I morgon åker min fru till Indien, så idag tänkte jag att jag skulle göra en riktigt lång cykelutflykt. Efter mycket funderande fram och tillbaka, hit och dit, så bestämmer jag mig för att cykla till Sinksundet. Det ligger ju rätt långt från Porsön och jag måste cykla genom hela Björsbyn för att ta mig dit.
Jag torkar av sadeln dess vattendroppar och sätter på sadeltäcket. Det är brunt och har en värmande liggunderlagsbit instucken i sig, perfekt för en hösttur i strålande oktobersol, sista gången för det här året. Jag har en treväxlad cykel men brukar oftast bara använda tvåan. Idag, när jag svänger höger vid Björsby byagård, känner jag en lätt medvind och tillsammans med den värmande solen i ansiktet överfalls jag av en positiv känsla, ja, nästan ett slags övermod, och utan att tveka kopplar jag in tredje växeln. Det känns nästan som jag flyger fram över nejden, i varje fall när vägen sluttar en aning. Jag åker förbi Liras misslyckade fotbollsplan på högra sidan, den som byggdes fel och där vattnet inte rann undan och man satte fel sorts gräsfrö så att planen blev mer brun än grön.
Längs vägen är det tydligt att det fortfarande är landsbygd, med jordbruk, åkrar och hästhagar. Men fler och fler vanliga villor har byggts de senaste åren och de står lite här och där, utplacerade för att en tomt styckats av just där. Jag reflekterar över att det saknas både estetisk tanke och samordning. Men å andra sidan, vem skulle kunna tänka på och samordna en sådan sak. Kommunen planerar ju ett stort nytt bostadsområde i närheten av Björsbyn som heter Hällbacken. Byborna är emot, kommunen är för. (Det var en rolig mening: med "kommunen"menar jag de som bestämmer över de som bor i kommunen.)
Men kanske byborna är naiva, Luleå måste ju växa och det finns bara tre håll staden kan utvidgas: utåt havet, inåt landet eller uppåt mot himlen. Vägen uppåt har redan påbörjats på Kronan-backen med två rejäla höghus. Ut mot havet kommer Luleå att växa med hjälp av muddringsmassor från hamnen och som ska fördubbla Stålverk 80-tomten. Men inga Luleåbor vill väl bo högt över marken, alla känner ju till hur mycket det blåser redan på marknivå. Det blir nog inte heller några hus på Stålverk 80-tomten, inte vad jag vet i alla fall, även om det är ett fint havsläge. Återstår alltså landsbygden: Björsbyn here we come.
I och för sig byggs det ju inte längre för Luleborna: alltså de som bor i den kommun där "kommunen" bestämmer var det ska byggas. Nej, numera bygger ju alla städer för de som skall flytta in, utifrån. Alla städer måste växa och bli vinnare, som det heter på det sportspråk som myntats av gamla avdankade tränare och sportfånar som rekryterats till kommunchefer. Det har blivit en ständig pågående Stadskamp, särskilt mellan norrlandstäderna. Det kanske är därför det går att bygga höghus även här, de som flyttar hit känner ju inte till hur mycket det blåser. Redan på marknivå.
När jag kommer fram till bron i Sinksundet stannar jag en stund, håller mig i räcket och tittar på vattnet, där isen sakta börjat lägga. Trafiken på vägen är hård och snabb och det känns farligt att stå där så jag cyklar därför in på vägen in till stugområdet, och följer den ner till stranden.
Jag rullar upp cykeln på vägen igen och hoppar upp på sadeln och trampar iväg hemåt, samma väg som jag kom. När jag svängt av till vänster in på Björsbyvägen, blir det betydligt lugnare med trafiken. Jag möter folk som söndagspromenerar i det fina vädret.
Plötsligt blir jag varse att "jag cyklar": jag blir fullt uppmärksam med alla mina sinnen, på vad som sker just nu. Fötterna följer tramporna runt i en cirkel och benen trycker till vid varje varv och ändan på sadeln byter sida precis som Butter i Snövit när han spelar orgel. Samtidigt pareras jämnvikten hela tiden med hjälp av styret, och cykeln följer egentligen en omärklig serpentinväg trots att dess bana rent synbart går rakt fram. Att cykla är en magiskt akt, något som egentligen är oförklarligt. Det har varit så ända sen jag var barn och för första gången lyckades cykla tvåhjuling några meter utan stöd. Lite av den första känslan kommer över mig, när jag obehindrat rullar vidare, samtidigt som jag med ett visst övermod, lägger in treans växel.
Andra bloggare om Luleå, Sinksundet, Hällbacken