onsdag, augusti 18, 2010

Olika perspektiv på tiden

Hur man har det med tiden påverkar oss väldigt mycket. Antingen kan man vara inriktad på det förflutna, det som har hänt förr i tiden. Man är nostalgisk, gillar berättelser om hur det gick till och håller noga reda på släkten och kontakten med gamla vänner. Våra vänner Gunnar och Birgitta är sådana. Igår var vi på kalas hos dem och vi satt och pratade i tre timmar, och hade väldigt trevligt. När jag gick därifrån kom jag att tänka på att hela kvällens alla olika samtalsämnen handlade om 70-talet. Varför vi valde vår yrkesbana, hur det var att bo i Umeå, ja, allt det där som hände när vi var unga.

Utanför huset stod Gunnars gamla Volvo Duett från 60-talet.

Eller så kan man vara fokuserad på framtiden. Det är Johan, en av mina Ryssbältskompisar. Han tänker alltid på det som komma skall, särskilt intresserad är han av morgondagens väder. Han gör upp planer långt i förväg, och har ofta bryderier vilka val han ska göra; ta det jobbet, flytta dit eller hit, och hur han skall investera för framtiden. Ekonomisk planering är hans starkaste sida.

Man kan också var nu-orienterad, och de kan indelas i två olika grupper. Antingen kan man vara hedonistisk, njuta-av-livet-i-stunden. Ha det bra och undvika smärta. Den gruppen lever rätt farligt, här finns ju alltid risk för missbruk både av alkohol och sex. Eftersom jag bor i Norrbotten känner jag ingen i den gruppen.

Eller så kan man var fokuserad på nuet för att man tror på ödet. Det som händer det händer, och det finns inte så stor anledning att med planering försöka styra upp morgondagen. Men det handlar inte direkt om att njuta i stunden, kanske mer om att försaka och kanske meditera, sitta av tiden helt enkelt. Jag upplever att jag befinner mig nära den gruppen. Jag är varken intresserad av att lägga på minnet det som hänt, jag är helt o-nostalgisk och säljer gärna gamla grejer. Och helst undviker jag planering inför framtiden, det får bli som det blir.

Björn, min andra kompis från Ryssbält. Han ingår inte direkt i någon speciell tidsgrupp. Han byter hela tiden perspektiv och därför är ordet "eventuellt" det som bäst karaktäriserar hans personlighet. Men om jag tänker efter, är nog det förflutna och nuet starkare för honom, än planering inför framtiden.

Hur vi förhåller oss till tiden har alltså stor betydelse för vilka vi är. Men det gäller också kulturer och nationer. Länder nära ekvatorn är mera hedonistiskt nu-orienterade än norra halvklotet. För där är ju varje dag sig lik, varmt väder året runt, man behöver inte planera så mycket. Här uppe i norr däremot, med fyra årstider, måste vi tänka mer på att förbereda oss inför nästa dag, nästa vinter och kan inte bara ta dagen som den kommer. Det här har präglat religionerna starkt. Protestantismen här upp i norr är väldigt framtidsinriktad, det gäller att jobba i sitt anletes svett och belöningen får vi senare, kanske efter döden. Katolikerna däremot, är mer orienterade på nuet och det förflutna, familjeband, ritualer och syndernas förlåtelse kan man få redan idag.

Det är därför protestantiska länder har betydligt högre BNP än katolska länder.Och att Johan har betydligt mer pengar på banken än vad Björn och jag har.

måndag, augusti 16, 2010

En resa i Norge



I somras åkte vi Kystriksveien från Trondheim till Mo i Rana. Mest via färjor över vackra fjordar. En film för minnets skull.

*****

Andra bloggare om ,

söndag, augusti 08, 2010

Guld över fjärden



Efter en av årets varmaste dagar lägger sig havet platt inför solen, och suger i sig det guld som så frikostigt delas ut till alla närvarande. Guldet som är tillgängligt för alla, som befinner sig på denna strand just ikväll.

När jag tittar mig omkring upptäcker jag att jag står där ensam, trots den enorma rikedomen. Det är i och för sig en vanlig företeelse i Norra Norrlands kustland: folktomheten och ödsligheten. Och den är väl en rikedom i sig. Att kunna beskåda naturens enorma scenerier utan att behöva dela det med någon; den fullständiga ensamheten. Men det är nog bara halva sanningen.

Vi ödemarksmänniskor bär med oss upplevelserna och ibland är de svåra att bära. Det känns nästan som om man ville berätta för någon. Men när vi försöker inser vi det omöjliga, att med hjälp av språket förmedla det som hänt, och därför tystnar vi.

Naturen talar sitt eget språk, och en gång i tiden kunde vi också det språket.

*******

Andra bloggare om ,

fredag, augusti 06, 2010

Skilda rum

Att vara avhållsam, och inte idka könsumgänge i tid och otid, är bra, ur ett mer religiöst perspektiv. Det heligaste personerna vi har lever i celibat: Dalai Lama, Moder Teresa, Munken, Nunnan och Påven. Och den katolske prästen. I varje fall utåt sett. I en artikel i DN säger Evert Sundien, en katolsk präst som är gift med en man, att han känner homosexuella katoliker som blivit präster eller gått i kloster för att det varit bästa sättet att leva ut sin homosexualitet.
"– Jag har hört att runt 30 procent av de katolska prästerna är gay. Även om många lever i celibat så gäller det inte alla. I de manliga klostren förekommer det massor av sex.
Den katolik som befinner sig på utsidan har sämre möjligheter att leva ut sin läggning eftersom homosexuell parbildning inte är tillåten. De uppmanas i stället att gifta sig."

30 procent av det katolska prästerna är gay och trivs i kloster där de får vara tillsammans med andra män. Det är säkert nåt liknande med nunnorna. Det är ju egentligen en perfekt lösning under rådande förhållanden, även om det kanske luktar lite dubbelmoral. Man får hoppas att de också tror på Gud, i varje fall lite grann. Gud kan ju trots allt inte ha levt i celibat, han fick ju en son.

Lena Andersson i DN, en av mina idoler, skriver i en artikel om duschrummets sexism. Hon börjar med att beskriva apartheid pga hudfärg, rasismen. När vita och svarta inte fick gå på samma toalett, eller åka samma buss. Idag tycker vi att det är avskyvärt. Sedan går hon över till Saudarabien, som i muslims anda tillämpar könsapartheid; kvinnor får inte vistas i samma rum som män som hon inte är släkt med, det finns skilda ingångar till restauranger för män/kvinnor osv. Och kvinnorna måste skyla hela sin kropp, så att män inte skall kunna se dem i offentliga miljöer. Därefter, typiskt provocerande som Lena Andersson alltid är, går hon över till att prata om omklädningsrummen på svenska badhus, som också fortfarande tillämpar könsapartheid. Olika avdelningar för kvinnor och män. "Saudiern förklarar sin uppdelning av samhället och kvinnans beslöjning med kroppslig integritet och säkerhetsskäl. Kvinnan är inte säker om hon inte täcker sig helt, mannen kommer att antasta henne. Precis så motiveras enkönade duschrum" skriver Lena Andersson och kallar det för "omklädningsrummens sexism".

Det är kanske så att det är lika självklart att en saudier tycker att restaurangerna skall ha en vägg som skiljer män och kvinnor åt, som att jag tycker att det skall vara skillnad mellan herrarna och damernas omklädningsrum. Den fördom som man lever i betraktar man som en självklarhet. Å andra sidan vet man ju att på badhuset i Luleå sitter bögarna på bänken och tittar på när pojkarna duschar, det är ju inte en fredad zon. Kanske man skulle utveckla det hela och ha skilda omklädningsrum för de heterosexuella och de homosexuella. Fyra stycken, två för kvinnor och två för män.

Men vad ska vi göra med de transsexuella? Och de blyga?

måndag, augusti 02, 2010

Livets väska

De flesta av oss betraktar livet som en sak eller föremål. Vi säger att vi har ett liv, eller så kallar vi det mitt liv. Som om det var något som vi äger, som vi fått vid födseln och sedan skall förvalta på bästa sätt.

Redan Hasse Alfredson var inne på det, när han sa att livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om vi inte fyller det med något. Och det är väl så vi tänker, att livet är som en påse eller väska som skall fyllas med väsentligheter. Vi packar väskan med arbete, fritid, hobbies, relationer, kvällskurser och finns det något utrymme kvar så går vi på gymmet.

Ju fler saker i väskan desto rikare liv. Men numera brukar våra väskor bli så fulla att vi inte kan dra igen blixtlåsen. Väskorna blir tyngre och tyngre och alla längtar till semestern, då den stora biten arbete plockas ut och läggs på hyllan. Plötsligt blir väskan lite lättre och ett tomrum skapas så att tyget i väskan kan fladdra lite i den varma sommarvinden.

Men kan vi verkligen ha det så, ett tomrum i livet? Har jag verkligen ett tillräckligt rikt liv då? I jämförelse med andras liv alltså. Nä, naturligtvis inte. Väskan öppnas första semesterdagen och där stuvas en stuga, en båt, en husvagn, två utlandsresor och fem släktkalas. Tills blixtlåset inte längre går att stänga. Och så har vi ett bra liv igen.

Men egentligen så är livet inte ett substantiv som vi kan äga och rå om. Det finns bara verbet att leva. Och att leva är lätt, kräver ingen ansträngning alls, inga väskor eller påsar. Man vaknar på morgonen och om man slår upp ögonen och känner luften dras in i brösten och ut igen då kan man vara säker på att man lever även denna dag. Men det är i och för sig det enda man kan vara säker på. Imorgon kan det var helt annorlunda.

Det är bara när jag ser livet som mitt, något som jag äger, som jag hoppas att ingen kommer att ta det ifrån mig. Särkilt om man har tecknat en bra allriskförsäkring.