27 juli 2009

Det är annorlunda

Idag känns det tomt. Jag har redan läst ut min deckare. Den var så bra att jag har bara läst och läst, bara för att komma till slutet, där allt löses upp och där man får klart för sig vad som hänt och varför det har hänt. Vem som utfört alla hemska mord och stympningar som skett under de senaste 500 sidorna.

Jag ångrar mig. Jag borde ha tagit det lugnt, läst några sidor och sedan avvaktat ett tag för att dra ut på njutningen, för att sedan fortsätta i maklig takt.

Det är tur att livet liknar mer en vanlig roman än en deckare. Man vill gärna ta det lugnt, ta en dag i sänder och man har absolut inget behov av att få veta hur allt gick, till slut. Det känns bra varje gång man får vända ett nytt blad i livets bok och man vill helst inte veta hur många kapitel som finns kvar.

I min familj läser vi eller ser på filmer, mer än vi pratar. Var och en sitter med sin bok och fördjupar sig i verkligheter långt ifrån Porsön. Ibland tittat vi upp och ser på varann, mest bara för att kolla att alla är kvar. Det är rätt konstigt, för i den familj som jag växte upp var det tvärtom, ingen läste någonting överhuvudtaget (ja, förutom bonaderna på väggen, t ex Vart ska du gå lilla fänta? eller Kaffetår, Påtår, Tretår och Krusetår)

Det är väldigt stor skillnad mellan en läsande och icke-läsande familj. Den största skillnaden är nog tidsuppfattningen. Om man inte läser är nuet väldigt påtagligt och händelserna sker efter varann i linjär ordning. Och om man läser blir tidsbegreppet betydligt mer komplicerat: jag sitter här just nu, läsande, och mitt medvetande befinner sig i ett svenskt jordbrukarhem på 40-talet, och det som händer där, händer i presens.

Det var inte riktigt sant det jag sa om min uppväxtfamilj, att man inte läste. Man läste inte böcker men däremot Örnsköldsviks Allehanda. Där stod det vad som hade hänt det senaste dygnet på orten; småstölder, krockar, Trivselkvällar i Mosjön, reportage från Bredbyn osv. Det var väldigt viktigt med att följa med i de små, små händelserna och ÖA kunde ha en halvsida om en bilkrock med plåtskador som följd. Det lilla blåstes upp till det stora, precis som det är på små orter.

Idag när jag träffar mina vänner så krävs det att vi har läst ungefär samma böcker, sett ungefär samma filmer, sett samma tv-program, för att vi ska kunna kommunicera. Vi har ingen daglig gemensam tillvaro som vi delar på, utan allt är abstrakt och byggt på föreställningar. Det är därför vi inte behöver träffa varann så ofta nuförtiden. Vi kan leva våra separata liv under lång tid, och sedan träffas igen för att jämföra våra läs eller musikupplevelser.

I min uppväxtfamilj var man tvungen att träffa grannar och vänner varje dag, för att utbyta information om det aktuella läget; väderleksrapporten, händelser på orten eller skvallret kring originalen. Det fanns en gemenskap i det dagliga.

Men vad är bättre och sämre?. Jag värderar inte. Säger bara att det är annorlunda.

Läs andra bloggare om: ,

25 juli 2009

Sommarläsning

Igår kväll gick vi en promenad ner till fjärden. Det var en underbart varm kväll, med ryssvärmen som blåste in från nordost, trots att himlen var mörk och molnig. Det regn som alla pratar om har vi inte mycket av i Luleå i sommar, det är istället torrt och brandfarligt. I soltimmar ligger vi tvåa efter Visby tror jag.

Men egentligen är jag inte alls särskilt väderberoende, mitt liv rullar på oberoende om det är sol eller regn. Ibland föredrar jag mulet väder eftersom då kan jag sitta inne med gott samvete framför datorn eller bakom en bok. För datorn sitter man framför medan boken sitter man bakom, fråga mig inte varför.

I sommar har jag läst deckare. Deckare har den fördelen att själva kriminalhistorien - vem är mördaren? - får en att rycka fram mellan sidorna som om det vore ett maratonlopp. Man vill komma till målet så fort som möjligt, för att få nycklarna till mysteriet. Resan däremot, som vid läsning av en vanlig roman är huvudsaken, blir vid deckarläsningen underordnad.

Men det är inte alla deckare som klarar det. Jag läste några Minette Walters, och hon kan verkligen hantverket som får en att bara sträckläsa och glömma bort kisspauserna. Sedan läste jag svensken Mons Kallentoft och hans bok Midvinterblod, rekommenderad på topplistorna i sommar. Men där fungerade det inte. Det här var tydligen hans första kriminalroman och det märktes att det egentligen var en vanlig roman det handlade om. Långa skildringar av relationen mellan den kvinnliga polisen och hennes tonårsdotter, inre dialoger sida upp och sida ner. Inte dåligt skrivet, inte alls, men jag blev aldrig intresserad av vem som var mördaren! Jag var helt obrydd om hur morden hade gått till, vilket måste vara en katastrof för en deckarläsare. Jag önskade mest att boken skulle ta slut.

Igår började jag på den nya, och mystiska boken Hypnotisören, skriven av pseudonymen Lars Kepler som ingen vet vem det är. Redan efter fem sidor kände jag suget efter att förstå hur detta grymma mord gått till: vem kan ha gjort det? hur hänger det ihop? vem är mördaren?

Så idag kommer jag nog att leva i suget från dessa frågor, medan jag läser sida efter sida, längre och längre fram i den tjocka boken sökande efter gåtans lösning.

Det är målet som har betydelse, inte vägen.

24 juli 2009

Stressen

Många har svårt att koppla av på stranden och bara ta det lugnt, trots att det är semestertider. En del är hysteriska och måste hela tiden kasta frisbees, spela boule eller springa omkring och plaska i vattnet.

Men inte ens djurlivet är förskonad från stressen, se bara här på hur jobbigt drillsnäppan har det. Till musik av Biosphere och den passande låten "Birds fly by flapping their wings".



Läs om ,

4 juli 2009

Sickan i kastrullen



Vår katt Sickan, eller Charles Ingvar som han egentligen heter, har lärt sig att inte gå på bordet eller diskbänken. Men när jag och Karin går ut på promenad är det första han gör är att hoppa upp på bord och bänk, precis som katter brukar göra.

Den här gången var sonen Jonas hemma och filmade med sin mobilkamera när Sickan försöker lägga sig i en kastrull. Fantastiskt nog lyckas han få plats till slut. Visst verkar det mysigt att ligga i en kastrull!

2 juli 2009

Ur olika synvinklar



Jag går ner till stranden. En överraskande bölja som kommit över oss redan i juni värmer tillvaron och gör den dräglig, skön och kortbyxvänlig. Jag tittar på Hästholmsudden, som jag gjort tusen gånger förr, och förundras över den färg som solen ger den. Jag upphör aldrig att förundras över naturens möjligheter att variera sig, med hjälp av årstid, växtlighet och solens strålar. Samma motiv ständigt, men alltid helt annorlunda.

Egentligen, brukar jag tänka, är all denna skönhet skapad av mitt eget medvetande. Naturens former kan bara uppstå ur medvetetandet, utan det så skulle det bara finnas ett kaos. För hur skulle denna udde se ut, om inget mänskligt medvetande skapat dess form? Träden, lövverket, stenarna, havet, horisonten, färgen...allt detta skapar vi och återskapar vi, varje dag genom vårt medvetande. Tillsammans med Guds medvetande naturligtvis, som inte går att skilja ifrån vårt eget.



En drillsnäppa bevakar mina steg, och varnar entonigt. Jag undrar hur landskapet ter sig ur hennes synvinkel, ur fågelns lilla medvetande, som ändå måste finnas där. Hur udden ser ut när fågeln skapar sin tillvaro; när någonting helt annat än en sol skiner på någonting helt annat än träd, lövverk, stenar, hav, horisont.

Världen ser nog helt annorlunda ut beroende på vilket medvetande som skapar dess form. Behöver man då vara så rädd för när saker och ting förändras? När livet tar en ny vändning som man inte hade förutsett? Denna strand förändras varje sekund beroende på om det är jag eller drillsnäppan som skapat den.

Drillsnäppans varningsrop fortsätter att ljuda över stranden. För vad varnar hon, undrar jag. Jag är ju inte det minsta farlig. Men hur skulle fågeln kunna veta det?