torsdag, juni 24, 2010

Vår i Ryssbält

Nu har jag gjort min första film på min nya Macbook Pro och med det nya filmprogrammet Final Cut Pro. Det var ett rent helvete att förstå sig på programmet. Men det gick till slut, tack vare en ansenlig mängd svordomar och naturligtvis, som vanligt, med fin support av sonen Jonas.


Andra bloggare om ,

tisdag, juni 22, 2010

Ett annat liv


Barndomens koja
Min son Jonas har varit hemma i helgen, och börjat rensa bland allt som han sparat under hela sin uppväxt. Saker, bilder och papper som han haft i sina skåp och skrivbordslådor och som han samlat under de första 20 åren av sitt liv. Han har egentligen aldrig slängt något tidigare, och det visade sig att nästan allt fanns kvar, både viktigt och oviktigt. För mig som förälder skapar det dubbla känslor när pojkrummet rensas och sonen slutgiltigt lämnar hemmet. Det är ju väldigt skönt att alla grejer som legat i många år och samlat damm nu försvinner från huset, det öppnar upp. Men samtidigt ger det en sorglig och vemodig stämning; nu är den långa föräldraperioden definitivt slut. En epok är över.

När jag tittar på foton från när barnen är små, får jag det inte riktigt att gå ihop. Jag vet ju att dessa barn har funnits här hemma, och att vi bodde tillsammans, jag känner igen dem och jag vet att de såg ut precis så, som de gör på fotografierna. Jag vet att det var många år som det handlade om, att först var de bäbisar och sedan började de gå och svara på tilltal och sedan började de gå simskola och förskola, därefter den riktiga skolan i 12 år varunder de växte från barnhull till skäggväxt. Allt det där vet jag, och jag känner till alla datum och hur vilka år de föddes och när de tog studenten och även vad vi gjorde julen 97 och när vi reste till Portugal 1999. Hur vi byggde stugan och vi bodde i lägenhet och sedan i hus och alla SAABar som vi kört omkring i med barnstolar och Bilspelet i baksätet.

Jag vet allt som går att veta om hur det varit alla dessa år och att tiden går. Men jag förstår det inte. Alla bilder, alla minnen, och händelser som varit och som jag kan berätta om, tillhör inte detta livet, utan ett annat liv. Som om man hade flera liv och och plötsligt var föräldralivet slut och jag gjort en själavandring och plötsligt vaknat upp som den jag är idag; Sven den medelåldrige mannen. Och barnen är inte länge barn, utan vuxna personer med egna personligheter, egna liv och som jag umgås med som om vi vore vänner som kommer från samma ställe, från samma by.

Ibland känns det nästan som om allt det som varit aldrig har existerat. Som om det vore något avlägset och distanserat; som ett barndomsminne som man är osäker på om man varit med om eller bara hört berättas om. Fotografierna verkar äkta men kan ha ha tillverkats i Photoshop bara för att ge illusionen om att det förflutna verkligen funnits och även jag befunnit mig där, i den tid som som flytt, och som Marcel Proust spanade efter i sju romaner i början av 1900-talet.

När man tänker tillbaka på det förflutna så lockas man in i att tänka tiden som stora sjok, jag tror det är det som är problemet. Att man ser tiden som ett kontiniuum; att barnen hade en uppväxt och den skedde under många år och nu är det över. Det är denna tanke som gör det oförståeligt, för så var det aldrig, nej, det var absolut inte så. Livet sker ju bara i ögonblicket, just när det händer. Varken det förflutna eller framtiden finns rent faktiskt. Och när man har små barn är det som mest tydligt att hela livet är uppdelat i små, små händelser, och där det ofta gäller att överleva från stund till stund.

Det handlade om att kliva upp tidigt, väcka barnen, se till att det borstade tänderna, ta fram rena kläder, duka fram frukost, undvika bråk vid matbordet, packa väskor, ta fram idrottskläder, svara på enkäten från fröken, skicka med matsäck till friluftsdagen, boka in utvecklingssamtalet, se till att alla var klara i tid, se dem cykla iväg, duka bort, fylla diskmaskinen, cykla till jobbet, jobba, handla på hemvägen, hämta på dagis och skola, hem och laga middag. Och så vidare.

Det är först när allt är över och vi ser tillbaka, som det ser ut som om allt skedde under en tid som förflöt från då till nu. Men i verkligheten var det inte så. Det var bara tusen och åter tusen ögonblick som vi genomlevde tillsammans.

söndag, juni 13, 2010

Kaffe och livets mening



Att dricka en kopp kaffe, anser jag vara en av dagens höjdpunkter. Till kaffet: en kanelbulle, gärna kalljäst för det rätta tuggmotståndet och för den underbara smakens skull.

Även när jag jobbar ensam hemma på dagarna, ser jag till att dricka kaffet, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Jag ser det inte som en paus i arbetet, eller en välbehövlig vila, utan snarare som ett återkommande besök i himmelriket. Och det har sin förklaring.

När jag som barn följde mina föräldrar till frälsningsarmén på ett symöte, var det en positiv stämning. Man fick träffas, fick lite Guds ord och sjunga de svängiga sångerna. Men det som främst gladde oss alla var själva fikat, som dukades upp på ett överdådigt sätt. Det var alltid ett par tanter som var ansvariga för fikat och som till mötet bakat alla kakor och bullar till kaffet. Det bars in i stora korgar, fulla med sötebröd.

Att frossa i sötebröd var väl inte direkt den lutheranska stilen, men om man gjorde det i samband med ett frälsningsmöte blev det på nåt sätt helgat och tillåtet. Och nästan som en påminnelse om vad som väntade oss i det kommande himmelriket. Vi var ju inte så vana att föreställa oss gator av guld och glittrande smaragder och rubiner. Men ett gott fika, kaffe med bröd, det kunde vi lättare förstå. Därför utvecklade sig en kultur där ett fika med gott fikabröd blev synonymt med ett välkommet besök i himmelriket. Även att dricka kaffe tillsammans med vänner i hemmet, i vardagslag, blev en slags helig handling; ett mirakel mitt den hårda verkligheten.

Därför, när jag brygger mitt kaffe, får redan själva kaffedoften mig att fyllas av andakt. Stilla lägger jag den frusna kanelbullen i micron, som förvandlar den till något nygräddat, varmt och bulldoftande. Doften av kaffet och kanelbullen sänder iväg mina tankar till ovan där och till portar av pärlemor. Allt förebådar en underbar stund.

Jag gillar inte folk som inte respekterar dessa heliga ritualer. Som stressade kastar i sig kaffet på väg till nästa möte. Eller som tar in kaffekoppen till sin arbetsplats och låter den heliga stunden upplösas trivialt som ett uppiggande medel. Eller de nyttiga som aldrig tillåter sig äta nåt sött eller fett, utan tar ett torrt fullkornskex till kaffet; folk som inte kan njuta av ett saftigt wienerbröd och som därför saknar förståelse för vad himmelriket är för något.

Att dricka kaffe, äta goda bakverk och sitta tillsammans med andra, det säger något om livets mening. För jag tror inte att livets mening handlar om att bli något, fullfölja drömmar eller skapa rikedomar och stora egendomar. Men det handlar inte heller om att bara njuta av en kaffestund, det vore för enkelt. Nej, det handlar mera om att lyckas ta tillvara den stund man befinner sig i - att vara fullständigt närvarande i ögonblicket - just när man dricker kaffet och äter sin bulle. Att man bara befinner sig där, och ingen annanstans, varken fysiskt eller i tanken. Det är livets mening.

Lyckas man med det, och kan släppa alla förväntningar och krav en liten stund, då hamnar man automatiskt i himmelriket. Det är varje fall min mening.

tisdag, juni 08, 2010

Katten

Jag studerar katten. Den sitter stilla på altanen och tittar sig omkring. Helt stilla med svansen lagd runt kroppen, på det karaktäristiska sättet som talar om att han vill vara ifred. En markering av integritet. Ibland slickar han pälsen, lite här och där, bara för att han plötsligt får lust att göra så. Inte en genomgång av hela kroppen som han brukar göra efter att ha ätit eller varit på lådan. Utan bara sporadiska slick, som en finklädd man som ibland rättar till slipsen. Små kontroller att outfiten är ok.
Han sitter där länge och tittar, först till höger och sedan till vänster. Han planerar ingenting och har inga tankar på nästa steg. Han grubblar heller inte på det som hände igår, när den stora hunden skrämde honom så att han fick söka skydd i ett träd. Han har helt släppt det hela och känner frid i sinnet. Ingen ångest eller oro, inte ens rädsla att hunden skulle dyka upp igen. Bara ren tillfredställelse, lugn och behagfull lättja i solskenet på altanen.
Plötsligt reser han sig upp och gör den klassiska kattsträckningen; böjer ryggen uppåt i en stor båge, spänner alla leder och muskler..... därefter åt andra hållet, bakkroppen trycks ner mot marken och båda bakbenen sträcks ut. Alla leder, senor och muskelatur tänjs ut för att underlätta övergången från vilan till aktivitet.
Sedan glider han iväg med ett lätt hopp över blomrabatten ut på gräsmattan och börjar gå iväg mot garaget. Kattens gång är ett under av smidighet och lätthet; lemmarna rör sig långsamt i en oavbruten rörelse som påminner om kinesernas Tai Tji, och man förstår varför många av rörelserna inom dessa österländska läror är tagna från djuren. Det handlar om full behärskning av sin rörelse men helt utan medvetande om sig själv. Det är en kraft som flyter i en jämn ström genom den svartvita pälsen och som åskådliggör en av livets viktigaste grundstenar, livsenergin. Ett kort ögonblick visar sig livsenergin inför våra ögon, när man ser en katt sakta och värdigt gå över en gräsmatta.
Plötsligt och till synes utan förvarning, rycker katten till och riktar de skarpa ögonen mot något och sänker hela kroppen ner i gräset. Allt som tidigare var stilla och avslappnat blir nu spänt, med en så hög intensitet att hela djuret vibrerar av uppdämd kraft och energi. Lågt, nästan krypande och otroligt långsamt, med ett ben i taget smyger den framåt mot det som den upptäckt; humlan, fågeln eller den lilla musen. Så stannar den till, precis på det ställe där ett överfall skulle vara möjligt. Man ser att kroppen spänner sig ytterligare, som en fjäder som vrids upp till bristningsgränsen och så... med en hastig rusning och ett överraskande hopp anfalls det stackars bytet, som ibland dödas eller som oftast, ändå överlever med blotta förskräckelsen.
Strax därpå återfår katten sitt lugn. Den sätter sig en stund, tittar sig sakta omkring, slickar sig lite sporadiskt. Men så går den iväg och börjar sedan småspringa mot skogen i närheten. Dagen går vidare i kattens liv.
******
Andra bloggare om

lördag, juni 05, 2010

Att hitta närvaron

Det är en blåsig dag, det går vita gäss på havet. Skurarna avlöser varandra och solen tittar fram där emellan. En bra dag för reflektion över sakernas tillstånd. Jag tar en promenad genom området, följer stranden och går upp mot skogen, där träden skyddar mig från den kalla vinden. Det känns stilla och behagligt där mellan tallarna och granarna. En taltrast sitter i en gran och pratar det språk som gett den sitt namn.

Som vanligt ger en promenad i skogen en nödvändig ensamhet, där jag försöker finna mig själv. Eller, det är en floskel....jag vet ju redan var jag befinner mig.... snarare handlar det väl om att hitta något väsentligt att fylla mig själv med. En tanke, idé eller en känsla som kan ge mig lindring i den allmänna meningslösheten. Det är svårt att leva ett meningsfullt liv när själva livet saknar mening. För livet har inget speciellt syfte, det finns där bara just nu, och vid ett annat tillfälle finns det inte. Det är naturligtvis bättre när det finns där istället för att det inte finns där.

Att arbeta och älska, det ansåg Freud vara meningen med livet och jag är böjd att till viss del hålla med honom. Eller snarare, att arbeta och älska gör att livets meningslöshet blir drägligare att uthärda. Själva meningen är det inte, men får oss lättare att glömma den inre tomheten. Här i stugan finns det mycket mening, det vill säga mycket som behöver göras. Jag är betydligt mer upptagen av arbete när jag är här, än av kärleken. Det är väl så för de flesta i min ålder. Kärleken finns där som isoleringen i väggarna, det värmer fortfarande men jag har inte kontakt med den som när jag var ung och Gullfibern packades mellan reglarna. Gullfibern fastnade på huden och kliade på underarmarna. Det gör den inte längre.

När det finns många projekt att sätta igång med är det lätt att inget blir gjort. Som om själva mängden av arbete hindrar mig att börja i någon av ändarna. Jag tänker på den äldre generationen, som var vana att arbeta hela tiden istället för att som mig gå omkring och fundera på frågor om mening, inspiration och lust. De jobbade bara på för att det skulle bli färdigt.

Men allt man gör är ju samtidigt förgängligt. Tiden är så kort mellan nytt och gammalt. Jag går förbi en grannstuga, det var bara tio år sedan barnen var små där och huset byggdes för framtiden. Nu står det mest tomt och naturen har börjat växa in mot huset och hörnstenarna har sjunkit ner i marken och vattenskadorna på syllen är hotande nära. Drömmarna fanns där för några år sedan men de har nog kallnat betydligt.

Som vanligt, efter en promenad genom området, börjar mitt sinne sakta läkas och förändras. Alla tankar om framtiden med alla sina förväntningar, förhoppningar och önskningar om färdigställande, börjar sjunka undan. Ingenting kommer att bli färdigt hur än jag försöker. Jag förstår att själva ordet "färdigt" aldrig kommer att uppnås, bara korta stunder av illusionen om att vara klar. Så fort något projekt är klart fokuseras tankarna gärna på nästa projekt som skall färdigställas. På så sätt får vi en upplevelse av att saker går framåt och vårt liv utvecklas åt ett positivt håll.

Efter promenaden lyckas jag stanna upp och lugna tankeflödet och fokusera på närvaron. Den kroppsliga upplevelsen av att bara finnas till. Jag sitter och ser på hur allt uppstår framför mig. Löven som rör sig i vinden, sträcker sig så långt det går åt samma håll. Trädens energi som skiljer sig åt mellan olika individer. Vissa björkar är mera yviga och tar större plats, andra är mera tillbakadragna, inbundna. Jag tänker att även jag är en aspekt av naturen och att det inte finns någon skillnad. Vi finns, ibland så här. Vid andra tillfällen - på annat sätt.

fredag, juni 04, 2010

Gammal är äldst

Moderaterna vann förra valet genom att kalla sig Nya moderaterna. Ja, till och med så påstod de sig vara det Nya arbetarpartiet, som jobbade för full sysselsättning och hade arbetarklassens bästa för ögonen. Att de kunde göra det berodde på att Socialdemokraterna under många år gått till höger och blivit ett parti som kämpade för privatskolor, privatiseringar och kapitalets globalisering. Moderaterna snodde det som Socialdemokraterna hade stått för tidigare men nu lämnat, och lyckades förvrida huvudet på valmanskåren.

Jag tycker att vid det här valet skulle sossarna kunna göra nåt liknande och byta namn på sitt parti till Gamla Socialdemokraterna. Det vill säga att partiet istället för förnyelse satsar på att gå bakåt i tiden. Ett slags systemåterställning som finns på datorer, där man kan bestämma vilket år man skall återvända till och radera allt nytt som kommit till efter det. Jag skulle föreslå att sossarna gick tillbaka till 1985, året innan Palme dog. Efter det kan det mesta raderas.

LO, landsorganisationen, det är också ett otympligt namn. Det blir svårt att vinna valet med stöd av dem. LO är för gammalt, låter som nästan som nåt stalinistiskt. De kunde byta namn till Vigör-förbundet (= Vi som gör allt praktiskt i Sverige). Det skulle kännas fräscht med ett Vigör-förbundet som stödjer Gamla Socialdemokraterna. Det vore ett vinnande koncept.

Men kanske det är för sent. Mona Sahlin är för ny på posten i ett gammalt parti. Hon har en tendens att se framåt istället för bakåt. Risken är att det blir dött lopp mellan blocken och då kommer Miljöpartiet att byta sida. Det är ett alldeles för grönt parti, för att kunna litas på. Inte tillräckligt gammalt.

******

Andra bloggare om , ,

tisdag, juni 01, 2010

Mötesplatser ute och inne



På Porsön finns det platser som är gjorda för mänsklig samvaro. Mötesplatser i det offentliga rummet, skulle det heta på arkitektritningen. Men här har vi inte så mycket behov av att mötas ute. När dagen är slut så handlar vi på ICA och sen går var och en till sig. Bilen i garaget. Nyheterna på TV.

Men ibland så används dessa mötesplatser ändå, av ungdomar på glid. Alltså ungdomar som glider omkring på mopeder. De dricker öl, eldar i betongröret och slår sönder saker i närheten. De utnyttjar mötesplatserna ute i det offentliga rummet, för de kan ju inte längre vara hemma. Tonåringar är inte hemma, de är ute.



Bakom vårat garage finns ytterligare en mötesplats, en grillplats i form av ett betongrör. Men det har inte ens använts av ungdomar på glid. Gräset har börjat växa inne i röret. Som vanligt försöker naturen att ta tillbaka det som förlorat är.

Ibland tänker jag på Facebook som en grillplats med sittplatser runt ett betongrör. Som en mötesplats. Först var det bara ungdomar som Facebooka. De kunde vara ute trots att de var hemma. Numera är det fler och fler vuxna som också är ute fast de sitter inne.

Under tiden växer gräset över betongrören ute i det offentliga rummet. Det är bra tycker jag, för jag har aldrig gillat områdesfester. En massa folk som försöker ha roligt utan att veta vad som egentligen är roligt. Bättre att sitta hemma och samtidigt vara ute.

*******
Andra bloggare om , ,