söndag, november 29, 2009

Tonårsproblem

Sickan har kommit i puberteten. Han har börjat springa ute sent på kvällarna, och busa omkring på området med sina två kompisar. Jag känner föräldrarna bara till den ena, och det är ju rejäla människor, men den andre vet jag inte varifrån han kommer, vilket gör mig lite osäker. Man vill inte att han ska komma i dåligt sällskap.

När han till slut kommer in på kvällen, går han raka vägen till matskålen, äter och sen går han upp på övervåningen och lägger sig. Han bryr sig inte alls om oss, han säger ingenting och kommer inte och gosar en stund, som han förr brukade göra. Det är tråkigt, man vet inte vad som snurrar i hans huvud nuförtiden.

En dag hade han varit i slagsmål. Jag tror att det var nån som bor i nästa kvarter som han bråkat med, och som är känd sedan tidigare för att ha problem (säkert släpphänta föräldrar!). Stackars Sickan, som nog var helt oskyldig, blev riven på magen på flera ställen och vi tvingades uppsöka veterinären, som ordinerade en veckas utegångsförbud. Veterinären menade att vi måste sätta mer tydliga gränser för annars visste man inte hur det skulle sluta.

Så Sickan fick vara inne, men han protesterade dagligen genom att stå vid dörren och skrika ut sitt missnöje. Som om det hela vore väldigt orättvist. Ja, det är ju svårt att veta hur hårda gränser man ska sätta nuförtiden, så redan efter tre dagar veknade Karin och jag och så släppte vi ut honom. Han försvann och var borta i 6 timmar, säkert bara för att ge igen och göra oss riktigt oroliga. Till slut kom han dock hem, blöt och smutsig, och man kan bara fantisera om var han varit.

Han har börjat sova länge på morgnarna och jag brukar få gå och väcka honom vid 8-tiden. Det som oroar mig lite är att han då bara går ut, utan att äta frukost. Det kan inte var nyttigt att varje dag hoppa över frukosten, men hur jag än lockar med den fyllda skålen, vill han bara gå ut direkt. Ja, vad ska man ta sig till. Det hjälper ju inte att skälla och domdera, han lyssnar absolut inte på det örat.

Jag minns när han var liten. Han sov ofta i min säng och brukade tidigt på morgonen väcka mig genom att kliva på min mage och kurra och gosa, och se till att jag klev upp för att ge honom mat. Den tiden är nu förbi och kommer aldrig tillbaka. Hur fort går inte 7 månader, tiden har bara runnit iväg och nu plötsligt har man en sur tonåring att ta hand om.

Det man oroar sig för är att han skall göra någon flicka gravid, eller vad heter det, på smällen, för han är ju inte alls mogen än att ta hand om någon familj. Det finns, enligt veterinären, ett sätt att undvika ungar på bygden, men det lät ju väldigt grymt och obarmhärtigt. Det kan också finnas biverkningar som man inte har någon aning om.
'
Vi får väl fundera på hur vi skall göra. Men som det är nu känns det inte bra, man vill ju inte att det skall gå snett på nåt sätt. Världen är väldigt hård och tuff därute, och ungdomar har det inte lätt som det ser ut nuförtiden.

Läs även andra bloggare om , ,

måndag, november 23, 2009

Var skåpet ska stå

Det är måndag och ytterligare en dag går i regnets tecken. Endast några timmar mitt på dagen är det tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men man kan lika gärna låta bli. I Sydney är det sommar just nu och solen är stark. Den är så stark, och ozonskiktet är så tunt, att man bör inte gå ut med kortbyxor och t-shirt. Nej, på med långbyxor, tröja, hatt och solglasögon och tjockt med solskyddsmedel. Helst bör man gå med paraply under dagens varmaste timmar, något som numera är en mycket vanlig syn på gatorna i Sydney.

Det känns konstigt när jag går omkring med paraplyet i Luleå, att tänka på att man på andra sidan jorden också går med paraply, men av en helt annan anledning. Det ger på nåt sätt ett perspektiv på min situation just nu. Men jag vet inte riktigt vad det perspektivet säger mig, kanske att det inte är så säkert att motsatsen till något dåligt är helt perfekt.

Vi har nyligen köpt en nytt frysskåp, till det var jag nödd och tvungen. Jag hade heller velat köpa ett begagnat, det är placerat i tvättstugan och är inte synligt i köket så det gör inget om det har några år på nacken. Men det blev ett nytt, främst för att min fru är en stark kvinna med en annan åsikt än jag, och med starka kvinnor ska man ta det försiktigt. När skåpet var installerat så visade det sig att när man skall öppna dörren rubbas skåpet ur sitt läge, dels för att nya dörrar går väldigt trögt att öppna och dels för att det finns hjul på skåpet som inte går att låsa. Så det nya skåpet var inte perfekt, trots att det var just det vi var ute efter.

För mig är att köpa nytt ungefär som att längta till solen i Sydney och när man kommer dit så måste man ändå gå med paraply, trots att resan dit var väldigt dyr.

Våra diskussioner i hemmet handlar oftast om den frågan, nytt eller begagnat, och vi har sedan länge grävt ner oss i skyttegravarna. Så de flesta inköp som vi behöver göra skjuts på framtiden. Och i och för sig, det är ju ännu billigare än begagnat.

Uppskjutandet - att planera att köpa nytt och sedan avbryta i sista stund - det är en slag underbar njutning som följer principerna i Tantrisk yoga, även om det då handlar om ett annat mänskligt område. Men att lyckas köpa något välfungerande begagnat till en billig penning, det är som att leva i en långt förhållande där man redan känner till det mesta, och man räknar med vissa problem och småfel. Man har ju inte lika stora förväntningar som den nyskilde som plötsligt träffar en ny älskvärd person, som verkar vara mera lik solen i Sydney, än regnet i Luleå.

Det är bara innan, som allt verkar perfekt. Sen behöver man ofta ett paraply igen.


******

Läs även andra bloggare om , , , ,

torsdag, november 19, 2009

I verkligheten skriker vi inte

Det började i Amerika, som mycket annat. Folk som sitter i publiken till TV-program applåderar inte bara, utan de SKRIKER och TJOAR och GAPAR. Lyssna t ex när Ophra eller Dr Phil kommer in i studion, folk är helt galna, alla skriker som om det vore den värsta fotbollsmatch. Och när man börjat skrika på det där viset, hur ska man då göra när man verkligen vill visa sin uppskattning? Jo, då måste man trappa upp det hela. På vissa program så har man förutom skrikandet rakt ut i luften, börjat hoppa omkring med armarna uppåtsträckta, som om man var på ett dansgolv och klockan börjar närma sig stängningsdags.

Eller har ni sett
alla dessa makeover-program där man bygger om hus, bygger nya hus, eller möblerar om ansiktet och kroppen på en ful människa, och sedan när allt är klart, och det skall visas för den omgjorda, hur han/hon måste skrika och svära för att visa sig tillräckligt överraskad för allt det som åstadkommits.

Allt detta skrikande har naturligtvis spridit sig till Sverige. Lyssna till Idol, Dansbandskampen eller Körslaget, det är betydligt mer gallskrikande hos publik och deltagare än det är skönsång. Folk hoppar, slänger sig, skriker, gråter och det är fruktansvärt pinsamt för alla oss människor som är vanliga, vi som lever ute i verkligheten.

Här ute i verkligheten skriks det inte. Här är det tyst och stilla. Ingen från Postkodmiljonären ringer på dörren och ger mig 100 000 kronor så att jag måste säga något överraskat, t ex oj, vad mycket. Eller " det trodde jag inte". Ingen kommer hit och river ner vårt fula 70-talskök och är arg över att det inte blivit gjort tidigare, och renoverar allt i svart och rött, i så hiskeliga färger att när man kommer hem och ser eländet, bara får fram små konstiga ljud och säger "det var som fan", mens man tänker på att hemmet är förstört.

Och ingen kommer hit med fyra snygga kvinnor som jag får prova under en månad, samtidigt som jag varje vecka måste rösta bort en kvinna i taget, och som blir fruktansvärt ledsen, medan de andra blir jätteglada för att de får vara kvar till nästa omgång. Här ute i verkligheten väljs ingen bort, alla har varit här väldigt länge, och de eventuella bortval som gjordes när det gäller kvinnor, ligger numera ett 20-tal år bak i tiden.

Nej, allt detta skrikande och ropande, allt detta bortväljande, allt detta omgörande av människor, det finns inte här ute i verkligheten. Vi lever fortfarande i Lennart Hyland-land. Då publiken fortfarande applåderar lugnt och stilla, och på sin höjd skrattar lite när Lennart skojar till det. Eller när gubben i lådan hoppar upp och är rolig. Ingen röstas bort, istället får alla skicka in sina bidrag till Röda fjädern-insamlingen, eller en rimmad dikt till Hylands ABC-bok som såldes 1966 till förmån för spetälska barn över hela världen.

Det var på den tiden då ingen publik stod och skrek som om de vore galna.

******

Läs även andra bloggare om , , ,

onsdag, november 11, 2009

Tidspessimisten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för att missa bussen, tåget eller flyget. Och trots att jag aldrig någonsin missat en avgång, så fortsätter jag med min överdrivna oro som tvingar mig till noggranna förberedelser inför en resa. Det har blivit en del av mitt liv, precis som vanor och beteenden blir. En slags omedveten följeslagare som kanske har större makt över livet än min fria vilja.

Egentligen har min rädsla ingen verklig betydelse utan härstammar bara ur hjärnspöken som saknar realitet. För hur hemskt skulle det vara att missa en buss? Det går ju flera per dag och det är bara att vänta in nästa. Men så långt vill jag inte tänka, jag låter tanken bara befinna sig strax innan bussens avgång, och undersöker aldrig konsekvenserna av om mina värsta farhågor skulle realiseras. Precis som det är med alla tvångsmässiga beteenden.

Jag måste komma till busstationen i tid, det är självklart. Men genom åren har frågan om vad ”i tid” betyder, blivit allt svårare att hantera. För mig motsvarar 5 minuter i verkligheten endast 1 minut i min egen värld. 80 % av tiden försvinner alltså i ren ångest. Det innebär att om jag kommer 20 minuter före bussens avgång så är det bara 4 minuter kvar för mig. Och det är inte speciellt mycket eller hur? Hur ska jag hinna lämna in väskan och köpa biljetter på 4 minuter, jag bara undrar?

Det här har gjort att min tidsuppfattning blivit allt mer störd i olika sammanhang. Jag har svårt att beräkna tiden och jag bedömer alltid att det kommer att ta längre tid än vad det i verkligheten tar. Därför kommer jag alltid en stund före till alla möten, jag blir klar med uppgifter långt före deadline och när jag ätit upp middagen har resten av familjen hälften kvar. Allt går på nåt sätt fortare än vad jag beräknat. Och ingen annan i familjen har samma tidsuppfattning, snarare tvärtom. Sönerna missar bussar var och varannan dag. Min fru kommer alltid senare än när jag väntat att hon skall komma.

När vi ska ut med bilen sitter jag i bilen, färdig att åka, fler minuter innan resten av familjen dyker upp. När vi skall ut på utflykt har jag brett smörgåsar, kokat kaffet och packat ner hela matsäcken i ryggsäcken, när de andra börjar borsta tänderna eller äta frukost.

Mitt liv består av en ständig väntan på att den rätta tiden skall bli inne.

Därför har jag aldrig något inbokat på kvällarna. Om jag t ex skulle ha en tid inbokat på onsdag, förslagsvis 19.00, så skulle jag börja oroa mig för tiden redan på söndagskväll. Och det gör att jag aldrig kan deltaga i föreningsliv eller några andra gemensamma aktiviteter. På jobbet är det omöjligt att undvika möten men jag har nog ändå 50% färre möten än flesta inom mitt område. Men det gör ju ingenting, för de flesta möten är ju meningslösa. Och så hinner man göra mycket mer om man får sitta ifred.

Ja, men en tid har jag kvar. Och det är min läggtid på kvällarna, 22.00. Den tiden oroar mig inte, den handlar bara om mig själv, ett sätt att strukturera mitt vardagsliv. Det gör inget om jag kommer för sent till den tiden, sängen försvinner inte. Men det är ingen risk att jag kommer för sent.

tisdag, november 10, 2009

Kattpromenaden



Bert tyckte att jag skulle be någon dokumentera kattpromenaden. Kanske för att han inte riktigt trodde på att vår katt följde med som en hund. Och jag har tagit Bert på orden, och nu har min son Lars filmat den vanliga kattrundan som vi går varje dag. Håll till godo!

måndag, november 09, 2009

Att göra en fars

Mina söner gjorde en film 2007, som premiärvisades på Luleå Filmfestival 2007. Nu är filmen släppt på nätet och kan laddas ner här.

Filmen är gjord av Jonas och Anders Teglund, samt Johan Ericsson Degerlund. Med hjälp av Lars Teglund och Robert Larsson. Den handlar om ett konstnärligt samarbete och de svårigheter som är förknippat med det. Tror jag.

torsdag, november 05, 2009

Görandet



En drillsnäppa på en sten, vid stranden i Ryssbält. Det är sommar och fågelns liv pågår som mest intensivt: ungar skall matas, skyddas och växa upp. Den skriker entonigt ut sin oro när jag närmar mig.

Det är lätt att längta tillbaka till sommaren, i dessa dystra och råkalla dagar i november. Ett disigt töcken sveper in över landskapet och lägger sig som en våt filt över tillvaron. Det krävs mental styrka för att man skall orka med höstens mörker, och för mig är det särskilt svårt denna höst, när en sjukdom också förmörkar mitt sinne. Som tur är har jag bra kontroll över mina tankar, och jag låter problemen glida förbi mig precis som vattnet som rundar en sten i forsen. Negativa tankar ska man inte fastna vid utan bara låta dem spola vidare.

Som i en gammal kvarn låter jag den goda energin dämmas upp och föras in i en fåra som ligger bredvid huvudfåran, och när kraften är tillräckligt stor släpper jag på flödet som driver det stora vattenhjulet. Hjulet får sedan driva min kreativitet, att hela tiden göra saker, för jag vet att görandet är den bästa medicinen mot grubblandet. För mig är det främst akvarellmåleriet som håller mig igång.

Men det måste finnas en balans mellan görandet och icke-görandet. Jag brukar reflektera över hur många altaner som det finns i Sverige. Det finns nästan inte en villa, ett radhus eller stuga som inte har en stor och fin altan, ofta inglasad, men det verkar som ingen har ro eller tid att verkligen sitta där. Sverige är de tomma altanernas land. Att bygga altanen blir ett projekt och när det är klart går man vidare till nästa projekt. Det verkar vara svårt för många att stanna upp och bara sitta i lugn och ro, utan att göra något speciellt.

Min bror sa i veckan att han tycker det är synd om de idrotts-intresserade. De kan få sitta inne en hel sommar och se på OS, utan att få nåt vettigt gjort. Han själv bygger en ny altan varje sommar, antingen runt nån av sina två stugor eller så hemma hos nån av sönerna. Han hinner aldrig sitta på någon av dem, men å andra sidan behöver han inte heller någon idrott för att hålla sig i form. Det ena ger det andra.

Ibland när jag åker till Kalix under sommaren, åker jag förbi golfbanan där. Det brukar vara mycket folk som spelar, särskilt när det är fint väder. För mig är det en gåta att vuxna människor kan tillbringa en hel dag (en runda tar ju 4-5 timmar) på en golfbana, bara för att försöka få den lilla bollen i hålet. Så mycket bortkastad tid, som kunde användas på ett bättre sätt. Som att bygga fler altaner till exempel. Eller för att göra ingenting.

Men vem är jag att sitta och döma andra. Var och en hittar ju sin individuella väg här i livet, oberoende om det är altaner eller golf det handlar om. Huvudsaken att man tycker det är roligt. Jag såg en dokumentärfilm om en fransman som var lindansare och som fått den fantastiska idén att gå på lina mellan det två tvillingtornen i World trade center. Det här var på 70-talet då tornen fortfarande fanns kvar. Mot alla odds, och efter en flerårig planering, kunde han en dag genomföra sin idé: att i hemlighet spänna en vajer mellan tornen och sedan promenera på linan mellan dem, högt uppe i luften. Och han lyckades med bedriften, han gick 8 gånger fram och tillbaka på linan.

När han fick frågan efteråt, varför han gjorde det, kunde han inte svara. Och så är det väl med mycket vi håller på med, vi gör det för att vi fastnat för det på nåt sätt. Men det är svårt att svara på frågan varför vi gör det vi gör.

tisdag, november 03, 2009

Katt-promenaden



Gråväder över fjärden. Det är fukt i luften och små droppar lägger sig på glasen och gör att jag ser saker och ting ännu mer diffust. Den råkalla luften tränger igenom jackan som jag köpt på Luleå kommuns personalförsäljning, och som har ett märke där det står Socialförvaltningen, Luleå kommun på. Visserligen diskret placerat men ger ändå en viss uppfattning om vilken sorts människa jag är: snål när det gäller kläder. Snart har allt som jag har på mig ett likadant märke. Jag trivs i bra och billiga kläder och otrivs i dyra. Det har nåt att göra med mitt självförtroende.

Att gå omkring och fotografera i detta dåliga novemberljus är nästan meningslöst, i varje fall inom mitt amatörmässiga område. Nåja, jag bryr mig inte utan fortsätter ändå. Att dokumentera min vardag har blivit ett måste på grund av den digitala tekniken, alltså för att det är så lätt. Saker som jag inte fotograferat är jag osäker på om de överhuvudtaget existerat. Mitt liv levs och sedan förvandlas det till ettor och nollor och därefter upplevs det. Jag är faktiskt nöjd med den fördröjningen, någon känslomänniska har jag aldrig varit. Jag oroar mig mer för att hårddisken skall krascha än för alzheimers.



Jag fortsätter min promenad längs vattnet och går fram till Björkskatabron och ställer mig där och känner hur blåsten tar tag i min personaljacka och jag är nöjd över att den både är vatten och vindavvisande. Bra grejer tänker jag och vänder för att gå tillbaka.

De enda människor jag möter är de som rastar sina hundar. En del har riktiga och varma kläder och går långa promenader medan andra bara går utanför huset, i träskor och med cigaretten i handen. Undrar om det skiljer i deras utbildningsnivå, tänker jag. Det är ju så att de som har låg utbildningsnivå röker mer, har sämre hälsa och sämre tänder. Jag har svårt att förstå hur det kommer sig. Man kan väl inte behöva högskola för att förstå att man skall borsta tänderna två gånger om dagen. Eller att förstå att det är farligt att röka. Men det finns säkert nån logisk förklaring som jag inte ännu känner till.

Jag är inte så förtjust i hundar, även om jag numera kan fördraga vissa hundar som jag lärt känna lite mer. Sigge, till exempel, som brukar följa med oss till Ryssbält ibland, han gillar jag. Och Agnetas lilla trevliga vovve. Men de flesta andra hundar undviker jag, och har svårt att förstå de som kommer dragande med tre-fyra hundar på promenadstigen. Att ha så många hundar tyder på gränslöshet av den mer allvarliga sorten. Hundarna som jag möter, känner naturligtvis på sig min negativa inställning till deras art, och brukar ofta plötsligt skälla eller göra utfall emot mig. Inget att göra åt, misstänksamheten är ömsesidig.

Jag är istället en typisk katt-människa. Katter har en otroligt fin inställning till livet. De vilar och sover större delen av dagen, helst på varma ställen i huset. Sedan vill de leka eller jaga småfåglar utomhus när kvällen närmar sig. Och de binder sig inte särskilt hårt till oss människor, så länge de får mat är de nöjda, men de kan lika gärna flytta till någon annan om de tycker matsedeln är för dålig. De är sig själva nog, och kommer bara upp i knäet på husse och kelar om den själv vill. Allt sker på deras villkor. Det skulle var skönt att vara lite mer katt. Vi människor är annars mest hund, lever i hierarkiska flockar och är underdåniga våra ledare.

Våran katt Sickan, är ett mellanting mellan katt och hund. Han följer mig varje dag på en kattpromenad runt kvarteret, och det utan koppel. Han springer några meter bakom mig och vi följer samma runda varje gång. Nåja, han hinner med lite avvikelser; ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv., men han följer mig ändå troget hela vägen hem. Han älskar dessa promenader och blir jätteglad när han ser att jag kommer ut för att gå med honom.

När vi kommer hem igen går vi in i huset och lägger oss i sofffan och slumrar en stund på katters vis. Dagens promenad är över för denna gång.