordna sig. Det är ändå inte hopplöst, om två dagar infaller fredagen.

Torsdag är som ett högt torn. Det är egentligen enda dagen som vi gör någon nytta på jobbet. Vi inser att allt arbete som vi måste hinna med denna vecka fortfarande är ogjort och därför jobbar vi hela dagen, till skillnad mot de andra dagarna då vi bara förbereder oss för att göra det vi nu, på torsdagen, tar tag i. Redan före fikat börjar vi gå trapporna upp i det höga tornet, vi sliter och jobbar med projekten och promemorierna, ända fram till lunch, då vi börjar gå nerför trapporna så att vi slutligen hinner lämna in allt i tid och pusta ut innan vi går hem och säger till alla: imorgon är det fredag!

Fredag är helt vit. Den vackraste dagen. Som en vacker linneduk som ligger där och snart skall dukas med porslin, bestick och glas. Alla är upprymda och positivt inställda till varann och vi förlåter alla hårda ord som sagts under veckan. Maten - och vinet med tillräcklig syra för att passa den feta laxen - inhandlas men förväntningarna skiljer sig för gamla och unga. Unga vill att det skall vara roligt och hända nya saker, vi gamla att det skall vara skönt och behagligt och vara som vanligt.

Lördag är som nylagd is på fjärden. I början är man osäker om det håller och varje steg känns ödestiger. Men ju längre man kommer ut desto säkrare och sedan tar man de första skären med långfärdsskridskorna och åker en underbar tur på det spegelblanka, och det är många människor som samlas och alla har med sig matsäck, varm choklad och ostsmörgåsar och det är trevligt och det hörs skratt här och var.

Söndag är som att gå in i Porsökyrkan och känna mögellukten från tidigare vattenskador. En slags blandning av högtid och bakfylla, som ofta präglar söndagen, särskilt när disken står kvar på bänken sedan gårdagskvällen och matresterna redan torkat in i porslinet. Sömnen har pågått alltför länge men dagen räddas av Dagens nyheter, som är tjock och omfångsrik och talar om att denna dag behöver du inte gör något annat än att återhämta dig kulturellt och känslomässigt.

17 oktober 2010

Tredje vägen

Om jag vore kvinna, så hade nog mitt liv sett annorlunda ut. Men hur annorlunda, det är svårt att sia om. Jag är helt säker på att jag skulle sticka tröjor och mössor, jag tycker att det ser så trevligt ut när kvinnor sitter och stickar framför teven, händerna rör sig obehindrat och under tiden kan dom prata eller se på ointressanta program som Sköna söndag eller Gokväll. Fråga doktorn, avsnitt ettusensjugofyra.

Och så skulle jag gå på affärer som säljer småsaker som man nästan inte lägger märke till, som är snygga, roliga, designade och som passar till presenter till den eller den, och presenterna får ligga på hyllan i flera månader till dess vi ska gå dit på middag och då kan man ta med sig den lilla pryttsaken som passar precis och är helt lämplig.

Sen skulle jag vara intresserad av allt nytt och spännande, vilja resa så mycket som möjligt, träffa mycket folk och umgås och sitta många timmar och prata om viktigt och oviktigt med andra kvinnor som hela tiden håller med allt jag säger, men bara tills de träffar någon annan och diskuterar mig som tredje person.

Men vilka kläder skulle jag ha på mig? Undrar hur det känns att ha kjol på sig och det blåser kallt uppför benen, eller skor med höga klackar som trycker ihop tårna så att varje steg är en plåga, men som ser snyggt ut ur en mans perspektiv. Som kvinna skulle jag ha mycket mer att välja på än svarta byxor, en blå skjorta och en svart tröja eller kavaj. Jag skulle ha större delen av köpcentrum för mig själv. Möjligheterna skulle vara oändliga.

Men nu är jag karl, men kanske inte den mest hårda formen av karlar, som aldrig känner efter och som kan pressa sig och sin kropp precis som finländaren som dog i bastutävlingen nyligen. Han satt kvar i bastun tills han kokade och huden ramlade av. Det är väl den mest extrema formen av manlighet. Jag är väl mera av den moderna formen av män, som egentligen inte vet som vad som krävs av en man i dag och därför håller sig lite i mitten, halvfeminint; ser på Gokväll men med en kritisk hållning, följer med på pryttaffärerna men sitter på en stol vid utgången och väntar, kan köpa en röd skjorta men låter den alltid hänga i garderoben, umgås med andra belevat och sitter inte bara och skäller på alla hur dumt allt fungerar i samhället, tex i trafiken och med snöröjningen.

Det finns mycket som är feminint och feministiskt numera. Initiativ och perspektiv till exempel. Det manliga har väl inte fört något gott med sig mer än höga hus i stål och betong. Så jag tror mycket på den defensiva hållningen, någonstans där mitt emellan där vi män inte längre syns så mycket, där vi inte räknas. Till slut kanske vi helt glöms bort, där vi sitter på våra stolar i affärernas utkanter.

12 oktober 2010

The Bells

Idag kom första recensionen av The Bells kommande skiva i Norrbottens Kuriren. Nilsén ger den 4 hästar av 5 möjliga, och han är rent av lyrisk. Man kan säga att det är en riktig fin hyllning! Läs recensionen här!

Om ni vill beställa skivan så går det att göra på den nyöppnade webshopen Teg Publishing. Där går det också att köpa böckerna Efter arton, Eviga Riket samt skivor av Convoj, Park hotell och Mattias Alkberg. Shopen finns här!

*****

11 oktober 2010

Om att åka bil

Jag gillar att sätta mig i bilen. Det doftar så gott och invant; denna blandning av ostädade plastmattor, dammiga säten och med en svag odör av bensin och avgaser. Ibland kan jag nästan förnimma doften från den cigarett som min bror rökte när jag som barn fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns något annat att göra.

Bilen är nog det mest mänskliga som någonsin tillverkats. Den är som en skyddande kapsel, där man kan sitta torrt när det regnar, varmt när det är kallt och se långt när det är mörkt på natten. Bilen är helt anpassat efter den mänskliga kroppen, stolen kan justeras efter alla sorters människor oberoende om man har långa ben och kort rygg eller korta ben och lång rygg, ratten går att justera efter längden på armarna och man kan se bakåt i speglar speciellt anpassade efter okulära behov.

I bilen kan allt mänskligt förekomma: ätande av hamburgare, hemkörning av mat för hela veckans behov, samtal om svåra saker, samtal om roliga saker, familjesammankomster i form av resor till släkt och vänner, hemliga möten med älskarinnor på mörka skogsvägar, älskog, färder till akuten när någon har brutit benet och sitter och jämrar sig högt i baksätet och som frågar hela tiden om vi snart är framme. Och många mil helt i tystnad då tankarna flyger runt hela jorden på sina upptäcktsfärder efter mening med den resa som just nu pågår.

Tystnaden mellan mig och dig som känner varann så bra att vi längre inte behöver fylla allt utrymme mellan oss, det avstånd som uppstår mellan förarsätet och passagerarsätet och som är helt lämpligt för att att ordlöst kommunicera livets svåra frågor samtidigt som vi håller ögonkontakten med vägen. Gemensamma resor där våra kroppar färdas framåt medan sinnena söker sig tillbaka till det som hänt och är upptagna med oförrätten, gliringen eller det kritiska orden.

Det är länge sedan det var en grön Folkvagn Bubbla, bilen som jag skjutsade den flicka som sedermera kom att bli min fru och som valde att tillbringa tusentals timmar i passagerarsätet i en blå, en vit och sen en röd Volvo Amazon, en brun och en vit SAAB 99 och en blå 9000 och nu i den röda 9-3. Vi har suttit där tillsammans och först var det bara vi och sedan kom en barnstol, sedan en till och sedan tre stolar som till slut övergick i sittkuddar och sen plötsligt, utan att man förstod vad som hänt, satt alla direkt på dynorna och utrymmet för knäna blev allt mindre och mindre. I alla år låg bilspelet i baksätet, kortleken med foton på bilar av olika modeller, och som sönerna spelade timme efter timme för att fördriva tiden i kapseln som förde dem från Gällivare till Luleå och till Husum för att hälsa på farmor och till Kalix för ett besök hos mormor. Ingen tänkte på att vi också satt i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten, men som istället borde heta första tiden.

*****

Jag sätter på GPS:en för att slå in nästa punkt i koordinatsystemet. Jag tvekar. Känner mig osäker vilket som är nästa resmål. Bestämmer mig för att bara sitta kvar i bilen, slår på bilradion och lyssnar en stund på melodiradion. Sitter skönt och bekvämt. Här kan man stanna länge tänker jag, samtidigt som jag nästan känner doften av röken från den cigarett som min bror tände i bilen för 45 år sedan, när jag fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns så mycket att göra.

9 oktober 2010

Om att besöka affärer

När jag kommer in på en affär känner jag mig inte som en kund, som har rätt att kräva god service eller bra saker till ett vettigt pris. Nej, jag känner mig istället i starkt underläge; som en besvärlig människa som bara kommit för att ställa till problem. Jag vill helst inte fråga om något eller be om en bättre beskrivning, kan inte kritisera högt pris eller visa mitt missnöje över väntetider, felaktiga varor eller dåligt bemötande. Det är som om jag fylls av skam inför att jag vill köpa något, att jag åtrår en vara som ännu ägs av försäljaren eller affärsinnehavaren.

Jag försöker därför att vara så trevlig som möjligt mot försäljaren, och skapa en god och bra kontakt. Jag lyssnar noga och intresserat till alla försäljningsargument trots att jag uppfattar det mesta som felaktigheter, överdrifter eller rent av direkta lögner. Jag kan absolut inte hävda mig själv på något sätt och blir därför ett lätt offer för expeditens ibland intensiva påverkan.

Igår gick jag till Kjell och Company för att köpa en förlängningssladd som skall finnas mellan datorn och externa högtalare. En fem meter lång sladd, att använda främst i vardagsrummet när jag lyssnar på musik. Jag visste precis hur sladden skulle vara och vilken jag ville ha. Men när jag just skulle betala sa expediten att det finns specialsladdar som visserligen är tre gånger dyrare men mycket, mycket bättre än den jag just höll på att köpa. Jaså, sa jag och gav honom ett stort och inbjudande leende, det finns alltså betydligt bättre sladdar......och så hämtade han från förrådet och jag gick ut med en helt annan typ av sladd. Tre gånger så dyr och dubbelt så bra. Det kändes absolut inte riktigt okey när jag lämnade affären, jag visste att nu hade det hänt igen.

Väl hemma insåg jag fullt ut, att denna nya sladd, som inte bara var tre gånger så dyr och dubbelt så bra, också var dubbelt så tjock som den jag egentligen ville ha. Tjockleken gjorde det omöjligt att använda den diskret i vardagsrummet. Sladden var mer lämpad för en studiolokal. Den måste lämnas igen.

Jag är väldigt orolig för att lämna igen saker på affärer. Jag känner mig misstänkt på nåt vis, att de skall anklaga mig för att ha köpt en sak, använt den och sedan försöker lämna igen den. Så känns det alltid även om jag bara haft saken hemma en dag. När jag måste lämna igen en vara så försöker jag att lägga tillbaka det jag köpt exakt på samma sätt i originalförpackningen. Ibland kan det vara klurigt, att återbörda det köpta in i en bruten plastförpackning utan att det syns att den faktiskt varit bruten.

Att linda ihop den tjocka sladden tillräckligt hårt, sätta tillbaka clipsen, lägga in i plastförpackningen, trycka ihop den och ta en häftapparat och sätta tillbaka häftklammerna på exakt samma ställe där de förra gjort hål i plasten; en svår och besvärlig utmaning men nödvändig för att minska risken för anklagande blickar från expediten.

Idag gick det bra att lämna igen sladden. Jag fick byta den till den jag ville ha. Men naturligtvis, för att ändå ge mig en lämplig dos av skuldkänsla, var jag tvungen att skriva mitt namn, telefonnummer och namnförtydligande först på ett litet kvitto och sedan på ett större papper. Jag undrar om de kommer att sätta upp det större papperet på anslagstavlan i fikarummet under rubriken "Dagens misstänkta återlämnare".

******

2 oktober 2010

Om rutinarbete

Jag har aldrig gillat rutinarbete, typ gräva gropar, skotta snö, stapla ved eller dra ris. När man har en viss mängd arbete som ska göras, till exempel en stor hög med ved som skall staplas, så är problemet att man hela tiden ser hur mycket som är kvar. Själva arbetet består av upprepning av några få moment: böja ryggen, fylla famnen med ved, räta på ryggen, gå till vedstapeln och stapla vedklabbarna. Och sen börja om igen. Och igen. Och igen.

Felet som jag gör är att jag inte lyckas fokusera på att bara ta en sak i sänder. Jag blir istället fixerad vid allt det där som ännu inte är klart. Jag ser bara den stora högen som fortfarande ligger där, och det gör mig snabbt trött och håglös: det här kommer jag aldrig att orka!

Jag tror att det är ett släktdrag från min mors sida. Hon kunde inte heller njuta av själva arbetet men blev inte som mig, fort trött och benägen att ta långa pausar. Nej, istället ville hon att allt skulle bli klart så fort som möjligt. Själva arbetet saknade en inneboende glädje och det var endast slutet, själva målet, som var värt något. Så hägrande att hon ibland kunde jobba långt in på nätterna bara för att få allt färdigt samma dag. Hon stod inte ut med att veta att det fanns saker kvar att göra nästa dag.

Själv så är mitt förhållande till rutinarbeten i alla former, ödmjukt och tålmodigt: jag skjuter helst på det till nästa dag eller till kommande vecka. Eller försöker i möjligaste mån undvika det helt. Men det är klart, när vedstapeln är klar och högen borta, upplever jag en stor tillfredsställelse. Men inte med det arbete jag gjort, utan att det är över. Att stressen över de kvarvarande vedpinnarna äntligen kan lägga sig och jag får börja fokusera på något annat.

Och det jag gärna fokuserar på istället är saker som har någon form av kreativitet i sig. Som inte är förutbestämt eller rutinartat. Där ingenting finns framför mig som är synbart och skall undanröjas, städas eller sorteras. Nej, inte något som redan i startögonblicket är känt och som jag har vetskap om. Utan något som har ett okänt förlopp; ett olöst problem, en oförfärdigad idé, ett projekt, eller en tanke som ännu inte fått sin genomtänkta form.

På mitt arbete sysslar jag konstigt nog, mot bakgrund av det jag just sagt, mycket med att skapa rutiner för organisationen. Arbetsbeskrivningar, handlingsplaner och processbeskrivningar. Många tror att skapa rutiner handlar om ett tråkigt byråkratiskt arbete, sådant som främst kamerala personligheter sysselsätter sig med. Men det är egentligen tvärtom. Att skriva en rutin handlar om att undersöka ett organisatoriskt problem, från grundläggande begrepp till hur man skall bete sig i praktisk handling. Det är ett kreativt och skapande arbete.

Men när en rutinbeskrivning är klar är själva arbetet över för min del. Jag gillar nämligen inte rutinarbete.