30 juli 2010

Konst i det gröna



I helgen är det "Konst i det gröna" i Luleå. Det är båda dagarna, lördag och söndag. Det ser ut som om det blir regn på lördag men då flyttas allt in till gymnastikhallen på Kronan.

Jag ställer ut bilder med mina "gamla" motiv; fjärdar och hav vid Ljusa kusten. Men jag visar också ett par nya, som bilden här ovan, som kommer att vara med på Stockholmsutställningen om Porsön.

Det vore roligt om ni kom dit. Jag kanske kan bjuda på kaffe, så länge en termos räcker.

27 juli 2010

Trondheims kunstmuseum



Vi besökte Trondheims kunstmuseum på vår resa i Norge och där visades en fantastiskt utställning av den norska konstnärinnan Anne-Karin Furunes. Hon tillämpar en väldigt speciell konstnärlig metod. Grunden är fotografier av ansikten, som hon använder som förlagor. De ”reproduceras” genom att Furunes stansar den mörka dukytan full av hål, som omvända rasterpunkter. Här är det inte trycksvärtan som blöder ut i de mörkare partierna utan hålens storlek som avgör hur mycket ljus som kan skina igenom från den bakomliggande ljusa väggen. Metoden ligger mycket nära kamerans registrering av ljus och mörker.

Hon kallar bilderna för "Portrait of pictures", Akryl på canvas, perforerat. Hålen stansar hon manuellt med stansar av metall i sex olika storlekar. Bilder är väldigt stora, så man kan tänka vilket tålamod som krävs för att bara åstadkomma en tavla. Och museets alla väggar var fulla av dem. Fascinerande!







(klicka på bilderna)

*********

Andra bloggare om ,

25 juli 2010

Lax och samtal



Laxfällan i viken vittjas. Ljuset från den nedåtgående solen lyser upp deras arbetsplats. Frågan är hur mycket lax det finns. Lite, som man säger i Jokkfall där fritidsfiskarna är frustrerade, eller mycket, som kustfiskarna säger och tillägger att det räcker åt alla. Varje år samma visa. Det går aldrig att fastställa hur mycket lax det finns, alltid motsägande uppgifter från de olika perspektiven som ser det hela på sitt eget subjektiva sätt.

Egentligen är det konstigt att två människor någonsin kan komma överens. Men det går och de flesta av oss är övertygade om att vår bild av tillvaron är ungefär överensstämmande med andras bild av den. Och det beror på samtalen mellan oss. Att vi ständigt pratar med varandra; samtalar om upplevelser, känslor, uppfattningar och på så sätt kan kalibrera vår upplevelse gentemot andras upplevelse. Vi skapar verkligheten tillsammans, ständigt, i våra dagliga samtal, där verkligheten får sin rätta utformning. Vi är det folk som skapar verkligheten, inte ett folk som lever i en redan existerande verklighet.

Därför är begreppet verklighetens folk en paradox, för det förutsätter att det finns något där ute som är fast och som inte skall ifrågasättas med diskussioner, kultur eller konstnärliga provokationer. Det är egentligen tvärtom: att problematisera och kritisera det vi tar för givet, att angripa "det sunda förnuftet", är också det som gör att vi håller oss psykisk friska och kan utveckla vår sociala samvaro i samhället.

Tystnaden, det är den som skapar avstånden mellan människor. Särskilt mellan två grupper som aldrig träffar varandra, som fritidsfiskarna och yrkesfiskarna, kan bristen på personligt utbyte leda till att man får helt skilda uppfattningar om sakernas tillstånd. Precis som tystnad i äktenskapet kan skapa konflikter och förlorad tillit. Men tystnaden kan också vara något annat.

Tystnaden kan också vara det utrymme, där vi hittar den stillhet som behövs för att vi skall sluta kämpa, och reagera på allt runt omkring oss. Som hjälper oss hitta tillbaka till det tillstånd vi kommit ifrån: den fullständiga uppmärksamheten på nuet, det innevarande ögonblicket. Och först när vi kommit dit kan vi börja tala med varandra igen, fullständigt närvarande.

Det är den stora utmaningen. Det finns människor som bara pratar och pratar men där det inte finns någon kommunikation. Och det finns andra som är tysta och säger ingenting och som därför inte når fram. Det goda samtalen är sällsynta och uppstår endast sporadiskt och när man minst anar det.

Som tur är fortsätter det flesta av oss att försöka om och om igen. En strävan av att nå fram till andra och därigenom lära känna oss själva.

*******

Andra bloggare om ,

18 juli 2010

Vågskvalpet

Efter en blåsig och mulen dag, försvinner molnen helt plötsligt, och solen tar över. Den värmer upp stranden på ett ögonblick och färgskalan förändras drastiskt, från gråblå till ultramarine. Depressiva och grubblande tankar som hela dagen upptagit mig förändras på samma sätt, i takt med solens återkomst. De ljusnar och försvinner sakta över själens horisont, tunnas ut och upplöses som ett moln över öppet hav.

Att vädret kan ha både en inre och yttre innebörd, är inte så konstigt. Det är utomordentligt väl lämpat för projektionerna, allt det där som smärtar oss och som vi vill bli av med. Men egentligen har det ingen betydelse, bara man kan acceptera allt, precis som det är. Det är våra förväntningar, våra önskningarna att det skulle vara på ett annat sätt, som skapar oron.

Jag går ner till stranden och vänder mig nedåt, mot mikrokosmos. Ser det återvändande ljuset lysa upp de små, små stenarna, och gruset som rullar fram och åter med hjälp av de korta vågorna. Där pågår något som bara barn brukar studera mera noggrant. Vi andra tar det som en del i naturen som vi ser som självklar; vågskvalpet. Det finns där och det rör sig rytmiskt, precis som vår egen andning. Vi tar det som självklart.





14 juli 2010

Tankar från en stol


Tänk om vi människor inte behövde äta. Att vi klarade av att bara leva på luft och vatten. Det skulle innebära stora förändringar för oss alla.
För det första kunde hela livsmedelsindustrin och jordbruket läggas ned. Alla som arbetar inom dessa sektorer, plus en massa annat - transportbolag, ICA, COOP, Willys, köpvagnstillverkare, kyldisktillverkare, fruktlådsproducenter, tallriks och glastillverkare, kniv och gaffelfabriker, plastpåstillverkare och de som gör lådor till micromaten - kunde omedelbart entledigas.
Och köken skulle se helt annorlunda ut. Vi behövde nästan inga skåp, lådor eller bänkar. Ingen spis, vattenkokare, micro, kylskåp eller frys. En kran för dricksvattnet, det vore det enda.
Och alla matställen, restauranger, fik och caféer skulle läggas ned och sommarens uteserveringar fick packa ihop sina plaststolar.
Men vad skulle vi göra på jul?
Sätta oss tillsammans och dricka lite vatten kanske. Och andas en stund.
*****
Och tänk om fortplantningen inte längre skulle ske genom man och kvinna, på det sätt som det nu gör. Att man söker en partner, blir förälskad, gifter sig och ligger med varann och sedan får ett barn. Tänk om man istället, innan man går och lägger sig på kvällen, bara tar in ett stort groblad som man lägger i en säng och på morgonen därefter, då ligger det en nytt barn där. Som inte behöver ammas utan det lever bara på luft och vatten. Man eller kvinna spelar inte längre nån roll och kärleken mellan könen blir plötsligt helt onödig.
Men vad skulle vi då göra med lördagskvällarna? Gå ut på dans vore ju helt meningslöst. Kanske vi bara kunde sitta tillsammans och berätta historier om hur vi hittade våra groblad.
*****

7 juli 2010

Reseminnen


Här har jag varit.
Vi har varit på bilsemester i Norge, och bott en vecka i campingstugor. Att campa innebär att man åker på morgonen från plats A, och kommer fram till plats B på kvällen. Där hyr man en campingstuga, får en nyckel som hänger i en stor träbit, kör fram bilen direkt till stugan och bär in kylboxar, ryggsäckar och påsar med torrvaror. Eller så parkerar man husbilen, husvagnen eller sätter upp tältet. Resultatet blir ungefär detsamma.
Under dagen, alltså mellan A och B, besöker man sevärdheter. Det kan vara en utsiktsplats, där man ser landskapet från ett högt berg. Eller ett museum fyllt med saker från medeltiden. En stad med en affärsgata, där man kan promenera och köpa en glass, kan också duga. Eller en turistfälla med prylar där det står ortens namn på allt.
Egentligen tycker jag att det är svårt att på kort tid ta till sig en ny plats på ett ett positivt sätt. Jag har svårt när jag står framför en sevärdhet att uppleva det fullt ut.
Därför använder jag kameran, fotograferar eller filmar det hela, utan att själv vara psykiskt närvarande. Och så tänker jag att jag skall titta på bilderna sen och då förstå det stora jag varit med om. Eller skicka bilden till en vän och säga, där har jag varit. Fotot blir ett sätt att ta till vara ögonblicket, men tidsmässigt förskjuta själva upplevelsen in i framtiden. I nuet är sevärdheten allt för övermäktigt att ta in.
På campingen sitter människorna på kvällen utanför sina små boningar och äter den enkla maten, tillagad på portabla grillar. Alla pratar tyst, nästan viskande, eftersom allt som sägs kan höras av alla andra främlingar som sitter bara med några meters mellanrum. Och på natten står husvagnarna och husbilarna sida vid sida, så alla högljudda aktiviteter som till exempel sex, skulle kunna avlyssnas av hela grannskapet. Så därför förekommer inte sex på campingplatser. Istället fylls alla campingplatser av en anti-erotisk stämning där en man kan gå genom området endast iförd en handduk, utan att det väcker uppmärksamhet. Jag har provat, och jag kan garantera att ingenting hände.
Vi satt på en parkeringsplats högt uppe på ett fjäll och utsikten var bedårande över fjorden, och fjälltopparna där borta i horisonten. Vi hade tagit fram stormköket för att koka vårt kaffe, och ett 20-tal digitala foton fanns redan i kameran, så upplevelsen var garanterat arkiverad på minneskortet. Då stannar en buss, full med danskar på semesterresa genom Sverige, Norge och Finland på 14 dagar. Ut rusar medelålders och äldre damer och herrar med kamerorna i högsta hugg och kliver fram till bergskanten och alla knäpper och filmar vyn, som de ännu inte sett. Sedan vänder alla tillbaka till bussen under förtjusta rop hur fantastiskt allt var. Hela proceduren tar ungefär 7 minuter.
Precis så ska man resa. Det gäller att fylla minneskortet med så mycket sevärdheter som möjligt, på kortast möjliga tid. Tids nog får man försöka bearbeta det man varit med om.