30 december 2009

Köra bil bakåt och cykla framåt



Om det antal mil som den genomsnittlige bilföraren faktiskt tillryggalägger, divideras med det antal timmar som han lägger ned på att köra den, ge den service och tjäna in inköps- och driftskostnader, kommer man fram till en hastighet på omkring 6,5 km i timmen. Det går alltså lika fort som att promenera. Eller tre gånger långsammare än att cykla.

Ett sådant fenomen kallas modernitetens "omvägar" och finns omskrivet i Zygmunt Bauman bok "Flytande rädsla". En omväg betyder att vi gör tekniska framsteg, utvecklar nya uppfinningar som gör att vi tror att vi tjänar tid, att livet blir lättare och bekvämare, men egentligen blir det tvärtom.

Ta till exempel tvättmaskinen. Sedan den kom lägger vi ner dubbelt så mycket tid på att tvätta än vad vi gjorde innan. I och med tvättmaskinen började vi nämligen att tvätta kläder betydligt oftare, numera kanske vi tvättar en skjorta efter bara en användning. På 40-talet hade man arbetskläder, vardagskläder och finkläder och genom att byta ofta minskade man tvättbehovet. Och man tog hellre bort en fläck än att man tvättade hela plagget. Tvättmaskinen blev alltså en omväg, vi förlorade tid istället för att tjäna in.

Om jag skull sälja bilen och cykla istället så kunde jag gå ner i arbetstid till 75 procent. En hel dag ledig i veckan, som jag kunde använda till att cykla på stan, handla mat eller cykla till stugan. Förutom den hela dagen som jag tjänar in, så tjänar jag in ett träningskort på 4000 tusen kronor, och fyra timmar varje vecka som jag inte längre behöver tillbringa på gymmet för att hålla undan fettvalken på magen.

Vi har 8 mil till stugan. Det är ju skönt att ta bilen när man åker dit. Men med hänsyn tagen till alla kostnader som innebär att bilen bara går 6,5 km i timmen, så tar det egentligen mer än 12 timmar att köra dit. Men om jag cyklar tar det bara 4,5 timme! En ren tidsvinst på 7,5 timme.

Så därför tar jag cykeln den arbetsfria fredagen, som jag tjänat in genom att inte ha bil, och cyklar till stugan. När jag kommer fram har jag fortfarande en halv dag kvar av den lediga dagen. Om jag som tidigare kört bil, skulle jag tvingats jobba till kl 17.00, äta middag och sedan åka iväg och komma fram till stugan först kl 19.00 på kvällen. Det skulle kännas som det gick fortare men jag skulle ändå ha förlorat en halv dag jämfört med att cykla.

Klimathotet är väl den största omvägen hittills, när bilavgaserna ger sig på att smälta isarna så att världshaven hotar våra kuster. Hur fort skulle en bil gå om vi också räknar in kostnaderna för hur den förstör miljön? Troligtvis skulle det betyda att bilen går bakåt. Att köra bil är att backa sig fram i tillvaron, i tron att det går fort framåt.

Promenader och utflykter vill därför förespråka Promenader och cykling inför nästa år. Sluta med alla omvägar och gå rakt framåt istället. Och börja redan nu när det är kallt, så kommer det att kännas ännu bättre till våren.

******

Andra bloggare om , ,

26 december 2009

En jobbig dag för Sickan

Vi hade lovat att vara kattvakter till en fin liten kattflicka över helgen. Vår hankatt Sickan var inte vidtalad, men det fanns vissa förhoppningar att det under helgen skulle spira kärlek i vårt hus, och leda till ett tillskott av några ungar i början av nästa år.

Så kom hon, Pricken, och trippade oförfärat in i vårt hus och.... Sickan blev helt galen! Hans revir var tydligen hotat, och han började göra hemska läten och skrik samtidigt som han hukande bevakade varje steg hon tog. Efter ett par timmar trissades det hela upp och fullt kattslagsmål utbröt. Sickan jagade henne nedför trapporna och runt i huset och klöste henne, dock ej allvarligt. Skriken som kattor kan producera är fruktansvärda och skär rätt in i märg och ben. Vi blev alla oroliga och mycket illa till mods.

Det höll på i flera timmar och verkade inte lägga sig. För våran familj som är en konsensusfamilj och som sällan har öppna konflikter, blev hela den goda julstämningen plötsligt otäck och hemsk. Vi kände till slut att vi inte stod ut och var tvungen att ringa efter matte som hämtade Pricken.

När Pricken lämnat huset, var Sickan helt slut. Han var spänd i hela kroppen efter de våldsamma adrenalinchockerna som konflikten genererat. Men som tur var, hade vi årets julklapp liggande på golvet, en spikmatta av indisk design. Utan att tveka gick Sickan raka vägen till spikmattan och sträckte ut sin långa lekamen.

Och där låg han en lång stund och slappnade av. Vi behöver alltså inte längre tveka om spikmattans välgörande och avslappnande effekter, för en katt ljuger aldrig!



*****

Andra bloggare om , ,

25 december 2009

Enkelhet och storhet

Efter att julmaten var uppäten och julklapparna öppnade, klädde hela familjen på sig vinterkläder i form av fleecetröjor och täckbyxor. Vi gick ut i kvällens 20-gradiga kyla och under en stjärnklar himmel belyst av en halvmåne, vandrade vi till Porsökyrkan för att deltaga i mässan som började 22.00.

Porsökyrkan är som allt annat här, uppförd på 70-talet. Därför saknar den all form av utsmyckning eller religiösa symboler. Väggar och tak består av grönbetsad furu och kyrkan saknar i stort sett fönster, förutom nåt enstaka här och där, på helt omotiverade platser. Avsaknaden av fönster och den grönbetsade inredningen, får allt att kännas mörkt och dystert och det är tur att det finns stearinljus så att man hittar fram till sin plats.

Det enda som påminner om att det är en kyrka och inte ett militärförråd, är den höga takhöjden och ett litet, spinkigt kors längst fram. Korset verkar vara tillverkat av gammal golvlist. Men som prästen säger, Jesus föddes i ett enkelt stall, och han var ju ändå Guds son. Kanske vi Porsöbor blir de som först får se honom när han kommer tillbaka till jorden igen, vad vet man. Lokaler som passar, har vi i varje fall.

Och när man minst anar det, kan något stort hända. Fyra unga tjejer från Musikhögskolan i Piteå intar plötsligt kyrkorummet, ställer sig i var sitt hörn, och sjunger Det är en ros utsprungen, a cappella och i kanon. Deras ljuva röster är kristallklara och taket lyfter, spränger allt det grönbetsade i tusen bitar och får det himmelska att tränga ner till oss, vi fattiga syndare som inte borde vara värda allt det vi får höra. Jag överraskas av starka känslor och rörs till tårar. Att höra sång av högsta klass i denna enkla kyrka, överraskar mig kanske nästan lika mycket som herdarna blev överraskade, när det fick se Jesusbarnet ligga i en helt vanlig krubba.

När vi gick hem genom natten kände vi oss uppfyllda. Inte av skinka, kalvsylta eller godis,utan av sång och musik. Det är en viss skillnad.

******


Andra bloggare om , , ,

20 december 2009

Inre resor



Jag bor i Luleå. Det är en vacker stad, se bara på akvarellen här ovan när midvinterljuset sänker sig över stadshalvön, det känns nästan exotiskt trots att det är så välbekant. Det är lite märkligt att jag bor häruppe, eftersom jag är född i Husum. Norrbotten är för en ångermanlänning lika avlägset som Svalbard är för en norrbottning. Det är säkert många Husumbor som inte varit längre norrut än Umeå. Att jag hamnade här kan nog hänföras till slumpen, den som styr våra liv mer än de planer som vi räknar ut under sömnlösa nätter. Men jag ångrar mig inte.

Staden Luleå passar mitt kynne bättre än staden Örnsköldsvik. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det kylan. Kanske är det närheten till samer och finnpajsare, till ödsliga myrar och enslighet. Däremot är jag inte så förtjust i Tornedalen och de människor som kommer därifrån. Jag förstår mig inte på dem helt enkelt. De är annorlunda, eller så är det jag som är annorlunda än dom. Jag tycker Tornedalen är som en omvänd Mumindal, det som man finner i Tove Janssons värld finns inte där och viceversa. Kanske har jag fel...badar man bastu i Mumindalen?...jag vet inte.

När vi åker till Kalix för att hälsa på, så slingrar sig E4:an bredvid Kalixälven några mil innan man kommer fram. Man åker förbi Åkroken, Månsbyn och Stråkanäs. Det är sagolikt vackert; den isbelagda älven har öppna forsar som kontrasterar med sitt blåsvarta vatten mot den vita snön. Stora gårdar ligger på älvbrinken och blickar ned över älven som ständigt förändras under årets olika skiftningar.

Varje gång jag åker den vägen bestämmer jag mig för att flytta från Luleå till en gård vid Kalixälven. Jag måste bara få bo här och njuta av det underbara landskapet, tänker jag samtidigt som jag försöker hålla bilen på vägen i den kraftiga kurvan i Åkroken. Men efter en kvart kommer jag fram till Kalix samhälle, och i samma veva som jag ser Coop Forum ligga vid infarten försvinner flyttlusten. Det lilla landsbygdssamhällets tröstlösa utanförskap, drabbar mig, när jag ser de låga byggnaderna som utgör centrumkärnan. Som vanligt är förflyttningar som bara sker i fantasin lättast att avbryta, de inre resorna är bekvämare än de verkliga. Min tillvaro befinner sig oftast på dessa ställen, mitt emellan fantasins utflykter och de ofullbordade resornas domäner. Bekvämt och ofarligt.

Just nu läser jag Fredrik Sjöbergs essäroman "Flyktkonsten". Jag blir överraskad när första kapitlet handlar om Nammavarejaurtjah, en liten sjö i väglöst land, mitt i Muddus nationalpark. Invid den sjön finns en stuga, kallad Namates, som jag besökt många gånger och som gett mig starka upplevelser av urskog, gamla tallar och vackert snöfyllt vinterlandskap. Det kändes som om slumpen var där igen, när jag på måfå gick på biblioteket och fann denna bok på en hylla. Minnet av Muddus kom tillbaka och skapade en längtan, stor som en en tusenårig tallkrona, och som kanske inte bara kommer att bli en inre upplevlese utan även materialiseras i ett besök där igen. Varför inte i maj-juni nästa år, när fågellivet är som mest intensivt.

Eller så blir det en av de ofullbordade resorna som ständigt upptar mitt sinne, och som jag i hemlighet planerar och dagdrömmer om. Under tiden, i avvaktan på fullbordan, promenerar jag som vanligt på Porsön i det område som jag nu känner utan och innan, och som skapades på 70-talet utan hänsyn till hur husen byggdes på älvbrinken vid Kalixälven i början av 1900-talet. Jag bor i ett historielöst bostadsområde, som kom till under en tid när vi bröt med de gamla traditionerna.

*******

Andra bloggare om , , ,

13 december 2009

Mirakel



Jag sätter nyckeln i garagedörren och vrider om. Inne i låset finns det små kolvar som med hjälp av fjädrar trycks fram enligt nyckelns unika mönster och som gör att cylindern förlorar sitt grepp om låset, och med ett klick släpper det sina klor. Jag öppnar dörren till garaget och en person som någon gång plockat isär ett lås, inser vilket mirakel det är varje gång som en dörr öppnas. Jag är en sådan person.

Så min dag, denna söndag, börjar med ett mirakel, ett under, som lätt hade kunnat förbigås och setts som något naturligt och sedvanligt. Det är lätt att bara tänka att ett mirakel skedde när Gud föddes som en människa på juldagen för två tusen år sedan, och bortse från det märkliga och underbara som ständigt händer i vardagen.

Jag sätter mig i bilen och förbereder mig för att åka till stugan, denna vackra decemberdag när både solen och kylan har återvänt. Jag tar på mig bilbältet som med en sinnrik konstruktion låter bältet löpa fritt fram till dess att jag sätter klykan i hållaren och låser det. Jag kan även därefter röra mig fritt, fram och tillbaka, och bältet är följsamt och hindrar inte mina rörelser, ända till den stund då jag krockar eller måste göra en hastig inbromsning. Då, men först då bli bältet fasthållande och skyddar min kropp från att åka framåt. Hur detta är möjligt, kan bara beskrivas som ett tekniskt under, som vi sällan tänker på när vi sätter oss i bilen för att åka till stugan, en fin söndag i december.

Jag skall inte trötta ut er med att berätta vad som händer när bilnyckeln vrids om i tändlåset och låter elektricitet strömma från ett batteri - bestående av celler med syra i - och som rusar genom kablar som är tillverkade av ledande metall med plasthölje, och som tar sig fram till en elektrisk motor som fungerar på grund av en grundlag som kallas elektromagnetism. Genom spolar av koppartråd bildas fältet som får rotorn att plötsligt röra sig och snurra tillräckligt för att dra igång motorn och alla dess metaller, spolar och små och stora skruvar.

När bilen åker iväg från Porsön känner jag hur upplevelsen av miraklet skapar en magisk Luciastämning i kupén, och jag är nästan beredd att nynna på Händels Messias då jag plötsligt kommer att tänka på bilstolsvärmaren, vars knapp jag trycker in på vänster sida om växelspaken, och värmedynan i baken hettas upp och jag blir varm i hela kroppen. Jag behöver inte ens vara kall i ändan, och borde därigenom vara väldigt nära det brinnande Gehenna som pingströrelsen så bra beskrev under 1900-talet. På den tiden var allt som var trevligt, bra, varmt och bekvämt ofta en svår synd som skulle straffas i helvetet, medan tråkigt, kallt och jobbigt skulle belönas i himmelen. Att åka en skön bil som fungerar kan därför fortfarande kännas syndigt, men jag vill hellre tänka på att det liknar ett mirakel, ett under, precis som hände på julen för många år sedan, när Gud föddes som en människa.

Under min resa funderar jag på många saker som är svåra att förstå, till exempel hur man bygger en väg som E 4, med asfalt och allt, men bestämmer mig för att inte fundera mer på det och när jag kommer fram till stugan är solen högt på himmelen, vilket är ganska lågt nu i december.

Inne i viken håller isen på att lägga. Det verkar som om isen lägger sig i runda skivor och jag har svårt att förstå hur det kommer sig, men accepterar det hela som en av naturens sätt att konstruera verkligheten. Som ett mirakel helt enkelt.

Ett mirakel, tänker jag i mitt stilla sinne, när solen, isen och färgerna smälter ihop till en helhet som ger mig en känsla av att den Gud som föddes som människa för mer än två tusen år sedan, var en finurlig en. Han förstod sig nog på hur lås fungerar redan då, tänker jag men släpper sedan den tanken. Moderna lås var ju inte uppfunna vid den tiden det begav sig.

*******

Andra bloggare om , , ,

6 december 2009

Solens upp och nedgångar

Det gula ljuset är starkt men det handlar inte om en solnedgång. Det är mitt på dagen i december och solen kommer bara upp till den nivå som låter solens strålar brytas inom det gulröda spektrumet. Det är som om solens uppgång och nedgång kommer samtidigt, och förvirrar melatoninet och ibland vet man inte om det är dag eller natt. Precis som de bakfylledagar som man hade i ungdomen, då man gick och la sig på morgonen, sov dagen och klev upp på kvällen. Det gav mig alltid en kymig känsla av att ha förlorat kontrollen över tillvaron. Först på tisdagar brukade det kännas normalt igen efter en helgkväll på krogen.

Vi har adventsstjärnor i fönstren och de får följaktligen vara tända både dag och natt. Det är tur att julen finns och låter oss på konstgjort sätt fylla vårt behov av ljus, som denna årstid ransoneras så kraftigt av himmelens makter. Och det är tur att vi har snön häruppe, utan den skulle nog hela vintern kännas som en enda lång bakfylla.

Det senaste taget har jag börjat få en konstig vana. Jag lägger mig och somnar vid 10-tiden men så vaknar jag mitt i natten, närmare bestämt 02.15. Att jag vet tiden beror på att jag kollar den på min klockradio. Efter ett kort konstaterande att jag vaknat, somnar jag igen utan problem. Men varför just 02.15 ? Alltid samma tid, natt efter natt. Jag tycker det är konstigt, att man kan vara så punktlig fast på helt fel tid.

Kanske har det nåt med det gula ljuset att göra, tänker jag en dag när jag lyckas pricka in solen just när den befinner sig över havet utanför Tjuvholmssundet.








******

Andra bloggare om , ,

1 december 2009

Jag är en antenn -remix



Herr Terr, alias Anders Teglund har gjort en remix av Mattias Alkbergs låt "Jag är en antenn".
Promenader och utflykter har gjort videon.

Samarbetet över generationsgränserna fortsätter!

*******

Läs även andra bloggare om , , ,