24 september 2009

Det ogripbara

Hösten är otroligt vacker och färgerna är starka och mättade. Men det är en kort tid, redan nu har många löv fallit och björkarna börjar se allt glesare ut. När träden om några veckor är avlövade blir det gråskalan som tar över. Och då är det bara att vänta in den första frosten, den första snön, den första isen, när de blå färgerna avlöser det röda-gula och sprider sig över hela norrbottens kustland, inland och fjälltrakter.

Stigen genom skogen, upptrampad under många år av naturälskare, hundägare och joggare, fylld av mängder av tallbarr och asparnas och björkarnas kastade löv, är inte bara en stig. Det är en väg som en människa kan gå för att befria sig ifrån ångest och oro, ifrån grubbel och rädsla. Stigen är sanningen och livet, som inte till fullo kan förstås.

Eller som Tao-Te-Ching uttrycker det:
"Vi söker gripa, men vi fångar det icke.
Det kallas Det ogripbara."







Läs andra bloggare om ,

19 september 2009

Synen på mig själv

När jag var barn var jag som barn är mest. Jag gillade att klättra i träd, springa fort och krypa i diken eller hoppa från snöhögar. Det var kroppen som utvecklades och tränades i leken. I lågstadiet var det herre-på-täppan och snöbollskrig på skolgården. Jag kallades för Björnen, pga av min storlek och styrka och förkärlek för slagsmålen och brottningsmatcherna på rasterna.

Men i fyran började jag se dåligt, närsyntheten kom smygande. Jag förnekade det hela för mig själv och för andra, utarbetade olika metoder för att ta reda på vad det stod på svarta tavlan. Men till slut i femte klass, när jag satt längst fram och ändå inte såg vad fröken hade skrivit blev jag avslöjad. Den hemska sanningen blev uppenbar; jag behövde glasögon.

Och den dagen jag fick min glasögon förändrades mitt liv dramatiskt.

Glasögonen satt där på näsan, från morgon till kväll, och allt fysisk rörelse blev ett problem. Att springa var svårt när glasögonen hoppade upp och ner och svetten skymde sikten. All kroppslig närkontakt som tidigare varit mitt signum blev plötsligt hotande, det fanns alltid risken att glasögonen skull ramla av och gå sönder. Att gå i badhuset och simma fick jag göra som halvblind då glasögonen lämnades i omklädningsrummet. Under fotbollsmatcherna var det nödvändigt att undvika närkamperna och jag lärde mig att strax innan konfrontation med en medspelare stanna upp, och missade naturligtvis alltid bollen.

Glasögonen försatte mig i ett helt nytt förhållande till den fysiska världen och jag blev försiktig och drog mig undan från alla kroppsliga tävlingsmoment, som pojklivet ständigt var fullt av. Aldrig mer en kullerbytta på gymnastiken.

När kroppsaktiviteterna tagits ifrån mig sökte jag alternativ. Och precis som många andra glasögonormar började jag istället läsa böcker och enbart satsa på mina intellektuella förmågor. Läsandet och musiken blev allt för mig och idrott har jag sedan dess i stort sett hatat och undvikit. Det är nog därför många barn som har glasögon blir utsatta för mobbing, de blir helt enkelt plugghästar som är fullständigt hopplöst tråkiga.

När jag nu som vuxen ser tillbaka på min historia ser jag sambanden, hur det ena gav det andra, som jag då inte var medveten om. Närsyntheten skapade mig, betydligt mer än många andra influenser under uppväxten. Glasögonen tog ifrån mig den kroppsliga glädjen över att rusa omkring, kasta sig, rulla runt och njuta av rörelsefriheten. Men den gav mig böckerna, litteraturen och musiken.

För 10 år sedan började jag med en kroppsaktivitet som jag fortfarande sysslar med. Naturligtvis handlar det inte om gympa eller jogging, utan om Qigong. Qigong innehåller behärskade rörelser som sker i ultrarapid och det finns absolut ingen risk att glasögonen skall falla från min näsa och krossas mot marken.

Den senaste tiden har jag funderat på om jag skulle ta och skaffa mig linser. Och sedan klättra upp i ett högt träd, hoppa från en stor snöhög, brottas med mina barn eller dyka från bassängkanten med huvudet före. Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom.

15 september 2009

Niporna

Niporna i Luleå. De ligger ju där på andra sidan älven, och dit åker man aldrig. Området är hela sommaren fylld med norrmän som bor på den närliggande campingen och det ökar inte direkt intresset för ett besök. Men nu, i mitten av september är det lugnt och folktomt och då passade vi på. Som en riktig norrbottning vill man helst vara ensam på de platser man besöker.

Några bilder blev det. Jag har en förkärlek för vattenbilder, och det är väl inte så konstigt. Hade det varit sommar hade vi badat.







14 september 2009

När stjärnorna faller i havet

En söndag i stugan, den första på mycket länge. Den höga luften, färgerna i blåbärsriset, solen över havet, elden till korvgrillningen.

Sedan bara sittandet och tittandet ut över havet. Överväldigad över naturens skönhet ser jag när stjärnorna faller i havet.



11 september 2009

Buddhistisk ordlista

Längtan.............överdriven förväntan på framtiden
Irritation...........för höga förväntningar på omgivningen
Ilska...................rädsla för egen svaghet
Hat......................rädsla för andras styrka
Olycka................begär lagt på livet
Svartsjuka.........konsekvens av ägande
Beroende............undvikande av inre smärta
Övergivenhet.....konsekvens av beroende

Lycka..................acceptera det som är

1 september 2009

Lite om ledarskap

Även i kommuner och landsting är det nu helt genomfört, det individuella lönessystemet. Alla ska få lön efter prestation och en gång per år får personalen veta av sin chef vad de gjort som varit bra och vad som varit dåligt. Man kallar det dåliga för förbättringsområden.

Och det finns faktiskt chefer som tror på det här systemet. Som under året noterar personalens brister i en anteckningsbok och sedan redovisar det vid ett medarbetarsamtal. Det märks att det blir fler och fler konflikter mellan personalgrupper och chefer inom kommunen, och i centrum står ofta kränkningar som uppstått i samband med medarbetarsamtal eller lönesamtal. Det är nog inte så konstigt för egentligen vill ingen höra talas om sina brister och tillkortakommanden. De flesta väntar på positiva omdömen och högre lön, så fungerar faktiskt människan överlag. Vi är ofta mer medvetna om andras brister än våra egna.

Jag förespråkar ett biologiskt ledarskap dvs att man som chef måste ta hänsyn till hur människor fungerar, inte hur man vill att dom skall fungera. (Se intervju med Thomas Lundqvist DN 8/2 2009). Man måste känna till de medfödda "programvaror" som varje människa är utrustad med. Till exempel är 80% av människorna programmerade till att vara ifrågasättande eller negativa till förändring. Bara 20% är uttalat positiva.
Det är en överlevnadsstrategi, de som håller emot behövs för att det ska skapa stadga och långsiktighet. Därför är det en tillgång att vi är olika. Men gissa vilka som får mest poäng på lönekriterierna?

Förändring har två sidor; dels ska man lära sig ett nytt sätt att tänka och handla, men man ska också bryta gamla mönster. En förändring måste därför få gå långsamt och i små steg för att verkligen lyckas. Det måste finnas tid för frågor och invändningar, utrymme för att bemöta den oro som förändringsarbete alltid väcker. För människor tycker bättre om sådant som de känner igen än det okända, vi prioriterar trygghet.

I görligaste mån ska man låta människor göra det de är bra på, istället för att påpeka deras dåliga sidor. Det är betydligt roligare med uppskattning än med kritik. Genom att uppmuntra och stärka det människor är bra på blir de ännu bättre, och får bättre självförtroende och utvecklas även på sådant de är mindre bra på.

Det finns alltid en risk att lönekriterier och medarbetarsamtal blir ett slags maktmedel, där kritiska röster hos personalen tystas genom att de stämplas som förändringsobenägna.