27 mars 2010

Denna dag är vår första



När man är med om en olycka eller olyckstillbud, så upplever man ofta som att tiden stannar upp. Händelsen spelas upp i slowmotion och vi kan minnas exakt i minsta detalj allt det skrämmande vi varit med om. Men är det verkligen så att tiden faktiskt stannar upp under olycksförloppet, att vi skulle kunna se sekundvisaren på en klocka sakta in och till och med bli stillastående? Eller är det så att under en olycka registrerar vårt minne det som händer med en större noggrannhet, som om allt spelades in med en höghastighetskamera, så att vi först efteråt upplever det som om tiden förlängdes.

Ja, man har faktiskt testat det här och vetenskapligt kommit fram till ett svar. Tiden är faktiskt lika lång under en olycka, tillbud eller traumatisk upplevelse som den är i vanliga fall. Om man ramlar från ett högt hus och samtidigt tittar på klockan så går den lika fort som den alltid gör. Det är alltså vårt minne som aktiveras extra mycket när något ovanligt händer och sätter en gång bandspelaren i highspeed för att inte missa någon viktig detalj. Det har naturligtvis ur ett evolutionärt perspektiv alltid varit en viktig funktion att komma ihåg traumatiska händelser så detaljerat som möjligt, för att kunna undvika faror i framtiden.

Minnet är alltså orsaken till att vi upplever tiden som elastiskt, att ibland känns som om tiden går långsamt och ibland som om den rusar iväg. När det händer nya saker, som vi inte tidigare varit med om, lägger minnet det mesta på minnet och får oss att efteråt uppleva det som det förflutit en lång tid. Under en tre-dagars weekendresa till en främmande stad får man se så mycket nya saker att det lätt känns som om man varit borta en hel vecka. Däremot får den dagliga vardagslunken oss att uppleva att allt flyter ihop och vi tycker att veckorna rusar iväg.

När vi var barn så kändes en sommar som en hel evighet. Allt var nytt och spännande och vi upplevde varje dag som en upptäcksfärd genom ett exotisk främmande landskap, där en liten slyskog också kunde vara en djungel. Men ju äldre vi blir, desto mer har vi redan sett och upplevt, allt mer av tillvaron blir upprepningar som flyter ihop till något oidentifierbart. Ju äldre vi blir desto fortare upplever vi att tiden går.

Om man tillbringar mycket tid i väntrum, lägger man lätt märke till att de äldsta kunderna, är de som fortast blir frustrerade om de får vänta någon extra minut. Deras otålighet finns också i alla former av köer, trots att de som pensionärer ofta har mer tid än alla oss andra. Jag brukar försöka ha lite överseende med dessa pensionärer som tränger sig före i kön, de lever ju i en tid som både går fortare och är mer begränsad än för oss andra.

Man kan ju försöka behärska den tragiska sanningen av att bli äldre, genom att ständigt göra nya saker. Resa till utlandet flera gånger per år, skilja sig och gifta om sig, renovera köket, byta bil eller sälja huset och flytta. Det fungerar faktiskt och får oss att förlänga upplevelsen av tiden och ger en illusion om ett längre liv.

Men för en hemkär person som jag, är resandet ingen utväg. Inte heller ständiga förändringar, så beroende som jag är av dagliga rutiner. Nej, min utväg har under många år varit meditation. Om man sitter 20 minuter stilla i ensamhet, och det enda som händer är att andningen går in och ut, så tvingas man träna sig i att hitta nya saker även i det som synbart är helt innehållslöst. Det är faktiskt så att i livets mellanrum, i tomheten mellan olika händelser, försiggår något som hela tiden kan upptäckas. Genom att öva upp sin känslighet för de små detaljerna runt omkring oss, kan vardagen lyftas från sitt gråa töcken av intetsägande, till något minnesvärt.

Det gäller att leva som om denna dag är vår första, inte vår sista.

22 mars 2010

En resa tillbaka i tiden

Varje människa är en berättelse, en historia som är unik och personlig, men ändå allmängiltig. De öden som vi bär inom oss formar inte bara oss själva utan bildar också vår gemensamma kultur. Vi lever inte i någon absolut sanning utan våra erfarenheter färgas hela tiden av upplevelser, de känslomässiga avtrycken, som händelserna i livet ger oss.

Men livet pågår inte bara i vårt inre, utan det äger också rum på speciella platser. Vårt minne sitter faktiskt inte bara i vår hjärna utan vi förlägger gärna minnesfragment i husen, landskapen, vägarna, broarna, dikesrenarna och skogsbackarna. Men främst i husen där vi växte upp, där finns våra viktigaste minnesceller.

När min vän Anders, eller SnickarAnders som han kallas, fyllde 60 år, ville han visa dessa platser. Istället för en stor fest hyrde han en buss och tillsammans med barn, barnbarn och släktingar, åkte han runt på en guidad tur till barndomens trakter. Någon månad senare blev Karin och jag inbjuden att följa med på en privat visning med bil och med samma upplägg; att besöka de platser Anders vuxit upp på och få höra honom berätta sin egen historia.

Tillsammans med Anders och hans fru Ulla-Carin åkte vi så en dag i februari till Bodträskfors, Harads och Örnäset i Luleå, och besökte det platser där han vuxit upp.

Jag filmade och fotograferade och har satt ihop nedastående film. Det var aldrig min mening att dokumentera hela berättelsen, det vore omöjligt, men ville ändå spara vissa fragment av det som vi fick vara med om under dagen. Främst husen som han bott i och där själva uppväxten ägt rum. Det var fascinerande att höra Anders berätta om och visa sina barndomstrakter och jag är evigt tacksam för att jag fick möjligheten att vara med på hans resa tillbaka i tiden.



*******

Andra bloggare om , ,

17 mars 2010

Snöblindhet

Våren börja närma sig och vårvintersolen lyser allt starkare och bländande - snön är vit som snö - och folk tinar upp och är glada att vintern snart är slut. Den här tiden, får mig att stanna upp. Jag hamnar i en slags blindhet som hindrar min kontakt med det yttre landskapet. Under mina promenader på Porsön vänds tankarna inåt, och de blir mörka och tunga precis som vintern varit. Jag kan inte ta emot våren med öppna armar och glädjen över den återvändande solen skapar istället dysterhet och melankoli.

Det är väl så att all förändring, även den positiva, innehåller en stor portion sorg. Att komma i en ny situation, om det så är ett nytt jobb, eller en ny årstid, innebär alltid också förluster. Förlusten av det invanda, det trygga, det som vi känner till så väl.

Mitt i den positiva förändringen är det lätt att enbart fokusera på det nya, det underbara och överse med det som också kommer att försvinna. Men jag är ingen sådan person, utan har alltid varit noga med att låta sorgen få fritt spelrum. Jag fördjupar mig gärna i känslor av saknad, uteblivande och lämnande. Jag försöker undvika att snubblade släta över, och ge uttryck bara för en sida av saken. Först när sorgen är fullbordad kan jag fullt ut ta emot det nya.

Det är lätt att tänka att förlusten av en vinter inte är något att gråta över. Som om det bara vore spilld mjölk. Att se fram emot sol, värme och sommar kan väl bara vara positivt. Men med sorgen är det så att det är svårare att sörja det man inte tyckte om än det man älskade. Att sörja en person som man hatade är en nästan omöjlig uppgift, så paradoxal är tillvaron. Det positiva och negativa är egentligen inte möjligt att skilja åt utan det slingrar sig ständigt runt varandra, medan vi ständigt försöker hålla dem isär.

Sorg är förspel till glädjen. Men att inte sörja innebär att förlusten växer och gör oss deprimerade. Det är inte så konstigt att många lider av årtidsbundna depressioner, skapade av svårigheterna att hantera den naturliga förändringen. Försummelsen över att inse att vinterns försvinnande är ett försvinnande.

Själv vandrar jag nu dold bakom solglasögonens skydd, i det snöfyllda landskap som snart kommer att förändras inför mina ögon. Allt kommer att förvandlas till vatten, och sedan till vin lagomt till valborgsmässoaftonens festande på en röd baginbox. Jag hoppas att min tillfälliga blindhet snart skall botas och övergå i Cullbergs nyorienteringsfas.

14 mars 2010

Allt går igen

Min far tvättade aldrig sina kläder. Han hängde aldrig upp tvätten på tork, strök aldrig sina skjortor och vek aldrig några lakan. Min far planerade aldrig matsedeln, lagade aldrig maten eller diskade porslinet. Han skakade aldrig mattorna ute på bron, han damsög aldrig och skurade aldrig golvet. Min far bytte aldrig en blöja, torkade varken bajs eller spya.

Det behövde han inte. Han hade nämligen en hemmafru. Det var en perfekt lösning för en man på den tiden. Hemmafrun skötte alla uppgifter som en man behövde få uträttade för att han skulle slippa leva i sin egen smuts och misär.

När jag själv skulle söka mig en kvinna att leva med, så hade det hunnit bli 70-tal och hemmafruarna hade tagit slut. Nu arbetade även kvinnorna ute på arbetsmarknaden och kunde inte längre sköta allt. Jag tillhörde väl den första generationen män som var tvungen att börja tvätta, städa, laga mat och byta bajsblöjor. Vi hade nu bestämt att vi ville vara jämlika och dela på det praktiska.

Jag intog den ståndpunkten att även en man skulle kunna klara sig själv. Hålla kläderna rena, kunna stryka sin skjorta och inte behöva svälta ihjäl. Att vi män skulle frigöra oss från det förtryck som vi varit utsatta för under århundranden; att ständigt vara beroende av en kvinnlig assistent, moder eller hustru.

Det gick väl si så där med med jämlikheten. Min generation, nu i femtioårsåldern, "hjälper gärna till" i hushållet men huvudansvaret ligger fortfarande kvar på kvinnorna. Det är fortfarande långt kvar till den jämlika fördelningen av hemmets sysslor.

Men det verkar som om det ändå går framåt, om än sakta. De yngre som nu har barn, där är trycket högre på männens delaktighet. Det går inte längre för männen att komma undan.

Men man ska inte underskatta strukturerna i samhället, mäns privilegier tar nya vägar. Nu när vi inte längre kan lägga bördorna på hemmafruar eller hustrur så finns det andra lösningar. Vi låter helt enkelt kvinnorna starta egna små företag och så anställer vi dem istället! Då kan de fortsätta städa våra hus, tvätta våra kläder och stryka våra skjortor. Och så tar vi pengar från skatten och subventioner det hela, precis som hemmafruarna subventionerades med sambeskattningen.

Inom några år är nog det nya systemet fullt utbyggt. Precis som min far behöver män i fortsättningen aldrig tvätta sina kläder. Aldrig hänga upp tvätten på tork, aldrig stryka sina skjortor och aldrig vika några lakan. De behöver aldrig planera matsedeln, aldrig laga maten eller diska porslinet. De behöver aldrig skaka mattorna ute på bron, aldrig dammsuga och aldrig skura golvet. De behöver aldrig byta en blöja, varken torka bajs eller spya.

Det enda som behövs i fortsättningen är en kvinna med F-skattesedel.

12 mars 2010

Eviga riket i DN

Och nu är boken Eviga riket, som sonen Anders skrivit, recenserad på kultursidan i DN. Det kan ni läsa om här!

Boken har tidigare blivit uppmärksammad både i Kulturnyheterna och av Fredrik Strage i TV 4.

Det är stort. Egentligen ett helt galet projekt; en ljudbok producerat av ett metalband, skriven med inspiration från både västerbottnisk berättartradition och hardcoremusik från Umeå. Strage sa att det var en blandning av Sara Lidman och David Lynch. DN skriver om Torgny Lindgren vid sidan om HP Lovecraft. Vilket sällskap att hamna i!

Ett stort grattis till Anders och Cult of Luna till en stor och vågad satsning som verkligen gick hem!

11 mars 2010

Lars Lerin



På Lars Lerins utställning, Borås konstmuseum den 5 mars 2010, bland konstkännare och kulturtanter.

*******

Andra bloggare om ,

8 mars 2010

Jag sitter vid ett fikabord i Nordstan, dricker mitt te och äter min kaka. Klockan är före 11, det är söndag och alla affärer är inte öppna än. Två säkerhetsvakter öppnar varuhuset Femman genom att skjuta stora glasrutor, som hänger i skenor i taket. Alla glasrutor, tjugo till antalet, samlas och skjuts in i en öppning i väggen. Jag har aldrig sett denna preocedur förut och fascineras av den enkla mekaniken. Glasdörrarna är säkert 5 meter höga och en meter breda, men kan ändå hanteras på ett smidigt sätt.

Överallt finns det märkliga saker som pågår, tänker jag, där jag nu sitter med tekoppen och några smulor efter en kaka. Varje yrke har sina egna kunskaper som vi andra inte är medvetna om. Idag har jag fått inblick i öppnandet av varuhuset Femman, en ny kunskap att lägga till allt som jag redan vet.

Det är en av mina största nöjen att sitta vid ett cafébord och se människor vandra förbi. Familjer släpande på barn och väskor signalerande irritation över en jobbig tillvaro. Turister spankulerande med sina dragväskor som klapprar mot stengolvets alla skarvar. Invandrarfamiljer som inte bara består av kärnan utan fortfarande har hela släkten med sig, generation efter generation. Hårda tuffa klackar på kvinnornas skinnstövlar, den tysta gången med echoskor från de välbeställda, chippande från missbrukarnas snedgångna gympadojor.

I mina hörlurar spelar Lennart Wretlind somalisk musik i det utmärkta programmet Klingan. Den afrikanska musiken blir en slags filmmusik, som ligger som en ridå bakom det mänskliga surret från de förbipasserande, väskhjulens klickande mot plattskarvarna, klirret från glas och koppar och de enstaka orden på den göteborgiska dialekten.

Vi människor har förmågan att befinna oss på många platser samtidigt. Här och nu är alltid ett diffust begrepp. Jag tänker på helgens alla fina möten och samtal med sönerna och deras underbara flickvänner. De långa middagarna med ett utbyte som verkligen betyder något. Samtidigt spelar Wretlind Greatful Dead i mina öron och en dam sätter sig i bordet bredvid och börjar läsa en tidning. Ljudet av bladen hon vänder, det karaktäristiska pappersljudet, lyckas tränga igenom mina lurar, mina tankar och till slut nå mitt medvetande.

Mitt medvetande är en ande, som inte begränsar sig till tid och rum. Den kan befinna sig överallt, i det förflutna likväl som i nuet, och obehindrat förflytta sig lika snabbt som elektronerna i partikelaccelatorn i Cern. Endast en fullständig öppenhet kan förhindra de kollisioner i verkligheten som leder till frustration och ilska. Att bli störd av yttre stimuli handlar egentligen om att vara avstängd, instängd i en bubbla, som skyddas av aggressivitet. Aggressivitet och ilska är ofta ett sätt att skydda sin instängdhet, sin avart i tillvaron.

Öppenheten ger möjligheter till ett fritt flöde. Mitt medvetande är ständigt på utflykt, långt ifrån min hjärnas fysiska lokalitet.

6 mars 2010

På besök

När vi hälsar på våra söner då brukar vi först gå och handla mat, så att det finns hela helgen. Ungdomar har ju inte samma behov av fasta tider för mat, sömn och toalettbesök. Som medelålders är det i princip det enda jag tänker på, att lunch och middag infaller på rätt tid. Ungdomar kan ju äta när de blir hungriga och låta sånt som hur det känns, få styra tillvaron. Sånt gör jag inte längre, jag följer enbart klockan.

Jag brukar också se till att det finns reservrullar av toapapper, i den kvalitet som jag är van vid. Det är inte så konstigt att ett tvåpersonershushåll som plötsligt blir fyra, ganska snart får brist på vissa konsumtionsvaror.
När maten är intagen så räcker det sedan med att bara sitta i köket eller vardagsrummet tillsammans. Vi brukar prioritera varandet. En dags utflykt till Borås räcker långt, varje dag behöver ju inte vara full av aktiviteter. Det är ju ändå sönerna som vi kommit för att hälsa på.

På den här resan hade jag väldig otur. Jag bestämde mig för att bara ha två svarta tröjor med mig, identiska och inköpta på Dressman. Då kunde jag se så där halvfinklädd ut, med skjorta och tröja utan att sticka ut särskilt. Men tyvärr visade sig att den ena tröjan hade ett litet hål på högra ärmen så i morse tog jag den andra. Och nu har jag till min förskräckelse upptäckt att den också har ett hål ungefär på samma ställe. Mycket märkligt.

Jag vet inte hur jag ska göra med tröjan. Det kanske går att hålla armen tätt mot kroppen resten av resan, så att inte hålet syns. Jag ångrar mig lite att jag denna gång reste med så lätt packning. Det verkade ju så smart när jag for hemifrån.

5 mars 2010

Lerin idag

Idag är jag i Göteborg, vi är här för att hälsa på våra söner. Just nu planerar vi att åka till Borås kl 11.40 för att se på Lars Lerins utställning där. Det är sista helgen som utställningen visas där.

Jag har förväntningar. De är höga. Jag föredrar att ha höga förväntningar på kulturella upplevelser istället för att enbart njuta av vad konsumtionssamhället har att erbjuda; förväntningar på nåt nytt och sedan besvikelse efter att man köpt varan. Sedan längtan igen efter nåt nytt. Konsumismens onda hjul.

Idag inför jag köpstopp för mig själv, så att jag obehindrat kan gå genom Nordstan utan att lockas av alla varor. Jag försöker se varor som sådana de snart skall bli, som sopor.

Möjligtvis kanske jag stannar till vid en korvkiosk. En mosbricka sitter aldrig fel.