29 september 2010

Manlig vishet

Vår katt har hår i öronen, långa vita hårstrån i ögonbrynen och runt näsan. Det gör katten känslig och uppmärksam på minsta lilla förändring i omgivningen. Det är samma sak med oss medelålders män. Håret börjar växa i öronen, vid ögonbrynen och i näsan för att äntligen ge utrymme för vår utomordentliga känslighet.

I och för sig tycker jag morrhåren på en katt är snyggare än det som växer ut på oss män. Men de har ju samma funktion, ett ytterligare sinne som visar på den otroliga vishet som plötsligt drabbar oss i en viss ålder. Vi kan plötsligt känna av stämningar, förstå kvinnor och upptäcka minsta lilla förändring i omgivningen.

Men de flesta av oss anser det vara en form av generande hårväxt som måste rensas bort. Att rensa bort, kapa, såga av, slänga, är ju en djupt rotad del i vår manlighet. Så den möjlighet som plötsligt börjar växa ut plockas bort med hjälp av sax eller trimmer. Och så står vi kvar där som vanligt. Med hårlösa öron och bristande social förmåga.

Ibland blir jag imponerad av vissa män. Som aldrig ger sig och ständigt kan förnya sig trots sin höga ålder. I dagarna har Neil Young kommit ut med sin 34:e skiva: Le noise! Det är bara Neils röst tillsammans med en gitarr, i rundgång, loopar och med stark distortion. Skivan är experimentell så det förslår och som slår mycket av det som ges ut idag. Otroligt, vad kommer kraften ifrån, orken och lusten att utvecklas?

Jag tror faktiskt att Neil Young har låtit morrhåren vara kvar. Någon annan förklaring kan inte finnas. Det skulle också vara typiskt honom att inte bry sig om en sån yttre sak.

23 september 2010

Jag saknar Palme

Nu ska ju socialdemokraterna analysera förlusten för att bli ett parti för framtiden. Men vi vet ju alla vad det kommer att innebära: mera privatiseringar och mera valfrihet. Men ändå, att börja med att kalla analysen för "kris" - kommissionen, hur dum får man vara på en skala? Det innebär ju att ordet kris konserveras och blir grunden i hela processen. Kunde inte sossarna ta hjälp av moderaternas reklambyrå redan nu, och hitta ett annat namn på kommissionen, som leder vidare till något positivt. Framtids-kommissionen? Förnyelse-kommissionen?

Alla ord har betydelse. Minsta lilla ord kan få enorm betydelse. Lyssna här på vad Palme säger.

20 september 2010

Vi ser på konst



I lördags åkte vi till kaféet Krokodil i Piteå för att se på Lena Lundkvist konstutställning. Lena är mamma till Ida-Maria, Jonas sambo, så det gjorde det extra roligt att få se utställningen. Det var många fina tavlor, starka färger och symboliska motiv. Det kom mig att tänka på Chagall; personer, ting och instrument som flyger runt i ett personligt kosmos. Karin och jag gillade särskilt två tavlor med zebror, som i och för sig var målade med en liten annan stil dvs många färger i mönster som tillsammans bildar motivet. Och där egentligen kanske zebrorna är underordnade färgernas möten med varandra. Fint var det i alla fall.

Krokodil drivs av Ronny Eriksson och hans fru. Ronny stod själv i kassan och sålde fika. Han var trevlig trots att flera i kön försökte säga roliga saker för att imponera på honom, eller låtsas som om just de känner honom väl. Jag sa att vi betalar var för sig, när Karin och jag stod där med våra brickor. Jag har aldrig förstått att vi män alltid måste betala allting, det är ojämställt. Men när Karin skulle betala för sig så visade det sig att hon glömt plånboken hemma. Så långt har alltså ojämställdheten gått att kvinnor inte ens bemödar sig att ta med pengar när man går ut och fikar. Ronny tyckte att det var smart av henne att lämna börsen hemma. Det var ganska roligt sagt tycker jag. Jag tror att jag skrattade till litegrann, mest för att ställa in mig.

På Krokodil säljer man Fairtradesaker, kaffe, godisar och afrikanskt hantverk. Jag tycker sådant är viktigt ur ett världsperspektiv, men själv vill jag inte ha nåt. Godiset smakar illa, och afrikanskt hantverk ser likadant ut överallt och jag tycker att det är fult. Så jag brukar alltid ha dåligt samvete och känna skuld när jag kommer in i Fairtrade-affärer, man borde ju faktiskt handla där och inte på Willys. Så därför gick jag snabbt därifrån och stod ute och väntade på Karin som tog god tid på sig, men hon kunde ju inte heller köpa något eftersom börsen låg kvar i Luleå.

När vi sedan gick gågatan fram så hittade Karin genast en affär med kläder som hon vill titta på. Det är sådana där medelålderskläder med starka färger, linneklänningar i orange och grönt och scarfar, halsdukar i alla regnbågens färger. Klänningarna är ofta skurna så att övervikten inte skall bli något hinder för konsumtionen. Kvinnor verkar tycka allt är snyggt i dessa affärer och det finns ett outsinligt behov av kompletteringar. Efter fem minuter så bad jag att få gå och då sa den kvinnliga expediten att Claes Ohlsson finns i Gallerian på andra sidan gatan. Hon visste att det brukar vara bra ställe för sådana som mig. Så jag gick dit.

I gallerian träffade jag en arbetskamrat från Luleå och hennes man. Han hade redan varit på Claes och köpt en keps med inbyggd lampa i skärmen. Perfekt när man är i stugan och skall gå på dass på kvällen. Jag tackade för tipset och gick direkt till Claes och köpte en keps. Den kostade endast 39 kronor. En riktig keps med inbyggd lampa och inklusive batteri för 39 kronor! Det är tur att kineserna fortfarande producerar åt oss tänkte jag och kände ett stygn av skuldkänsla just när jag betalade, men det gick över så fort jag kom ut på gatan. Ute regnade det och jag tog på mig kepsen för att inte bli blöt på flinten. Jag var väldigt sugen att prova lampan men bestämde mig för att inte tända den mitt på dagen, på gågatan i Piteå. Det skulle se dumt ut. Ibland måste man behärska sig och vänta till ett bättre tillfälle.

17 september 2010

Introducing: The Bells!


Sonen Jonas har startat ett nytt band, The Bells, som nu i oktober kommer ut med sitt debutalbum Treads. Jag tycker att musiken och texterna är helt underbara, och man kan förhandslyssna på fyra låtar från debutalbumet HÄR!

Jag önskar det nya bandet all lycka i den kommande lanseringen! Det verkar som produktionen inom Teg Publishing blir rätt så hög det här året......
********

16 september 2010

Rödgröna kommer att vinna

Nu är jag helt säker. De rödgröna kommer att vinna valet. Kanske inte med så stora siffror, ingen jordskredsseger, men tillräckligt för att sverigedemokraterna inte skall få något inflytande.

Hur kan jag veta detta, kanske ni undrar. Jo, det beror på opinionsmätningarna. De har ju varit hur många som helst detta val, men ingen har visat samma sak. Hur är det möjligt att två mätningar samma dag kan visa helt olika resultat? Jo, det beror på att de är fejkade undersökningar, betalade av borgarpressen. Man har fuskat fram siffror som hela tiden pekar på att alliansen ligger bättre till.

Media har uppenbart i detta val gjort allt för att påverka till alliansens fördel. Det beror på att alla journalister som skriver om valet har arbete och en bra lön och väntar sig få ännu mer i plånboken. De arbetslösa och sjukskrivna journalisternas röster har ju inte en chans att höras. Av naturliga skäl.

Vem bevakar journalister egentligen, de som kallas tredje statsmakten? Jo, det är nog bara programmet Medierna i P1. Jag brukar höra på dessa program när de försöker intervjua journalister och chefsredaktörer som gjort en uppenbar tavla, skrivit något som är osant eller varit partiska. Det som ofta slår mig är att journalister är den grupp som är sämst när det gäller mediaträning. När de själva jagas och eftersöks för kommentarer så gör de alla misstag som kan göras: de ljuger, de gömmer sig, de svarar inte i telefon, de förlorar humöret och kastar på luren, etc. etc.

Det borde finnas ett uppdrag granskning som enbart granskar medierna. Men hur skulle det se ut. Det skulle ju bli som om uppdrag granskning granskar uppdrag granskning. Så vill vi väl inte ha det...eller? Nej, vi vill ha en vinnare och en förlorare. Tydliga brister hos kommuner och landsting, och hjältar bland de undersökande journalisterna.

Därför kommer ingen att granska den snedvridna rapportering som skett i årets valrörelse, där Sahlin varit måltavla för en formidabel mobbingkampanj.

12 september 2010

Storlommens skrik



Storlommens skrik ljuder olycksbådande vackert över fjärden. Först ett skrik, och sedan doppas huvudena, en uråldrig ritual. Man kan undra varför de beter sig så. Ingenting är ju en slump när det kommer till djurens beteende.

Här i Ryssbält samlas lommarna på hösten innan flyttningen söderut. Kanske ska de till Svarta havet.

Skriket passar nog lika bra där som här.

5 september 2010

Boken om Porsön - beställ här.



"Efter Arton" handlar om Porsön i Luleå. Ett bostadsområde byggt på sjuttiotalet. Hus i långa längor, biltrafiken inrutad i praktiska nät, en förskola var femhundrade meter, en fotbollsplan av plastgräs och en av grus, små grönområden mellan parkeringsplatserna. Hus med platta tak, små fönster och vattenskador. Grillplatser i söndersprucken cement.

Som bostadsområde erbjuder det ingen vidare närhet, historisk eller kulturell förankring. Här finns inga traditioner, karnevaler eller nämnvärda idrottslag.
Porsön tycks, för de flesta, vara tämligen fult.


Sven Teglund, född 1955, har under en vinter målat av Porsön, det område som han med hustru och barn flyttade till för drygt tjugo år sedan. Boken innehåller 19 akvareller.

Sonen Anders Teglund, född 1983, har skrivit en text om Porsön, det område där han vuxit upp. Och som han lämnade efter fyllda arton år.

Beställ boken genom att skicka mejl till info@tegpublishing.se med kontaktuppgifter (namn, adress och telefon), antal böcker man vill köpa.
Pris: 150 kr (Porto tillkommer: 24 kr för 1 ex)

Tjuvlyssnat

Åker pendeltåget mot Sollentuna. Hela vagnen är fullsmockad av rusningstidsresenärer. Den nya tågvagnen går tyst och mjukt, alla sitter och tittar tomt framför sig.

En ung tjej börjar prata i sin telefon, så högt att hela vagnen hör varenda ord.:
"Vet du vad jag har gjort idag???........jo, jag har piercat ena bröstvårtan!...... Jo, jag sa (högre) att jag har piercat bröstvårtan!! Och det gjorde jääääätteont......Nä, inte där nere, det har jag gjort tidigare....det här gjorde MYCKET ondare än där nere.......Men nu är det över. Jag satte dit en dit en liten, gullig, rosa ring....hihi."

Stämningen i vagnen blev med ens betydligt gladare. Tur att det finns mobiltelefoner i offentliga miljöer!

1 september 2010

Lyckad vernissage!

Anders, jag och Alfred
I lördags var det så dags med den efterlängtade vernissagen på galleri Aguéli. "Efter arton" akvareller från Porsön och en bok med text av sonen Anders.
Och det blev en fantastiskt rolig och minnesvärd dag, långt över förväntningarna. Det kom så mycket folk att det tidvis var fullt både i galleriet och i caféet, helt otroligt.


Lasse, galleristen.
Det var ungdomarna, sönernas kompisar, där de flesta är utflyttade lulebor som nu tillbringar sina dagar i Storstäder i södra Sverige. Några; Sanna, Stina, Simon, Maria, har också växt upp på Porsön, och Emil från Björkskatan, det var mäktigt. Och det kom grannar från Porsön, Cissi och Jimmy, som rest ner enkom till utställningen, en total överraskning som gjorde mig nästan överväldigad. Jimmy är också den som kom på namnet till utställningen och boken. När jag frågade honom i garaget om han hade något förslag så sa han direkt efter arton. Och namnet hade stor betydelse, det gav struktur och ram till hela projektet. Tack Jimmy!
Kvällsljus över Porsön


Teg Publishings första utgåva
Och det kom släkt, min bror Bertil med fru Carene och barnbarnet Jacob, Karins kusiner och brodern Sten, med Kia, Petra, Klara och Gustav. Och vänner; Maria med döttrarna Emma och Sanna, familjen Ljungros som bott på Porsön, Marie, Anna-Karin, Gertrude och många, många fler.
Och det kom bloggvänner; Elisabet , Annika och Rexxie, ett väldigt trevligt möte IRL. Elisabet visade sig vara så positiv, glad och trevlig som jag hade förväntat mig efter att ha följt hennes skrivande. Det kändes som vi känt varandra länge trots att det var första gången.

Lars blick, Anders i samtal.
Hela dagen pågick samtal i galleriet om frågor som väcktes av utställningen, och det tycker jag var det roligaste med det hela. Att växa upp på ett område och tvingas flytta därifrån efter arton, hur påverkar det oss under livets gång? Slutar vi att se det som vi ser dagligen runt omkring oss, vardagsmiljöerna, och längtar istället bort, ett ständigt sökande efter något nytt?Och var ska vi bo, vad ska vi bli. När blir vi nöjda med det vi har.
Karin, glad och fin.


Jonas och Ida.
Jag vill slutligen tacka min familj. Karin, för att hon hjälp mig genom hela processen, särskilt med att kritiskt granska bilder och säga när det inte håller. Anders och Jonas, för det enormt roliga samarbetet med boken och utställningen. Det är en fröjd att arbeta med er, alltid en perfekt kombination av kreativitet och disciplin, något som måste vara i balans för att det skall bli något. Lars som funnits där och stöttat mig när jag varit beredd att ge upp, och som var med om att göra den fina affischen.