onsdag, januari 27, 2010

Kvällspromenaden



När jag tar min kvällspromenad på Porsön brukar jag ofta vika av från gångvägen, och följa ett skoterspår ner på fjärden. Där ställer jag mig och tittar söderut mot Björkskatan. I vissa väderlekstyper, när himlen är täckt av tunna moln, skapas ett sceneri som är ibland tangerar landskapsmålningar av Caspar David Friedrich. Ett landskap, där skogen är starkt mörkblå och himlen färgas rödorange, inte av en solnedgång som i Friedrich fall, utan av stadens ljus som reflekteras av molnen.

Under alla år som jag stått där, på vinterkvällarna, har ingen annan kommit dit. Jag är säker på att de flesta bara skulle se ett mörker som man helst undviker. Men jag har fascinerats och ibland känt mig rusig av upphetsning över de otaliga nyanser av ljus och mörker som naturen kan uppbringa. Jag har blivit varse att det är i mörkret som ljuset blir som starkast, precis som det sägs om livet, i närheten till döden.

Det kanske beror på att jag målar akvareller som jag blivit känslig för färgerna i min närhet. För jag åker inte till Abisko och målar, för där är det redan vackert. Istället, i allt vad jag gör, söker jag mig till det fula, det som är så lätt att bortse ifrån. Jag skyr det bekväma, tillrättalagda och det sköna, söker mig hellre till slyskog och torkade vassruggar. Bara för att försöka upptäcka något som jag inte ännu sett.

Upptäckandet sker i ensamhet och med hjälp av en inre dialog, ett samtal mellan det yttre landskapet och det inre. Det som inte finns här inne, finns inte därute. Under långa tider är det tyst och ingenting sägs. Men jag återvänder ständigt med nya förhoppningar.

I vissa sinnestillstånd, kan naturen börja tala till mig och då uppstår ett passionerat möte. Det sker plötsligt och utan förvarning, precis som när förälskelse uppstår mellan människor. Sådana tillfällen genererar en intensiv period av skapande och många akvareller ser dagens ljus.

Bilden som jag visar här är långt ifrån de upplevelser jag haft från min plats på fjärden. Jag har ännu inte den tekniska förmågan att åskådliggöra det hela. Men det ger ändå en liten inblick i det som finns där, ett stenkast från radhusen där människor sitter och ser Aktuellt på tv.

Det är viktigt att ta tillvara motståndet i tillvaron. Inte söka det som är lätt och tillgängligt, det som är vackert vid första anblicken. Det är motgången och svårigheten som gör att man utvecklas, och som kan lära oss att se något värdefullt i det som är förkastat.

******

Andra bloggare om , ,

måndag, januari 25, 2010

Eviga Riket

Min son Anders spelar i bandet Cult of Luna. Bandet har sina replokaler i gamla Umedalens sjukhus, och det var där fann man en dagbok bland gammalt bråte i en kvarglömd kartong. Den var skriven av Holger Nilsson, en patient som levde större delen av sitt liv i sluten psykiatrisk vård på Umedalen. Han dömdes mot sitt nekande för dråp på sin hustru, efter en tragedi som utspelade sig innan andra världskriget i byn Yttre Åkulla norr om Umeå.

Dagboken, där Holger skrivit ner sin version av det inträffade, kom att bli underlag för texterna till Cult of Lunas album Eternal Kingdom som släpptes 2008.

Nu har Anders gått vidare och skrivit en berättelse, kallat Eviga Riket, som kommer att ges ut som bok/ljudbok nu i februari. Det är en dramatisering som utgår från Holgers dagbok. Texten är inläst av Sara Arnia, och med nyskriven musik av Cult of Luna.

Det känns fantastiskt roligt att Anders första(!) bok nu ligger färdig för utgivning. Ni kan läsa om boken och lyssna på första kapitlet här!

fredag, januari 22, 2010

Enkelriktade relationer

Min fru berättade att hon varit på utbildning om demens hos gamla. Där fick man veta att dementa tidigt förlorade förmågan att ha dubbelriktad kommunikation, att kunna relatera till en annan människa och förstå samspel och signaler. Precis som de som lider av autism. Men de kan ofta ha kvar möjligheten att ha en enkelriktad relation, till t ex ett mjukisdjur eller till naturen.

Då kom jag att tänka på skillnaden mellan mig och min fru. Jag trivs bäst i enkelriktade relationer, dvs när jag ensam får åka ut i naturen och kommunicera ordlöst med omgivningen. Hon däremot, väljer hellre att åka på stan och träffa folk, sitta på ett fik och prata. Och ser jag mig omkring är vi många män som precis som jag åker ensam till skogen eller till stugorna och sitter och ugglar.

Kan det vara så att män i min generation är födda med en släng av demens, eller autism och att vår förmåga till kommunikation ligger mer åt det enkelriktade hållet? Jag vet inte, jag ställer bara frågan.

För det är också så att när män träffas gör de sällan det öga mot öga. Mellan dem finns ett objekt, en aktivitet eller en skog. Vi träffas med motorcyklar, bilar eller mopeder mellan oss. Vi träffas vid sidan av hockeyrinken. Eller i skogen, på fågelskådningen eller jakten. Vi bygger hela tiden våra kontakter med hjälp av enkelriktade relationer till ett objekt; det kan gälla naturen likväl som en motorcykel. En gitarr eller en whiskyflaska.

Jag var på folkrace, en dag i somras. Jag följde Lars som var där och gjorde ett reportage och jag passade på att göra en liten film. Ursäkta de lite ironiska texterna, jag kunde inte låta bli. För det här är verkligen en inblick i pojkarnas värld, bland bensin, oljor och tillknycklad plåt.

Frågan är om vad som är deras starkaste drivkraft. Kamratskapen eller kärleken till bilen. I varje fall verkade banan vara enkelriktad, alla tävlingar kördes åt samma håll.



********

Andra bloggare om , ,

söndag, januari 17, 2010

Sökandet



Det är januari och full vinter. Äntligen en riktig köldperiod som håller i sig och låter isen lägga sig i hela bottenviken. Det känns normalt.

Himlarna som visar sig på eftermiddagarna är häpnadsväckande vackra, med det rosa och röda som förstärker blåheten på ett magiskt sätt. Det är svårt att klara av att inte bli religös.



Solen är uppe längre och längre även här i norr. Men det gäller att komma ut i tid för att få tillräckligt med D-vitamin. Jag har ett inre krav på mig att alltid komma ut en stund varje dag. En inne-dag ger mig ett lätt dåligt humör på kvällen. En timmes promenad eller skidtur räcker för att skaffa mig ett alibi för att kunna sitta hemma i lugn och ro.

I lördags åkte jag skidor ur på fjärden, för första gången denna vinter. Solen kom överraskande och bröt igenom molnen, och gav fritt spelrum för de speciella färger som januari är begåvad med. Det var otroligt vackert. Men mina inre tankar var mörka och det blev en diskrepans mellan det yttre och inre. Det är inte alltid som man kan ta tillvara en vacker plats, eller en underbar upplevelse. Snarare kan det vackra skapa den skillnad som gör att man upptäcker missmodet, oron eller rädslan.

För mig är naturen en plats som inte är okomplicerad. Jag söker ständigt upp den, ofta i ensamhet, och den påverkar mig mer än många medmänniskor gör. Jag tror att det beror på skillnaden. Att jag upptäcker skillnaden mellan varandet och måendet, och förstår att det ofta inte är i samklang.

Men en längre vistelse i naturen, på den långa skidturen eller sittandet vid en eld i skogen, då finns möjlighet att bilderna över hur det verkligen ser ut, och hur det känns, vävs ihop till en lugn och harmonisk enhet.
Tyvärr sker det bara vid vissa tillfällen och jag brukar kalla det lycka. De flesta besök i naturen är själva verket bara ett sökande efter dessa tillfällen.

onsdag, januari 13, 2010

När är potatisen färdig?

När man äntligen lagat middagen och ätit upp densamma, och sätter sig framför teven för en stunds matsmältning, vad får man då se om inte matlagning igen. I en tv-kanal lagar man mat, i en annan sitter man runt ett bord och äter, och i en tredje tävlar kocklag om vilka som gör godaste maten. Mat, mat och åter mat.

Och det känns inte bra när man sitter där mätt i magen. Varför inte satsa på andra behov som vi har och som kanske inte är tillfredställda? Det finns ju flera att välja på (ja, ett särskilt behov kan man vänta med till de små barnen gått och lagt sig...).

Att laga mat är inte mitt bästa gebit. Jag har nämligen ingen förmåga att impovisera, utan är helt beroende av recept. Alltså mer en klassisk notbunden pianist än en intuitiv bluesartist.

Men när det gäller recept finns det mycket som är upprörande. Det saknas ofta den exakthet som borde finnas. Det kan t ex stå 1-2 tsk. Hur ska man veta om det är en eller två teskedar som ska tillsättas? Det är ju faktiskt en väldigt stor skillnad, 100 % närmare bestämt. Jämför med om man skall göra betong och det står det att man skall tillsättta 1 eller 2 ton cement, hur säker skulle den betongen bli?

En annan svår fråga uppstår när man skall använda ugnen. Ofta står det temperatur: 200-225 grader! Vad är det som gäller här egentligen? 25 grader är ju en ändå en viss skillnad. Och om man ställer nåt i ugnen så ska det stå ca 20 -30 minuter därinne. Tio minuter hit eller dit, det verkar receptförfattarna inte bry sig om.

Jag brukar försöka räkna ut ett genomsnitt. 1-2 tsk blir enochenhalv tesked. 20-30 minuter blir 25 minuter osv.

Nu kanske vän av ordning, (detta vackra uttryck)säger att ugnars värme varierar, och vid all matlagning måste man testa och göra egna bedömningar.

Nej, tyvärr fungerar det inte för mig. Ta potatisen till exempel, när är den färdigkokt? Jo, man tar en potatissticka och sticker den genom potatisen och om den glider obehindrad genom den utan motstånd, så är den färdig. Men...gick det inte lite trögare där i mitten ändå...visst var det ett litet motstånd i de största potatiserna....bäst att koka en stund till. Jag tvekar helt enkelt och låter potatisen för säkerhet skull koka några extra minuter. När den är sönderkokt och skalet sprucket är jag helt säker.

Pastan hos oss är aldrig Al dente. Den är fortfarande lika mjuk som min mors spagetti var i köket i Husum. Hon som kokade strömmingen i 45 minuter.

söndag, januari 03, 2010

Ett möte

Idag träffade jag en fotbollspappa på ICA. Vi känner varandra enbart genom att våra söner spelade i samma fotbollslag för si så där 8 år sedan. Jag blir alltid lite nervös när jag nån gång träffar dessa idrottsentusiaster igen, för vad har vi att kallprata om egentligen, förutom sporten! Och jag som är helt obevandrad inom idrottens område, som hatar tävlingar och helst vill behandla sportfrågorna med total tystnad.

Denne man inleder med att fråga mig om jag skall se semifinalen inatt, den börjar ju inte förrän efter tolv. Och jag har ingen aning vilken semifinal det handlar om, men som vanligt spelar jag med och säger att nej, det blir för sent, man ska ju upp och jobba imorgon, haha. Vilket är en lögn eftersom jag inte ska på jobbet imorgon. Jamen, det vore ju roligt ändå att se den, säger han och jag håller med och hoppas att samtalet skall ebba ut av sig själv om jag bara säger javisst, det är klart. Men ack, naturligtvis går han över till ishockey, vi befinner ju oss ändå i Luleå och han säger att det var ju roligt att vi vann igår och frågar om jag var och såg matchen. Nej, jag hade inte möjlighet säger jag och jag vet inte alls vilket lag som Luleå spelade mot igår och jag förbannar mig själv att jag i varje fall borde ha gluttat lite på sportsidan och kollat upp det, men klarar mig genom att han säger att vi har ju haft svårt mot Skellefteå, men den här gången gick det bra. Jag pustar ut och säger att visst, vi har ju haft svårt mot Skellefteå och det är roligt att det ändå gick till slut. De hade ju fyra ordinarie spelare borta upplyser han mig om och jag säger att det kunde man ju förstå att de var försvagade nu när vi äntligen gick och vann.

På väg ut ur affären försöker jag komma lite bakom honom, för att försöka se om han skall gå till vänster eller till höger. För det håll han än väljer så måste jag gå åt motsatt håll, för kallpratet under en längre gemensam promenad skulle till slut spricka och avslöja mig som en kulturintresserad medelålders man helt utan kunskaper och intressen inom sportens område. Att avslöjas skulle vara lika pinsamt som att en man sitter och stickar framför teven, det vill säga helt otänkbart.

Han väljer vänster riktning och jag väljer att gå till höger samtidigt som jag säger att det var ju ändå roligt att vi vann mot Skellefteå och god fortsättning på det nya året och jag vänder honom ryggen och går mot Porsökyrkan. Andas sakta ut och släpper ner axlarna.

Det är tråkigt att barnen växer upp, flyttar till Göteborg och bara kommer hem till jul och en vecka på sommaren. Men en sak är bra; att de slutar att spela fotboll så att jag slipper stå vid sidan om planen tillsammans med alla galna, fanatiska fotbollsföräldrar som skriker och hejar som det vore VM och inte en pojklagsmatch. Föräldrar som bara pratar sport och anmäler laget till alla cuper som finns under sommaren så att hela sommaren blir förstörd och vi måste flytta på semestern för att bo i en gymnastiksal på en skola. Och sova på gummimadrasser. Och som tvingar oss att städa och plocka skräp och sälja 10 bingolotter per vecka.

Det är så underbart att allt detta är över. Nu är det bara korta ögonblick när jag möter de gamla föräldrarna som jag åter känner paniken.

Nästa gång jag möter nån sportfåne ska jag förekomma, och ställa första frågan: Såg du K-special i fredags om den amerikanske arkitekten John Lautner, han som ritade moderna lyxvillor i Los Angeles, vad tycker du om hans byggnandsstil och vet du varför inte Fanny och Alexander sändes på annandagen som det brukar göra. Vi ser alltid den fem timmar långa tv-versionen på annandagen, det har blivit som en tradition och visst är det förjäkligt att SvT bara kan ändra så där. Jag menar, det är ju ändå höjdpunkten på Ingmar Bergmans karriär. Och på julhelgen.

Eller så erkänner jag bara: jag ser aldrig sport längre, sedan pojkarna slutade spela fotboll för 8 år sedan! Och låter en klädsam rodnad sprida sig över mina kinder som avslöjar min känsla av utanförskap.