fredag, maj 28, 2010

Ny utställning på gång!


Pizzeria Porsön
I vinter har jag målat 20 akvareller med motiv enbart från Porsön. Ett typiskt 70-talsområde med tråkiga rader av lägenheter, radhus, parkeringar och garage. Ett typiskt bostadsområde med ett centrum med affär, skola och pizzeria, och där taken är platta och husen saknar all form av utsmyckning. Allt byggdes för att det skulle vara praktiskt och demokratiskt.
Skolan till exempel har bara en våning, för att ingen skulle sitta över någon annan. Allt är platt och utbrett med en modul för varje årskurs. Kyrkan ser ut som ett hömagasin och taket har läckt in sedan det byggdes, så sakristian luktar mera mögel än av myrra.
Men det är den plats jag bor på och människor bor i sådana här, liknande områden över hela Sverige. Det är inte snyggt, men praktiskt och demokratiskt.
Jag ville dokumentera något som finns och som det är lätt att bortse ifrån. För att förstärka känslan är alla akvareller målade på kvällen, efter stängningsdags. När miljöerna är tomma på människor, endast spåren i snön talar om att någon överhuvudtaget funnits här.
Utställningen inleds med vernissage den 28 augusti på Galleri Aguéli, Blecktornsgränd på söder i Stockholm. Och den hänger där i en vecka.
Men det roligast av allt; i samband med utställningen kommer jag att ge ut en bok/utställningskatalog i samarbete med mina söner Anders och Jonas. Anders ska skriva en inledande text om sin uppväxt på Porsön, och en slags etnologisk betraktelse över sådana här glömda områden, som inte finns med när städerna gör reklam för sitt varumärke. Boken kommer att ges ut på Jonas nystartade förlag, så det blir ett riktigt familjeprojekt. Även Lars kommer att medverka och göra en affisch till utställningen.
Katalogen kommer att utformas och designas av Erik Olofsson i Umeå, en superduktig designer som har öga för bild och form. Han är för övrigt medlem i Cult of Luna, och en flitig samarbetspartner till sönerna. Akvarellerna är fotograferade av Erik Holmstedt här i Luleå, vilket borgar för hög kvalitet.
Så jag hoppas att alla bloggläsare som har möjlighet och vill, kommer till utställningen. Det känns verkligen kul med det här projektet, som har utvecklats tillsammans med sönerna och deras kreativa tankar. Naturligtvis har Karin också varit delaktig, det är hon som är min bästa kritiker och som avgör när en bild håller eller inte.
I och för sig ställer jag mig ofta frågan, vad ska det leda till. Ja, egentligen ingenstans. Det är väl alltid vägen som är målet!
******

torsdag, maj 27, 2010

Familjens samfällighet

När jag växte upp var det auktoritära familjen som gällde. Föräldrarna, läs pappan, var de som bestämde vad som skulle gälla. Pappans beslut skulle följas oberoende om det var förnuftigt eller inte. Det var ordning och reda på den tiden, som Jan Björklund skulle säga.
Det där gick ju ganska bra så länge barnen underordnade sig men när de blev tonåringar och ville börja bestämma själv blev det väldiga spänningar. Ofta en långdragen maktkamp tog fart, med en smärtsam frigörelseprocess med konflikter och ibland handgripligheter.
Men idag har många gått ifrån den hierarkiska familjen och föräldrar försöker tillsammans med barnen driva en slags demokratisk familj. Ingens ord väger tyngre än någon annans. Tyvärr leder det ofta till att föräldrarna förlorar möjligheten att styra efter vuxna principer. Och allt kan urarta till en maktkamp mellan familjens olika medlemmar, där den som är tjurigast vinner. Vi ser nog många sådana problem idag, där tonårstiden blir lika problematisk som när det fanns en auktoritär far. Men lösningen är inte att återgå till det gamla.
Jag tror att om en demokratisk familj ska fungera och inte bli en arena för egoister som bara ser till sina egna behov, så måste familjelivet regleras. Som om det vore en samfällighet eller vägförening.
I samfälligheten är föräldrarna ordförande och har därför större ansvar för familjen men de måste förtjäna sitt ordförandeskap. Familjestämman, dvs det möte där reglerna bestäms, sker ofta vid matbordet när alla är samlade. Föräldrarna har där ingen större makt än barnen utan måste lita till sin förmåga att prata för sin sak, lösa problem och komma med kompromisser.
Varje person har en röst som väger lika mycket. Föräldrarna måste ta hänsyn till allas behov och se till att besluten tas i konsensus.
Om besluten skall hållas måste det finnas konsekvenser om de bryts. Ordföranden utdelar dessa konsekvenser om de överenskomna reglerna inte följs. Det kan räcka med tillsägelser eller indragande av vissa förmåner.
Ett sådant styrelseskick i en familj leder till att alla, även de små barnen, tycker att det blir hörda och kan påverka sin situation. Ordförandeskapet flyttas också sakta över till den äldste sonen/dottern när de börjar komma till slutet av tonårstiden. Föräldrarna sitter kvar i styrelsen men får allt mindre möjligheter att hävda sig i diskussionerna.
Själv är jag numera bara enkel ledamot och den hemmavarande sonen, tillsammans med modern, delar på ordförandeskapet. Det känns bra, det är skönt att inte längre behöva ha huvudansvaret. Men ibland undrar jag om jag någonsin varit ordförande egentligen, eller om resten av familjen bara låtit mig få tro det. Precis som det var i min uppväxtfamilj, där min pappa trodde sig vara familjens överhuvud och den som bestämde, men det var i själva verket mamma som bestämde allt.
För det finns ju alltid en yta, när det gäller relationer mellan människor. Där befinner sig de flesta männen, vi ser det som syns och hörs. Under ytan, där befinner sig de flesta kvinnorna.
******

lördag, maj 22, 2010

I kartans mitt ett tomrum

Ibland kommer jag på mig själv att jag är på väg att ta telefonen och ringa min mor. Det är en impuls som är inövad under många år, ända sedan jag som 19-åring flyttade hemifrån. Impulsen kommer plötsligt och strax efter att den nått mitt medvetande, talar mitt förnuft om för mig att det inte längre går att ringa henne. För hon finns inte längre. Hon är död.
Stilla somnade hon in onsdagen den 28 april. Hon tog steget över till andra sidan och jag är säker på att det var vad hon ville. 91 år var ett tillräckligt långt liv, och någon gång måste det ske.
Natten innan hon dog, sov jag väldigt oroligt. Jag hade en mardröm som väckte mig flera gånger och varje gång jag somnade om så föll jag tillbaka i samma dröm.
Jag befann mig i ett främmande land. Jag visste varken vilket land eller vilken stad jag befann mig i. På gatskyltarna stod det skrivet med ett språk som jag inte kunde läsa. Bokstäverna liknade det kyrilliska alfabetet, och jag tänkte att landet måste ligga någonstans i östra Europa.
Jag ville åka hem, men först måste jag veta var jag exakt befann mig, för att kunna köpa flygbiljetter och hitta till en flygplats. Jag gick in på en busstation och där hängde en stor karta på väggen, som jag förmodade föreställde det landet som jag befann mig i. Men kartan var sönderriven, landets centrala delar var borta och endast landets yttre gränser fanns kvar. Mitt i kartan fanns endast ett tomrum.
Känslan av att inte veta var jag befann mig, ensam i ett främmande land där jag inte kunde göra mig förstådd, var en skrämmande upplevelse. Jag vaknade om och om igen, men det var som om drömmen höll mig kvar i ett fast grepp.
När jag morgonen efter fick ett telefonsamtal från min bror att mamma gått bort, kom jag att tänka på nattens dröm och jag började ana dess betydelse.
Vi föds av en mor och hon är vårt verkliga hem. Det är inte huset där vi växte upp som är vårt egentliga barndomshem utan det är mamman, vars kropp vi kommit ur. Hon gav oss också de första orden som sedan utvecklades till vårt språk, modersmålet. Allt detta finns inom oss resten av livet, oberoende var vi själva bor eller hur gamla vi än blir, så finns förankringen hos denna mor, som gav oss livet.
Genom osynliga känslomässiga trådar finns vi alltid uppkopplade bakåt till utgångspunkten, trots att vi själva kanske känner oss fria och självständiga.
I min dröm upptäckte jag att jag förlorat orienteringen i livet. Kartan var sönderriven och mitt i den fanns ett stort tomrum. Jag såg skyltarna på gatorna men kunde inte längre läsa dem, språket hade tagits ifrån mig och jag förstod inte längre ordens betydelse. Drömmen förebådade det som skulle hända morgonen efter, hon som givit mig mitt hem och språk, hade försvunnit och tystnat.
Men drömmen gav mig också tröst och riktning framåt. Jag förstod vad jag förlorat och insåg hur jag skulle sörja. I fortsättningen skulle min mor tala med mig genom tomheten och tystnaden, från en plats som inte längre finns och med ord som inte längre hörs. Där finns hon för alltid kvar och det är upp till mig att våga närma mig dessa ställen; tomheten och tystnadens platser, där allt fortfarande finns kvar. I evinnerliga tider.

onsdag, maj 19, 2010

Världen upp och ner.

Vi gick ju med i EU, det är några år sedan nu. Innan dess fick nästan ingen tillstånd att sälja alkohol. Utskänkningstillstånd var något som politiker höll hårt på, nästan som om de var hård i magen och rädda för en allmän upplösning i samhället.

Före EU var fiken och matställena öppna på vardagarna och stängda på kvällar och helger. Det var bäst så, för då kunde folk sitta hemma istället i sin soffa och folkhälsoinstitutet kunde sova lugnt på nätterna. Dessutom blev det enklare för personalen som slapp obekväm arbetstid, och enklare för facket att följa upp kollektivavtalet.

Men som sagt, så gick vi med i EU och plötsligt trodde vi att vi befann oss utomlands. Som om vi också tillhörde Europa, dit vi brukade resa varje år för att supa oss fulla på billigt vin på uteserveringarna runt medelhavet. Politikerna i kommunstyrelserna fick fnatt och efter att i hundra år bara sagt nej så sa alla helt plötsligt bara ja. Alla kunde få utskänkningstillstånd; pizzerior, matsalar, restauranger, kaffebarer osv började erbjuda öl och vin. Till och med korvkiosken på Bergnäset fick alkoholrättigheter.

Nästa steg var att i alla städer, på alla gågator, på alla torg, flytta ut soffor och stolar och skapa uteserveringar på somrarna. Det började i storstäderna och spred sig som en löpeld över hela Sverige. Luleå, där jag bor, är nu uteserveringstätaste staden i hela Europa. I förhållande till folkmängd alltså. Tänk er att det finns fler uteserveringar i Luleå än i Rom! Kan man bli mer europeisk och medelhavslik ?

Ja, det är ett problem kvar, som inte är helt löst men vi är på god väg. Och det gäller vädret. Vanligtvis, det vill säga innan vi gick med i EU, så var det alltid varmare runt medelhavet än här upp i norra Sverige. Politikerna i kommunstyrelsen, har suttit många timmar bakom sina ölglas och funderat, hur skall vi göra med vädret. Glasa in hela centrum kanske och låta värmefläktar sköta det hela?

Nej, ingen bra lösning har ännu dykt upp förrän nu. Den senaste veckan har Haparanda och Tornedalen varit varmast i hela Europa, med 27 grader på dagarna och rent tropisk värme på nätterna. Jag har till och med varit tvungen att köpa byxor som slutar strax nedanför knäna. Något som jag bara för något år sedan trodde var helt otänkbart.

Så är det här i världen. Plötsligt händer det man trodde var omöjlig. Huvudsaken att man bara vill tillräckligt mycket. Även en lulebo kan få sina drömmar uppfyllda och och kunna dricka billigt vin på uteserveringar på Plaza Storgatan. I kortärmat fast det är kväll.

lördag, maj 08, 2010

Plus eller minus 2 grader

Jag sitter på altanen, solen är väldigt varm och det hettar i pannan. Det är nästan som om klimatet redan idag hade ökat sina 2 grader, som vi helst vill undvika. Två grader låter så lite. Det är lika mycket som ute-termometern i stugan visar fel. Det säger Johan att den gör, och han vet sånt, eftersom han är väderspecialist. Han kan känna skillnaden på två grader enbart på huden, det är imponerande.

Sedan Johan påpekat att termometern visar två grader fel, har jag blivit van att dra av den lilla missvisningen. Det är nästan så att de små detaljerna, som vi nästan inte märker, är de som har störst betydelse.

Att klimatet blivit varmare och varmare, det märks inte i här i Norrbotten. Vintern har varit kall som den brukar och man kan lätt tro att allt är som vanligt. Men det är det inte. Bara en grads höjning av medel-temperaturen är jättemycket, även om det låter lite. I min stuga ligger det till och med inom felmarginalen.

Idag hörde jag på radio att eftersom värmen ökar så lite i taget, så kan världens ledare inte förstå klimatets försämring. Och då kan dom inte heller komma överens på sina stora konferenser.

Vi måste hitta andra sätt än att bara minska våra utsläpp. Vissa vetenskapsmän vill spruta ut svavel i atmosfären så att solljuset reflekteras och jorden kyls ned. Men det är lite vanskligt. Risken är att jorden kyls ner lite mer än det var tänkt och då skulle folk över hela världen frysa ihjäl eller dö av hungersnöd.

Laki är en vulkan på södra Island. 1783 orsakade dess utbrott en global naturkatastrof som dödade 75 procent av Islands boskap och 21 procent av Islands dåvarande befolkning. Ett åtta månader långt svavelutsläpp resulterade i en av årtusendets största klimatiska katastrofer. Svavlet bildade genom en kemisk reaktion svavelsyra och ett stort moln lade sig över norra Europa och låg där hela sommaren. Himlen var gul och solen sken aldrig från en blå himmel. En uppskattning är att 23 000 britter dog till följd av förgiftning på grund av allt nedfall från vulkanen.

Men svavelsyran i molnet reflekterade solljuset och orsakade också en nedkylning av norra halvklotet. Vintern blev en av de kallaste som man genomlevt. Många frös ihjäl och dödstalen steg ännu mera i hela norra Europa.

När jag nu sitter här i solen tänker jag att det är kanske så det kommer att bli. Att det som vi är rädda för just nu, att jorden blir varmare och varmare, kanske inte blir det som inträffar. Istället får kanske Katla ett utbrott på Island och sprider svavel i atmosfären som kyler ner hela jorden med två grader. Precis som vetenskapsmän funderar att göra på konstgjord väg.

Det är just det som är lömskt med olyckor och katastrofer; de kommer alltid överraskande och som en blixt från en klar himmel. Men för den skull kan man inte ge upp, och låta blir att förebygga den kommande katastrofen. Den som vi just nu tror kommer att hända.

Själv funderar jag på att sänka temperaturen med två grader i Ryssbält, helt enkelt genom att köpa en ny och exakt termometer. Godkänd av Johan.

******

Andra bloggare om , , ,

onsdag, maj 05, 2010

Sickan ser på TV

Vår katt Sickan är väldigt naturintresserad. Så fort han får möjlighet går han ut i skog och mark. Ibland för att jaga, men ofta också bara för att vara.

På kvällarna ser han sällan på TV, men om det dyker upp ett naturprogram så blir han alltid intresserad. Han gillar särskilt Mitt i naturen, ett riktigt favoritprogram. Programledaren Martin Emtenäs röst känner han numera igen, och så fort ett program sätter igång kommer Sickan springande för att kolla in veckans avsnitt.

Här har sonen Jonas filmat Sickan när han ser på en spännande tittarfilm, med både tjäder och örn.



*******

Andra bloggare om , ,

tisdag, maj 04, 2010

Idag dog vintern

Det är varmt och solen skiner starkt. Snön är så gott som borta. Dags att sörja vinterns bortgång.

Här kommer ett bildspel om vintern som jag gjorde ifjol. Till passande musik, Mozarts requiem, dagen till ära.


lördag, maj 01, 2010

Tvärtom-regeln

Igår var det valborgsmäsoafton, ja, det kanske är onödigt att säga det, det vet väl alla. Nåja, jag stod för den viktigaste delen av matlagningen, nämligen grillningen av köttet. Det är ju på helger som vi män gör mest nytta i köket, när det ska lagas någonting extra. Vi är inte lika intresserade av vardagsmaten, det är för banalt och enkelt.

När vi män får beröm för matlagning så säger vi gärna att det var väldigt komplicerat och svårt att laga. Det är skryt. Kvinnor däremot, de skryter på motsatt sätt. Om de får komplimanger för god mat de lagat, säger de att det var såååå enkelt.. inte nåt svårt alls. Men alla vet att det är skryt eftersom man ändå märker att maten är komplicerad och innehåller många ingredienser. Så när män säger att det är svårt, då kan det vara lätt egentligen och när kvinnor säger att det är lätt då är det svårt.

Så enkelt är det med könsrollerna. Allting är liksom tvärtom. Det brukar jag tänka på när jag pratar med min fru. Om jag får lust att ge henne ett gott råd, då låter jag bli och lyssnar bara istället. Det brukar fungera bra. Och när hon är tyst då brukar jag ge henne goda råd, eller bra förslag, som att vi kanske ska gå ut och äta ikväll. Då börjar hon prata igen. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Det går inte att ge goda råd när man ska lyssna och vice versa. Huvudsaken är att göra tvärtemot som man själv skulle vilja bli behandlad. Det är hemligheten.

Den gyllene regeln, som jag fick lära mig i söndagskolan lät så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Men den stämmer inte på kvinnor, regeln gäller bara för män. För bibeln skrevs ju för män enbart, det vet ju alla.

Allt vad ni vill att kvinnor ska göra för er, det skall ni inte göra för dem. För då blir det problem.

Tillbaka till grillningen av köttet. Det var väldigt komplicerat och svårt. Eftersom det regnade kunde jag inte grilla ute utan fick använda grillpannan på spisen, och det är väldigt svårt att rymma grillspett i en liten panna och sedan ryker det också mycket så att fläkten hinner inte ta undan. Ett tag kände jag mig nästan panikslagen för att köttbitarna var för stora och svåra att få genomstekta. Jag fick smärtor i ryggen av all nervositet.

Vid middagen beskrev jag noggrant de problem som uppstått under matlagningen och alla förstod hur jobbigt det varit. Till efterrätt hade min fru gjort en mandelkaka med hallon, enligt ett GI-recept från Fedon Lindberg. Den var verkligen god. Hon sa att kakan var jättelätt att göra, vem som helst kunde ha tillagat den.

******

Andra bloggare om ,