söndag, februari 28, 2010

Hommage till Karl

Karl Petersen är kommunalråd i Luleå sedan många år. Och han har bestämt sig för att fortsätta och kandiderar även till nästa val. Tack och lov säger jag.

Kalle är en ovanlig politiker och kanske ännu mer ovanlig som socialdemokrat. För det första är han smal och vältränad. Han har ingen tillstymmelse till kulmage trots att han är i 60-årsåldern. Han måste vara undantaget som bekräftar regeln inom den socialdemokratiska kadern. En smal kropp signalerar kontroll och självdisciplin, samt en intellektuell hållning till livet. Det är inte kroppen och de fysiska begären som ska gödas utan de själsliga, de kulturella.

För det andra är han ständigt närvarande bland oss vanliga människor. Kalle kan man se varje lunch när han tar sin dagliga promenad nedför Storgatan, och då han stannar till för att prata med någon han möter. Man kan se honom varje lördag på Kulturens hus när han tar en fika med sin fru och några vänner. Man kan se honom på varje vernissage som hålls i Konsthallen, eller någon annan utställningslokal i staden. Man kan se honom i ishallen varje gång när Luleå hockey spelar match, (det har folk som går där berättat för mig). Han bevistar alltså både kulturella och sportsliga evenemang som privatperson och inte bara när han skall hålla ett officiellt tal.

Jag har aldrig sett någon annan politiker i Kulturens hus. Hur kan Kalle finnas ute bland folk när ingen annan syns till? Han måste vara både effektiv och strukturerad som både hinner göra ett bra jobb och vara ledig när man ska vara ledig. Han lever mitt i staden istället för att tillbringa sitt liv på konferenser och fina bjudningar, där andra politiker befinner sig för att bygga på sina kulmagar.

Det är tydligt att Kalle är en optimal ledare för Luleå kommun. Han drivs av vissa grundläggande principer, där det viktigaste är att veta vem man tjänar och vad som är viktigt för dem. Det räcker inte att skicka ut ytliga enkäter för att få veta det. Man måste också själv vara engagerad och ta tillvara synpunkter från människor, där dom finns.

Han såg till att Kulturens hus byggdes i Luleå vilket förändrade staden totalt. Politiker hade diskuterat frågan i tjugotals år utan att komma till skott. Men genom att Kalle själv är genuint intresserad av kultur, kunde han genomdriva beslutet. Jag är säker på att det var den skillnaden, det egna engagemanget, som var avgörande.

Allt ledarskap måste utgå från en livsfilosofi som innebär att man måste må bra själv för att kunna ge andra något. Kalle är en som lever som han lär, och som förenar goda principer med empati och ödmjukhet. Tänk hur få sådana politiker det finns. Hur få politiker det finns som cyklar eller åker buss till sammanträdet där man ska ta beslut om miljöfrågor!

*******

Andra bloggare om , , ,

onsdag, februari 24, 2010

Eviga riket ute nu



Igår kom boken "Eviga riket" ut. Det är min son Anders som skrivit texten som handlar om Hr Holger Nilsson från Yttre Åkalla utanför Umeå. Boken är utgiven av heavy metal-bandet Cult of Luna, där Anders spelar klaviatur. Det är inte bara en otroligt vacker bok, det är också en ljudbok med inläsningar både på svenska och engelska. Den svenska texten läses av Sara Arnia, naturligtvis på ett fantastiskt sätt. Hon gör nästan en radioteater av det hela, där hon spelar alla de olika rollerna. Till berättelsen finns också nyskriven musik av Cult of Luna samt underbara illustrationer av konstnären Joris Vanpoucke.

Ni kan höra en intervju med Anders från gårdagens SR Norrbotten här!

Om ni vill köpa boken kan ni göra det här!

Jag lovar, den är värd sitt pris. Det är ett nästan osannolikt projekt som Cult of Luna gått i land med; att blanda mytiska berättelser med tung metalmusik, och ge ut allt i form av en ljudbok. Det är verkligen ett projekt som vidgar och överskrider konstnärliga gränser.

******

Andra bloggare om , , ,

måndag, februari 22, 2010

Om att curla

Teven är full med OS, inte ens en sån som jag kan skydda mig längre. Det verkar inte bättre än att även mina ögon ersätter tapparna med skidor och behåller stavarna. Det går utför och uppför precis som mina rysslandsfonder med hög risk, som jag började spara i efter jul. Ja, det är väl mest utför tror jag, inget guldläge ännu. På fonderna alltså. Däremot satte Åkerstrand 7 rätt på V75 i helgen. Vi har ett system ihop och äntligen slog det in. Vi vet inte ännu vad vi ska göra med vinsten, 342 kronor. Kanske slå till med nåt riktigt lyxigt. Vi är ju bara fyra som ska dela på det.

Det finns en sport som jag tycker övertrumfar alla andra och det är curling. Det är en behärskad sport, som saknar alla dessa yviga och överdrivna känslor som präglar alla andra idrotter. Särskilt herrarna spelar med ett så behärskat minspel så att man kan tro att de är ett gäng lantmätare ute på specialuppdrag; att mäta ut tomtgränsen för en storbonde i det inre av Ångermanland.

Det beror naturligtvis på att curling är ett taktikspel av rang. Man måste räkna ut strategier som ska hålla under tio omgångar, och alla stenar måste snurra åt rätt håll och inte glida fel. Det gäller att hålla känslorna i schack, precis som i schack, så att man inte tappar koncentrationen.

När man ser på curling så känns det nästan som man lär känna de som spelar rent personligt. De har ju mikrofoner och vi får hela tiden höra hur de resonerar och tänker, och vilka beslut de tar. Allt är så alldagligt och långt ifrån skränigheten i övriga idrotter. Curling är en sport där man inte svär, eller beter sig illa.

Inom populärpsykologin har ju ordet curlingförälder etablerat sig som ett begrepp som beskriver föräldrar som sopar och bereder vägen för sina barn. Det har ju ansetts negativt. Jag förstår inte det. Kan det finnas nån bättre förebild än curling när det gäller att uppfostra barn? Man ser ju till att stenen snurrar iväg lämpligt, glider tillräckligt sakta på den farliga isen för att behärskat lägga sig i ett eget bo, när tiden är inne. Jämför med hockeyföräldrar som skriker könsord till domaren och vill att sönerna ska tackla sig fram i tillvaron.

Det roligaste som jag vet är när ett curlinglag har vunnit över ett annat. Det går helt enkelt inte att se skillnader i reaktioner mellan vinnare och förlorare. Det verkar som alla bara konstaterar, helt utan leenden eller besvikna miner, att matchen är över och så tar de varandra i hand och tackar. Även inom det vinnande laget, i varje fall hos herrarna, visar man inget särskilt mer än man kanske slår till varandras handflator. Och sedan går man och packar ner sina grejer i väskorna.

Damlagen är lite mer känslosamma, som vanligt, och kan le och ta sig friheten att ge varandra en kram vid en vinst. Jag tycker att det är onödigt att ta i som dom gör.

******

Andra bloggare om , ,

tisdag, februari 16, 2010

"Det är en dag imorgon också"

När vi föds finns bara nuet. För det lilla barnet är nuets glädje allt som finns. Och långt upp i ungdomen fortsätter vi att leva för stunden, och låter bli att tänka så mycket på morgondagen.

Men någon gång mitt i livet vänder det. Vi börjar att tänka alltmer på framtiden och får svårare att förlora oss i nuet. För mig vände det någon gång i 40-årsåldern. När jag till exempel var ute på krogen för att roa mig en kväll så började jag oroa mig för eventuell bakfylla dagen efter. Till slut satte jag upp en regel, ingen alkohol efter kl 24.00. Sen införde jag varannan vatten. Och numera har jag helt slutat att gå ut. Det eventuella roliga en festkväll är inte värt den säkra tröttheten dagen efter.

I den underbara filmen "Du levande" ropar bartendern varje kväll: "Sista beställningen, dags för sista beställningen! Det är en dag imorgon också!"

Scenen med bartendern är en perfekt beskrivning av medelålderns och ålderdomens dilemman. Dagen imorgon blir viktigare än just nu. Det blir bara ett planerande och trixande för att undvika besvär och olyckor i framtiden. Tryggheten växer som en mossa över de redan grånade huvudena.

Om man studerar en vanlig bilparkering på stan, där bilar står på rad, så upptäcker man att de flesta har kört rakt in med fronten i parkeringsrutan. Det är ju det enklaste sättet. Men ungefär var tionde bil har istället backats in i parkeringsfickan. Ser man en sådan bil kan man vara säker på att det är en äldre man som gjort sig besväret att backa in, bara för att lättare kunna köra ut när han skall fara iväg igen. Typiskt för dessa bakåtparkerare är alltså att de tänker på hur de ska fara redan när de kommer. Bekvämt nu får ge vika för bekvämt sen.

Sen när de blir pensionärer så blir de ofta helt upptagna vad som kan hända i framtiden. Risken för att bli bestulen är ofta det största hotet. Allt låses noga och säkerhetslås monteras in och lampor som tänds och släcks även när man är bortrest blir en självklarhet. Man fixerar sig vid att förlora saker trots att de flesta pensionärer har så mycket grejer att de inte skulle märka om hälften försvann.

Och längre upp i åldrarna blir tillvaron olidlig när man måste kolla om nyckeln finns i fickan eller väskan varannan minut, så att dörren är låst och att inte tjuven kan ta sig in.

Visst är det konstigt. När man är ung och har hela framtiden framför sig, då lever man i nuet. Men när man blir gammal och framtiden sakta krymper mot intet, så tänker man mer och mer på morgondagen. Det är en dag i morgon också, blir ett uttryck som präglar allt vi äldre gör.

Kanske är det rädslan för den dag som vi får höra, att "det blir ingen dag för dig imorgon". Men det är synd, för det är just den dagen som är den sista, som vi kanske inser att vi borde ha tänkt om. Och kört rakt in med bilens front i parkeringsfickan för att det är bekvämt nu, istället för att hela tiden tänka på avfärden.

Men tyvärr, just den dagen är det för sent att ändra sig.

*******

Andra bloggare om , , ,

måndag, februari 08, 2010

Livsvisdom ute på isen



Ibland åker vi på utflykt. Söndagen var en sån dag. Som jag tidigare berättat om så är jag klar med matsäcken, nedpackade extrakläder och en färdig resplan, redan innan resten av familjen avslutat morgonbestyren. Jag brukar ropa ut en tid, "halv tolv då åker vi". Sedan går jag till garaget, kör ut bilen och parkerar den synligt från huset. Stänger av motorn, kliver ut och ställer mig och väntar bredvid förardörren. Det brukar bli 10-20 minuters väntan, men hellre det än jag finns inne i huset och irriterar mig på senfärdigheten. Vi har utbildat det familjemönstret för många år sedan och det fungerar bra, i varje för oss.

Sen åkte vi till Lövskär och därifrån ut på isvägen mot Storbrändön. Det är ungefär en mils åkande innan man kommer fram till ön långt ut i havsbandet. Solen sken över det milsvida istäcket mot en blå himmel. Det var en alldeles underbar dag.


Hägringar

Trots att det bara är februari så värmde solen en aning. Över isen uppstod märkliga hägringar; öar försvann och dök upp igen. Det var häftigt och vi resonerade om hur det kommer sig, rent fysikaliskt. Vi enades om att solen värmer luften nära snön och får vattendroppar att kondenseras som sedan ger optiska brytningar av solstrålarna. Vi är ju en medelklassfamilj och i en sån familj måste allt försöka förklaras. Ord, eller uttryck som man inte förstår leder alltid till ett besök i uppslagsboken eller via Google. Vid en del middagar handlar alla samtal bara om att söka förklaringar på olika märkliga fenomen. Till exempel vad 70 kronor heter på danska, och varför det heter som det gör. Halvfjers. Man räknar med tjog.



När vi kom ut till Storbrändön så lämnade vi bilen på isen och promenerade genom ön. Förvånadsvärt många stora hus, det är säkert folk som bor där året runt. På baksidan av ön följde vi ett skoterspår några hundra meter och ställde oss och tittade på tunna dimslöjor, som uppstod på de små öarna runt omkring. Solen var rätt stark och jag grämde mig lite över att ha glömt solglasögonen.

Utan att ha något att sätta oss på så fikade vi där ute på isen, stående på skoterspåret. Det var väl inte den bästa platsen att fika på , men det är ju för tidigt att gräva ner sig i snön och ligga och sola sig, för tidigt att elda och grilla korv. Man får vänta tills det blir dagsmeja.

När vi fikat klart och packade ner termosen igen, så tittade Lars på oss och sa: "Det blir inte roligare än så här".

Jag tyckte att det var väldigt bra sagt. Med en mening fångade han kontentan av vad livet handlar om. Det blir inte roligare än så här. Ändå är det ganska skönt, man kan göra både promenader och utflykter och ha med sig fika. Men ändå. Nåt saknas alltid.

Lars uttalande stimulerade mig att ta denna bild, framför ett gammalt hus, på tillbakavägen. Svartvitt. Det passade bra på nåt sätt.



*******

Andra bloggare om , ,

måndag, februari 01, 2010

För det mjuka



Titta vilken fin väska som min fru sytt till mig! Den är gjord av en gammal rock från 60-talet, med gråsvart mönster och kraftigt tyg. Som vanligt när Karin syr är det noggrant och ordentligt gjort. I lördags provade jag den vid en resa till stan med lokalbussen. Den är lämpligt stor, rymmer kameran, skrivboken och vantar och mössa. Även täckbyxorna kunde stuvas ned i den, i samband med det obligatoriska fikat på Kulturens hus efter vernissagen.

Väskor är ett kapitel för sig. Att gå med en tygväska genom stan signalerar naturligtvis att jag är en man som jobbar med mjuka frågor, inom vård och omsorgsbranschen. En man som går omkring med en tygväska har små chanser att få toppjobb inom näringslivet. Han får nöja sig med kommunalt arbete inom de mjuka nämnderna, platsar nog inte ens inom tekniska förvaltningen.

Män som sitter i styrelserummen, de har inte väskor utan de har portföljer. Portföljer är hårda och styva, som anstår en riktig man. Och gjorda av djur. "Av djur och för djur" som Roks skulle ha sagt.

Kvinnor som får höga positioner i samhället måste vara smala och spinkiga i kroppen, för att platsa in i den manliga hegemonin. "Den smala, vältrimmade kroppen är mer än bara ett skönhetsideal, den är också ett sätt för kvinnor att visa förmåga i konkurrensen på den manliga, offentliga arenan" skriver Linnea Tillman i söndagens DN. Kvinnor med runda former, mulliga som Marilyn, associeras däremot snarare till hem och familj och har betydligt svårare att hävda sig i konkurrensen med männen.

Det är kanske inte konstigt att kvinnor i karriären också har hårda väskor i skinn, som kostar mycket pengar.

Mitt i detta konsumtionssamhälle köper vi inte bara varor utan vi blir själva varor, som måste anpassas till idealen. Men de flesta av oss lever inte upp till det som krävs. Många kvinnor kämpar med fettvalkarna och vissa män går omkring med mjuka väskor. Så illa kan det gå för några.

Jag hoppas på utanförskapet. Till skillnad mot Reinfeldt hoppas jag på att vi skall bli fler och fler som ställer oss utanför, som vägrar att inordna oss i det hårda samhället. Att vi blir fler och fler som uppskattar en liten fettvalk här och där och som tycker att mjuka väskor, helst hemsydda, är det bästa som finns.

FÖR det mjuka - ÖKA utanförskapet!

******

Andra bloggare om , , ,