tisdag, april 27, 2010

Vid behov av evakuering

Även katten har sina rutiner. Han vaknar alltid halv sju och vill direkt gå ut via altandörren, utan att äta frukost. Han är nämligen inte så sugen att äta tidigt på morgonen, precis som många andra s.k kvällsmänniskor. Först efter en timme kommer han in igen och smörjer kråset. Sedan går han ut igen.

På kvällen när han återvänder är vi båda glada över återseendet. Ofta glömmer jag att han är en katt och pratar till honom som om han förstod. Ibland känns det som om han lyssnar, särskilt när han vänder sin outgrundliga blick emot mig och tar ögonkontakt. Det spelar kanske ingen roll om man uttrycker sina känslor för en katt istället för en människa, man slipper i alla fall få goda råd och dumma kommentarer.

Att se två katter slåss, och det har jag gjort flertal gånger under året, är en väldigt otäck upplevelse. Deras skrik och fräsande, deras våldsamma bitande och klösande, är ren ut sagt djuriskt. Det är långt ifrån den väna och kurrande kissemissen som ligger på rygg och låter sig klias på magen.

En katt är en dubbelnatur, och det skrämmer många, vilket jag har full förståelse för. Bakom den mjuka och flegmatiska fasaden finns rovdjuret, som inte tvekar att plötsligt slå till och döda en oskyldig liten fågel.

Och det är nog bra att hålla båda sakerna i minnet samtidigt. Naturen är god - Moder Jord föder oss - men också fruktansvärt grym. Det är inte bara människans påverkan som hotar livet på jorden, utan vulkanutbrott, översvämningar och jordbävningar dödar väldigt många människor varje år. Det behövs bara en liten meteorit på rätt ställe så är det gonatt.

Idag läser jag i DN en artikel av Slavoj Zizek om lärdomen från Eyjafallajökull. Han menar att vi måste förbereda oss inför stora katastrofer, och det måste göras genom en global samverkan. Han ställer bl a frågan om till exempel hela Islands befolkning måste fly från landet, var ska dom då ta vägen?

Jag tror inte att det blir några problem för Islands folk, om de måste evakueras. Vi tar dem hit till Norrbotten bara. Här har vi ett län som är stort som halva Yggdrasil och nästan helt folktomt. Om vi skulle dela upp islänningarna i grupper på 150 personer kunde vi placera dem i byarna i inlandet utan några som helst investeringar. Det finns ju tillräckligt med ödegårdar i varje by för att täcka behovet.

Och det bästa av allt. Dialekten runt Överkalix är ju rena rama isländskan, så nåt problem med språket blir det inte.

*******

Andra bloggare om , ,

lördag, april 24, 2010

Om folktomheten

Den nordliga vinden är kall och skoningslös och får oss att ställa in skidturen på det ännu isbelagda havet. Vi bestämmer oss för att istället gå en promenad runt sjön.



När vi går genom Ryssbält ligger de stora husen, med sina uthus och ladugårdar, stilla vid vägarna. Allt är välrenoverat och nymålat och även vedtravarna är ordentliga när de lutar sig mot laduväggarna.

Jag förvånas över att vi inte ser till någon människa överhuvudtaget, varken ute på de stora gårdarna eller i något av husens väl tilltagna fönster. Det ser ut som om en neutronbomb just briserat och dödat alla levande väsen. Endast husen har blivit kvar, smått absurda med vitmålade knutbrädor och garageportar med modernt snitt.



Trots att det är lördag och ledig dag, ser det ut som vanligt på landsbygden, folktomt och ödsligt. Man kan åka miltals genom by efter by utan att upptäcka någon endaste människa. Frågan är var alla håller hus. Sitter de inne i sina stora kök och väntar på skymningen, för att först då våga sig ut? Eller har alla tagit bilen och åkt till IKEA i Haparanda för att äta billiga köttbullar med potatis och lingonsylt.

När vi kommer där på vägen ser vi plötsligt, och mot all förmodan, en man komma gående emot oss. Han är krum och krokig, slänger det vänstra benet framför sig på ett sätt som talar för en obalanserad kroppshållning och ett liv långt ifrån Yoga och träningslokaler. Just när vi möts tittar han upp med en blick som vore tagen ur Sista färden, och mumlar ett knappt hörbart hej, en hälsning som vi återbördar.

En stilla rysning efter ryggraden bekräftar mötet, samtidigt som mina tankar glider in på frågan om bristens betydelse. Enligt Proust - som han skriver i På spaning efter den tid som flytt - behöver man ha ett problem eller uppleva en brist, för att kunna lära sig förstå en sak på ett djupare sätt. Proust ger exemplet att den som sover som en stock, vet ingenting om sömnens natur. Endast den sömnlöse kan bli tillräckligt kunnig inom sömnens område.

Det är kanske därför som det bara är på landsbygden, där bristen på människor är uppenbar, som människans rätta natur visar sig. I städernas folktäta områden kan människan inte förstås.

Under promenaden och med hjälp av bristen i Ryssbält kommer jag fram till två givna slutsatser:
Människan blir osynlig bakom sina stora byggnadsverk, eftersom den materiella världen döljer oss. Och det andra: vår kropp är skröplig.

********

Andra bloggare om , ,

tisdag, april 20, 2010

Alias

Thomas Quick har bytt namn till Sture Bergvall, men ingen verkar bry sig särskilt mycket om det. På TV och radio så kallar man honom alltid "Thomas Quick, numera Sture Bergwall". Det är som om personlighetsklyvningen lever vidare trots att han nu lämnat mördaridentiteten Thomas och övergått till att vara den oskyldige Sture. Debatten handlar om vi ska tro på Thomas eller på Sture. Thomas erkände medan Sture tar tillbaka, och förvirringen blir bara större och större.

Jag tycker att Sture är ett mer trovärdigt namn än Thomas. Jag tänker på Tomas tvivlaren, som tvivlade på Jesu uppståndelse och vars namn betyder tvilling på Armeniska. Det hela känns så dubbelt på nåt vis.

För att inte tala om van der Kwast, åklagaren under Thomas Quick alias Sture Bergwall-rättegångarna. Det känns som hans namn allt mer förknippas med ett misslyckande, och att han betett sig som den sopa som namnet antyder.

Själv hade jag ett öknamn när jag växte upp. Mölla. Nästan ingen i Husum visste vad jag egentligen hette, utan alla kallade mig för Mölla. Jag var inte ensam om att ha öknamn (eller smeknamn), det hade alla pojkar; Putte, Lunkan, Julle osv. Den som inte hade ett öknamn låg illa till. Det kunde misstänkas att den personen saknade betydelse.

Precis som Thomas och Sture var jag två personligheter. I kamratkretsen var jag Mölla, som svor, rökte och drack mellanöl. Sven däremot, han var lugn, skenhelig och gjorde aldrig något dumt. Sven blev jag så fort jag kom hem och klev över hemmets tröskel.

Det var väldigt praktiskt men kanske inte så nyttigt för den moraliska utvecklingen att ha två namn. Som Mölla kunde jag vara skrupellös och testa gränserna, medan Sven var duktig och snäll. I och för sig, bägge versionerna var en del av mig och lika sanna.

Numera är jag nog mest Sven, medan Mölla har minskat i betydelse. Precis som fan blir religiös när han blir gammal, har Mölla lugnat ner sig betydligt sedan han var ung.
Så går det nog för de flesta.

onsdag, april 14, 2010

En tablett Emser

När jag var barn så följde jag min mamma till bönhuset ibland. Församlingen hette Evangeliska fosterlandsstiftelsen, förkortat EFS.

Det fanns två saker som min mor var noga med vid dessa besök: att ha en näsduk instoppad i ärmlinningen vid vänster handled samt att ha en tablettask av märket Emser i handväskan.

Det var nämligen viktigt att inte utmärka sig eller bete sig störande under gudstjänsten. Att börja nysa eller få en plötslig hostattack kunde inte tolereras, även om det var helt ofrivilligt. Det gällde att ha kontroll, även över det som inte gick att ha kontroll över.

Näsduken och asken med Emser var en viktig säkerhetsdetalj om olyckan skulle vara framme. Snor i näsan eller slem i halsen skulle inte tillåtas skämma ut oss. Och jag hade inget emot att Emser, som smakade väldigt gott, också användes i förebyggande syfte.

Numera har jag lämnat både Emser och näsduken. Däremot har jag aldrig kommit ifrån försöken att kontrollera det som inte går att kontrollera. Jag kan tillbringa timmar med att fundera vad som bli den optimala klädseln inför en resa, fest eller möte. Det gäller att inte utmärka sig, inte för fint, inte för vardagligt, inte något som kan skapa uppmärksamhet.

Bäst är det att alltid klä sig i svart eller mörkblått, och ingen utmanande färgklick. Orange och rött göre sig icke besvär.

Och det verkar inte som om jag är ensam. Män inom kultursektorn har nästan alla genomgående den klassiska outfiten; svarta byxor och skor, mörk skjorta/t-shirt och svart kavaj. Det märks inte direkt att det handlar om människor med skapande och kreativa yrken.

I helgen var jag på en fest. Jag fick för mig att göra en nostalgisk tripp, och köpte en tablettask Emser på vägen dit, och la en pappersnäsduk i fickan. Jag var helt klädd i svart, med tröja och inte kavaj, och det visade sig att jag låg precis rätt, mitt på deltagarnas klädmässiga meridian.

Vid middagens första tugga råkade jag tappa en bit paj på byxorna. Förargligt. Jag tog upp min näsduk och torkade av byxorna och lyckades undvika en iögonfallande fläck. Jag pustade ut och i mitt stilla sinne skänkte jag tacksamma tankar till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Min religiösa uppväxt lyckades än en gång upprätthålla mitt fläckfria rykte.

********

Andra bloggare om , ,

lördag, april 10, 2010

En efter en röstas ut

I Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari, som nu också varit underlag för en dokumentär i SVT, diskuteras människans ursprung. Klart är att de första människorna utvecklades i södra Afrika, där små grupper levde tillsammans, i grottor nära havet. Det som gjorde människan överlägsen var dess förmåga att att samarbeta, leva i gemenskap och jämlikhet.

De använde konst
, rytmik och dans för att skapa de relationella banden och hålla ihop gruppen. Man prioriterade högt att undvika konflikter och det främsta medlet var att se till att konkurrens och avundsjuka hölls i schack. Och det gjorde man främst genom att tillämpa två saker, konflikträdsla och jantelagen. Alltså två begrepp som idag förlorat många anhängare.

Hos ursprungsbefolkningen i Kalahari
lever fortfarande traditionerna kvar. Man undviker direkta konflikter och låter hellre ett skämt med en bakomliggande udd tala om för någon att man är missnöjd, än att man konfronterar öga mot öga. Alltså långt ifrån dagens psykologi som bygger på uppfattningen att det är viktigt att direkt uttrycka sin ilska.

Jantelagen
lever också kvar i Kalahari, precis som den gjorde i Husum, när jag växte upp på 50-talet. Grundtanken i Jantelagen är att du inte ska tro att du är bättre än någon annan, vilket är en förutsättning för att hålla tillbaka människans egoistiska tendenser. Men numera är det nästan tvärtom. Alla uppmuntras att hävda sig själv, och gärna påstå sig vara bäst, vackrast och klokast.

Om man söker ett jobb
idag är "Det personliga brevet" det viktigaste. Där skall man förhärliga sig själv och beskriva sig så positivt som möjligt. Skrytbrevet är tydligen viktigare än utbildning och erfarenhet om man ska få ett jobb idag. Den som tar plats och märker ut sig, är den som får flest poäng.

Jantelagen,
som varit grunden för människans framgångar sedan tidernas begynnelse och sett till att gruppen varit viktigare än individen, har de senaste 30 åren monterats ned. Istället har den amerikanska självhävdelsen och idrottens tävlingsmentalitet helt tagit över. Nu försöker vi rösta fram den främste idolen, den främste idrottsmannen, den främste kocken, mästarens mästare, genom att för varje vecka låta en deltagare försvinna ut ur gruppen. En efter en utesluts till dess det bara är en stackare kvar. Det blir nog ganska ensamt på toppen till slut.

söndag, april 04, 2010

Kolabönorna



När vi hälsat på barnens farmor vid jul eller påsk har hon ofta köpt hem godis för att bjuda på. Och nästan alltid har det handlat om kolabönor, dessa bruna, hårda och osmakliga godisar som alltid brukar vara kvar i skålen när allt annat är uppätet. Ingen har ju haft hjärta att säga till henne, att ingen av oss tycker om just kolabönor. Så därför har det fortgått, hon har bjudit på sitt godis och vi har försökt trycka i oss en eller två för sällskaps skull.

För barnen har besöken hos farmor under deras uppväxt varit roliga på ett sätt men tråkiga på många andra sätt. Roligt att träffa farmor men tråkigt att ingenting ha att göra under tre dagars besök. Utom att äta god mat till exempel. Och äta godis.

Först låter man godisskålen vara, det är ändå värre att äta kolabönor än att inte äta dem. Men ju längre tiden går, och man har ingenting att göra, så blir suget efter något sött övermäktigt och så tar man till slut en kolaböna och biter igenom det hårda skalet. Det känns nästan som om emaljen skadas. Smaken är egentligen intetsägande men samtidigt så äckligt söt att man genast ångrar sig och tvingas svälja den snabbt och brutalt. Aldrig mer, tänker man, det var min sista kolaböna. Men redan efter ett par timmars tristess går man tillbaka till godisskålen, tittar efter och ser att det bara finns kolabönor, men tänker att den här gången kanske det går bättre, och så stoppar man in en böna i munnen igen. Med samma resultat naturligtvis.

Nu i påskhelgen åkte vi till stugan. Det var sonen Lars som var på affären och köpte godiset till helgen. Vi måste ju äta en del för att komma upp till 17 kilo per år. När vi så nästan hade tömt skålen så upptäcker jag till min förvåning att längst ner på botten ligger det ett tiotal godisar kvar, som ingen ätit upp än, och det är de klassiska kolabönorna. Med förvåning frågar jag Lars, har du köpt kolabönor...?

Ja, säger Lars, det är ju så tråkigt att ha en godisskål som är tom. Men om man köper kolabönor också kan man alltid vara säker på att det finns godis kvar i skålen. Och blir det tillräckligt tråkigt, då kan man alltid tvinga i sig en böna ändå.

******

Andra bloggare om ,

torsdag, april 01, 2010

Betraktelse

Påsken är numera långt ifrån det kristna budskapet, att Jesus dog på korset för våra synders skull. Gud offrade honom, lade alla våra missgärningar på hans axlar och lät honom dö för vår skull. Men tydligen hjälpte det inte, fortfarande syndar vi allt vad vi förmår. Och de största syndarna verkar vara de katolska prästerna som i årtionden förgripit sig på pojkarna som sökt sig till kyrkan.

Det är väl därför som vi inte längre tycker det är så viktigt, det där med att just Jesus dog. Synderna blev ju ändå kvar här på jorden och särskilt inom kyrkan.

De värsta synderna är kanske ändå underlåtelsesynderna. När som prästen i Bjästa känner sig så god och helig att han släpper in den stackars pojken som våldtagit flickan in i kyrkan på skolavslutningen. Han tyckte att det var en fin manifestation när pojken delade ut blommor till klasskamraterna. Han tänkte väl att det var bra att släppa in även syndarna i synagogan, det gjorde ju Jesus också. Men den här gången var det inte så smart. Offret, den våldtagna flickan blev varken sedd eller trodd, och vågade inte ens gå på sin egen skolavslutning.

Nej, det värsta är nog inte underlåtelsesynderna, det är nog hatet från den efterföljande mobben. Alla de människor som anonymt hotat och hatat, först flickan för att hon ansågs ljuga, sen pojken för det han gjort, sen prästen för hans underlåtenhet och sedan hatet mot alla innevånare i Bjästa. Självgoda människor som sitter hemma i lugn och ro och spyr galla över personer som döms på grund av tv-program och tidningsartiklar.

Dessa nätmobbare står i första ledet på vägen till Golgata och skriker sig hesa, precis som judarna gjorde när Jesus släpade korset på väg att offras av Gud för våra synders skull. Numera är det Uppdrag granskning med Janne Josefsson i spetsen som tagit Pontius Pilatus plats. Vem som blir offret nästa gång är det ingen som vet. Precis som i Jerusalem kan den gode bli dömd ena dagen medan rövarna skonas. Dagen efter kan det vara tvärtom.

*******

Andra bloggare om , ,